SVAR TILL AUGUST STRINDBERG
August,
Så mycket bättre att hungra efter andra, att känna vad som fattas dig. Ibland är saknaden vad som definierar oss. Så mycket värre att vakna en morgon och stirra in i spegeln, förvånat sätta fingrarna mot glaset och inte alls längre se något mänskligt där, att stirra ut över barnen på gården som vore de ett främmande väsen och glömma att tungan en gång använts till något annat än dess mest basala funktioner, att iförbigående slicka sig om munnen, att äta och att flåsande sträcka ut när solen blir för tryckande. Eller senare än så mycket värre, att inte längre kontemplera spegelbilden, inte längre höra barnens skratt utanför fastän de fortfarande väsnas, att inte längre känna av tungan. Ensamheten skrämmer mig aldrig så mycket som att en dag vakna upp och inte längre veta vad det är jag saknar. Bristen är ett kreativare stadie än tomheten. Så stark är känslan av den egna huden sekunderna innan någon rör vid den, och ordens tyngd mot tungan sekunderna innan de yttras och det överväldigande ruset sekunderna innan en sökt blick fångas.
Så du är mänsklig. Det må vara synd om människorna, men jag kan inte beklaga dem för att de råkar vara människor. Jag och Strindberg har ett märkligt förhållande. Ibland vill jag ge honom en smäll på käften. Ibland vill jag stryka honom över pannan som det lilla barn han är. Och ofta tror jag inte ett ord av vad han säger. Men vad han än sagt är det förbannat välskrivet. Och vad han än gjort kan jag inte annat än avguda honom.
-----
Mina tankar kring detta svar:
Detta svar fanns under blogginlägget VAD SVARAR MAN AUGUST STRINDBERG - Det är ett alldeles för vackert
svar för att inte publiceras självständigt. Jag vet vem avsändaren är - och jag tar mig friheten att göra så här. Svaret ska läsas självständigt, på en egen avsatt plats.
Mina tankar till detta svar - jag tror inte heller på Strindberg - men det är så övertygande det han skriver så man faller platt för hans ord - de går inte att betvivla fast man gör det,
DET ÄR SYND OM MÄNNISKORNA - jo det kan jag nog hålla med Strindberg om. Men att tycka synd om leder inte till någonting - det är ingen aktivitet i detta passiva uttalande - snarare en betraktelse. Det är synd om människorna kan jag tänka när jag sitter på tunnelbanan och alla ser sura, ledsna, förtvivlade, uttråkade och ensamma ut.
Anne-Marie
Anne-Marie