VATTEN OCH LITE MUMINTROLL
Nästan inte förnimbart - men vattnet glittrar. Glittret låter sig inte fångas i bild. Det kräver närvaro. Det tar tid att blicka ut över vatten. Jag kan blicka ut över vatten. Länge. Om det inte skymmer ser jag horisonten. Det är ett vackert ord för något som är vilsamt långt bortom. Jag tycker om vatten. Jag tycker om horisonten. Jag tycker om Tove Jansson. Jag känner mig som muminmamman. I väskan har jag någon liten snäcka eller en sten. Så tänker jag när jag står och tittar ut över vatten. Glittrande vatten. Ibland känner jag mig som Lilla My, ibland som snorkfröken, men allra oftast är jag nog som Filifjonkan eller Mumintrollet. Någonstans mittimellan.
Vatten är så påtagligt i muminvärlden. Tänkandet likaså. Kanske hör tänkandet ihop med vattnet. Det flyter på, flyter fram, från djupt till grunt, skvalpar kring...och intill vattnet kan man göra strandfynd. Det är en aktivitet som man kan ägna mycket tid åt. Strandfynd. Då tänker jag på Mumintrollen igen. De letade utefter strandkanterna....
Det ska jag göra imorgon.
Gå på en strand. Barfota. Titta nedåt. Bara leta. Utan att söka. Strosa omkring vid en strandkant. Undra bara vilken kant jag ska strosa i kanten av?
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback