BJÖRN RANELIDS ORD
Jag läser inte Björn Ranelid. Det är hans ord jag läser.
Björn Ranelid mötte jag vid Sandhammarens lilla skogsgränsmark mellan väg och havsstrand en gång för många, många år sedan. Det var Björn Ranelid som hälsade först. Han var glad. Pojkaktig. Såg lycklig ut då han gick där han gick mig och mitt sällskap till mötes och möta upp med sin hälsning och ta skogsstigen åt annat håll.
Nu kringelkrokar jag i Björn Ranelids meningsskogar och ordgläntor. Jag söker inte Björn Ranelid. Jag söker orden Björn Ranelid använder för att berätta sin berättelse. Jag finner den. Och hamnar längre och längre in i en människas öde.
Anne-Marie
Jag älskar Björn Ranelids ord. Jag kan stanna länge och bara njuta av en mening.
På bokmässan talade vi om toalettköer BJörn Ranelid och jag, fast jag kände inte igen honom förrän senare på ett seminarie då jag insåg att det var han från toalettkön. Hade tyckt han såg vagt bekant ut.
Men hans ord dem känner jag igen och det känns som det vikitga i sammanhanget.
Vad fattas mig? Som inte kan läsa poesi? Aldrig har kunnat under de nästan 60 år jag kunnat läsa?
I stället(?) har jag mycket länge fastnat för det ändå mer(!) koncisa, kortfattade matematiska symbolspråket och det kemiska formelspråket! Va? Men varken den fria versformen eller de bundna versmåtten lockar mig... Kanske inte det kemiska versmåttet lockar så många å andra sidan?
Tänk... När jag var 17 år mötte jag Ranelid för första gången i litteraturen. Blev fullkomligt förälskad! Totalt omtumlad. Gick som i dimma. Köpte alla böcker jag kunde hitta för månadspengen. Läste. Kände smärta och glädje. Plöjde mig genom orden. Smakade. Stannade upp. En bok. En till...
Och så föll allt. Förälskelsen slocknade. Ilskan kom över mig. Vilket konstruerat språk! Vilken oärlighet! Jag läste ju samma bok om och om igen. Ingen berättelse fanns bakom orden- bara yta, värre än syntetisk bananglass. Han hade duperat mig! Jag kände mig fruktansvärt sviken!
Så jag författade långt ett brev till honom. Skrev om allt han gjort mig.Min besvikelse Hur kunde han bluffa så med hedern i behåll?
Jag fick aldrig något svar.
Litteratur är starka grejer, eller hur... :-)