Berättelser
Ibland lyssnar jag till upplyftande berättelser. De berättelser som skänker livsglädje och hopp om det framtida. Ibland lyssnar jag mot dåtidens historier. De tidigare sagda orden blir högljuddare och tar sig igenom alla tiders berättelser och landar vid mitt köksbord i ett rungande HÄR!
Jag är omgiven av berättelser.
Berättelser om vem jag är eller var för dig är inte lika intressanta som berättelsen om vilka vi var eller blir tillsammans. Jag tänker på min mammas berättelser. Jag tänker på min pappas berättelser. Jag tänker på min brors berättelser. Han byggde sig en berättelse. En båt.
Jag är omgiven av berättelser.
Berättelserna om cigarrullarens flinkhet kring Havannacigarrens tillblivelse, om blyertspennans historia, om mannen utan öde och tanten som hade en liten, liten stuga. Jag har en saga jag alltid översätter till den nutid jag slår mig ned. Jag är omgiven av berättelser.
Varje dag kliver det in nya kapitel i mitt klassrum.
Därför berättar jag.
Anne-Marie
Uppbyggligheten
Om något går sönder
så kan man se det som skärvor av något som är sönder
eller en skärva av något som en gång var helt.
Den sista meningen skapar fantasi och finulighetsfunderingar.
Det som gick sönder har fortfarande något att berätta.
Man skapar en helhet kring en skärva.
Jag brukar tänka - en skärva eller en helhet -
vi börjar med det vi har, härifrån börjar vi, här börjar vi nu.
Anne-Marie
Upphittade ord
- Hur ska jag kategorisera, frågade jag i en slags från-kaos-till någon-slags-orientering.
- Organisera mera numera, svarade den ordhurtige.
- Men hur? frågade jag förtvivlat mitt i en enda röra av allt okategoriserat.
- Skapa kategorier, svarade den kategoriske.
- Skapa och skapa, jag gör ju för sjutton inget annat, svarade jag mycket opportunt.
- Ja, du får väl skapa ordning då, skrattade humoristen.
- Det är ju det jag ber om, någon slags ordning att kategorisera efter, väser jag fram till gensvar.
- Ta ett ord, vilket som helst, så har du skapat en kategori, lugn-och-ro-besvarar den tålmodige.
- Då tar jag "upphittade ord", svarar jag beslutsamt, under den kategorin kan man sopa det mesta under mattan, förlåt jag menar, svarar jag och upplever mig mycket nöjd med den stora hög av saker som nu finns under ett slags benämnande, och därmed i en slags begynnande ordning.
Anne-Marie
Skyltar med mer än övergångar
Hjälp tänkte jag - två övergångsskyltar - och milslängder liv emellan. Något med ordningen har också förändrats. Och något med flickans väg genom livet till gammal tant, likaså pojkens övergång från pojke till man. Jag sitter en aning förstummad i den buss som tar mig genom staden. Jag tänker...
Anne-Marie
DEIPNOSOFIST - säger nog det mesta!
- Vilket ord gillar du allra mest, frågar jag den som sitter mittemot mig.
- Jag gillar ordet - DEIPNOSOFIST, säger den som fortfarande sitter mitt emot mig.
- Va, säger jag, som drar mig allt längre bort från den som sitter mitt emot mig.
- Ja, det betyder - konsten att småprata - säger den som lutar sig fram över restaurangbordet.
- Jaha, säger jag och tänker att man blir en aning rädd av att inte förstå ord och tar upp en gaffel i handen.
- Ja, som vi gör nu, säger den som tar upp en sked mitt emot mig. Nå vad gillar du för ord?
- Jag gillar ordet - MAT - säger jag, och sätter gaffeln i spagettin och försöker låta maten tysta mun.
Anne-Marie
ACHILLESHÄL
- Får jag låna din achilleshäl? frågar någon.
- Näe, den vill jag behålla, svarar jag som prisar en viss sårbarhet.
- Snälla, en liten stund, frågar den osårbare.
- Nej, jag vill inte veta hur det känns att inte bli sårad, svarar jag, inte en sekund vill jag vara utan min achilleshäl.
Anne-Marie
TWITTER-KVITTER kap 12
Jag for en aning bort och ifrån,
när jag kommer hem är jag hemma igen.
Jag har kameran med mig
men förståndet därhemma.
Är man glömsk så är man!
Jag gillar glömska!
Anne-Marie
HÖRT PÅ VALBORG
- Hej, vi ska få sockervadd? säger en liten en.
- Sockervadd? Vem ska ge er Sockervadd?
- Han som heter Valborg.
Anne-Marie
SKRUVAT
Igår satt jag på en parksoffa och samtalde länge och väl med en god vän. Det slog mig att detaljerna i våra samtal sammanföll med detaljerna på parksoffan. Vi höll oss helt enkelt inom ramen för det lilla och möjliga. Skruvade in våra argument så att de skulle passa ihop och hålla samman. Vi är båda två intresserade av det man kan se men inte behöver fästa något avseende vid. Vi fäster avseende vid allt det som går att grubbla på för båda två tycker om att grubbla. Det är en aning skruvat men vi har roligt.
Anne-Marie
GÅVAN
Detta är gåvan.
Den syns som ett fotografi.
Jag var på annan ort, nykomlingsplats, såg mig omkring med nyfikenhetsögon och fotograferarlust. Såg ett motiv jag ville ha. Jag berättade för någon att jag skulle ta taxin förbi där och fotografera det märkliga rivprojektet, den vackra fasaden, den naturlagda golvet... innan jag skulle tillbaka till mitt hemma.
Jag hade ordat om det här en aning med den jag ordade en aning med. Sen glömde jag bort alltsammans. Idag i min mail kommer ett litet mail och en aning bifogad fil. Jag tror att det hela är en reseavisering och ett uppdragsupplägg då jag klickar på öppna filen. Jag får denna utsikt.
Jag har fått en väldig gåva. Någon har tagit sig förbi här, tänkt att göra mig glad, förevigat det jag önskade föreviga för att sända iväg det hela.... och jag sitter här ... som mottagare.
Jag tror inte på de fyra bokstäverna på något sätt täcker eller ringar in det jag vill säga, men jag skriver ned dem här:
T A C K !
Anne-Marie
SNACKA MED EN...
Jag trängde mig på, ville göra ett hemma-hos-reportage.
Men snigeln var en aning hemmablind.
- I släkten ser vi detta som en skalbohag, sa snigeln och såg sig omkring i sina vrår.
- Intressant, försökte jag. Kallar man det hela sutterängvåning om du tar dig uppför en backe? tills jag insåg att man kan inte få några svar från sniglar,
Imorgon ska jag snacka med en geting, de sägs vara väldigt generösa och ge ting!
Jag ska fundera över vad jag vill ha för ting.
SNACKA MED EN HUMLA kap 1
- Hittar du inte, frågade jag humlan.
- No way, svarade humlan, jag är inte ens härifrån.
- Märker det, svarade jag. Som du far från den ena till den andra, och rakt in i fönstret med alldeles för dyra kläder.
- Jo, ja, vad gör man inte, du vet jag är så trött på humlekläder och blommor och allt det där, svarade humlan.
- Tja sa ja, så kan det vara, men jag tycker du ska tagga ned surret och ta en kopp kaffe med mig, jag bjuder på en sockerbit, sa jag... tills jag insåg att man absolut inte kan snacka med en humla.
Imorgon ska jag snacka med en snigel. Hemmahosreportage.
Anne-Marie
ROLIGARE ÄN MAN GÖR SIG
Man har roligare än man gör sig.
Det är faktiskt så.
Man har roligare än vad det i verkligheten är.
Jag har hur roligt som helst.
Rulltrappan går och går och tiden har svängt en aning.
Anne-Marie
som länkar vidare till en pedagogisk skrivtanke jag har:
Den läser du på UR och skrivbloggen
http://ur.se/blogg/skrivbloggen/2009/04/27/skriv-efter-modell
BLOMSTERFÖRSÄLJNINGSUPPTÅG
- Åh, nu har mina Skillor slagit ut, utbrast hon och slog lyckligt ihop med sina händer. Gräsmattorna lyste blåa och rabatterna hade en mindre Skillainvasion. Mormor var lycklig. Försiktigt plockade hon några Skillor och satte i en liten, liten vas på det bord där eftermiddagskaffet serverades (runt klockan exakt tre om jag inte minns fel).
Jag och min jämnåriga kusin var ofta hos mormor. Hor mormor bakade vi sju sorters kakor och en sorts bulle. Vi fick slicka alla byttorna och skära bruna chokladlimpor till små snittar. Socker och penslandet med äggen var barnens uppgift. Vi slickade oss om munnarna och penslade på och strödde pärlsocker över. Vi fick inte slösa med saker och ting sa mormor. Sparsamt fick det lov att vara. Små sockerkorn som hamnat vid sidan av skrapades ned i sockerskålen igen. Sådant lärde man sig hos mormor.
När vi hade bakat klart och mormor ville vara för sig själv visades vi ut i trädgården. Ute, det var också en gata, en stentrapp för finurligheter, grusgång, vänskapsstigar till grannarna och tvärs över gatan låg det ståtliga slottsliknande ålderdomshemmet. Ibland var det farligt att möta dom som bodde i ålderdomhemmet för de kunde vara arga och inte tycka om barn.
- Usch, barn! sa farbröder som gick med sina käppar. De pekade med käpparna mot oss där vi satt på mormor och morfars grindstolpar och tittade på dem som gick förbi samtidigt som vi jämförde våra lekskadade knän och hittade på nya lekar att leka. Vi tyckte synd om arga och ledsna tanter som haltade fram genom tillvaron.
- Jag tycker synd om gamla tanter som inte får några Skilla, funderade jag.
- Ja, sa min kusin. Det är jättesynd om tanterna som inte får några Skilla.
Genast kom vi på att vi skulle rädda världen från bristen på Skilla. Vi plockade några buketter Skilla och knöt ihop dem med gummisnoddar och som mormor fundersamt frågade vad vi skulle använda dem till. Kloka som vi var berättade vi inte det för mormor.
Sedan stod vi med en liten korg nyblockade Skilla. Vi hade placerat oss vid ålderdomshemmets stora grind. När det kom en tant sa vi:
- Tant ser snäll ut. Tant ska få lite Skilla.
Tanterna blev väldigt förtjusta i Skilla. De letade i sina svarta handväskor med de röda portmonäerna i. De letade femtioöringar och tjugofemöringar, femöringar och tioöringar, och någon ... gav oss en hel krona. Jag och min kusin tittade på varandra; Pengar?!
Nu blev det affärerna som tog överhand. Fabriksbuketterna Skilla producerades och vi sprang in till mormor och frågade efter en liten pall. Mormor storbakade och tänkte inte mer på det utan sa att vi kunde ta en pall. Affärsverksamheten krävde ett litet försäljningsbord. Eftermiddagen var i ren affärsanda. Skillor plockades i allt snabbare takt, i förenlighet med åtgången. I våra små fickor klirrade pengarna. Klirr-klirr.
Klirr-klirr-pengarna skulle vi köpa godis, glass och mer godis för. Det låg en liten kiosk utmed stora gatan. Dit sprang vi med våra sommartrasiga ben och klirrande fickor. Vi skulle handla. Vi köpte godis med omsorg; ettöreskolor, isglass och mer godis; två salta pengar, fyra chokladkolor, två gröna riff (tuggummi av bästa sort). I en stor påse hade vi vårt godis. Hemmåt mot trappan.
Mormor kom ut i sin trädgård, i sin Skillavärld. Hon såg sig om. - Var i hela friden, är alla Skilla, utbrast hon. Då såg vi hur företagssamma vi varit. Det såg tomt ut. Mormor blev mormorsarg och lämnade oss på trappan där alla finurligheter nu måste tänkas igen. Nytt måste vi tänka.
Godiset vi hade i vår påse smakade inte längre gott av sött eller salt. Det smakade surt. De gamla tanterna vid ålderdomshemmet fick vara så sura och griniga som de ville. Skillan var slut.
Anne-Marie
som efter att ha besökt www.peterenglund.wordpress.com inser att jag konsekvent stavat blomman SCILLA delvis en aning fel. Men då jag skrev en barndomsskilldring tycker jag att mitt lilla stavfel gott kan få vara kvar där det är, och hänvisar vidare till Herr Englunds underbara fundering över skrivprocessen.
TVÅ STOLAR FÖR SAMTAL
Anne-Marie,
som alltid funderar över Thoreaux ord;
En stol för ensamhet.
Två stolar för samtal.
Tre stolar för sällskap.
FJÄDERN
Anne-Marie
Klockan 10.39 - och alldeles nyss fick jag ett mail med detta fotografi...
min fjäder hade landat hos en av mina läsare. Jag tackar för omsorgen om fjädern. Och förmågan att se lite varligare på även de små och ganska betydelsefulla som saker som finns runt omkring oss. Tusen Tack Du som Avsände och Mottog.
Anne-Marie
PRECIS INNAN ...
Ibland kan jag snubbla ... i tillvaron. Det är en aning ensamt att snubbla i tillvaron. Idag höll jag på att snubbla i min skola. Precis då jag tänkte att nu snubblar jag, nu känns det lite som om jag ska snubbla så räcktes en hand ut med en mängd ord i. Den sträcktes ut mot mig precis då jag tänkte ... nu faller jag ...
Jag föll inte. Jag tog fatt i handen som innehåll de där orden jag behövde för att inte falla. Jag fick några ord jag tyckte mycket om . Jag har dom i min hand. I fall att.
Anne-Marie
REPERATION kap 4
- Önskas något? frågar innehållstecknaren.
- Önskas något? Här önskas allt! svarar jag krävande.
- Åh på så sätt! Ja så kan det vara ibland. Man behöver allt, säger den ockerhungrige.
- Jag behöver en aning hårdare hud, det ömmar lite här och där, säger jag och pekar på platser det ömmar på.
- Hmmm, får jag se, vad kan behövas? säger den omsorgsönskande.
- Jag sa ju det! Jag sa alldeles nyss att jag behövde allt. Då menar jag precis ALLT! kräver jag.
- Ja, jo, ja, men... tvekar reperatören...
- Jo och men... ALLT! Vad har ni nu att erbjuda mig? envisas jag.
- Jag föreslår den här vadmalsdräkten med tillhörande omsorgsplåster, funderar butiksinnehavaren.
- Vadmalsdräkt? Jag är av naturen fåfäng och den där syns mig ofantligt oklädsam, säger jag fåfängt.
- Ja, men fåfänga kanske man ska bota er ifrån? funderar den utsiktslöse.
- Den vill jag inte bli botad ifrån, svarar jag. Men jag behöver faktiskt en lite oömmare hud, och det är därför jag är här och ser mig omkring.
- Ja, men vi har bara den här vadmalsdräkten, säger den förtvivlade vadmalsägaren.
- Ja, då får jag gå där med min ömma hud! säger jag lite besviket. Dessutom så är den där dräkten limegrön, den är ju mer eller mindre självlysande och den ömma huden vill man ju tona ned, funderar jag.
- Men du, vad säger du om omsorgsplåster då? säger den apotekarinriktande.
- Jo, kanske det. Finns det något slags kroppsplåster då, tänker jag som vill tänka stort.
- Näe, något kroppsplåster har vi inga, men om du köper fyra paket omsorgsplåster så kan du ju täcka din kropp med dem. Få se hur många kvadratcentimeter är du? matematikuträknar innehavaren.
- Jag är 173 cm lång och 55 cm bred ungefär, tillhöftar jag en aning.
- Aha... få se... då räcker det med ... tja... låt säga... 4 paket omsorgsplåster, kvicktänker reperatören.
- Jag vill nog ha så jag kan sätta dubbla plåster på en del platser, upplyser jag.
- Jo, det lär nog bli några över om jag räknat rätt, säger den beräknande.
- Ja, i vilka färger kan man få plåstren då, fåfängsfrågar jag.
- Faktiskt har vi två paket av de naturhudtrogna färgen kvar, de övriga måste bli i himmelsblå och galenrött, sägerdeklarationsupplysaren.
- Va, då kommer jag ju se ut som ett lapptäcke av omsorgsplåstren, förskräcker jag.
- Ja, men det är en sådan åtgång på naturfärgade omsorgsplåster, det här är vad jag har kvar, men om tre veckor väntar vi in ett restparti från Krisdala socken. Där behöver de inga plåster mer sägs det, säger kravanmärkaren.
- Åh, så lång tid. Nää, jag tar det ni har, beslutsfattar jag.
- Det tackar vi för, säger den servile.
- Tack då, säger jag.
Anne-Marie
REPERATION KAP 3
- Kan jag stå till tjänst, säger den beredvillige.
- Nja, jag ser mig omkring, säger jag.
- Ni är välkommen att strosa omkring här, säg till om jag kan stå till tjänst, säger den artige.
- Hmmm, då ser jag mig omkring, säger jag.
- Det tycker jag är ett lysande förslag, säger den generöse.
- Jag letar egentligen efter en slags reperationsnyckel? instruktionsfrågar jag.
- En nyckel till reperationer? Vad för slags reperationer hade ni tänkt er, säger den undersökande.
- Ja, lite allt möjligt, egenfixarreperationer hade jag tänkt mig, säger jag lite svävande.
- Avdelningen för egna redskap har vi här, vägleder den vänlige.
- Oj det var många saker det, säger jag överraskat. Vad använder man till exempel det här till?
- Den där ... den har flera användningsområden, säger den fingerfärdige.
- Klarar den av att reperera seperationsångest, frågar jag blygt.
- Seperationsångest, nej, det är fel redskap förstår du, då ska du använda den här klämman, säger räddningsledaren.
- Klämman? läspar jag nervöst.
- Jo, du klämmer till ungefär här kring magpartiet, naveln är en slags riktmärke, och så går du omkring med klämman några veckor. Du kan också skrapa lite med den här räffsan, exemplifierar den noggranne.
- Räffsan? Vad är den bra till då, frågar jag med en plötslig klåda i hårbottnen.
- Mest för att samla ihop personligheten med, du skrapar ihop spillet som blir, och återför det till dig själv, det är en av våra storsäljare för övrigt, många som köper räffsor av detta slaget. Finns i övrigt i flera färger. Vi har också tagit fram en som duger att bära med sig - den portabla räffsan - ja, så ungefär, säger den stolte butiksinnehavaren.
- Kommer det att synas om jag bär omkring med klämman på magen, runt navelpartiet, och har räffsan i handväskan? funderar jag.
- Det kan hända att det sticker ut en aning. Men när den väl sitter där den sitter och du skruvat åt ordentligt brukar det inte vara något problem. Sen kommer du upptäcka att det är många, många fler som bär klämmor, instruerar konstruktören. Se hur jag bär min. Den har liksom smält in i mig. Tänker knappast på den. Till en början gav den en aning skavsår men nu har jag inga problem att bära den.
- Mmmmm, säger jag. Vad kostar det hela?
- Köper du både klämman och räffsan bjuder vi på lim av hög kvalitet. Det ingår i priset! säger försäljaren.
- Ingår i priset? Då kanske jag ska slå till då? informationsundersöker jag.
- Det gör ni absolut rätt i, säger den insmickrande.
- Jaha! Men då vill jag ha limmet också, beslutbestämmer jag.
- Man får tacka, säger den insäljsduktige.
- Tack! säger jag.
Anne-Marie
REPERATION Kapitel 2
- Jag behöver en reperation? frågar jag i mekanismaffären.
- Vi är idel öra, säger innehållskonstruktören.
- Vad kan ni erbjuda för lagningar, frågar jag och ser ut över sortimentet.
- Tja, det mesta faktiskt. Vi har lagat allt mellan himmel och jord, säger översiktsauktoriteten.
- Det mesta mellan himmel och jord. Det låter mycket det, grubblar jag med veckad panna.
- Ja, men det finns mycket att reparera, säger den innovationslystne.
- Jo, funderar jag.
- Är det något speciellt ni behöver hjälp med, säger den medlidsamme.
- Ja, jag behöver få bort några ord som sitter fastnaglade mellan kotorna, ömmar jag.
- Några ord? Aha, har du försökt att slå upp dem i någon slags lexika? Latinska ord? säger den uppriktige.
- Näe, det finns ingen ordlista för ord som hamnat där de inte ska, säger jag.
- På så sätt, säger den praktiske.
- Näe, jag har försökt på bort dem själv, petat lite med en skruvmejsel, säger jag trevande.
- Med en skruvmejsel? Men kära nån! Det är inte att rekommendera? Skruvmejslar används absolut inte till ord, säger den redskapsrike.
- Inte, säger jag förvånat. Det är det enda redskap jag äger. Jag försökte med en gaffel men gaffeln ... näe det gick inte.
- Jag förstår. Nä hör-ni-ni, ni har kommit till precis rätt ställe, nå... lägg upp orden på bordet här så ska vi titta, säger den överblickande.
- Här är de och här är de fyra kotorna också, säger jag och tittar ned på eländet som ligger där framför mig.
- Mmm, det kan ta några dagar, möjligen en arbetsvecka, säger den tidsfunderande.
- Jaha, klarar jag mig så länge utan då? förlustundrar jag.
- Jo, de flesta människor klarar sig en vecka utan, men för säkerhetsskull tycker jag att du reser bort på en liten översynsresa, kanske till Haparanda, där får du det du behöver tills det här är klart, säger den beskyddande.
- Haparanda? kartboksorienterar jag.
- Japp! TIll Haparanda! Packa ned de saker du inte behöver och res bort några dagar. Vid hemkomsten kan du återfå dina kotor och orden lägger vi i en liten ask med etiketten "kastas".
- Kan man kasta bort ord? förundras jag.
- Jo, det kan man faktiskt. De flesta saker går att göra sig av med. Ord som hamnat mellan kotor föreslår vi att man kastar bort, och då inte i återvinningen. Ord som sitter fast mellan kotor skall inte återvinnas, säger den myndige.
- Näe, säger jag uppriktigt. Hur vet man att orden försvinner då?
- Jag föreslår att du läser den här manualen. Den beskriver fenomenet tydligt, åtgärder för att reperationen skall lyckas, hur man hanterar ord som fastnar där de inte ska. Manualen kostar några insatser men jag föreslår ändå att du tar och läser igenom den här. Är du läskunnig?
- Har ni den i talbok, ensamfrågar jag. Jag tycker så mycket om ljudet av en människa.
- Talbok? Näe, säger den uppriktige. Det här får ni klara av utan den mänskliga aspekten av det hela.
Anne-Marie