MITT I VERKLIGHETENS SKOLA
Idag läser jag PJ Anders Linders Ledarkrönika i SvD 13 april 2008.
Rubriken fångar omedelbart mitt intresse - den lyder;
S V E K E N M O T L Ä R A R E O C H E L E V E R
PJ Anders Linder kommenterar Högskoleverket granskning av lärarutbildningarna.
Jag tänker.
Skolan är samhällets viktigaste utpost. Den rubrik som krönikan har pekar på problemet skola överhuvudtaget. Jag tycker om att man tydliggör sveket mot lärarna och det viktigaste- eleverna. Då man talar om skolan, skriver om den, åsiktar om den, debatterar den, bedömer den så är vi lärare, vi som är där mitt i verkligheten tysta, men hela debatten drabbar också skolans viktigaste aktörer - eleverna. Synen på skolan är oftast så negativ.
Eleverna har rätt att få bli utbildade för sin framtid. För att bli det behöver lärare som är utbildade och engagerade i skolan, i uppgiften att vara lärare, i uppdragen och få förutsättningar att verka fullt ut. Jag är mitt i, jag har en årskurs fem och ynnesten att bara ha 20 elever, jag arbetar i en kommunal skola med knappa resurser men en skola som är rik på sina kompetenser. Jag föreläser runt om i Sverige, besöker skolor, lärare och rektorer. Jag har ingen aning om hur många skolor jag har besökt, men det är ett stort antal, de jag har besökt är alla skolor som vittnat om engagemang och vilja till utveckling. Jag ingår i nätverk där skolans framtid alltid är högst på agendan. Jag läser det jag hinner med av vad som sägs om vår verksamhet. Känner igen somligt, men tycker det mesta handlar om gårdagen. Jag vill se framtiden i svensk skola.
Jag vet att jag är en positiv förespråkare av lärarens yrke, och att jag ibland onyanserat bara pekar på det positiva med skolan, men det behövs faktiskt motpoler till ensidigheten. Det betyder inte att jag blundar för kritik eller brister, men det har ingen verkan längre då lärare inte känner igen sig i det avståndet som skapas mellan dem som är utanför skolan och de som är innanför den. I slutändan drabbar de våra elever. De har skolplikt. Plikt att vara där, närvara, och få utbildning på ett värdigt sätt, i ett värdigt möte med en yrkeskår som kan, vill och gör.
I PJ Anders Linders pekar på en undersökning av MckINSEY som visar att de mest framgångsrika skolsystemen rekryterar de bästa studenterna till lärarutbildningarna. Det är självklart så att yrket kräver välutbildade lärare på alla plan och över hela systemet. Yrket är inte ett flumyrke - det är ett verkligt ansvarsfullt och krävande arbete som omsluter många växande individer. Dessa unga växande individer har många av sina vuxenkontakter inom skolans värld. Med det vill jag säga skolans hela personal, matsalstanter, vaktmästare är alla behövliga runt Sveriges växande unga.
Jag kan tänka mig att lärare blir specialister, såsom läkaren blir, på områden som gagnar utveckling av elevernas kompetenser inom skolan. Lönemässigt är det en skam att tala om hur lite en lärare faktiskt tjänar, men den diskussionen är det så lätt att fastna i. Självklart ska lärarna betalas. De utbildas under många år och har utbildningskostnader och utbildningsår som kan jämföras med civilingenjörer och liknande yrken. Skolledarna bör få mer coaching och möta ledarskap utanför skolan. Vad händer om skolans ledare möter arbetslivets ledare för att bara undersöka ledarskapet - utbilda sig. Rektorerna har ingen avundsvärd roll.
Då jag föreläser vid min lärarhögskola upplever jag faktiskt hopp om framtiden. Missuppfattar jag situationen? Lärarkandidaterna som mailar mig, ringer mig, skriver till mig, ställer sig i kö för att fråga, dela tankegångar... och jag ser bara engagemang. Lärare som jag har till kollegor vid min skola är alla lärare som ständigt ställer eleven i centrum. Sedan funderar jag över den dialog jag har med så många lärare i Sverige... har jag helt missuppfattat alltsammans då jag skriver att lärare är inom utvecklingszonen - vi vill ha utveckling, vi räds den inte. Läroplanen kan lika gärna översättas till utvecklingsplanen för svensk skola.
Inom bloggsfären finns lärare som äntligen vågar orda, tänka, uttrycka sig. Här finns en uttryckarmöjlighet för en hel yrkeskår. Det finns mycket att göra inom skolan, så kommer det alltid att vara. För skolan är en utvecklingsplats och en spegel av samhället i stort.
Jag längtar efter ett lärarupprop! Ett verkligt positivt yrkesupprop!
Här är vi... och vi är bra!
Jag känner mig löjligt positiv - och kommer få höra det. Men allvarligt talat - jag är ju där! Mitt i. Jag orkar inte längre bry mig om vad som skrivs och sägs om skolan och läraryrket. Men när PJ Anders Linder talar om sveket. Då läser jag. Tack för perspektivet! Behövligt.
Anne-Marie
Rubriken fångar omedelbart mitt intresse - den lyder;
S V E K E N M O T L Ä R A R E O C H E L E V E R
PJ Anders Linder kommenterar Högskoleverket granskning av lärarutbildningarna.
Jag tänker.
Skolan är samhällets viktigaste utpost. Den rubrik som krönikan har pekar på problemet skola överhuvudtaget. Jag tycker om att man tydliggör sveket mot lärarna och det viktigaste- eleverna. Då man talar om skolan, skriver om den, åsiktar om den, debatterar den, bedömer den så är vi lärare, vi som är där mitt i verkligheten tysta, men hela debatten drabbar också skolans viktigaste aktörer - eleverna. Synen på skolan är oftast så negativ.
Eleverna har rätt att få bli utbildade för sin framtid. För att bli det behöver lärare som är utbildade och engagerade i skolan, i uppgiften att vara lärare, i uppdragen och få förutsättningar att verka fullt ut. Jag är mitt i, jag har en årskurs fem och ynnesten att bara ha 20 elever, jag arbetar i en kommunal skola med knappa resurser men en skola som är rik på sina kompetenser. Jag föreläser runt om i Sverige, besöker skolor, lärare och rektorer. Jag har ingen aning om hur många skolor jag har besökt, men det är ett stort antal, de jag har besökt är alla skolor som vittnat om engagemang och vilja till utveckling. Jag ingår i nätverk där skolans framtid alltid är högst på agendan. Jag läser det jag hinner med av vad som sägs om vår verksamhet. Känner igen somligt, men tycker det mesta handlar om gårdagen. Jag vill se framtiden i svensk skola.
Jag vet att jag är en positiv förespråkare av lärarens yrke, och att jag ibland onyanserat bara pekar på det positiva med skolan, men det behövs faktiskt motpoler till ensidigheten. Det betyder inte att jag blundar för kritik eller brister, men det har ingen verkan längre då lärare inte känner igen sig i det avståndet som skapas mellan dem som är utanför skolan och de som är innanför den. I slutändan drabbar de våra elever. De har skolplikt. Plikt att vara där, närvara, och få utbildning på ett värdigt sätt, i ett värdigt möte med en yrkeskår som kan, vill och gör.
I PJ Anders Linders pekar på en undersökning av MckINSEY som visar att de mest framgångsrika skolsystemen rekryterar de bästa studenterna till lärarutbildningarna. Det är självklart så att yrket kräver välutbildade lärare på alla plan och över hela systemet. Yrket är inte ett flumyrke - det är ett verkligt ansvarsfullt och krävande arbete som omsluter många växande individer. Dessa unga växande individer har många av sina vuxenkontakter inom skolans värld. Med det vill jag säga skolans hela personal, matsalstanter, vaktmästare är alla behövliga runt Sveriges växande unga.
Jag kan tänka mig att lärare blir specialister, såsom läkaren blir, på områden som gagnar utveckling av elevernas kompetenser inom skolan. Lönemässigt är det en skam att tala om hur lite en lärare faktiskt tjänar, men den diskussionen är det så lätt att fastna i. Självklart ska lärarna betalas. De utbildas under många år och har utbildningskostnader och utbildningsår som kan jämföras med civilingenjörer och liknande yrken. Skolledarna bör få mer coaching och möta ledarskap utanför skolan. Vad händer om skolans ledare möter arbetslivets ledare för att bara undersöka ledarskapet - utbilda sig. Rektorerna har ingen avundsvärd roll.
Då jag föreläser vid min lärarhögskola upplever jag faktiskt hopp om framtiden. Missuppfattar jag situationen? Lärarkandidaterna som mailar mig, ringer mig, skriver till mig, ställer sig i kö för att fråga, dela tankegångar... och jag ser bara engagemang. Lärare som jag har till kollegor vid min skola är alla lärare som ständigt ställer eleven i centrum. Sedan funderar jag över den dialog jag har med så många lärare i Sverige... har jag helt missuppfattat alltsammans då jag skriver att lärare är inom utvecklingszonen - vi vill ha utveckling, vi räds den inte. Läroplanen kan lika gärna översättas till utvecklingsplanen för svensk skola.
Inom bloggsfären finns lärare som äntligen vågar orda, tänka, uttrycka sig. Här finns en uttryckarmöjlighet för en hel yrkeskår. Det finns mycket att göra inom skolan, så kommer det alltid att vara. För skolan är en utvecklingsplats och en spegel av samhället i stort.
Jag längtar efter ett lärarupprop! Ett verkligt positivt yrkesupprop!
Här är vi... och vi är bra!
Jag känner mig löjligt positiv - och kommer få höra det. Men allvarligt talat - jag är ju där! Mitt i. Jag orkar inte längre bry mig om vad som skrivs och sägs om skolan och läraryrket. Men när PJ Anders Linder talar om sveket. Då läser jag. Tack för perspektivet! Behövligt.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback