BIRRO - SVARTA VYKORT - VIKTIG POCKETBOK FÖR SÖRJANDE
En bok om att sörja - trösta när man föder ett barn som inte längre lever eller dör alldeles vid födseln.
Starkt berörd lyssnar jag på Birro i morgonTVsoffan:
Trösten är orden. Om det finns en tröst så finns det i orden säger Birro. Birro säger också att det finns
en skräck för det som allvarligt. Jag vill så gärna räcka ut mina tankar mot honom.
Det finns allvar som måste få vara pratbart allvarligt.
Mödravården utesluter pappan säger Birro. Pappan finns inte.
Birro säger att när man drabbas - så träder man in i ett helt annat land - där alla de som varit
med om samma sak finns. Ett landskap som är osynligt för dem som inte äger erfarenhet. På nätet finns de som berättar. Där finns de som delger dessa erfarenheter. De osynliga har en plats, behöver den och tar den.
Anne-Marie tänker:
Sorgen är omätbar. Den finns inte innan - den är omättlig efter.
Detta sorgens land - där många JAG går ensamma!
Mödravården - kanske skulle heta - föräldravården - blivandevården?
Allvaret är allvarligt.
Väldigt allvarligt - men inte farligt!
Farligast av allt är tystnaden!
Den skapas av de runtomkring den som drabbats.
Anne-Marie
Birro: Svarta Vykort - bara utgiven som pocket. Ska vara billig och lättillgänglig.
Bra. Då är vi många, många som kan inträda i denna erfarenhet.
Tystnaden förstärker sorgen. Jag väntade på att mina vänner skulle höra av sig när jag drabbades av en stor sorg för en hel del år sen. När de inte gjorde det, bad jag dem att höra av sig. Inte många gjorde det ändå. Rädsla för det svåra, tror jag. Sorgen blev så mycket värre pga av det. En viktig erfarenhet som jag inte vill att andra ska få uppleva.
Nej - den ensamheten är för stor. När jag själv levde i en uppslukande sorg - saknade jag ord. De försvann - saknade en mängd ord, förstod inte längre ord - i mitt fall handlade det om ord som - bogvisir, mayday,mayday,mayday, räddningsbåtar och livbojar! Livboj blev dödboj. Räddningsbåtar blev drunkningsbåtar... jag fann mitt ordförråd hos Tomas Tranströmer. Han gav mig tillbaka mina konturer, min värdighet, min sorg, min rätt att få ord som förklarar. Ordlöst blir det bara mer hemskt. Så jag sällar mig till Birros sorgevärld. Den äger ett gemensamt språk, men oändligt privat, och får uttryckas fritt i sorgens land, som dessutom saknar gränser. Alla får någon slags asyl där dessvärre. Jag hoppas att jag använder all min empati då jag tar emot då. Ingen är så ensam som när någon träder in i här...
Anne-Marie
Vi pratar alldeles för lite om döden, fast den kan drabba vem av oss när som helst. Att det är av rädsla har jag nu förstått...