Anne-Marie Körling Blogg

SMS-SPRÅK

Det är svårt att förstå ett sms.

Det vet jag. Jag är totalt oförstående till vissa sms. Jag kan därför inte begära att mina sms blir förstådda som de ord jag tror mig sända iväg. Det är märkligt.... när jag skriver här så talar jag samtidigt, då jag skriver sms så talar jag också samtidigt. Som om jag talade in stämma, puls, värme och liv i de nakna ord som blir produkten av det jag skriver. Mina sms hamnar ibland på avvägar och missförstås.

Det beror kanske på själva bristen av kontexten... inget gemensamt sammanhang, inget gemensamt alls, från en tunnelbanetur och ett stressigt hit och dit ... skickas ord ... som hamnar hos en som sitter i en livlig diskussion om ... och plipp, plipp... så kommer det ord... som man inte förstår riktigt, riktigt. Jag sänder sms som inte blir mottagna som jag tror att de ska bli mottagna. Jag missförstår de sms som sänds till mig. Jag har inte redskapen att förstå dem. Jag behöver kontexten, sammanhangen, värmen, närheten... den mänskliga rösten.

Ändå är det just sms-språket som förmedlas i mängder.
I Sverige sänds oändligt många sms.  Igår satt jag på tunnelbanan bredvid en tjugoåring vars fingrar i en enorm hastighet skrev meddelanden efter meddelande. Hennes fingerfärdighet var snabb. Men jag undrade så överi innehållet. Vad skriver hon? Varför skriver hon? TIll vem?

Hur förstår människor det som sänds mellan dem?

Jag förstår alldeles för få sms.
SMS - disconnecting people messages - sade någon till mig då jag var i Amerika. Disconnecting... nej... nej... det är ju det sista jag vill, tänker jag alltid. Jag vill alltid det motsatta. Connect!
- Är du sur på mig! frågar en väldigt god vän, och jag förstår ingenting. - Jaha, men jag läste ditt svar... och du svarade så kort...

Problemet är nog detta att utan kontext, utan kött och blod, utan plats och rum, så kan smsspråket bli förrädiskt kallt och ruggigt. En vän sände mig ett kortfattat sms... och jag var tvungen att ringa och höra om hon var arg.
Vilket hon aldrig varit. Min sons sms för några dagar sedan, ömt och lättbegripligt för en mamma som skickat med en kartong köttbullar till en hungrig son. Vi delar varje ord i en verklig händelse. Därför förstår jag, därför vet han också att jag förstår... jag återsvarar... Kram min son!
Samma son sa en gång... du skriver ju hela romaner när du svarar. Man ska svara kort. Inte mycket, utan lite!

Jag har lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig mer sända sms med annat än klockslag och plats i.  Ett sådant sms handlar om att ge en mötesplats.... och där kan man sedan knyta samman saker och ting. Connecta... som någon sa.

Nu var det sagt.
Hur förstår ni sms-meddelanden?

Anne-Marie

Ett ovärdigt sätt att kommunicera........!

Vad är det för fel på det talade språket?

Varför ersätter vi tal med text??

Hej Anne-Marie.

Jag och min kompis ska skriva c-uppsats om läs- och skrivinlärning och har tankar på att inrikta oss på Kiwimetoden. Hittade inte din emailadress någonstans, skulle vi kunna få kontakta dig?

Mvh Malin

Det är inte alltid man förstår. Men det jag förstår ännu mindre är när jag skickar iväg ett sms och inte får ett svar. Jag vill ha en bekräftelse på att mitt meddelande har gått fram. Jag kräver respons - jag vill veta hur mottagaren mottog mitt sms. Min tonåriga dotter säger att sms-världen inte fungerar så... Ska man acceptera eller?

Skriver pinsamt långsamt och blir ofta frustrerad över att det är så svårt och omständigt.



Ofta slutar det med ett enkelt "OK" - fast jag är ännu sämre på telefoner...

Samtal är nog den enda form som är mest begriplig. Då ser man vad orden betyder och hur de verkar, för det en kropp gestaltar ger orden resonans.



Marie, det värsta ivägsända ord är de ord som inte besvaras, de är som att sända till svarta hål i universum, uppslukade och obesvarade. Jag tror att den som talade om disconnecting people visste vad han talade om.



Det krävs vana, erfarenhet och kunskap att läsa och sända sms. Jag vet bara att jag inte riktigt behärskar formen. Gång på gång erfar jag det. Och som den lärande person jag önskar vara - så får jag finna mig i min okunskap. Jag är rädd om mina ord, och vill att de bli begripna som det jag avser med dem.



Jag tänker på mina barn... de är kortfattade... inga överord. Det är nog det rätta. De är ju infödda i detta språk.



Anne-Marie, som bara ikväll fått flera stycken. Och om jag läser dem rätt så är de väldigt fina.

Mats, vi är inte infödda i detta språk. Vi är utanför.Det kan vara tryggt att veta. Det gör att man kan vara försiktig... och tumma lite grann på bokstäverna. Det ska jag börja göra... fnitter och skratt... A-M