SKAMVRÅN...EN PLATS FÖR SKAM
Jag lyssnade till radioprogrammet BARNEN i P1 för några dagar sedan. Ett program som handlade om skamvrån. Jag ville inte riktigt tro på det jag hörde. Skamvrån fanns, existerar och vinner nya intåg i skolor och daghem.
Så samtalade jag med två sexåringar. Finns det en skamvrå? undrade jag.
Men nejde visste inte vad det var för något.
Vad händer när det blir fel då? undrade jag. Vad gör era fröknar när det blir något fel?
Då får vi sitta på bänken svarade de.
Bänken? Skamvrån har många namn. När jag frågade om skamvrån förstod dessa två barn inte vad jag menade. Men när det gick fel visste de precis. Då hamnar man på bänken.
Bänken är en plats där man får sitta och tänka fram ett förlåt. I enskildhet, i ensmahet, i orörelse...
Något gör att jag vill säga NEJ! NEJ! NEJ! Ingen bänk. Ingen skamvrå. Inget kasta ut eleverna i korridoren! Inget utanförskap för att justera dåligt uppförande. Jag minns min skamplats i skolan. Den utanför dörren till gemenskapen. Den att inte förstå varför jag stod där. Jag minns att jag försökte förstå men jag lyckades aldrig göra det. Kanske hade jag andra intentioner än vad som blev av mina handlingar. Jag ville bra men det blev fel. Jag vet att min son hamnade i korridoren. Han ville bara in i klassrummet. Inte blev det bättre av att han stod därutanför - det blev värre där innanför. Han måste markera sig när han väl var därinne igen. När jag frågade honom varför han fått stå där utanför - berättade han att han frågat efter ett sudd - och vips var han utkastad. Han minns det alltför väl, han upplevde sig inte som bråkig, utan som sökande efter ett suddigum1
Utanför.
Detta utanför.
Hur mår en sexåring utanför? Jag menar hur mår en sexåring innanför när sexåringen sitter utanför?
Jag talar om inkludering? Jag talar om att vara vuxen? Vad är skam? Vad gör vi med våra barn? Varför gör vi det vi gör?
Gott uppförande ska kanske in i betygen? Vad är norm för detta uppförande? Vem bestämmer denna norm? Om det goda uppförandet ska in i betygen...om, ifall, kanske...är det dåliga uppförandets införande i betygen en evig skamvrå...
Anne-Marie
Så samtalade jag med två sexåringar. Finns det en skamvrå? undrade jag.
Men nejde visste inte vad det var för något.
Vad händer när det blir fel då? undrade jag. Vad gör era fröknar när det blir något fel?
Då får vi sitta på bänken svarade de.
Bänken? Skamvrån har många namn. När jag frågade om skamvrån förstod dessa två barn inte vad jag menade. Men när det gick fel visste de precis. Då hamnar man på bänken.
Bänken är en plats där man får sitta och tänka fram ett förlåt. I enskildhet, i ensmahet, i orörelse...
Något gör att jag vill säga NEJ! NEJ! NEJ! Ingen bänk. Ingen skamvrå. Inget kasta ut eleverna i korridoren! Inget utanförskap för att justera dåligt uppförande. Jag minns min skamplats i skolan. Den utanför dörren till gemenskapen. Den att inte förstå varför jag stod där. Jag minns att jag försökte förstå men jag lyckades aldrig göra det. Kanske hade jag andra intentioner än vad som blev av mina handlingar. Jag ville bra men det blev fel. Jag vet att min son hamnade i korridoren. Han ville bara in i klassrummet. Inte blev det bättre av att han stod därutanför - det blev värre där innanför. Han måste markera sig när han väl var därinne igen. När jag frågade honom varför han fått stå där utanför - berättade han att han frågat efter ett sudd - och vips var han utkastad. Han minns det alltför väl, han upplevde sig inte som bråkig, utan som sökande efter ett suddigum1
Utanför.
Detta utanför.
Hur mår en sexåring utanför? Jag menar hur mår en sexåring innanför när sexåringen sitter utanför?
Jag talar om inkludering? Jag talar om att vara vuxen? Vad är skam? Vad gör vi med våra barn? Varför gör vi det vi gör?
Gott uppförande ska kanske in i betygen? Vad är norm för detta uppförande? Vem bestämmer denna norm? Om det goda uppförandet ska in i betygen...om, ifall, kanske...är det dåliga uppförandets införande i betygen en evig skamvrå...
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: Anki
Åh, jag håller helt och hållet med dig! Det är milsvid skillnad mellan att känna skuld och att känna skam, men jag tror att många ofta blandar ihop begreppen. Jag vill så gärna inkludera alla mina elever, men i pressade situationer med många barn och få vuxna är det ibland svårt när ett barn för stunden inte klarar av att vara tillsammans med de andra i gruppen. Det tar ett tag att få gruppen att fungera självständigit om jag behöver vara med en elev som har hamnat i en tokig situation.
Trackback