PROMENAD i STOCKHOLM
Hit kom jag. Här stannade jag. Platsen är T-centralen. Det är nog Stockholms mest paserade plats. Här var en scen och John Crispinson var värd. Ämnet var konsten i tunnelbanan. Det var en spännande arena att göra scen av det hela - mitt i ruschen en fredageftermiddag. Jag lyssnade på människornas intressen och bevarandet av Sundbybergs station.
Jag ömmar väldigt för gamla tanter. Den här lilla tanten staplade sig fram. Inte ens käppen använde hon. Det var för mycket i händerna. Jag gick bakom för att se hur världen tog sig ut ifrån hennes perspektiv. Det mesta som hände henne var rörelser. Ganska snabba sådana. Det var tragiskt att se att ingen stannade upp. Ingen frågade. Ingen såg. Jag såg...
Här kilade en man förbi i all hast. Han hade nog inget för ögonen än den han skulle träffa. Det är vackert med blomster i händer tycker jag. Jag tjuvtog bilden. Fick springa efter. Jag önskar att jag var den han sprang emot. Men nej... så var det inte. Jag sprang efter för att ta bilden. Han hade inte ögon för mig. Han såg mig inte.
Tillbaka till konstens yttringar. Här yttrar sig Strindberg vid Rådmansgatans tunnelbaneingång. Det är vackra ord han skrivit men ... någon har kastat något mot dem. Varför måste jag fråga mig? Är vi rädda? Vågar vi inte ta till oss orden? Jag läste Strindbergs ord flera gånger. Funderade länge över den ilska de skapat hos någon annan läsare. Vad är provokationen? Strindberg ber oss viska en önskan, stor eller liten. Vågar vi inte önska?
Om jag fick viska en önskan...
det gör jag nu ... men håller den mellan mig och Strindberg.
Min timmes promenad gick mellan T-centralen och Rådmansgatan.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback