HÖGLÄSNING
"det ordlösa i det ordrika"
Varje gång jag levandegör en text, ett litet stycke, en roman, en novell så visar jag vägen till självständigt
läsande. Alla gånger jag högläser ger jag en läsupplevelse. Detta är en vardaglig uppgift. Högläsning har ingen
åldersgräns.
Jag brukar modella för föräldrar. Jag högläser en text. En text med en början och ett slut. Jag läser högt på föräldramötet. När jag avslutat min läsning, en liten vilande tystnad, därefter en fråga om min högläsning väckte tankar? Föräldrarna nickar. Det är viktigt att de vet vad som händer i dem. Då visar jag på tiden. Klockan. Jag har högläst en text som tog en och en halv minut i anspråk. Så lite tid och så mycket inre gensvar. Det är viktigt att ge en tidsaspekt i vår tid. Tid är en bristvara och med respekt för föräldrar som vill men upplever sig stressade av alla måsten så vill jag inte att de undviker högläsningen för att de tror att den tar för mycket tid. Många föräldrar vill och när de har lyssnat på mina ord och tankar vill de gärna börja läsa högt igen. Risken då är att de tar uppgiften på alldeles för stort allvar - och gör sig ovänner med sin uppgift - den att ta en tjock bok... och sedan inte mäkta med att läsa kväll efter kväll. Det rinner ut i sanden. Därför är den lilla texten en tryggare väg att skapa en högläsare i
familjer.
Jag minns en pappa, en högläsande pappa, som beskrev sin högläsning så här:
- det är en stund för mig och min grabb
- vi skrattar ihop
- han luktar så gott
- han lutar sig mot mig
- han berättar spontant om vad han tänker
- han kryper intill
- jag känner mig som en bra pappa
- vi delar något ihop
Ja, boken gör mycket mer än ger en berättelse. Den skapar gemenskap, intillvarande, tidlöshet, närhet, värme, uppmärksamhet och växande. Det är inte så svårt att tänka sig vad hans grabb känner för samma stund. Det är något ordlöst i det ordrika!
Anne-Marie
Mina tankar till
* Åke Dansk - rosad, prisad, engagerad i manligt läsande.
* Läsrörelsen Läs för mig, pappa!
Kommentarer
Trackback