DON JUAN - TEATERPREMIÄR
Förmån... Don Juan på Statsteatern i Stockholm.
Don Juan. Denna karismatiske förförare som erövrar för stunden men förlorar mark vid varje erövring. Han töms rent fysiskt på sin livskraft och psykiskt på sitt livsrum. De som omger honom har också vinstintressen, de som bryr sig om honom behandlar han illa.
Don Juan i en ny moderna tappning visar upp samtidens yta och vår ständiga konsumtion av såväl varor som människor. Det är vi som blir tömda. I denna moderna version av Don Juan visas en misär och en konsumtion fram som jag helst vill blunda för.
Jag undrar stilla - var är kärleken? Vad är en människans värde? Var finns det djupa värdet av en annan? Vad syns i relationen mer än det ytliga?
I en stilla stund står Björn Kjellmans Don Juan, DJ, naken inför oss. Han är totalt blottad, avklädd, men inte för oss, utan för sig själv. Han är sin egen magnet, sitt nav och sitt mål. Men målet är tomt och innehållslöst. När Don Juan - eller DJ - som han är kallas - kliver upp på statyn färdas han genom tidlösheten - vill kliva av - men det går inte. När jag sitter där i teaterfotöljen ser jag det hela som en resa... och jag tänker... om livet är en resa... så vill jag stanna vid denna station där jag nu är. Jag vill inte färdas så fort in i framtiden. Jag vill inte springa ifatt framtiden, eller ens mana den närmare. Jag är nöjd...just nu... och här vill jag stanna och undersöka tillvaron lite mer och lite djupare.
Jag tyckte om Don Juan - men den gjorde mig ledsen också. Jag har en naiv tro på det goda, med mina ögon och öron öppna är det en kamp att hålla fast vid att människan vill sin nästa väl, men denna pjäs är fattig på medkänsla. Det är ett jag som breder ut sig, det är svårt att känna sympati för den människan, inte förrän han står där så naken inför oss, då känner jag hur det skälver av medtankar och självinsikt. Om än för en liten flämtande sekund... sen är dramat i full gång igen... repeterande och självskapande.
Anne-Marie
Don Juan. Denna karismatiske förförare som erövrar för stunden men förlorar mark vid varje erövring. Han töms rent fysiskt på sin livskraft och psykiskt på sitt livsrum. De som omger honom har också vinstintressen, de som bryr sig om honom behandlar han illa.
Don Juan i en ny moderna tappning visar upp samtidens yta och vår ständiga konsumtion av såväl varor som människor. Det är vi som blir tömda. I denna moderna version av Don Juan visas en misär och en konsumtion fram som jag helst vill blunda för.
Jag undrar stilla - var är kärleken? Vad är en människans värde? Var finns det djupa värdet av en annan? Vad syns i relationen mer än det ytliga?
I en stilla stund står Björn Kjellmans Don Juan, DJ, naken inför oss. Han är totalt blottad, avklädd, men inte för oss, utan för sig själv. Han är sin egen magnet, sitt nav och sitt mål. Men målet är tomt och innehållslöst. När Don Juan - eller DJ - som han är kallas - kliver upp på statyn färdas han genom tidlösheten - vill kliva av - men det går inte. När jag sitter där i teaterfotöljen ser jag det hela som en resa... och jag tänker... om livet är en resa... så vill jag stanna vid denna station där jag nu är. Jag vill inte färdas så fort in i framtiden. Jag vill inte springa ifatt framtiden, eller ens mana den närmare. Jag är nöjd...just nu... och här vill jag stanna och undersöka tillvaron lite mer och lite djupare.
Jag tyckte om Don Juan - men den gjorde mig ledsen också. Jag har en naiv tro på det goda, med mina ögon och öron öppna är det en kamp att hålla fast vid att människan vill sin nästa väl, men denna pjäs är fattig på medkänsla. Det är ett jag som breder ut sig, det är svårt att känna sympati för den människan, inte förrän han står där så naken inför oss, då känner jag hur det skälver av medtankar och självinsikt. Om än för en liten flämtande sekund... sen är dramat i full gång igen... repeterande och självskapande.
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: IT-mamman
Nu har jag äntligen tagit mig tid att läsa hos dig igen! Så mycket du skriver... och så bra... så genomtänkt. Kram till dig!
Postat av: Ulf Tornberg
Hej Anne-Marie! Har suttit hela dagen i konferens med 2/3 av skolledarna i Lunds kommun i något man kallar organisationsöversyn, pratat mycket "gamla tankar" och
slutligen presenterat lite mindre gammal skåpmat som togs emot välvilligt, sympatiskt, en vacker tanke ... men, det kommer aldrig att fungera! Bara för man har "en naiv tro på det goda" och "att människan vill sin nästa väl". Var finns idealen? Och varför kan man inte sikta lite högre? Tro lite mer på att det faktiskt visst kan fungera....? Instämmer. Ha det bra. /Ulf
Trackback