BEKYMRINGSSAMTAL
Nyorden visar på behov. Något ord som täcker ett fenomen. Kanske detta ord gör det - ett samtal kring något som är bekymmersamt för någon - polisens samtal innan det går alltför mycket fel i en ung människas liv. Ordet skrämmer mig. Inte för att polisen behöver det utan för att det just behövs. Vi bekymrar oss.
BEKYMRINGSSAMTAL
Men ordet behöver ett motsatsord - vilket det nu skulle vara. Ett ord som visar på just det motsatta. Vi sätter oftast negativa ord på unga människor. Vi begränsar dem med nejord, negativa dra-ned-ord, utvecklingssamtal kan utvecklas till utvärderingssamtal kring vad som är brist hos den unge. Ibland funderar jag över varför bristorden är de förklaringsmodeller vi använder oss av då vi ser på barn. Jag undrar rent allmänt. Ordet bekymringssamtal är nog en följd av indicier polisen har fått, och att de agerar innan någon allvarligare händer vilket leder till ett större ingripande i individens liv och för andra människors liv. Vilket är helt i sin ordning.
Jag minns en mamma och en son.
Jag tyckte om hennes son. Han hade visat mycket omtänksamhet om mina barn. Jag berättade detta för mamman då jag mötte henne i en affär. Hon tittade på mig som om jag talade om något hon absolut inte kände till.
- Talar du om min son? frågade hon. Hon namngav honom.
- Ja, nickade jag om och om igen, jo din son.
Hon skakade på huvudet. Nej, hon hade aldrig hört något gott om honom. Skolan pekade på hans brister.
- Han har många brister min son, sade mamman.
- Vad är hans styrkor då? frågade jag henne. Om hans styrkor hade hon inga svar. Jag förstod inte. Nu var det jag som grubblade - talade vi om samme son. Jo det gjorde vi. Vi talade om hennes son.
- Aldrig att de sagt något bra om honom, sa hon om och om igen. Skolan pekade bara på alla fel. Jag lärde mig att se dem. Försökte reparera dem hemma. Det var svårt, sa mamman.
- Men det goda, det fina då, det där andra han kunde, vem berättar det?
- Tja du, svarade hon, men vet du, jag tror dig inte riktigt. Nu har han gjort inbrott, han struntar i sitt liv, och jag orkar inte längre. Hemma var han inte ett problem. Men han blev ett.
Anne-Marie
som tänker sig detta som ett bekymringssamtal. Men var ansvaret ligger vet jag inte. Utanför alltsammans tror jag.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=868666
BEKYMRINGSSAMTAL
Men ordet behöver ett motsatsord - vilket det nu skulle vara. Ett ord som visar på just det motsatta. Vi sätter oftast negativa ord på unga människor. Vi begränsar dem med nejord, negativa dra-ned-ord, utvecklingssamtal kan utvecklas till utvärderingssamtal kring vad som är brist hos den unge. Ibland funderar jag över varför bristorden är de förklaringsmodeller vi använder oss av då vi ser på barn. Jag undrar rent allmänt. Ordet bekymringssamtal är nog en följd av indicier polisen har fått, och att de agerar innan någon allvarligare händer vilket leder till ett större ingripande i individens liv och för andra människors liv. Vilket är helt i sin ordning.
Jag minns en mamma och en son.
Jag tyckte om hennes son. Han hade visat mycket omtänksamhet om mina barn. Jag berättade detta för mamman då jag mötte henne i en affär. Hon tittade på mig som om jag talade om något hon absolut inte kände till.
- Talar du om min son? frågade hon. Hon namngav honom.
- Ja, nickade jag om och om igen, jo din son.
Hon skakade på huvudet. Nej, hon hade aldrig hört något gott om honom. Skolan pekade på hans brister.
- Han har många brister min son, sade mamman.
- Vad är hans styrkor då? frågade jag henne. Om hans styrkor hade hon inga svar. Jag förstod inte. Nu var det jag som grubblade - talade vi om samme son. Jo det gjorde vi. Vi talade om hennes son.
- Aldrig att de sagt något bra om honom, sa hon om och om igen. Skolan pekade bara på alla fel. Jag lärde mig att se dem. Försökte reparera dem hemma. Det var svårt, sa mamman.
- Men det goda, det fina då, det där andra han kunde, vem berättar det?
- Tja du, svarade hon, men vet du, jag tror dig inte riktigt. Nu har han gjort inbrott, han struntar i sitt liv, och jag orkar inte längre. Hemma var han inte ett problem. Men han blev ett.
Anne-Marie
som tänker sig detta som ett bekymringssamtal. Men var ansvaret ligger vet jag inte. Utanför alltsammans tror jag.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=868666
Kommentarer
Postat av: Carina
Man kan väl ha skrytsamtal - som Kulans avd. på förskolan Bofinken.
Läst i boken "Vardagsperspektiv – pedagogens syn på läroplan för förskolan"
Postat av: Kersti
det är viktigt att se det goda de som man kan bygga på och inte fastan i det andra.
Tittar in för att önska ett Gott Nytt År.
Trackback