Förmedlarviljan i det fria
Väggklotter eller författare i aktion?
Anne-Marie
På andra sidan om schackbrädet
En man utan mitt språk ställde upp ett schackbräde i en offentlig sal.
Han satte sig ned på sin sida om brädet. Stolen på andra sidan bordet stod tom.
Vem som helst kunde slå sig ned och ordlöst börjat ett spel där språket absolut inte hade något med saken att göra. Schack har universella drag. Jag kan tänka på svenska, min motpart på något annat språk. Men han satt där han satt. För även om schackspelet är ordlöst grubbleri så är stolens tomma uppmaning dessto svårare. Att slå sig ned mitt framför en främling och spela schack handlar om mod och kultur. I Sverige gör vi inte så. I de flesta fall måste vi känna varandra för att utsätta oss för denna prövning. Det vill säga - då vi är ute i verkliga livet. På nätet är vi långt mer gränsöverskridande och spelar gärna mot vem som helst. Där kanske vi är mer av kosmopoliter. Kanske vi också är mer fokuserade på att faktiskt ge oss in i leken.
Mannen satt där han satt. Ensam.
Anne-Marie
Han satte sig ned på sin sida om brädet. Stolen på andra sidan bordet stod tom.
Vem som helst kunde slå sig ned och ordlöst börjat ett spel där språket absolut inte hade något med saken att göra. Schack har universella drag. Jag kan tänka på svenska, min motpart på något annat språk. Men han satt där han satt. För även om schackspelet är ordlöst grubbleri så är stolens tomma uppmaning dessto svårare. Att slå sig ned mitt framför en främling och spela schack handlar om mod och kultur. I Sverige gör vi inte så. I de flesta fall måste vi känna varandra för att utsätta oss för denna prövning. Det vill säga - då vi är ute i verkliga livet. På nätet är vi långt mer gränsöverskridande och spelar gärna mot vem som helst. Där kanske vi är mer av kosmopoliter. Kanske vi också är mer fokuserade på att faktiskt ge oss in i leken.
Mannen satt där han satt. Ensam.
Anne-Marie
Det livsfarliga lärandet
Det är alltid något som är farligt att lära sig då man är liten. Så tycker vuxna. Det måste finnas något farligt som barn ska skyddas mot. I de gamla transistorradiotiden trodde de vuxna att det var farligt för barn att lyssna till radion samtidigt som barnen gjorde annat. Själv bakar jag alltid kakor då jag lyssnar på radio, eller dammsuger, eller ... tja vad som helst. Det har hitills inte inneburit några som helst faror. Ibland skriver jag samtidigt som jag lyssnar på någonting annat. Jag läste någonstans att det var farligt att läsa på tåg - det var då tågen var skakiga och rälsen lät dunk-dunk-dunk - då kunde den som läste få skakiga ögon. Det till och med varnandes för denna möjlighet - med skyltar. Och jovisst - det låter riktigt, riktigt läskigt att få skakögon under en resa mellan Stockholm och Arboga på grund av nyfikenhet på vad som står i såväl tidningar och på skylten med varningstexten.
Anne-Marie
Anne-Marie
Barndomsminne
Jag går hand i hand med min pappa. Vi är på stadspromenad. Att gå på stadspromenad med min pappa innebar att man var finklädd. Jag hade vita knästrumpor, lackskor och klänning. Mitt annars ständigt ruffsiga hår låg välkammat med rak bena. Oftast slutade promenaden på Klarakvarteren och en spagetti med köttfärssås vid någon av de berömda kafédiskarna där journalisterna och författarna talade ord jag inte förstod.
Nåväl - jag gick där hand i hand med min pappa. Bakom mig hoppade min lilla bror omkring. Han sprang strax bakom. Vi gick genom en park. Parken inbjöd oss till spring. Men jag höll pappa i hand och samtalade om ditten och datten - och de flesta orden jag sa började med - Vet du... och så fick jag berätta det min pappa inte hade någon aning om. Jag pratade i ett och frågade om jag behövde fråga.
Vi gick genom parken som inte alls var så tillåtande för två barn. Gräsmattorna fick absolut inte beträdas. Det gick ett litet lagom högt staket för att markera att man absolut inte fick gå på gräsmattan. Min bror balanserade på staketet. Staketet bjöd på den promenaden.
- Pappa, vad händer om man går på gräset? frågvisefrågade jag.
- Då kommer polisen, då hamnar man i fängelse, skrattallvarade min pappa.
Min bror satte ned foten på den förbjudna sidan av gräset. Länge länge länge trodde min bror att han var efterlyst av polismakten. Så illa föll orden från min pappa. De föll över en liten lekande kille som såg det absoluta allvaret i sin balansgång mellan rätt och fel.
Anne-Marie
Nåväl - jag gick där hand i hand med min pappa. Bakom mig hoppade min lilla bror omkring. Han sprang strax bakom. Vi gick genom en park. Parken inbjöd oss till spring. Men jag höll pappa i hand och samtalade om ditten och datten - och de flesta orden jag sa började med - Vet du... och så fick jag berätta det min pappa inte hade någon aning om. Jag pratade i ett och frågade om jag behövde fråga.
Vi gick genom parken som inte alls var så tillåtande för två barn. Gräsmattorna fick absolut inte beträdas. Det gick ett litet lagom högt staket för att markera att man absolut inte fick gå på gräsmattan. Min bror balanserade på staketet. Staketet bjöd på den promenaden.
- Pappa, vad händer om man går på gräset? frågvisefrågade jag.
- Då kommer polisen, då hamnar man i fängelse, skrattallvarade min pappa.
Min bror satte ned foten på den förbjudna sidan av gräset. Länge länge länge trodde min bror att han var efterlyst av polismakten. Så illa föll orden från min pappa. De föll över en liten lekande kille som såg det absoluta allvaret i sin balansgång mellan rätt och fel.
Anne-Marie
Hotellfrukost med tre ägghalvor
Hotellfrukostar är något av det lyxigaste jag vet. Jag sover gärna hemma men ska jag fira äter jag gärna frukost på hotell. Jag vill sitta i timmar. Smaka allt. Ta om flera gånger. Inte äta mig mätt fort. Bara äta mig mätt långsamt.
Jag minns en hotellfrukost för många år sedan. Jag skulle föreläsa i en stad inom landet, det var helg då jag checkade in på hotellet, det var arbetsdag då jag checkade ut. Jag var så när som på en person ensam där. Det ödsligaste hotellboende jag någonsin upplevt. Långa korridorer med dörrar och bakom dem tommar rum. Kusligt tänkte jag. I receptionen frågade jag om jag verkligen var den enda gästen.
- Nej, det är en till, svarade receptionisten. En endaste.
- Jaha, svarade jag.
Om det är en endaste gäst till på ett hotell där man själv är blir man en aning nyfiken. Jag bodde på våning tre. Hotellet hade fem våningar. Jag undrade varför jag fått ett rum just på våning tre. Var fanns den andra gästen?
På natten låg jag och lyssnade. Inga steg någonstans, inga dörrar som öppnades i någon korridor. Inga ljud alls. I min fantasi kunde jag nu skriva en skräckberättelse och hade alla möjliga ingångar till en sådan.
Väl vid frukosten.
Det var uppdukat kontinentalt. Ett smörgåsbord att gå runt och hämta hem sin frukost ifrån. Detta gigantiska bord. Där fanns allt - ja ni vet - ostar, kaviar, leverpastej, rökt skinka, grapefrukt, flingor, nybakt bröd och ägghalvor. Det som var mest spännande att bordet var så stort men allt som man kunde gå och hämta därifrån var för ungefär två personer.
Och vid ägghalvorna insåg jag att hotellets kök hade kokat två ägg och delat dem i halvor. Det var allvar med att hotellet bara hade två gäster. Min nyfikenhet stegrades. Vem var den andre gästen? Till min besvikelse insåg jag med ens att där bara fanns tre ägghalvor. Någon hade varit där och tagit en halva.
- Vad önskas att dricka, hördes frukostvärdinnans röst.
- Dricka? Jag vill veta om gästen jag delat hotell med redan har ätit?
- Ja, gästen kom och gick ungefär en tio minuter innan du kom, så nu är du hotellets enda gäst. Nå vad önskas att dricka?
- Kaffe!
Anne-Marie
En promenadgps?
Jag är vilse. Min karta är uppochnedvänd. Jag gick hit. Jag gick dit. Sen gick jag tillbaka. Sen gick jag framåt igen. Sen frågade jag någon efter vägen. Den jag frågade såg att jag såg ledsen och en aning förtvivlad ut. - Var ska jag nu gå, frågade jag. Då vände personen helt sonika på kartan. Öst blev väst och väst blev öst, nord blev syd och syd blev nord. Uppochnedvända världen så att säga. De som känner mig väl vet att jag går och går och kommer slutligen helt rätt. Men jag tänker ifall att jag hade en personlig gps som för mig med vänlig ton och stämma
- runt nästa hörn, raka vägen till mål, och sedan höger en aning, över gatan så fint, och så ett skutt över till nästa trottoar... men jag har ingen gps och därför blir det en aning vilset.
Då jag skulle hem tog jag taxi. Ville inte förlora mig i kartans periferi.
Anne-Marie,
Känner mig en aning och väldigt ensam där jag är. Kartor och kompass i all ära men att förlora riktningen är absolut det besvärligaste som kan hända.
- runt nästa hörn, raka vägen till mål, och sedan höger en aning, över gatan så fint, och så ett skutt över till nästa trottoar... men jag har ingen gps och därför blir det en aning vilset.
Då jag skulle hem tog jag taxi. Ville inte förlora mig i kartans periferi.
Anne-Marie,
Känner mig en aning och väldigt ensam där jag är. Kartor och kompass i all ära men att förlora riktningen är absolut det besvärligaste som kan hända.
Från hand till hand
Den lilla apan griper om min hand, använder sina fingrar för att ta det jag håller fast i. Den mänskliga handen är inte så unik som vi vill göra den. Den här apan har inte utvecklat pekfingergreppet men det finns det andra apor som har.
Anne-Marie
Anne-Marie
Insikter i det utsiktslösa
ICA-butikens kassakö ringlar vi fram med våra matkorgar och vagnar. Olika är våra medhavda kassar, pengaflödet är olika in och olika ut. Några vänder på varje krona, andra vänder ut och in på fickor för att få ihop det sista - det fattas en femtioöring, andra plockar fram kort efter kort men det saknas täckning för inköpet. Jag har precis haft förmånen att betala mina varor, en blygsam hög av det absolut det nödvändigaste, efter mig en yngre man, han betalar sin vara med kort, och ... ja... ingenting fungerar. Han skäms. Det blir så fjuttigt när det bara handlar om en tjuga och faktiskt inte ha råd. På var sin sida om denna man står vi som genast gör oss beredda. Unisont säger vi - Jag betalar! Detta gav mig en gnutta framtidshopp ... samtidigt som jag vet att ingen ensam kan hjälpa många i samma situation ... men att viljan fanns där.
Jag minns då jag var ensam med tre barn, och hade en ekonomi som alltid bara var på håret. Det var alltid den där sista kronan som besvärade. Det var alltid den där oron över att kylskåpet inte var riktigt välfyllt för en barnfamilj. Mina barn var heroiska hjältar som tystade sina begär efter det där alla andra hade och fick. Hälften av tiden var jag en grötätande studerande som cyklade hit och dit för att inte belasta ekonomin. Inga extra utgifter tålde min ekonomi - men en dag ville också jag fika på ett ställe i stan. Jag beställde kaffe, smörgås och en smaskig chodkladkaka, skulle fira att en tenta var så där god känd som gjorde att jag bara ville hoppa av glädje. Men väl i kassan fanns inte pengarna alls, så det var bara att bita ihop, jag köpte festkaffet och det var bra så. Satte mig vid en tidning, varmkaffet intill. Då plötsligt kommer mackan och chokladkakan till mitt bord, en någon hade köpt det där åt mig, en någon från kön långt bakom. Utan åtbörder ställdes alltsammans vid mitt bord med orden - Jag hade bara en känsla att det där var något viktigt för dig, så jag ville ge dig det! Att gesten var något jag aldrig sedan glömde kanske var det därför jag så beredvilligt kunde göra något likadant för en annan människa. I så fall kan jag bara långt i efterhand konstatera att goda handlingar genererar goda handlingar. Om än i ett leende som man ger någon bara för att man vill skapa lite vänlighet runt omkring sig.
Anne-Marie
Jag minns då jag var ensam med tre barn, och hade en ekonomi som alltid bara var på håret. Det var alltid den där sista kronan som besvärade. Det var alltid den där oron över att kylskåpet inte var riktigt välfyllt för en barnfamilj. Mina barn var heroiska hjältar som tystade sina begär efter det där alla andra hade och fick. Hälften av tiden var jag en grötätande studerande som cyklade hit och dit för att inte belasta ekonomin. Inga extra utgifter tålde min ekonomi - men en dag ville också jag fika på ett ställe i stan. Jag beställde kaffe, smörgås och en smaskig chodkladkaka, skulle fira att en tenta var så där god känd som gjorde att jag bara ville hoppa av glädje. Men väl i kassan fanns inte pengarna alls, så det var bara att bita ihop, jag köpte festkaffet och det var bra så. Satte mig vid en tidning, varmkaffet intill. Då plötsligt kommer mackan och chokladkakan till mitt bord, en någon hade köpt det där åt mig, en någon från kön långt bakom. Utan åtbörder ställdes alltsammans vid mitt bord med orden - Jag hade bara en känsla att det där var något viktigt för dig, så jag ville ge dig det! Att gesten var något jag aldrig sedan glömde kanske var det därför jag så beredvilligt kunde göra något likadant för en annan människa. I så fall kan jag bara långt i efterhand konstatera att goda handlingar genererar goda handlingar. Om än i ett leende som man ger någon bara för att man vill skapa lite vänlighet runt omkring sig.
Anne-Marie
Litet ord med stora möjligheter
Idag var jag bara ute på spaning efter något ord. Ett ord på vägen, eller ett ord på väggen.
Jag hittade ordet dörr. Då tänkte jag ... vackert ord egentligen ...
Då tänkte jag - hur många dörrar öppnar och stänger jag under min dagliga tur genom staden:
En dörr jag öppnade idag var vägen ut ur mitt hem,
därefter gick jag förbi en massa dörrar,
en hissdörr in och en hissdörr ut,
porten är en slags dörr,
och sedan vips ute på gatan,
från gatan in i T-banan.
T-banan innebär flera dörrar,
och en biljettkassepassage där jag ler åt biljettstämplaren,
genom dörren in i t-banan,
- dörrarna stängs, se upp -
Jag såg upp och såg dörrarna stängas,
för att öppnas,
och sedan är på språng till tvärbanans dörrar,
som också
- dörrarna stängs, se upp -
och kliva ut genom dessa dörrar,
för att kliva rakt ut på en gata,
leta sig fram till en annan dörr,
in genom den,
och sedan ut genom en annan,
in genom en affärsdörr - plingeling -
och ut genom den...
puh.... hur roligt är det att skriva om alla dörrar man tar och öppnar under en dag i sitt lilla lördagsliv...
men det här med dörren...
en dörr betyder också en tröskel,
oavsett om den är hög eller låg,
om man står på tröskeln
står man mitt i ett steg,
en förändring.
Dörrar öppnas och dörrar stängs.
Dörr - ett möjligt ord.
Anne-Marie
På perrången hittar jag på...
Jag står på perrången och hittar på. Jag till och med stavar fel på ordet perrången (härligt kreativt och det gör jag med all rätt, lite trots har ingen farit illa av.)
Jag står vid hittegodsutlämningen.
Jag har tappat min pedagogiska gnista och avvaktar vid hittegodsinlämningen.
- Har ni fått en pedagogisk gnista, frågar jag föreståndaren för borttappade ting och annat av förlustart.
- Pedagogisk gnista? säger mannen bakom disken, och hur skulle det se ut menar ni?
- Ja, en slags nyfikenhetsglädje över saker och ting, svarar jag en aning fundersam själv.
- Aha, nej någon pedagogisk gnista har vi inte fått in, men vad sägs om en entreprenöridé som någon nyss förlorat.
- Nej, jag vill inte hämta ut någon annans förlorade sak, jag vill ha min egen pedagogiska gnista tillbaka, säger jag och grubblar på vad entreprenören skulle tänka om jag satte entreprenörens tankar i verket.
- Så storsint av er, nickar mannen bakom disken, så generöst av er att inte stjäla en annan människas idé.
- Storsint? Det var ett vackert ord, men jag undrar - har det med absint att göra? funderar jag alldeles för djärvt.
- Absint? Men kära människa, absint har inte med storsint att göra. Storsint är ... ja, vad är nu det? plirar mannen på andra sidan disken för borttappade saker och ting.
- Om man vill lämna in något som man aldrig mer vill ha kontakt med, var gör man det i så fall, frågar jag som har en liten idé (inte entreprenörens utan en egen).
- Lämna in det till disken intill, där tar de emot massor av saker och ting som ingen behöver, och som ingen har blivit glad av, snarare trassliga saker, som t.ex ordet - småsint - ja, skratta inte nu, men det ordet ligger där och skräpar på en hylla, säger mannen med en aning glimt i ögat.
- Ha, säger jag, jag ser glimten, du har lånat min glimt! Jag ser glimten i dina ögon, skrattar jag och inser att jag är i färd med att återfå något av det jag förlorat.
- Nej du kära kvinna, det här är min glimt, och den tänker jag inte slarva bort. Det var jag som lämnade in ordet småsint till personen vid disken därborta... därav min glimt. Det är min gör-dig-av-med-saker-och-ting-som-sätter-krokben-för-dig-glimten, och den glimten vill jag väldigt gärna behålla, skrattade mannen på andra sidan disken, disken som skiljde borttappat från hittat.
- Aha, sa jag. Jag tror jag står vid fel disk. Jag bär på någon annans packning. Ska göra mig av med lite därborta. Ha det bra så länge, säger jag och pinnar iväg med raska steg till disken för absolut onödiga ord, saker och ting, som man inte behöver ha med sig i sitt bagage, även sådant andra lagt ned för att tynga promenaden.
Anne-Marie,
som återkommer med en berättelse om vad som händer där...
Jag står vid hittegodsutlämningen.
Jag har tappat min pedagogiska gnista och avvaktar vid hittegodsinlämningen.
- Har ni fått en pedagogisk gnista, frågar jag föreståndaren för borttappade ting och annat av förlustart.
- Pedagogisk gnista? säger mannen bakom disken, och hur skulle det se ut menar ni?
- Ja, en slags nyfikenhetsglädje över saker och ting, svarar jag en aning fundersam själv.
- Aha, nej någon pedagogisk gnista har vi inte fått in, men vad sägs om en entreprenöridé som någon nyss förlorat.
- Nej, jag vill inte hämta ut någon annans förlorade sak, jag vill ha min egen pedagogiska gnista tillbaka, säger jag och grubblar på vad entreprenören skulle tänka om jag satte entreprenörens tankar i verket.
- Så storsint av er, nickar mannen bakom disken, så generöst av er att inte stjäla en annan människas idé.
- Storsint? Det var ett vackert ord, men jag undrar - har det med absint att göra? funderar jag alldeles för djärvt.
- Absint? Men kära människa, absint har inte med storsint att göra. Storsint är ... ja, vad är nu det? plirar mannen på andra sidan disken för borttappade saker och ting.
- Om man vill lämna in något som man aldrig mer vill ha kontakt med, var gör man det i så fall, frågar jag som har en liten idé (inte entreprenörens utan en egen).
- Lämna in det till disken intill, där tar de emot massor av saker och ting som ingen behöver, och som ingen har blivit glad av, snarare trassliga saker, som t.ex ordet - småsint - ja, skratta inte nu, men det ordet ligger där och skräpar på en hylla, säger mannen med en aning glimt i ögat.
- Ha, säger jag, jag ser glimten, du har lånat min glimt! Jag ser glimten i dina ögon, skrattar jag och inser att jag är i färd med att återfå något av det jag förlorat.
- Nej du kära kvinna, det här är min glimt, och den tänker jag inte slarva bort. Det var jag som lämnade in ordet småsint till personen vid disken därborta... därav min glimt. Det är min gör-dig-av-med-saker-och-ting-som-sätter-krokben-för-dig-glimten, och den glimten vill jag väldigt gärna behålla, skrattade mannen på andra sidan disken, disken som skiljde borttappat från hittat.
- Aha, sa jag. Jag tror jag står vid fel disk. Jag bär på någon annans packning. Ska göra mig av med lite därborta. Ha det bra så länge, säger jag och pinnar iväg med raska steg till disken för absolut onödiga ord, saker och ting, som man inte behöver ha med sig i sitt bagage, även sådant andra lagt ned för att tynga promenaden.
Anne-Marie,
som återkommer med en berättelse om vad som händer där...
Jag skriver. Jag måste det.
Jag måste skriva.
Jag tror inte att jag kan klara mig utan att skriva.
Jag har skrivit sedan jag var nio år.
Då skrev jag inåt, mot mig själv.
Jag skrev också då jag var tjugo år.
Då skrev jag inåt men ville skriva utåt.
Jag skrev brev då jag var trettio år.
Då skrev jag utåt och tänkte inåt.
Jag skrev då jag var trettioåtta år också.
Då skrev jag in mig i en bok.
Jag skrev en gång då jag var fyrtiotvå år.
Då skrev jag så invecklat att det fick gå till det utanför.
Pappersinsamlingen kallades det.
Nu när jag är femtioett år skriver jag in mig i min blogg.
Det är ett slags utåtriktat skrivande.
Absolut inte utlämnande.
Jag har ett inåtriktat skrivande.
Men det är väldigt få som läser den texten.
Den står heller inte att finna på papper.
Den är utåtriktad mot det lilla sällskapet.
Kanske det sällskap som skriver in sig under rubrikerna
Kärleken, Familjen, Vännerna och Jag.
Anne-Marie
Kära dagbok...
Jag har skrivit dagbok sedan jag var liten flicka. Nu hittar jag inga dagböcker alls. Men något jag fann besynnerligt är att jag inte längre skriver dagbok. Är det en barnsyssla? tänkte jag. Kanske jag ska börja igen. Jag köpte en vacker stor svart bok i portfoliostorlek och en god penna att skriva med. Jag har börjat igen. Lite allt möjligt kommer in i den. Jag ritar teckningar, klipper någonting ur tidningar, skriver in ett vänligt sms, sparar ett gammalt kvitto och på den yta som finns kvar skriver jag... hmm... ja... kära dagbok...
De gamla dagböckerna fick min dotter läsa i. Hon skrattade mest åt hur barnslig jag var. Hon läste de åren då hon och jag var precis lika gamla. Men hon föreföll äldre och klokare. Jag föreföll vara oändligt barnslig och gjorde mest listor av allt man kunde göra listor av. Listor är bra försvarade jag mig med. Listor åskådliggör något, försökte jag förtydliga. Något man ska göra, biofilmer man har sett ...
Men mina listrubriker var en aning malplacerade. Mina listor hade lite märkliga rubriker. Och väldigt lite innehåll i själva uppräkningen av det som skulle komma att stå i listan. Idag skriver jag nästan aldrig listor. Jag skriver små lappar om jag behöver komma ihåg någonting av vikt. Den lappen lägger jag sedan in i dagboken. Och en dag om något år kan jag läsa om något väldigt spännande som jag hade lagt vikt vid just den dagen för länge sedan.
Anne-Marie
Omvägar till genvägarna
Igår hittade inte jag mitt officepaket i datorn.
Jag började leta reda på mitt officepaket överallt.
Jag letade mest utanför datorn.
Först letade jag på kontoret.
Sedan letade jag i
garderoben, i bokhyllan och i skafferiet för konserver och torra och stapelbara varor.
Det syntes inte någonstans.
Jag letade bland kartonger, lådor och andra paket.
Jag tänkte mig det hela som något vackert och inslaget med röda band och med ett litet kort istoppat - med små vänliga omtankar från mig till dig - men ingenstans fanns mitt officepaket att finna.
Officepaketet var försvunnet.
Jag svor en aning tyst för mig själv.
Som om en svordom kunde besvärja det hela.
Så kom jag på att det inte var ett paket av det större slaget.
Det var mer ett paket av det smalare slaget. Mer platt och mer cd-liknande.
Aha - jag hittade officepaketet bland andra skivor med spelbara innehåll.
Mellan Beatles och ipoden låg officepaketet och höll sig undan.
Då var det bara det där med installationen.
Det fungerade inte alls.
Då svor jag för femtioelfte gången. En gång osade det faktiskt kring det ord jag sa.
Jag behöver hjälp. Och det är inte lätt att behöva hjälp. Inte med så känsliga saker som ett officepaket.
Hjälpen kom.
Hjälpen lyssnade.
Hjälpen klappade om datorn.
Hjälpen satte på själva datorn
Hjälpen bad mig logga in.
Hjälpen tog emot mitt inpaketerade officepaket.
Hjälpen började fingra på tangenterna.
Hjälpen kunde inte hålla sig för skratt.
Officepaketet fanns där det skulle.
Det enda som var borta var genvägen.
Va? sa jag.
Sen sa jag
- Du vi berättar inte det här för någon i hela världen. För jag tror ju så gott om själva datorn i utbildningen och jag tror att lärare kan bara de får möjlighet, jag vill ju att ungarna ska ha läptops, mobila läsningar, intäraktiverade spel, läropottaler, framtida språkarenor ... så säj ingenting till någon.
Anne-Marie
Jag började leta reda på mitt officepaket överallt.
Jag letade mest utanför datorn.
Först letade jag på kontoret.
Sedan letade jag i
garderoben, i bokhyllan och i skafferiet för konserver och torra och stapelbara varor.
Det syntes inte någonstans.
Jag letade bland kartonger, lådor och andra paket.
Jag tänkte mig det hela som något vackert och inslaget med röda band och med ett litet kort istoppat - med små vänliga omtankar från mig till dig - men ingenstans fanns mitt officepaket att finna.
Officepaketet var försvunnet.
Jag svor en aning tyst för mig själv.
Som om en svordom kunde besvärja det hela.
Så kom jag på att det inte var ett paket av det större slaget.
Det var mer ett paket av det smalare slaget. Mer platt och mer cd-liknande.
Aha - jag hittade officepaketet bland andra skivor med spelbara innehåll.
Mellan Beatles och ipoden låg officepaketet och höll sig undan.
Då var det bara det där med installationen.
Det fungerade inte alls.
Då svor jag för femtioelfte gången. En gång osade det faktiskt kring det ord jag sa.
Jag behöver hjälp. Och det är inte lätt att behöva hjälp. Inte med så känsliga saker som ett officepaket.
Hjälpen kom.
Hjälpen lyssnade.
Hjälpen klappade om datorn.
Hjälpen satte på själva datorn
Hjälpen bad mig logga in.
Hjälpen tog emot mitt inpaketerade officepaket.
Hjälpen började fingra på tangenterna.
Hjälpen kunde inte hålla sig för skratt.
Officepaketet fanns där det skulle.
Det enda som var borta var genvägen.
Va? sa jag.
Sen sa jag
- Du vi berättar inte det här för någon i hela världen. För jag tror ju så gott om själva datorn i utbildningen och jag tror att lärare kan bara de får möjlighet, jag vill ju att ungarna ska ha läptops, mobila läsningar, intäraktiverade spel, läropottaler, framtida språkarenor ... så säj ingenting till någon.
Anne-Marie
18 maj betyder mormor
Det var alltid solsken den 18 maj - alla år min mormor levde. Jag älskade min mormor innerligt. Den kärleken växte sig starkare för varje år som gick. Mitt första tal till min mormor höll jag då jag var åtta år. Jag hade skrivit det själv. Gästerna var långt över 80 stycken då jag inför en samlad skara höll mitt tal, ömsom på rim, ömsom med alldeles för många sen, sen, sen ... men jag fick hålla det talet fem gånger under samma dag, och detta i en talande familj. Tal hölls hos mormor och morfar. De stora middagsbjudningarna kantade min barndom. Och alla år då jag kom till henne, jag som en av alla de andra, vi som möttes av den stora värmen, den tysta nyfikenheten, de uppdaterande samtalen, förtrogenheten över alla koppar kaffe och mormors chokladsnittar:
- Åh, kommer Anne-Marie, sa hon med den där värmen som aldrig någonsin försvinner ur mitt minne. Och som en ålderskvinna höll hon sitt huvud högt också som liggande. Min mormor var en härbärgerare för så många människor. Hon höll om sina närmaste, en skara som tangerade en ofantlig massa människor. I vissa böcker kan man läsa om min mormor och morfar. De hyste några människor som behövde stora hjärtan. De fick rum hos mina morföräldrar. Mitt liv berikades av deras generositet och mänskliga respekt för människan.
Jag ville alltid att min mormor skulle få det bästa. Då hon de sista månaderna av sitt liv försvann in i ett äldreboende åkte jag dit med nybakade kakor som doftade alldeles förfärligt mycket av kardemumma och kanel, för att överdriva tog jag matskedar av alltsammans för jag ville att min mormor skulle få doften av nybakat bröd, inte själva brödet. Hon åt allt mindre. Och den gång hon försvann till en slags middagssittning lånade jag nyckeln till hennes alldeles för lilla rum och lade rosor överallt där jag trodde min mormor skulle vända sina ögon. Jag lade en ros i hennes fotölj, på hennes kudde, i telefonen, på kopparna, i tandborstglaset, i toalettstolens skvalpande vatten, i ... ja alla ställen jag tänkte att mormor skulle vila sina ögon.
Hon visste att det var jag utan att jag någonsin lämnade annat än rosorna bakom mig. - Anne-Marie har varit här, skrattade min mormor. Hon dog i mina armar några månader senare. Då tänkte jag på alla mina mormorsstunder och alla mina levnadsdagar med min mormor. Hon fattas mig aldrig. Hon finns alltid. Det är märkligt med vissa människor. De skriver inte ur sig ur historien, de trycker ned sin närvaro allt vackrare och tydligare.
Idag var mormors dag.
Jag kan bara vika dagen för henne.
Och det gör jag.
Anne-Marie
Folke!
En stol för ensamhet.
Hurra!
Jag slår mig ned.
Jag väntar på att Folke ska dyka upp.
Fniss och skratt.
Anne-Marie
Uppvaknande
Jag vaknar lycklig.
Jag tror det beror på att solen skiner.
Det är något i det där enkla.
Solen.
Strålarna.
Värmen.
Ljuset.
Himlen.
Och vägen inunder alltsammans.
Anne-Marie
Twitter-kvitter kap 14
Jag går runt. När jag har gått runt är jag tillbaka där jag började. Men jag gick inte runt hela tiden. Jag slog mig ned i cirkeln. Det finns ett strandkafé för morgonpigga båtutflyktare. Där satt jag och tittade ut över farvattnen. Det är något med detta far-vattnet. Man kan tänka på sin pappa. Man kan tänka på en resa. Jag tänker på båda. Mest tänker jag att jag vill resa iväg. När jag tänker att jag vill resa iväg, då reser jag mig upp och fortsätter att gå runt för att komma tillbaka där jag började.
Anne-Marie
Anne-Marie
Festligheter i mittens ålder
Det är stort när exet till exet håller talet till exets ex.
Det är lika stort när exet håller tal till exet.
- Vi har alltid respekterat varandra. Och fortsatt göra det, svarade alla då jag snabbintervjuade dem. Rörd till tårar kunde jag i det fysiska rummet se att det var just så det var. Annars hade de aldrig varit tillsammans i detta rum på detta viset.
Sen blev det dans.
Fest i mittens ålder.
Anne-Marie
Festligheter
Jag dokumenterar mitt skolsverige då jag besöker det. Discoaffischen är rörande fin. Fredagens disco. Det vilar en slags tidlöshet över själva inbjudningen.
Jag minns min skolas klassfester, högstadiediscon och andra kvällar på skolan. Klassrummet blev ett rum för läsk, chips och godis. Killarna var finputsade och stolarna stod längs med väggarna. Bänkarna hopfösta till ett jättebord. Flickorna, och bland dem jag, fnissiga i ett annat hörn. Som om allt var nytt och vi var okända för varandra. Fröken spanade utifrån katederbänken - Nå, ska ni inte dansa?
Och man dansade tryckare. Nja ... såg mest ut som ett dansgolv där hoper av elever tog ett steg dit och ett steg tillbaka. Efter danserna hämtade man andan hos sin kompis och killen for iväg mot sitt gäng. Sen åt man chips. Och det var festligt tyckte man. Chips med dillsmak var otroligt festligt. Ostbågar tyckte en del klasskamrater var det absolut festligast. Jag åt popcorn och tyckte det var festligt. Det var också festligt med kolsyredricka. Mest festligt var det nog att man fick ta med sig alltsammans in i klassrummet.
Och ljudet, musiken kanske man ska kalla det för, kom från en tandbergbandspelare av det gamla goda slaget, brunt band och stora hjul som rullade upp bandet mellan sig, där de senaste låtarna från tioitopp hade bandats över av skolans mest initierade.
Fröken satt vid katedern hela kvällen. Några föräldrar syntes inte till. Fröken tyckte inte att kvällen var rolig. Hon gäspade och tittade ut över alltsammans. Som om allt var överstyr och ändlöst besvärligt. Hon ville hem. Alltihop stängdes ned klockan åtta. Det fick vara någon måtta på alltsammans.
Och man dansade tryckare. Nja ... såg mest ut som ett dansgolv där hoper av elever tog ett steg dit och ett steg tillbaka. Efter danserna hämtade man andan hos sin kompis och killen for iväg mot sitt gäng. Sen åt man chips. Och det var festligt tyckte man. Chips med dillsmak var otroligt festligt. Ostbågar tyckte en del klasskamrater var det absolut festligast. Jag åt popcorn och tyckte det var festligt. Det var också festligt med kolsyredricka. Mest festligt var det nog att man fick ta med sig alltsammans in i klassrummet.
Och ljudet, musiken kanske man ska kalla det för, kom från en tandbergbandspelare av det gamla goda slaget, brunt band och stora hjul som rullade upp bandet mellan sig, där de senaste låtarna från tioitopp hade bandats över av skolans mest initierade.
Fröken satt vid katedern hela kvällen. Några föräldrar syntes inte till. Fröken tyckte inte att kvällen var rolig. Hon gäspade och tittade ut över alltsammans. Som om allt var överstyr och ändlöst besvärligt. Hon ville hem. Alltihop stängdes ned klockan åtta. Det fick vara någon måtta på alltsammans.
Anne-Marie
Tvärsöver och ingen aning
Jag for häromdagen.
Alltså - jag for tvärs över - från ena sidan till den andra sidan.
Jag startade från Stockholm. Det var den ena sidan.
Jag for med min GPS till andra sidan.
På andra sidan hoppade jag ur bilen.
Försvann in på en skola.
Efter några timmar försvann jag ut ur en skola.
Jag for iväg med bilen igen.
I den gasade och rattade jag och svängde runt på egen hand till andra sidan.
Alltså tillbaka for jag.
Tillbaka kände jag mig säkrare.
Behöver ingen GPS, tänkte jag.
- No GPS, No GPS, sjöng jag modigt. Jag behöver no GPS... trallallallaallla
Men det behövde jag.
För jag körde snett och vint och kom några mil fel.
Jag ville ha någon slags storväg men hittade bara på småvägarna.
- Det får vara någon måtta med intresset för detaljer, sa jag till mig själv. Nån måtta får det ju vara.
Jag är orienterad i bokstävernas rike.
Men inte i den geografiska verkligheten.
Men trots det:
Jag for tvärs över alltsammans.
Då jag for tillbaka regnade det.
Då jag for tvärs över solade det.
Anne-Marie