LÄSER VI EMIL i LÖNNEBERGA?
4 år. Inte äldre än så. Men en läsare. Allt han gör just i denna fotograferade stund, för länge sedan, är att läsa. Jag minns boken. Emil i Lönneberga. Mycket text. Några bilder. Denna unge läsare läser Emil i Lönneberga. Vi läser Emil i Lönneberga högt innan det är dags att sova, men också en stund mitt på dagen, sommardagarna för längesedantiden.
Några veckor innan sommarlovet samtalade jag med en kollega. Hon hade frågat sina elever om vilket favorithyss de hade ur Emil i Lönneberga. Tystnad. Frågande ansikten. Inga svar. En klass utan några favorithyss ur Emil i Lönneberga?
Är det så att vi inte längre LÄSER Emil i Lönneberga? Ersätter vi Astrid Lindgrens berättelser med filmer? Det är märkligt att en årskurs fyra inte kan relatera till något hyss av Emil i Lönneberga. Är det så? undrade vi tillsammans, kollegan och jag, att de kanske aldrig har fått höra dem upplästa? Är det så? Vad gör vi då?
Anne-Marie
Man, allmänt sagt, läser inte mycket. Och mindre större barn tror jag.
Y dagens samhälle blir det alldeles för mycket med bilder, ibland eller ofta hämska eller omotiverade, och fâ ord. Och därför blir det för lite med egna "innebildningar" och egen fantasi som grodar livet. Och vi vet att "I början blev ordet och..." eller nâgot liknande.
Vackert med ett barn som lässer, bara fyra âr gammal. Men jag tror att det var inte ovanligt för kanske fem sju decennier sedan. Här i Spanien i alla fall. Var det hemskt? Hur var det i Sverige dâ?
Hälsningar,
Jesús i Madrid (en vardags tjurfäktare, men bara pâ skämt)
Hej Jesus,
En gång var det, eller ansågs det farligt att läsa. Man sa - sitt inte över böckerna, gå ut och lek, du kan förstöra ögonen, bli en bokmal, gå ut och lek. Båda sakerna, läs och lek, är två aktiviteter som är goda och tjänar fantasin. Är det så också i Spanien, att läsförståelsen minskar, här i Sverige är detta ett stort problem.
Allt gott A-M
Jag och min son på fyra år läser, och läser och läser. På kvällarna framför allt. Vi går även så ofta vi kan till biblioteket och lånar hem böcker, men ibland sitter vi bara där och läser. Myser...Jag fick allt det där av mina föräldrar och minns hur det kändes att sitta i en vuxens knä och lyssna. Jag njöt. Min son njuter. Ibland är vårt läsande tvärtom. Han läser för mig och jag lyssnar. Då får jag höra hans version av min. Fantastiskt....Vi får inte sluta läsa för våra barn. Men jag upplever inte att vi har gjort det. I min omgivning går ofta föräldrar med sin barn till biblioteket, osv. Jag kanske får se en annan verklighet när jag kommer ut som lärare. Hoppas inte...
Malin,
Du ger honom en sådan värld av språk, bilderl... ja allt. Det är så det ska vara. Fortsätt upp i alla åldrar - egentligen blir vi aldrig för gamla för högläsning. Så fort någon läser högt för mig - stannar tiden... jag minns också min morfar - en gammal domare - hans röst värdig...tung...hans...han läste ibland. Jag förstod aldrig ett ord för han läste för alla och envar... men alla lyssnade med sin förståelse, med sina tankar och närvaron var total. Jag kan än i dag höra hans röst...och ibland uppenbarar sig orden också...och då skrattar jag...för sent, sent förstod jag dem. Så är det ibland, Allt gott min vän. Bilden - då - en fyraåring. Tiden går...
A-M
Alla borde läsa Emil. Jag kallade mig själv för Emil när jag var yngre efter att mamma LÄST boken för mig.
Och högläsning håller jag och min mamma fortfarande på med och jag är 16 år. Fast nu är det Harry Potter. Pippi, Madicken, Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio har vi redan läst om ett antal gånger!