Anne-Marie Körling Blogg

skriker Ronja Rövardotter i boken med samma namn. Astrid Lindgren har skrivit in sig i mig.
En dag kom jag att erfara det. Orden fanns där när jag behövde dem.
15 år efter att jag läst boken. Så är det med språk. Låt mig berätta.

Jag och min bror skulle ut på långfärdsskridskofärd.
Min bror är mycket erfaren, duktig, iskännare, iskänslig, modig, tapper, stark
och då jag var oerfaren, vilsen, lärande, isrädd, rädd.
Ett möte i sann utvecklingzon - min bror som trygg modell, jag som ville vara med!

En ledare och en viljestark lärande.
Ja, ja - dagen var underbar. Vind i ryggen. Fart. Glädje.
Samtal över chokladkoppar, ostsmörgåsar, en chokladbit och några russin ur kakan...

Svaga isar.
Min bror kände, fördelade sig över isens svaga punkter, bredbent, säkert, tryggt och mycket kunnigt.
Jag vinglade efter - tänkte flytväst, iskallt vatten, isdubbar, döden, syskonskillnad, panik...

Färdriktning.
Ja, det var just det. Där visade det sig att vi var lika, min bror och jag, på denna is.
Min bror vänder sig om, stannar, och
- du - syrran... problem.

Detta är stor fara. Jag har nu vaggats in i min brors kunskap och erfarenhet.
Jag är trygg med honom. Följer aningslöst över dolda faror.

- vi är på fel sida om rännan!

Va, rännan, vad är det? Detta öppna vatten, isflaksvatten?
- ingen fara syrran - vi hoppar över till andra sidan!

Min bror försvann - hoppande från isflak till isflak - tio meter.
Vattnet, iskallt svart, slukade inte honom. Men väntade hungrigt på mig.

Jag?
Jag då?

Det fanns ingen återvändo för mig.
Det var ett helvetesgap som öppnade sig. Iskallt, farligt, svart.
Jag behövde allt mod i världen.
Jag skriker av full kraft:

- HIT MED LITE FARLIGHETER.

Sen hoppade jag!



Anne-Marie

Sådan kraft har litteraturen. Den gömmer sig för att sätta ord på. I rättan tid.