Anne-Marie Körling Blogg

BOKSAMTAL med min DOTTER

Hej, Auster är som bäst när han beskriver en slags realistisk vardags absurdism och långsamt genom historiens framväxt drar åt skruven, nästan omärkbart tills vi inte längre känner oss och plöstligt utan att vi såg det komma spelar på en helt annan plan med helt andra regler än de vi först accepterade. "Skriptoriet" var en besvikelse för att den var för konceptuell, pretentiös och förutsägbar. Den påminner mig om ett student roman projekt, detta storslagna metastycke som faller platt för att det är på tok för genomskinligt och skriver läsaren på näsan. Äsch, jag är en fruktansvärd kritiker. Men jag fann ingen poäng i romanen. Varför har han skrivit den? Vad är dess funktion annat än som en slags hybris/kommentar till hans författarskap. Dessutom störde jag mig på de överdrivet symboliska detaljerna, orden klistrade på föremålen etc. Det enda jag uppskattade var beskrivningen av en gammal mans sexualitet. Och de små vardagliga detaljerna som alltid annars utelämnas, toalettbesöken, etc. (Jag har en sjuk besatthet med det fula, det vardagliga, det opoetiska!) Jag tycker att det är ett hastverk. Som ett av dessa dekorativt målade påskägg vars innehåll blåsts ut. (Oh, hur jag älskar att vara fascistisk literaturkritiker, oh hur jag skäms över att göra detta offentligt i din blog). Till mitt försvar måste läggas att Auster har skrivit några av mina favorit romaner. (Music of Chance - Hatten av, Paul! Oslagbar. Gambling, miniatyrbyggen, tvångsarbete och sisyfosiska murbyggen!) Men mamma, snälla, säg emot mig! Låt diskussionen börja...

Jag måste tänka. Paul Auster är en märklig författare. Jag föll för det första stycket - ingången i berättelsen - men kanske att du har rätt - den är förutsägbar - men dessa beskrivningar av sådant som aldrig beskrivs får mig att skratta - stolens uppbyggnad och hur den kan röra sig över golvet - och att det är rummet och inget annat - tror du han vill likna Kafkas förvandlingen?
Svara fort - jag är nyfiken.
Ma

Kanske inte kafka så mycket som Calvino (en vinternatt...) eller av förklarliga skäl egentligen mest auster själv. Jag antar att det är en slags bok för författare om författarprocessen (för att förtydliga heter huvudkaraktären Mr Blank). Och kanske hade det fungerat bättre, eller åtminstone väckt något hos mig, om det hade funnits något sorts djup hos karaktärerna. Men de är inte mycket annat än de namn de bär och bär nästan inga likheter med de ursprungliga austerkaraktärerna. Om han hade lyckats att verkligen återskapa sin figurer, deras språk, känslor, djup hade roman kanske faktiskt varit intressant. Men de är en parad av pappfigurer han presenterar. Kanske är det meningen? Jag har lite svårt för den här överdrivet navelskådande författandet. Om man ska skriva expressionistisk, jag-centrerad prosa så blir den omgivande världen lätt endimentionell, vilket kan vara otroligt häftigt, men så mycket viktigare då att jaget, huvudet vi tränger in i, griper tag i oss. Kafka mästrar detta, Auster gör det i min mening inte alltid.

Ja just. Kanske är det så. Calvino minns jag att du inte föll för alls. Medan jag älskade den. Leker Auster med det vardagliga? Han beskriver allt vardagligt - egentligen helt ointressant! Är det pappfigurer - vilken ihålig historia - jag älskar ju kött, fläsk, blod och hud... Har du läst Kafkas brev till fadern - jag bar den boken nästan intill hjärtat - smärtsam läsning - och alla ord och meningar som världlitteraturen har fått och en pappa förnekat... Kafka knackade på sin faders dörr, men den var stängd, att hela världen hade tagit emot honom, har öppnat sina dörrar för hans författarskap ... Usch - så hemskt, så hemskt.
Återkom!
Ma