EN KYRKOGÅRD FÖR TRÄD
Lördagstur - till en otursplats.
Vi var två. En som skulle visa. Och en som skulle se. Jag var den som skulle se. SE. Jag ville helst blunda. Men platsen är viktig. En trädkyrkogård. Dött. Björkar som annars knoppas av grönska. Döda. Avhuggna. Sönderdruckna. Plats för död och tystnad. Men platsen skriker.
Människan skriver in sig. Trots att träd, gräs, buskar vill radera bort våra inlägg. Här står jag nu. Inför. Framför.
Intill. Vid. Ut-tittande. På-tittande. Undranstänkande. Hur är detta möjligt. Ett naturfenomen?
Nej... absolut inte. Ett människofelsteg. Ett misslyckande.
En plats där träden nu står i sin egen kyrkogård.
Jag vet inte var jag ska lägga blommorna till avsked.
Vill blunda! Men det ska jag inte göra!
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback