FÖRGÄNGLIGHETEN
En kyrkogårdvandring i Edinburgh.
De gamla stenarna vittrar sönder.
Bokstäver försvinner med erosionen.
Vattendroppar vinner över tid.
Vind tvingar bort.
En bokstav skapar inte något ord.
Mossan klättrar över.
Bäddar in.
Gömmer undan.
Ett namn försvinner in i historien.
Förs bort ur tiden.
Tiden skyddar inte.
Allt försvinner.
Återförs.
Naturen återtar.
Återfår.
Jag vandrar bland stenar.
Sköra fragment innan borta.
Namn kan inte längre tydas.
De bortvandrande går ur bilderna.
Bebor inte våra minnen.
De äger inga berättare.
Saknar en början.
Försvunnet sagans all.
De återvänder aldrig.
Ingen minns länge.
Mossan klättrar över.
Gömmer undan.
Det mesta försvinner över tid.
Förgänglighet.
Anne-Marie
är Anne-Marie så länge någon minns.
Niklas Ekdal, ledarskribent på DN, skrev för länge sedan om miljön, jorden och förgängligheten. Jag tänkte på hans ord då jag vandrade kring i denna utsuddande del av historien som fanns kvar. Naturen tar över. Övertar. Det är inte så konstigt. Det är så det är.
Kommentarer
Postat av: elisabeth
Jag vet känslan men i fantasin för oss som vandrar där kan vi återskapa berättelser och tankar, så lever de än en gång, upptäckta i våra funderingar och vi minns och får ta del av insikt och förgänglighet, att värna om våra kära.
Postat av: Kersti
Det är en särskild känsla med de kyrkogårdar som inte är så välordnade som de här hemma. De är lite mer som livet...och döden...förgängligt. Här håller vi kvar på ett sätt som jag inte vet om jag riktigt gillar. Leave and let go.. våga släppa taget.
Trackback