EN AVSLUTNINGSDIKT TILL ELEVER...
Den vackraste dikt jag känner till om lärandet har Margareta Ekström skrivit:
Den återfinns i ORD TILL JOHANNA, 1973
och heter
Om kartan, klockan och alfabetet:
För några år sedan ringde jag upp Margareta Ekström och berättade om mina tankar kring dikten, jag frågade också om jag fick använda den. Hon skrattade varmt i andra änden av luren... så som ordrika personer gör när deras ord får vingar...jag fick....
Så nu skriver jag ned den också här, i min blogg...
Det här landet är en grön profil
och däet här en flicka med en bricka.
Det här lilla landet har tappat skon
och det här med alla sina sjöar
liknar en skiva schweizerost
Men när du är där:
gruskorn, gräsblad, insektssurr.
Mänskors gränslösa skratt och gråt.
Någon ropar dig till sig.
Andra förstår inte vem du är.
Den här visaren pekar på nio.
Den här klockan slår tolv.
Från tornet spelas en psalm.
I telefonluren säger en röst:
arton, noll och nollnoll.
Nio är en filmjölksskål
på morgonens blanka vaxduk.
Tolv är alla ansiktena
kring lunchbordet.
När klockspelet ljuder
går vi på promenad
du och jag.
Utan att lyssna på Fröken Ur
söker kråkorna nattkvist
och avgaserna lägger sitt raster
över stadens solnedgång.
Det här är ett j som i jag
eller ett J som i Johanna.
Jag är för alla, Johanna för några.
Bokstäverna är bitar i puzzlet:
bilder kan träda fram,
roliga och hemska.
Minnen kan bevaras,
framtiden lockas att visa sig
som när du tittar ut ur ett lakan
och inte längre är ett spöke
utan flickan Johanna,
Med ögonen i boken
är du ute i hela världen,
är du inne i grannens själ
och löser din egen gåta.
Men med bara en bok i handen
fryser du
som bokstäverna fryser
i sin olästa ensamhet
Klockan, kartan, bokstaven
är kniv, sked och gaffel.
Men du kan alltid äta med fingrarna!
Med ett varmt tack till författaren! Ett varmt tack till mina elever.
Mina ord till dem blir att
Viljan är större än modet! - Att nyfikenheten är viktigare än kunskapen.
Anne-Marie
Den återfinns i ORD TILL JOHANNA, 1973
och heter
Om kartan, klockan och alfabetet:
För några år sedan ringde jag upp Margareta Ekström och berättade om mina tankar kring dikten, jag frågade också om jag fick använda den. Hon skrattade varmt i andra änden av luren... så som ordrika personer gör när deras ord får vingar...jag fick....
Så nu skriver jag ned den också här, i min blogg...
Det här landet är en grön profil
och däet här en flicka med en bricka.
Det här lilla landet har tappat skon
och det här med alla sina sjöar
liknar en skiva schweizerost
Men när du är där:
gruskorn, gräsblad, insektssurr.
Mänskors gränslösa skratt och gråt.
Någon ropar dig till sig.
Andra förstår inte vem du är.
Den här visaren pekar på nio.
Den här klockan slår tolv.
Från tornet spelas en psalm.
I telefonluren säger en röst:
arton, noll och nollnoll.
Nio är en filmjölksskål
på morgonens blanka vaxduk.
Tolv är alla ansiktena
kring lunchbordet.
När klockspelet ljuder
går vi på promenad
du och jag.
Utan att lyssna på Fröken Ur
söker kråkorna nattkvist
och avgaserna lägger sitt raster
över stadens solnedgång.
Det här är ett j som i jag
eller ett J som i Johanna.
Jag är för alla, Johanna för några.
Bokstäverna är bitar i puzzlet:
bilder kan träda fram,
roliga och hemska.
Minnen kan bevaras,
framtiden lockas att visa sig
som när du tittar ut ur ett lakan
och inte längre är ett spöke
utan flickan Johanna,
Med ögonen i boken
är du ute i hela världen,
är du inne i grannens själ
och löser din egen gåta.
Men med bara en bok i handen
fryser du
som bokstäverna fryser
i sin olästa ensamhet
Klockan, kartan, bokstaven
är kniv, sked och gaffel.
Men du kan alltid äta med fingrarna!
Med ett varmt tack till författaren! Ett varmt tack till mina elever.
Mina ord till dem blir att
Viljan är större än modet! - Att nyfikenheten är viktigare än kunskapen.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback