NU SÅ!

Manuset är klart. Bilderna också. Har ritat, fixat och snyggat till det som en dag kommer att bli en bok. Nu tar jag luntan och går en eriksgata i mitt eget rike. Lämnar allt till min gode redaktör. Vad jag skrivit om? Det förtäljer inte historien. Men så snart jag får omslag och klartecken så synliggör jag alltsammans på min blogg.

Jag tycker inte om varförfrågor, och ställer dem sällan till mina elever. I all hast gjorde jag det i fredags. Jag hade en elev som var så försjunken i sitt skrivande. Så inne i sitt skapande. Jag kände igen mig. Så jag frågade helt enkelt:



Jag delar hans behov.


Anne-Marie,

som lånar inspiration av min nya klass, här en elev i min lilla fyra.
Jag värms av svaret och önskar att denna elev får fortsätta att släppa ut... så ska det växelspela mellan att ständigt sitta och ta in.

SÖNDAG och IMORGON



Det är söndagmorgon. Det är en aning kallt därute. Jag är inne hos mig själv. Sorterar pappershögar. Ordnar mina skor. Plockar ur något för att plocka in något annat. Detta fysiska görande. Jag vet att det beror på att jag tänker så det knakar. Jag tänker och funderar, jag plockar och sorterar. Jag tycker så mycket om det där görandet, det där promenerandet, de där tankarna... Det är söndagmorgon. Ännu stilla. Jag rör mig in mot mitt skrivande. Jag tänker mig in i framtiden.

Anne-Marie

SMS-SPRÅK




Det är svårt att förstå ett sms.

Det vet jag. Jag är totalt oförstående till vissa sms. Jag kan därför inte begära att mina sms blir förstådda som de ord jag tror mig sända iväg. Det är märkligt.... när jag skriver här så talar jag samtidigt, då jag skriver sms så talar jag också samtidigt. Som om jag talade in stämma, puls, värme och liv i de nakna ord som blir produkten av det jag skriver. Mina sms hamnar ibland på avvägar och missförstås.

Det beror kanske på själva bristen av kontexten... inget gemensamt sammanhang, inget gemensamt alls, från en tunnelbanetur och ett stressigt hit och dit ... skickas ord ... som hamnar hos en som sitter i en livlig diskussion om ... och plipp, plipp... så kommer det ord... som man inte förstår riktigt, riktigt. Jag sänder sms som inte blir mottagna som jag tror att de ska bli mottagna. Jag missförstår de sms som sänds till mig. Jag har inte redskapen att förstå dem. Jag behöver kontexten, sammanhangen, värmen, närheten... den mänskliga rösten.

Ändå är det just sms-språket som förmedlas i mängder.
I Sverige sänds oändligt många sms.  Igår satt jag på tunnelbanan bredvid en tjugoåring vars fingrar i en enorm hastighet skrev meddelanden efter meddelande. Hennes fingerfärdighet var snabb. Men jag undrade så överi innehållet. Vad skriver hon? Varför skriver hon? TIll vem?

Hur förstår människor det som sänds mellan dem?

Jag förstår alldeles för få sms.
SMS - disconnecting people messages - sade någon till mig då jag var i Amerika. Disconnecting... nej... nej... det är ju det sista jag vill, tänker jag alltid. Jag vill alltid det motsatta. Connect!
- Är du sur på mig! frågar en väldigt god vän, och jag förstår ingenting. - Jaha, men jag läste ditt svar... och du svarade så kort...

Problemet är nog detta att utan kontext, utan kött och blod, utan plats och rum, så kan smsspråket bli förrädiskt kallt och ruggigt. En vän sände mig ett kortfattat sms... och jag var tvungen att ringa och höra om hon var arg.
Vilket hon aldrig varit. Min sons sms för några dagar sedan, ömt och lättbegripligt för en mamma som skickat med en kartong köttbullar till en hungrig son. Vi delar varje ord i en verklig händelse. Därför förstår jag, därför vet han också att jag förstår... jag återsvarar... Kram min son!
Samma son sa en gång... du skriver ju hela romaner när du svarar. Man ska svara kort. Inte mycket, utan lite!

Jag har lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig mer sända sms med annat än klockslag och plats i.  Ett sådant sms handlar om att ge en mötesplats.... och där kan man sedan knyta samman saker och ting. Connecta... som någon sa.

Nu var det sagt.
Hur förstår ni sms-meddelanden?

Anne-Marie

PUSSEL MED BLÅ BITAR



Inslaget innehåll!
Ungefär så!

Jag har skrivit klart. Nu, nyss, sände jag iväg mina ord till mitt förlag. Nu får förlaget förvalta mötet med innehållet, packa upp det, lägga i ordning. Jag tänker mig att min redaktörs arbete består i att ordna ett slags pussel. Ett pussel av det slag som mitt fotografi visar; alla jämnblåa pusselbitar - himmelsbitarna - som förefaller passa ihop men hör samman på olika sätt.

Vilket arbete! Jag ska vårda min redaktör. Låta henne skapa en himmel av det jag lagt en grund till.

Anne-Marie

BOLLPLANKET

Jag bollplankar med en läsare. Det måste man göra när man skriver. 
Det är svårt att vara ensam om sin text.
Igår fick jag gensvar.



FRÅN MIN MAILBOX
Jag läser med mycket större njutning nu
och tycker att jag hör en röst bakom orden.
Det är när du släpper den trosvissa sidan
som du är bäst. I tvivlet växer du...


FRÅN MIG SJÄLV
Jag publicerar detta från min mail. Skrivprocessen är så känslig.
Då jag tvivlar som mest,
studsar bollplanket lyhört rätt ord i min famn.

Anne-Marie,
som drar absoluta paralleller till mitt klassrum och mina elevers skrivande.
Det jag upplever upplever också mina elever.
Det är inte mycket som skiljer åt oss då vi skapar.
Oavsett vad vi skapar.
Vi är alla mänskliga.



UTSIKT I VATTENPÖL



Allt är inte mätbart.

Vattenpölen är begränsad till en liten yta.
Men denna lilla yta återspeglar himlen och träden.
Går jag runt denna lilla, lilla vattenpöl ger den sken av något annat.

Det går inte att begränsa en frågas storlek med ett litet svar.

Anne-Marie


PROMENERA TILL PLOMMENAD

http://plommenad.blogg.se/index.html
Anne-Marie

TEXTGRANSKNING



Självkritiken är stor. Med lupp granskar jag mina ord.
Trots ämnets karaktär skriver jag in mig.
Jag syns i mina ord och meningar.
Skrivandet är sådant.
Varje punkt och tecken bär spår av den som satt dit den.

Anne-Marie

VÅGA VARA ENKEL




Att skriva något för skolans aktörer är mycket svårt.
Jag är kollega, jag är lärare till elever, jag är anställd.
Jag är också undersökande, nyfiken, framtidslysten.
Jag läser oändligt mycket om vad som sägs, tänks och uttrycks.
Jag går till slut vilse mellan praktik och teori.
Som om teorin blir viktigare än det jag faktiskt gör och själv tänker.

Jag står precis alldeles där - mitt bland eleverna - och det är till dem min omsorg riktas.
Men det är svårt att skriva för skolans aktörer,

Jag har maildiskuterar mitt skrivande - för att få motstånd, för att få framåt-fortsätt-uppmaningar, för att få utifrånperspektiv, och ... tja något så enkelt som stöd och vänliga ord och omtanke också.

Igår förtvivlade jag, tänkte riva sönder vartenda virtuellt skrivpapper, tvivlade på min förmåga, grät en skvätt över att jag inte vill, inte kan, inte ska! Ja, så ungefär. Jag tror det är en naturlig följd av skrivandet, man har sina ljusa dagar, man känner sig bäst, älskar sina ord, för att nästa dag sätta sig till doms över dem, radera långa stycken och börja tycka att man läst det här alldeles för många gånger.

Jag skrev till mitt bollplank...och jag tror han förstod.... för utan att sätta så många tröstens ord över det hela fick jag det fina rådet -

Våga vara enkel.

Den tvärbromsen jag skulle ställa mig på
och den kartbeskrivningen över forskarvärldens upplevda pekpinnar och i mitt tycke alltför
långt ifrån ett klassrums vardag. Just detta - våga vara enkel.

Anne-Marie,
att våga vara enkel kanske är något allmängiltigt att sträva efter i vår tid.
Enkelheten.



SKRIVANDET


Skrivandet är ett hantverk sägs det.
Jag tycker det är ett huvudbry.

Anne-Marie,


SKRIVANDE är ABSTRAKT

Citat om läsning och skrivning:

Citaten är ur Leif Strandbergs texter

/.../ att läsning hänger samman med sociokulturell kontext: Läsning kan endast utvecklas i en miljö där läsning finns, är förväntad och önskvärd.

Skrivaktivitetet utmanar skribenten att artikulera sin mening på nytt - tyst och långsamt - sätt: att börja i tnekn, att reflektera, att börja i derljer. Skrivandet är en central aktivitet för att utveckla abstrakt tänkande - man måste tänka efter när man skriver.


image2398

Det finns all anledning att undersöka hur det ligger till. Hur ser vi själva på läsandet? Hur ser vi på skrivandet? Hur utvecklar vi undervisning så att den omsluter alla våra elever?

Anne-Marie

Källa; Leif Strandberg, RÄTT TILL KUNSKAP, 2008

HISSNANDE

image2392

Hiss-nande? Nej, rull-trappande!
Oerhört fånigt. Men jag gillar bilden och måste hitta på en bildtext.
Hitta gärna på något?

Anne-Marie


PENNAN


Det är märkligt att vi använder penna och papper i så stor utsträckning  i skolan. Jag funderar ofta över hur sällan jag själv använder penna och papper då jag skriver. Min handskrift är nu så personlig att hindrar och försvårar syftet - den att bli läst av någon annan. Mitt handskrivande är bara för mig. Den kommunikation jag för med andra gör jag via mitt tangentbord.

Jag beundrar handskrivandets konst, de vackra bokstävernas snirklande över det vita pappret, vilket jag själv kan ägna mig åt då detta krävs av situationen och då jag vill hedra mottagaren. Men alldeles för ofta skriver jag med min slarvighet bara för mig själv.

Självklart ska barn lära sig att skriva. Men kanske är det så att det motoriska i att föra pennan kan vara begränsande. Eleverna ägnar omsorg åt sitt formande av bokstäver och arbetsinsatsen är så krävande att själva innehållsskrivandet blir mindre. Jag vet inte om det är så - men jag ser en del elever - hur de kämpar med bokstavandet och bokstavsritandet - och att de suddar mer än vad de egentligen borde då bokstäverna inte blir tillräckligt fina.

Nu betyder inte detta att jag tycker att elever inte ska utveckla skrivandets motorik. Pennan är en mäktig sak som jag har alldeles för stor respekt för. Pennan är mänsklighetens mäktigaste redskap. Så allt detta jag skrivit på mitt tangentbord är personliga funderingar.

Anne-Marie,
som vässar pennor och skissar bilder där pennan ofta återges. Ur pennan skapar jag en penna.

UNDERHÅLL(a)

image2369

Här blir det inget underhåll under vintern, däremot kan man bli underhållen under kvällen.
Anne-Marie

SKRIVANDE VS TALANDE

JOS SKRIVER;
Varför skrivande och talande skiljer sig åt? Dels tidsaspekten. Du kan redigera och ångra i text. Och textformen kräver en slags definitet för att undvika missförstånd eftersom du inte har mer än en chans att förklara för dina läsare. Dessutom kan du för ett ögonblick förskjuta rädslan för kritik som är så överhängande när du talar. Och antar jag, den relativa anonymiteten ger utrymme för ett visst skådespel och laborering, orden silas inte genom din person, utan får stå för sig själva
.

image2359

Vi har våra styrkor. Pennans kraft och papprets generösa mottagarplats, talets stumma stampande i strupen. För andra är pennan ett djävulspåfund, ett svart smet som inte gör ord alls, pappret är ett universum, där talet trippar fram så enkelt så enkelt. Orden dansar över matsalsbord och lyssnarsällskap. I skolan övar vi oss i skrivandet. Kanske vi skulle ägna en mycket större omsorg kring förmågan att samtala, tala, uttrycka och förena oss i diskussioner. Det är då undervisningen brinner glödhet, full av lärande kraft. Undervisningen ska främja allas möjlighet att få uttrycka och utveckla sin muntlighet. Sammanhangen är en organisatorisk sak. Man behöver inte tala i helgrupp, man kan prata i mindre gruppsammanhang.


http://hypergrafi.blogspot.com/2008/03/museum-of-childhood.html

Vad tänker ni?
Vilka styrkor behöver vi?
Vad upplevdes svårt i skolan?
Hur kan vi utveckla alla språkliga kompetenser

undrar Anne-Marie



ORD SOM GÖR DIG GLAD

image2329

I årskurs två så lät jag eleverna skriva saker som gör dem glada, arga och ledsna. Det flesta glada orden hörde ihop med något de hade gjort. Det var mycket sällan att någon elev skrev om materiella saker. Våra gladlistor var sedan underlag för samtal. Då breddas det hela. Platser är ofta knutna till något familjen har gjort eller där någon bor.

Anne-Marie

ELEVTÄNK - SKRIVANDE PLATS

image2303

Ibland förbestämmer vi så mycket, såväl vi lärare som materialet vi använder. Detta material gör eleverna ordrika och skrivande. Så när denna elev lägger sig i (en utvecklingstanke och delaktighetstanke jag har utvecklat i min bok om Kiwimetoden) så ser jag en mängd saker som försvårar för eleven att ta plats och verkligen använda sitt språk. Vi borde ge eleverna större möjlighet att påverka - i verkliga sammanhang och kring det som verkligen angår dem. Och det gäller i synnerhet hur vi lär oss.


Eleven förstår också vad skrivande är för något:

1) att formulera sig skriftrikt (S K R I F T R I K T)
2) ha kunskap om mottagaren dvs att skriven text blir läst av någon annan
3) att ta sig själv på stort allvar och inte böja sig för det förväntade... eleven vill något mer
4) kan skriva och uttrycka sig
5) går i dialog med avsändaren
6) lägga fram synpunkter
7) vilja

Så ser jag på det hela! Och välkomnar varmt mina elevers synpunkter.

Anne-Marie,
som väldigt sällan hänvisar till sin egen bok. Men nu gör jag det.
Kiwimetoden, Bonniers 2006

NÖTT

Konstigt - mest nött på mitt tangentbord - bokstaven R!
A-M

PÅ KANT

På kant
men inte med tillvaron.

På kanten.
Min första krönika i Lärarnas tidning.
Jag skriver om mobilen i undervisningen.
Tidningen kom idag.
I min brevlåda.
Som att sända till sig själv.
Och till er andra.

Anne-Marie

TECKEN, SNITT, TYP

BOKSTAVEN A


Min dotter och jag samtalade.

- Snyggs snitt du har på ditt, kommenterade jag.
- Jo, jag väljer med omsorg, svarade hon.
- Typ tecken? frågade jag.
- Typ. Måste vara rätt snitt, fortsatte hon.

Borde vi inte lyfta diskussionen och samtala om innehållet istället?
Vi är två typer, har olika snitt och våra tecken skapar helt olika innebörder.

Typ!
Anne-Marie

  

Tidigare inlägg Nyare inlägg