DRAMATEN... INGMAR BERGMAN
Ett minne. Jag är i en stor publik. Med mina mamma. Dramaten. Jag är sex, sju knappt åtta år. Vi är på föreställning på Dramaten stora scen. Det är generalrepetition. Av vad - minns jag inte. Vilka som var med - vet jag inte. Jag satt med min mamma på en plats ganska långt fram. Kanske var det tredje raden, kanske var det första raden, kanske också den femte eller den sjunde. Jag minns inte. Jag minns taket på Dramaten. Jag minns... men det jag aldrig glömmer är den man som stannade av föreställningen, som ropade, som gick upp på scenen, som sa... som agerade. Jag trodde att han var själva föreställningen. När skådespelarna spelade vidare i regisserad ostördhet ryckte jag i min mammas blus och frågade:
- kommer han inte tillbaka? Kan farbror inte komma och säga något nu? Mamma...? När kommer farbrorn?
Mamma schysssade... och lade ett pekfinger över sin mun. Tydligt, tydligt tyst.
Jag satt tyst och väntade. Tyst. Spänd. Nyfiken.
Så kom mannen, farbrorn tillbaka,
Långt, långt, många, många, många år senare fick jag vetskap om att den man jag så starkt upplevt, så starkt befunnit mig magisk förväntan intill - det var Ingmar Bergman.
Ingen annan.
Än Ingmar Bergman.
Jag kan tacka min mamma som tog mig till teatrar, utställningar, konstnärshem och lät mig möta författare och människor, platser och
till upplevelser. Hon tog mig till sådant hon själv tyckte om. Jag förstod så sent i livet att jag haft förmånen att möta så många men också föda och nära en potential som jag inte själv skulle kunna förstå så liten jag var. Jag har alldeles självständiga starka känslor och minnen av konstnärer av alla de slag. Ingmar Bergman var en. Det förhållandet jag etablerade då är fortfarande levande. Därför kan konsten aldrig dö. Ingmar Bergman kan dö, men Ingmar Bergman kan inte dö. Så är det.
I min värld.
Anne-Marie
- kommer han inte tillbaka? Kan farbror inte komma och säga något nu? Mamma...? När kommer farbrorn?
Mamma schysssade... och lade ett pekfinger över sin mun. Tydligt, tydligt tyst.
Jag satt tyst och väntade. Tyst. Spänd. Nyfiken.
Så kom mannen, farbrorn tillbaka,
Långt, långt, många, många, många år senare fick jag vetskap om att den man jag så starkt upplevt, så starkt befunnit mig magisk förväntan intill - det var Ingmar Bergman.
Ingen annan.
Än Ingmar Bergman.
Jag kan tacka min mamma som tog mig till teatrar, utställningar, konstnärshem och lät mig möta författare och människor, platser och
till upplevelser. Hon tog mig till sådant hon själv tyckte om. Jag förstod så sent i livet att jag haft förmånen att möta så många men också föda och nära en potential som jag inte själv skulle kunna förstå så liten jag var. Jag har alldeles självständiga starka känslor och minnen av konstnärer av alla de slag. Ingmar Bergman var en. Det förhållandet jag etablerade då är fortfarande levande. Därför kan konsten aldrig dö. Ingmar Bergman kan dö, men Ingmar Bergman kan inte dö. Så är det.
I min värld.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback