ATT LÄRA SIG CYKLA OCH FATTA BEGREPPEN...
Ett cykelminne, eller två, äger vi nog alla. När dottern var liten, 4-5 år, och fick sin första cykel som var svart, tuff och med Kalla Anka märken på så var hon så glad, så glad. Tränade och tränade, balanserade och gjorde framsteg. ...men en dag så var det bara slut. Ville inte alls. Vi lirkade å lirkade. Sen kröp det fram. Hon tyckte inte om cykeln. Va? Nä, hon ville också ha en med presenthållare. ?? Presenthållare? Ja en sån där där bak som man lägger paketen på. Tacka sjutton för att man känner sig besviken. Å lite rädd. Tänk om man missar presenten bara för att man inte har någon stans att lägga den. Vi fixade genast en pakethållare.
Sen cyklades det igen. Med och utan paket.
Detta kom till min blogg - det är en sådan självständig berättelse - att jag lyfter fram den ur sin kommentarplats. DEN HÖR HEMMA i det stora offentliga. Jag tackar för att jag fick detta i min blogg. Att lära sig cykla... det är ett ämne det. Tack Sofi.
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: sofi
kommenta på egen kommentar. hm?
facit på cykelminnet är att dottern inte minns och att jag än idag ser hur alla människor på stan INTE har ett paket på sin hållare. Tänk om alla cyklade omkring med stora, färgglada paket med breda blanka snören på väg till någon som blir GLAD. Mer paket till dom man älskar!!
Postat av: Anne-Marie Körling
Sofi, vännen, det är ett sådant vackert inlägg - just med tanke på hur vi förstår ord. Jag kommer alltid se cyklande med presenthållare...och det vill jag se...Kram A-M
Postat av: Annis
Synd att "presenthållare" är så ute...
Trackback