NÄMEN HEEEEEEEEEJ!
Plötsligt står man där.
En person står framför mig och känner mig utan och innan.
Nämen HEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!
Lycklig och glad över att se mig.
- Kommer du ihåg mig?
Det var så länge sedan!
Jag tycker om min hjärnas arbete då.
Tänk att jag hinner tänka så mycket och så snabbt.
Den arbetar med det inre registret, söker, och ett band av händelser, personer, tider, platser passerar ...
Min inre adressbok aktiveras,
Mina resor får sig en liten inblick,
inköp i mängder av icaaffärer,
vardagsmöten...
pling...
- Jamen jo visst. Vi sågs ju den 14 augusti 1983 på en strandhäll i Göteborg där vi av en händelse råkade befinna oss precis under samma tid som det i amerika...samtidigt som ...
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ... inte blir det så.
Jag står där...letar letar letar letar...och väntar medan leendet på personen framför mig bara blir större och större då denna person minns mer och mer. Men människan möter leende med leende. Det kommer per automatik.... och samtalet löper utan problem.
Så...äntligen...kommer namnet upp ur minnesmörkrets arkiv...ja, flera timmar försent. Lycklig utropar jag namn och platser...lycklig. Nämeeeeeeeeeeeeeeen det var ju....
långt efter att vi skiljts åt och jag sagt att det vore roligt att återknyta....
Tänk.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback