VAD SVARAR MAN AUGUST STRINDBERG?
Strindberg skriver till den danske tidningsmannen Edvard Brandes,
brevet är daterat 15 mars 1888.
"Min röst slocknar av brist på övning,
ty jag har inte talat mer än tre gånger sedan den 9e Januari,
mitt hår vissnar av bekymmer och blir torrt som hårdvallshö,
och när jag rakar mig framför spegeln ser jag att mina ögon
se ut som en straffånges av brist på att se in i andra människors
ögon. Jag går ner ibland och tar i barnen för att känna att
jag är ett mänskligt däggdjur."
Om jag fick detta brev,
vad skulle jag svara då?
Käre August,
Stackars Strindberg,
Och ve att ensam är stark.
Människan är en social varelse.
Med vänlig hälsning
Anne-Marie
Liten, liten bok - August Strindberg; Promemoria för eget bruk, i koncept, ojusteradt, Ruin Förlag 2003
August,
Så mycket bättre att hungra efter andra, att känna vad som fattas dig. Ibland är saknaden vad som definierar oss. Så mycket värre att vakna en morgon och stirra in i spegeln, förvånat sätta fingrarna mot glaset och inte alls längre se något mänskligt där, att stirra ut över barnen på gården som vore de ett främmande väsen och glömma att tungan en gång använts till något annat än dess mest basala funktioner, att iförbigående slicka sig om munnen, att äta och att flåsande sträcka ut när solen blir för tryckande. Eller senare än så mycket värre, att inte längre kontemplera spegelbilden, inte längre höra barnens skratt utanför fastän de fortfarande väsnas, att inte längre känna av tungan. Ensamheten skrämmer mig aldrig så mycket som att en dag vakna upp och inte längre veta vad det är jag saknar. Bristen är ett kreativare stadie än tomheten. Så stark är känslan av den egna huden sekunderna innan någon rör vid den, och ordens tyngd mot tungan sekunderna innan de yttras och det överväldigande ruset sekunderna innan en sökt blick fångas.
Så du är mänsklig. Det må vara synd om människorna, men jag kan inte beklaga dem för att de råkar vara människor. Jag och Strindberg har ett märkligt förhållande. Ibland vill jag ge honom en smäll på käften. Ibland vill jag stryka honom över pannan som det lilla barn han är. Och ofta tror jag inte ett ord av vad han säger. Men vad han än sagt är det förbannat välskrivet. Och vad han än gjort kan jag inte annat än avguda honom.