DYSLEXI idag...
Jag skulle ut på promenad. Möta bror min. Bagarbror är i staden.
Väl utanför dörren, porten, såg jag en man fara förbi med sin bil. Ja, jag såg den utan att se den. En bil for förbi. En man körde den. Jag såg att det inte var min bror. Jag var lite uppmärksam, min bror skulle svänga förbi med sin bil. Så jag såg bilen.
Men föraren såg mig.
Han stannade. Kom ut ur bilen.
Hälsade. Jag hade aldrig sett honom någonsin.
- Du, du är lärare va?
- Mmmm...
- Du har hjälpt mig en gång?
- Aha? svarade jag utan att hitta mannens ansikte i mitt inre register över alla ansikten jag arkiverat där.
- Du hjälpte mig att lära mig läsa!
- Oj då, svarade jag som nu började förstå att detta ämne berör. Är allvarligt. För mig och för honom.
- Ja.
- Jag är bara en vanlig människa. Du är en lärare.
- Jag är också vanlig svarade jag. Jag ville verkligen vara väldigt vanlig eftersom att vara lärare betydde att jag var ovanlig...ovanlig vad då?
- Jag var alltid rädd för lärare.
- Oj då svarade jag för att inte skrämmas upp honom mera.
- Jag tror inte att jag hade dyslexi, utan att jag var rädd för allt som handlade om att läsa, skriva, räkna och prestera något för en lärare...
- Det känns sorgligt att höra, svarade jag. Jag tyckte verkligen att det var sorligt att höra detta. Det vill ju inte någon lärare att elever ska känna eller uppleva.
- men du hjälpte mig.
- Det känns gott att höra svarade jag.
- Du var inte farlig.
- Nej, det var jag nog inte. Jag ville nog att du skulle få lära dig att tillhöra textens värld svarade jag. På ett eller annat sätt...menar jag....på ditt sätt.
- Jag har klarat av gymnasiet nu...på äldre dar...och jag klarar mig fint! Tack.
Jo, jo, jag blev mycket berörd. Mycket. När han hoppade in i bilen kändes det precis på samma sätt som när han lärde sig läsa... Nu är du på väg. Helt självständigt. Då är det bara att vinka.
Så jag vinkade.
Anne-Marie
Väl utanför dörren, porten, såg jag en man fara förbi med sin bil. Ja, jag såg den utan att se den. En bil for förbi. En man körde den. Jag såg att det inte var min bror. Jag var lite uppmärksam, min bror skulle svänga förbi med sin bil. Så jag såg bilen.
Men föraren såg mig.
Han stannade. Kom ut ur bilen.
Hälsade. Jag hade aldrig sett honom någonsin.
- Du, du är lärare va?
- Mmmm...
- Du har hjälpt mig en gång?
- Aha? svarade jag utan att hitta mannens ansikte i mitt inre register över alla ansikten jag arkiverat där.
- Du hjälpte mig att lära mig läsa!
- Oj då, svarade jag som nu började förstå att detta ämne berör. Är allvarligt. För mig och för honom.
- Ja.
- Jag är bara en vanlig människa. Du är en lärare.
- Jag är också vanlig svarade jag. Jag ville verkligen vara väldigt vanlig eftersom att vara lärare betydde att jag var ovanlig...ovanlig vad då?
- Jag var alltid rädd för lärare.
- Oj då svarade jag för att inte skrämmas upp honom mera.
- Jag tror inte att jag hade dyslexi, utan att jag var rädd för allt som handlade om att läsa, skriva, räkna och prestera något för en lärare...
- Det känns sorgligt att höra, svarade jag. Jag tyckte verkligen att det var sorligt att höra detta. Det vill ju inte någon lärare att elever ska känna eller uppleva.
- men du hjälpte mig.
- Det känns gott att höra svarade jag.
- Du var inte farlig.
- Nej, det var jag nog inte. Jag ville nog att du skulle få lära dig att tillhöra textens värld svarade jag. På ett eller annat sätt...menar jag....på ditt sätt.
- Jag har klarat av gymnasiet nu...på äldre dar...och jag klarar mig fint! Tack.
Jo, jo, jag blev mycket berörd. Mycket. När han hoppade in i bilen kändes det precis på samma sätt som när han lärde sig läsa... Nu är du på väg. Helt självständigt. Då är det bara att vinka.
Så jag vinkade.
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: Jesús J Granero
Stort! och Du berättar det sâ härligt att ett liten tar vill starta att rina ut lyckligt, och det gör det.
Nu gör Du att jag förstâ att man har blivit förelskad pâ nytt...i Dmänskligheten.
Jesús
Postat av: Anne-Marie Körling
Oj - det var vackert sagt - att bli förälskad i mänskligheten. Det är ju alla. Om man bemöter människor så - då tror jag de växer upp stolta och mycket starka.
Tack för dina ord.
Anne-Marie
Trackback