Högläsning - "Vad mina ögon sett" - Eggens/Lagercrantz
Högläsning!
Denna kraft och rörelse.
Igångsättare,
Tankegemenskap.
Textens ut-talade liv.
Röstens tolkning.
Jag högläste, se tidigare inlägg i Frivillighetskanon, denna bok i min årskurs sex.
En högläst bok skapar alltid nyfikenhet. En högläst mening skapar undran. Högläsningen skapar läsare. En läsare ska aldrig hindras från att läsa.
Mina elever frågar mig - får jag läsa vidare í högläsningsboken - jag svarar - Javisst. Absolut. Här är boken. Lyckliga du som får läsa den.
När jag läst halva boken "Vad mina ögon sett" bad en av killarna i min klass om att få läsa fortsättningen självständigt. Han läste och läste. Denna bok var absolut det bästa han hört och läst. Han var starkt berörd.
Jag vill skapa läsare alltså måste jag tillföra boken en mänsklig röst. Då elever signalerar att de vill läsa får ingenting hindra dem från att göra det. Vad mina ögon sett blir också vad mina ögon läst.
Det är heller inget hinder för denna elev att höra det han själv läst igen. Min röst är en tolkning. Min högläsning liknar inte hans självständiga läsning. Min röst gör boken till en gemenskap - ett kollektivt lyssnande och där är den elev som läst före lika nyfiken, lika med, lika intresserad, lika ny för den text jag ljudligt ut-talar och levandegör.
Detta är högläsningens lov...
Denna kraft och rörelse.
Igångsättare,
Tankegemenskap.
Textens ut-talade liv.
Röstens tolkning.
Jag högläste, se tidigare inlägg i Frivillighetskanon, denna bok i min årskurs sex.
En högläst bok skapar alltid nyfikenhet. En högläst mening skapar undran. Högläsningen skapar läsare. En läsare ska aldrig hindras från att läsa.
Mina elever frågar mig - får jag läsa vidare í högläsningsboken - jag svarar - Javisst. Absolut. Här är boken. Lyckliga du som får läsa den.
När jag läst halva boken "Vad mina ögon sett" bad en av killarna i min klass om att få läsa fortsättningen självständigt. Han läste och läste. Denna bok var absolut det bästa han hört och läst. Han var starkt berörd.
Jag vill skapa läsare alltså måste jag tillföra boken en mänsklig röst. Då elever signalerar att de vill läsa får ingenting hindra dem från att göra det. Vad mina ögon sett blir också vad mina ögon läst.
Det är heller inget hinder för denna elev att höra det han själv läst igen. Min röst är en tolkning. Min högläsning liknar inte hans självständiga läsning. Min röst gör boken till en gemenskap - ett kollektivt lyssnande och där är den elev som läst före lika nyfiken, lika med, lika intresserad, lika ny för den text jag ljudligt ut-talar och levandegör.
Detta är högläsningens lov...
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback