BOKSTAVSBARN
Jag har väldigt ofta funderingar över bokstavsbarnen och diagnoserna. Jag tror säkerligen att någon har ADHD men jag tror inte att de är så många. Jag är rädd för diagnoserna som ställs innan man börjat titta på omgivningen kring barnet och de vuxnas ansvar i relationerna. Det är så lätt att göra diagnos och fokusera problemet utanför dess kontext. Bokstavsbarn är ett fint begrepp - i min värld handlar det om att bli läsare och bokstaverare... samhällsinkluderad!Snälla hjälp mig med tankar om ADHD och hur ni ser på den diagnosen?
Anne-Marie
Det är viktigt att tänka på att eleven inte är problembärare, utan skolan ska vara föräldrarna behjälplig med stöd och ge föräldrar den
information de behöver för att kunna fatta ett viktigt beslut. Föräldrarna är expert på sina barn och jag anser att det borde finnas mer kunskap i skolan angående elever med behov av stöd.
En annan sak att komma ihåg är att eleven inte är sin diagnos, utan om eleven i fråga har en diagnos är det redskap som vi i skolan ska bli hjälpta av.
Alla elever är individer och alla elever är speciella vilket gör det ytterst viktigt att vi lärare har kunskap om och att vi blir tydliga, ger struktur så även de elever som har koncentrationssvårigheter kan ta del av skolans uppdrag. Att ge struktur och tydlighet är alla elever betjänta av är min erfarenhet.
Vi lever nära diagnosen här hemma. Mannen har fått sin diagnos. Jag är lättad! Det har sina orsaker för varför allt är så rörigt och stökigt. För oss var det viktigt med diagnos, liksom det är för många barn som ständigt får frågan: " varför gör du så där, vad är det för fel på dig?"
Jag tror på att en diagnos om ADHD kan vara både bra och dålig. Bra om de vuxna runt omkring vet hur man kan hjälpa eleven
snabbare och dåligt om de vuxna sätter in eleven i ett visst fack pga diagnosen. Jag tror ändå på individuellt lärande, och då spelar inte diagnosen om ADHD så stor roll, man ska ändå bemöta just det barnet!
Jag har en vuxen väninna som fått en dignos om ADHD, bara för ett par år sedan nu. Hon får medicin, men inget samtal elller liknande. Jag märker ingen skillnad sen hon fick medicin, förrutom att hon mår dåligt av medicinen ibland. Å andra sidan för mig som är nära vän, GÖR det ingen skillnad att hon fått en diagnos, det hade lika gärna kunnat vara utan, men jag tror hon tycker det är skönt att veta vad som är för "fel" på henne. Men hon är vuxen, vad barnet som får diagnosen tycker vet jag inte, men jag tror att de flesta barn inte vill vara annorlunda...
En diagnos kan vara viktig av den orsaken som Viktoria skriver. Men det är också viktigt att inte se pesonen som en diagnos utan att fokusera på det som fungerar, på barnets, personens styrkor och använda sig av dem. Det är så lätt att sänka någon men vi har alla saker som vi är bra på. De kan man använda för att komma vidare med det som är svårt.
Jag har levt - och lever fortfarande om än på distans - väldigt nära ADHD-problematiken. Diagnosen (som ställdes när han var 11 år) i sig kändes kanske inte så viktig för det av mina barn som fick den, men att däremot få veta varför en del saker är som de är och - viktigast! - hur man kan hantera, underlätta, stödja och hjälpa framåt... DET var oerhört viktigt. De vetskaperna, insikterna och verktygen fick vi inte förrän en utredning gjordes. Nu fick mitt barn en s k "god" prognos och som ung vuxen hanterar han sitt liv på ett mycket klokt och insiktsfullt sätt. Han har också funnit konstnärligt utlopp för många av sina frustrerade känslor och en del strategier så att han inte ska hamna i kaos, när det gäller de där "självklara" vuxensakerna - som att betala räkningar i tid etc...
Jag önskar bara att skolan hade sett detta - även utan diagnos. Det var hemska år av gråt, skolvägran etc då huvudansvarig personal ansåg att "han kan bara han vill". I själva verket ville han så han slet ut sig - men han orkade inte...
Jaja... vatten under broarna etc... men detta fick återverkan på hela den fortsatta skolgången, tyvärr.
Barn som inte kan "sitta stilla" eller "pratar ovanligt mycket". En av symptomen i Christoffer Gillbergs bok om barn med adhd.
Att inte kunna sitta stilla eller inte kunna koncentrera sig på lektionerna klingar varken onormalt eller psykiskt sjukt i mina öron. Det är självklart lättare att sätta etiketter på barn och droga ner dom än att inse att skolan är i kris och att outbildade lärare inte kan hantera barn som endast kräver lite extra uppmärksamhet.
Utbildade lärare kostar ju pengar. Varför ser ingen sambandet mellan skolpolitik och sjukförklarade barn? Man kan inte öppet skriva ut narkotika för att få barn att sitta still i klassrummen och lyda. Barnen måste bli patienter, det måste finnas en sjukdom.
Chrisfoffer Gillbergs forskning om adhd fick för övrigt ingen ta del av, Den eldade han upp.
Jag skrev faktiskt min c-uppsats om ämnet nu i höstas. Tillsammans med en studentkamrat frågade vi 100 lärare inom Stockholms län bland annat om de ansåg att de besitter tillräckliga kunskaper för att kunna undervisa barn med koncentrationssvårigheter samt om de ansåg att det är möjligt att undervisa dessa barn i en normalstor klass. 63 lärare besvarade enkäten. 51 stycken ansåg att deras kunskaper var tillräckliga för att undervisa dessa barn. 40 av 63 ansåg att det inte går bra att undervisa eleverna i normalstor klass. Det visade sig också att mindre än hälften av lärarna vände sig till specialpedagog för att få stöd och råd vid undervisningen. Kanske är det jobbigt att höra att ett barns koncentrationssvårigheter beror på klassrumssituationen?
Min examensuppsats:
klassrumsundervisning med elever med ADHD. Titel: En enorm drivkraft och många idéer eller skrika ut och få utbrott, Visade exakt samma resultat. Jag hade färre informanter, men som sagt resultatet var desamma.
Allmänhetens fördomar (okunskap?) gör diagnosen
till ett problem
Dagligt inre kaos som orsakas av en kemisk obalans i hjärnan
Hur omgivningen har tolerans och förståelse kan vara avgörande för att orka/vilja leva
Dosering av amfetamin i en mikrodos för att få ordning på kaoset för att fungera relativt bra i vårat "normala" samhälle!?
Det går att se ADHD som en enorm drivkraft och utan människor som har den förmågan skulle mänsklighetens utveckling stå still. En drivande, kreativ och innovativ kraft. Jag hatar ordet normalt. Vad är så kallat normalt egentligen?