Puh, glädje skapar händelser...
Glad i hågen sprang jag runt i min fåra,
stolt som en gråsparv över att ha lärt mig springa denna sommar,
över stock och sten, upp i tallar och nedför dem, uppförsbackar tar jag i fyra kliv,
nedförsbackar tävlar jag med fjärilarna som flyger strax intill. Idag log jag hela rundan.
En man jag sett några gånger kom löpande emot mig.
Lika glad var han. Så är det med rörelser.
Man blir glad.
- Får jag fråga en sak, hejdade han mig med och saktade in sina steg.
- Inga problem, sa jag, jag kan allt om bärfisar, mördarsniglar och getingar - det är bara att ta hårspräj, så stelnar de på en gång, småmös jag och strök joggarsvetten ur pannan.
- Om du vill gå ut och äta middag med mig?
Ganska mållös blev jag, trots att det handlade om mat. Stod och trampade på ett och samma ställe i en oändlig evighet. Tror jag dödade några pissmyror faktiskt. Ska se efter imorgon - lovar att sätta upp ett litet plakat om att det var jag (med bild) som trampade omkring och dödade skogsmyror - Jag fann inte något direkt svar på frågan;
- Jag är liksom 51 år, svarade jag, som om det skulle räcka.
- Och! Vill du äta middag med mig? trampade han också vidare för att hålla ångan uppe. Ingen som springer vill tappa farten.
- Mprfffpppnnnnejjjjjj! svarade jag så otydligt jag kunde.
- Fundera på det. Jag frågar igen nästa gång vi springer in i varandra, sa den stilige joggaren och försvann med raska steg.
Då tänkte jag - springer in i varandra? Vad jag vet har jag parerat varenda löpare. Jag har sprungit förbi. Utan att krocka.
Då jag kom hem åt jag direktplockade omogna sura rönnbär!
Anne-Marie,
som blev ofantlig glad över Pluras kommentar i bloggen idag, och Erikas fråga om jag kunde skriva lite för henne. Plura tack. Och Erika - självklart!
Jag ska på date!
Det är morgon.
Jag ska på date!
Min vän Lördag frågade ut mig.
Det hände i går då jag snackade lite med Fredag.
Fredag ville åka ut till en öde ö och det kändes en aning för äventyrligt för mig.
Kände mig som om allt av civilisation skulle försvinna och jag skulle behöva bygga upp den själv och ...
Nja... det kändes lagom intressant. Jag är ju ändå beroende av mitt kaffe. Väldigt beroende. Dessutom måste det vara Zoega och Blue Java!
- Får jag ta med mitt kaffe, Blue Java? frågade jag Fredag.
Han stönade så där makalöst primitivt. Det betydde nog nej förstod jag som gör allt jag kan för att förstå andra människor. Även ljud måste man ju tolka. Jag försökte med en annan kaffesort för säkerhets skull men då stönade Fredag ännu mer. Han började tala om blanda bark i mjölet och ... Jag kunde inte hjälpa det men jag märkte att mitt intresse falnade markant och ganska omedelbart. Kaffe är allvarliga saker det. Helst ska kaffe serveras på en bricka och vid sängen. Men det kändes inte som jag kunde föra den diskussionen med Fredag.
Men med min vän Lördag är det annorlunda. Lördag har inga sådana äventyrliga ådror. Nej Lördag vill bara att vi gör det som faller oss in.
- Äh, lägg ned dina planer! Ta dagen som den kommer! Man ska vicka på tårna någon dag i veckan!
- Tårna! Varför talar du om Tårna! Har dom kontaktat dig? frågar jag en aning misstänksamt.
- Alla tår hör av sig för eller senare, sa Lördag. Men du oroa dig inte för tårna. De hänger med oavsett!
- Jo, men mina tår skriver egna sagor. Och de är alltid i strid mot mig! svarar jag och tittar ned på mina nakna fötter.
- Låt dom hålla på! säger Lördag. Du kan väl se till att dom har det bra dom också. Vi kan åka till Dalarö, sitta i båthamnen, slicka i oss fyra glassar och läsa en bok och titta på människor som stressar ut med fart.
- Åh, det låter ju fullkomligt underbart. Jag har precis köpt Psykologisk Tidskrift 2009: 26-27. Den ska jag ta med mig!. Jag köpte den igår för det är en lång intervju med min favoritprofessor Sven-Eric Liedman och han har skrivit så fantastiskt om framtiden och universiteten.
- Men du, ska du djupdyka i litteraturen och inte i verkligheten? säger Lördag och rullar ihop en strandmadrass.
- Näe, jag ska göra bägge delarna, jag får göra som jag vill, jag får dansa på bryggan också... och dyka ned med huvudet förre i det svarta, kalla havsvattnet, svarar jag. Jag tänker göra som det faller mig in. Kanske är det så att jag faller i, fallera! Trallallllaaaa.
- Det är ok. Men gör det iordning nu! manar Lördag. Gör dig lite ... lördagsfin!
Anne-Marie
Gatukonstigheter och kärlek
Anne-Marie
Getingdialog
Jag hade nyligen ett samtal med en person om mina getingar på balkongen.
- Mina getingar är så vänliga, sa jag. Det verkar som om vi är överens om utrymmet på balkongen.
- Så intressant, sa den jag samtalde med, menar du att ni har bekantat er med varandra.
- Jo, det verkar så, om jag är väldigt försiktig, och går med varliga steg, så kan jag sitta där och läsa, säger jag.
- Jaha, det kan vara så. Getingar känner igen folk på deras dofter, berättade mannen med uppslagsverkskunskaper.
- Jaha, jag förstår, sa jag, jo, jag luktar vänligt och ofarligt tror jag, grubbelfunderade jag.
- Nä, nu är det inte riktigt så, jag sitter ju bredvid dig, och jag tycker du luktar rent illa, sa den uppriktige.
- Va!?!!! Är det så.... jaha, skrek jag i en slags nyupptäckt om mig själv. Luktar jag illa?
- Ja, men det är ju så som det är, folk luktar illa. Väldigt illa, sa personen som läst Parfymen av Suskind.
- Hmmmm, men mina getingar tycker inte det, de tycker att jag luktar vänligt, sa jag en aning ledset.
- Men du är ju hemma och sjuk av getingstick, sa den sannsägande och nu ganska tråkiga samtalspartnern.
- Jo, men det var de där två getingarna som inte tyckte att jag luktade gott, de var de som stack mig, de andra är hur vänliga som helst... protesterade jag.
- Vad gjorde du med de getingarnas som stack dig, frågade den polismyndige.
- Spräjade hårspräj på dem! svarade jag oändligt ärligt.
- Hårspräj????! av vilken sort, utfrågade den misstänksamme.
- Extra strong hårspräj.... viskade jag...
- Vad hände? då sa djurskyddsföreningens ordförande.
- De stannade upp i en rörelse, sedan stod de blixt stilla, väste jag fram.
- Hmmmm, om jag får ge en analys av din situation så är det så att du inte längre har några getingvänner på din balkong...
- ??????????!!!
Anne-Marie
Festligheter
Mitt ben är i bandage och getingsstick är allvarliga saker. Jag är stillasittande och kurerar mig med ritande, skrivande och läsande, bloggande, twittrande och andra interaktiviteter som inte kräver att jag rör mig det minsta. På bryggan intill mitt boende dansas det tango. Så kan det också vara.
Anne-Marie
Anne-Marie
Alldeles för sällan blir jag arg...
Fast idag blev jag det.
På en telefonförsäljare som trodde att han kände mig.
- Känner vi varandra, frågade jag... du låter så familjär...
- Jo, på sätt och vis, jag vet att du gillar...sa telefonförsäljaren...
- På det viset, svarade jag...
- Ja, jag kanske stör, sa telefonförsäljaren spelat artigt..
- Jo du, du inte bara stör, du borde ju vara här - vi har släktmiddag förstår du...svarade jag...
Fast alltsammans var bara påhittat...
I själva verket säger jag att jag inte har tid.
Anne-Marie
Tåsagorna kap 18 - författaren förkovrar sig
Jag har fått en bok av en vän. Hon räckte över den till mig då vi fikade. Hon är en bloggläsare. Jag skrattade högt då jag fick boken. - Ja, du gillar ju skor, och jag ville ge dig någonting. Boken är en slags uppskattning, log den gode givaren. (Usch vad tårna gör ont, ska ta andra skor när jag kommer hem tänker jag och vrider mig en aning obekvämt på min stol).
- Nämen tack så väldigt mycket! Så fin bok. Rosa och allt, svarar jag.
Jag letar genast upp kapitlet med stilettklackar, spetsiga italienska skor och läser att sagorna sedan urminnes tider handlat om kvinnans fötter och skorna som sitter på dom. I Kina hade man skor som inte alls passade kvinnofötter utan snarare barnfötter, och som absolut skulle knytas av sedan de var urväxta. Men man glömde bort att göra det, så en kvinnofot stannade tyvärr kvar vid en barnsfots storlek. Det var några som tyckte det var jättesnyggt. Kvinnorna själva tyckte det var så där, de kunde inte promenera runt som de ville.
- Nämen tack så väldigt mycket! Så fin bok. Rosa och allt, svarar jag.
Jag letar genast upp kapitlet med stilettklackar, spetsiga italienska skor och läser att sagorna sedan urminnes tider handlat om kvinnans fötter och skorna som sitter på dom. I Kina hade man skor som inte alls passade kvinnofötter utan snarare barnfötter, och som absolut skulle knytas av sedan de var urväxta. Men man glömde bort att göra det, så en kvinnofot stannade tyvärr kvar vid en barnsfots storlek. Det var några som tyckte det var jättesnyggt. Kvinnorna själva tyckte det var så där, de kunde inte promenera runt som de ville.
Men för att vara på den säkra sidan kan det vara på sin plats att gå en "högklackkurs" och vem är inte en bästa läraren för en sådan kunskap.
- pfmffff... säger tårna!
Anne-Marie
Tåsagorna kap 17 - En tåvisning
Tårna har varit på Youtube och sökt sig fram. Det är en tåvisning.
- Tror du hon fattar vinken, säger den kloka mellantån.
- Tveksamt, hon sjunger nog med men det är också allt, säger Stortån.
- Åh nej...
- Hon följer mer sina fingar, fingervisningar förstår hon sig på, säger den buttre mellantån.
- Gör hon... när fingrarna närmar sig oss, kan vi inte viska till dom då... be dom föra fram meddelandet...
- Vi talar inte samma språk. De talar teckenspråk, vi talar tåspråket... säger den sura mellantån.
- Kan ingen översätta då? säger lilltån...
- Mpffffff.... stönar stortån.
Anne-Marie,
som gladeligen storsjunger - TA AV DIG SKOOOOOOOOORNA!
Tåsagan återigen... nu i pressad form... kap 16
Tårna är klädda och ute på vift, helt ofrivilligt är de på vift, klädda men känner sig fortfarande som tår.
Det grymtas därframme i skorna, det svärs och ordbråkas, det flämtas och puffas. Det är en mobilisering av ilska.
- Stortån...viskar någon av tårna.
- Hmpffff, svarar stortån knappt hörbart
- Stortån, gnyr den minsta tån, jag har ont i kroppen.
- Hmpffff, flämtar stortån...
- Sluta gnäll lilltån, herregud tänk på oss andra tre, vi är totalt... puh... inklämda och allt värker...
- Jamen, jag är minst, jag vill göra något annat, jag vill...buuuuuuu, jag vill ut...
- Bit ihop nu, väser Stortån, hon börjar röra på sig...
- Hjälp! skriker lilltån.
- Näääääääj, inte igen... skriker den mellersta tån.
- Åhhhh, vad har vi gjort henne egentligen... har hon hört talas om foträta och riktiga skor...säger mellantån.
- Barfota! Barfota! Barfota! är himmelriket, tänk barfota! påminner stortån. Det kan göra att ni står ut.
- Stortån?... gnyr den minsta tån.
- Hmpfff, plågsäger den stora tån.
- Kan du inte prata med henne, hon med skorna, säger lilltån...
- Nej, det går inte, hennes fåfänga och skointresse vet inga gränser... var glada att hon inte har högklackat...
- Nej, säg inte högklackat, skriker tårna unisont, säg inte högklackat....
Jag reser mig upp. Tar av mig skorna, Viftar med tårna. Herregud så stela de tycks. Jag masserar fötterna. Jag har hört talas om kinesisk fotmassage. Vrider lite på varje tå. Men så motsträviga de verkar. Som om de bjöd på motstånd. Få se nu.. tänker ta en långpromenad. Med mina röda fina skor. Och ikväll ska det bli dans... då ska jag ha mina högklackade... jag ska pröva mig fram...vilka jag dansar bäst i.
- Hörde ni... hon sa något om dans, viskar tårna.
- Ja, då blir det en sån där skräcknatt igen... stackars oss...
- Jag vill inte mer... säger den tån som inte har något namn...
- Kan vi inte göra något...säger tån intill Stortån...
- NAGELTRÅNG!
- JA! HÄMND!
Så började tårna smida hemska planer. Anne-Marie gick runt i den stad hon älskade. Hon såg vattnet, hon såg grönskan, hon såg det vackra, hon såg en glad människa, hon tog långvarvet runt. Helt utan den vetskap att hon under promenaden skulle komma att få hemska blåsor på alla tår, skavsår och begynnande nagelproblem. Nej, hon gick där hon gick. Vi får se vad som händer ikväll?
Anne-Marie
skriver på begäran... vi får se hur det blir med fortsättningen...
Det grymtas därframme i skorna, det svärs och ordbråkas, det flämtas och puffas. Det är en mobilisering av ilska.
- Stortån...viskar någon av tårna.
- Hmpffff, svarar stortån knappt hörbart
- Stortån, gnyr den minsta tån, jag har ont i kroppen.
- Hmpffff, flämtar stortån...
- Sluta gnäll lilltån, herregud tänk på oss andra tre, vi är totalt... puh... inklämda och allt värker...
- Jamen, jag är minst, jag vill göra något annat, jag vill...buuuuuuu, jag vill ut...
- Bit ihop nu, väser Stortån, hon börjar röra på sig...
- Hjälp! skriker lilltån.
- Näääääääj, inte igen... skriker den mellersta tån.
- Åhhhh, vad har vi gjort henne egentligen... har hon hört talas om foträta och riktiga skor...säger mellantån.
- Barfota! Barfota! Barfota! är himmelriket, tänk barfota! påminner stortån. Det kan göra att ni står ut.
- Stortån?... gnyr den minsta tån.
- Hmpfff, plågsäger den stora tån.
- Kan du inte prata med henne, hon med skorna, säger lilltån...
- Nej, det går inte, hennes fåfänga och skointresse vet inga gränser... var glada att hon inte har högklackat...
- Nej, säg inte högklackat, skriker tårna unisont, säg inte högklackat....
Jag reser mig upp. Tar av mig skorna, Viftar med tårna. Herregud så stela de tycks. Jag masserar fötterna. Jag har hört talas om kinesisk fotmassage. Vrider lite på varje tå. Men så motsträviga de verkar. Som om de bjöd på motstånd. Få se nu.. tänker ta en långpromenad. Med mina röda fina skor. Och ikväll ska det bli dans... då ska jag ha mina högklackade... jag ska pröva mig fram...vilka jag dansar bäst i.
- Hörde ni... hon sa något om dans, viskar tårna.
- Ja, då blir det en sån där skräcknatt igen... stackars oss...
- Jag vill inte mer... säger den tån som inte har något namn...
- Kan vi inte göra något...säger tån intill Stortån...
- NAGELTRÅNG!
- JA! HÄMND!
Så började tårna smida hemska planer. Anne-Marie gick runt i den stad hon älskade. Hon såg vattnet, hon såg grönskan, hon såg det vackra, hon såg en glad människa, hon tog långvarvet runt. Helt utan den vetskap att hon under promenaden skulle komma att få hemska blåsor på alla tår, skavsår och begynnande nagelproblem. Nej, hon gick där hon gick. Vi får se vad som händer ikväll?
Anne-Marie
skriver på begäran... vi får se hur det blir med fortsättningen...
Getingarnas begravning - kap 5
Det var ändå två getingar. Jag undrar om de inte hade väldigt fina namn också. Nu är det över. Och min dag går mot moll. Det kan vara på plats att sörja en aning.
Anne-Marie
Krönikan som försvann - getingarnas fel - kap 4
Jaha! Krönikan skulle vara inlämnad idag! Jag har sprutat hårspräj på getingarna. Jag är nog en aning elak. Förra veckan fick de sockersött. Det är slut med det nu. Jag tog hårspräj med extra strong styrka. Två stycken stod stela och tittade på mig. Jag vet inte om de förstod att jag var arg.
Anne-Marie
Anne-Marie
Bildbevis - getingattack - kap 3
Ja?... Vadå?... Det här är mitt sätt att dokumentera!
Detta är mitt bildbevis.
Getingarna får väl lämna in sin redogörelse själva.
Eller om de hellre väljer att sticka hål på alltsammans och lämna in ett stickprov. Det får vara upp till dem.
Nu sitter jag mera still fast inomhus.
Mer orörlig tills det hela att satt sig en aning.
Jag sitter men är inte satt.
Upp till kamp! sjunger jag nu... mot insekter utan insikter.
- Anticimex...trallalla... anticimex.... trallallla....
och här är en av mina nyblivna vänner...
Anne-Marie
Snarstucken, kanske mera snartstucken - kap 2
Alltså - jag gick oanandes ut på min balkong.
Där satt getingarna och smed lömska planer.
Så här lät det under deras överläggningar.
- Hon är snartstucken! viskade de två spanargetingarna till varandra.
- Ja, vi sticker dit, sa den elakaste av de två.
- Jag tycker vi gaddar ihop oss, kan vi inte vara en hel svärm, sa den dummaste och den elakaste.
- Hon skrev ju att hon fått en slängkyss, vi svärmar för henne, det kommer hon inte förstå, sa getingen med stickbehov.
- Sticker hon, eller stickar hon, sa en geting med helikopterblick...
- Hon läser tidning, Är så där uppstickande glad, låt oss ta ned henne på jorden, sa getingen med arg röst.
- På jorden, herregud, hon bor ju högt under takåsarna... blir ett långt fall. Hon har ju inga vingar.
- Bara ett uttryck käre du, du måste förstå människornas behov av metaforer, sa getingen och polerade gadden.
- Aha, sen den mindre människoorienterade getingen,men förstod ingenting ändå.
- Ok, är ni redo, sa kommandogetingen, gaddarna slipade, polerade och riktade...
- Näe, jag är inte klar, sa försöksgetingen, vänta...på mig
- Äh, du får göra något annat, det finns bisysslor som du kan göra under tiden... sa kommandogetingen.
- Anne-Marie!
Lägg av!
Gör ingen historia av dina getingstick.
Plåstra om dig.
Skriv inte om de där getingarna.
Lägg ned.
- Tja, jag är inte den som är den, Man vill ju inte verka snarstucken!
Anne-Marie
Där satt getingarna och smed lömska planer.
Så här lät det under deras överläggningar.
- Hon är snartstucken! viskade de två spanargetingarna till varandra.
- Ja, vi sticker dit, sa den elakaste av de två.
- Jag tycker vi gaddar ihop oss, kan vi inte vara en hel svärm, sa den dummaste och den elakaste.
- Hon skrev ju att hon fått en slängkyss, vi svärmar för henne, det kommer hon inte förstå, sa getingen med stickbehov.
- Sticker hon, eller stickar hon, sa en geting med helikopterblick...
- Hon läser tidning, Är så där uppstickande glad, låt oss ta ned henne på jorden, sa getingen med arg röst.
- På jorden, herregud, hon bor ju högt under takåsarna... blir ett långt fall. Hon har ju inga vingar.
- Bara ett uttryck käre du, du måste förstå människornas behov av metaforer, sa getingen och polerade gadden.
- Aha, sen den mindre människoorienterade getingen,men förstod ingenting ändå.
- Ok, är ni redo, sa kommandogetingen, gaddarna slipade, polerade och riktade...
- Näe, jag är inte klar, sa försöksgetingen, vänta...på mig
- Äh, du får göra något annat, det finns bisysslor som du kan göra under tiden... sa kommandogetingen.
- Anne-Marie!
Lägg av!
Gör ingen historia av dina getingstick.
Plåstra om dig.
Skriv inte om de där getingarna.
Lägg ned.
- Tja, jag är inte den som är den, Man vill ju inte verka snarstucken!
Anne-Marie
I denna ensamhet
Ensamheten är inte så ensam. Man har sina minnen. De söker upp oss. I allt jag tar i finns något omslutet och inneslutet. Ett minne av någon, något och kanske en plats. Då mina minnen söker upp mig är jag i stort sett väldigt välkomnande.
- Hej du lilla minne, tänker jag.
- Äh, det gör du ju inte, det hittar du ju på medan du skriver...
- Ja, men gör det någonting...
- Nä men skriv som det är, hur är det med dina minnen...
Jo det är så här. Ett minne dyker upp. Kanske för att man håller just i den saken som sätter fart på minnet. Sen är det fullt upp för minnet att rumstera och stöka till allt annat som finns i minnesbanken. Något annat pluppar upp, och så något annat. Jag är rädd om de saker jag har starka minnen till. Men oftast är det inte sådant som andra betraktar som värdefulla. Oftast är det ett kvitto, en bildserie från en sådan där fånig apparat vid tunnelbanespärrarna, ni vet där man tar sina billiga och snabba passfotografier. En gång baxade jag in mig själv, mina barn och en stor hund, vi skrattade så vi kiknade, hunden tog nästan allt utrymme. En annan gång satt jag ensam i en sådan där bur, blixtrarna for av som skott, och jag blev jätterädd och helt onaturlig, en annan gång var vi två som satt där och tryckte... och rätt som det var blixtrade det till och vi visste att nu var vi förevigade i en otrolig förvåning. En gång satt jag där med min bror, vi såg syskonlika ut, han vinkade nästan genast av mig och for hem till sig. Det var några minnen. Jag samlar på fotografier från billiga passkortsautomater. Sen samlar jag på ord också. Men då ska de vara vackra och fina.
Tack Tomas Tranströmer ännu en gång. Jag vet inte hur ofta jag tackar dig. Men dina ord är alltid där då jag behöver dem.
Anne-Marie
- Hej du lilla minne, tänker jag.
- Äh, det gör du ju inte, det hittar du ju på medan du skriver...
- Ja, men gör det någonting...
- Nä men skriv som det är, hur är det med dina minnen...
Jo det är så här. Ett minne dyker upp. Kanske för att man håller just i den saken som sätter fart på minnet. Sen är det fullt upp för minnet att rumstera och stöka till allt annat som finns i minnesbanken. Något annat pluppar upp, och så något annat. Jag är rädd om de saker jag har starka minnen till. Men oftast är det inte sådant som andra betraktar som värdefulla. Oftast är det ett kvitto, en bildserie från en sådan där fånig apparat vid tunnelbanespärrarna, ni vet där man tar sina billiga och snabba passfotografier. En gång baxade jag in mig själv, mina barn och en stor hund, vi skrattade så vi kiknade, hunden tog nästan allt utrymme. En annan gång satt jag ensam i en sådan där bur, blixtrarna for av som skott, och jag blev jätterädd och helt onaturlig, en annan gång var vi två som satt där och tryckte... och rätt som det var blixtrade det till och vi visste att nu var vi förevigade i en otrolig förvåning. En gång satt jag där med min bror, vi såg syskonlika ut, han vinkade nästan genast av mig och for hem till sig. Det var några minnen. Jag samlar på fotografier från billiga passkortsautomater. Sen samlar jag på ord också. Men då ska de vara vackra och fina.
Tack Tomas Tranströmer ännu en gång. Jag vet inte hur ofta jag tackar dig. Men dina ord är alltid där då jag behöver dem.
Anne-Marie
Singlarnas ensamrätt!
Alltså... jag bor i den singelrikaste statsdelen av Stockholm. Singellivet syns överallt. I den lilla matvarubutiken syns de små portionerna, ensamkycklingklubborna har rykande åtgång till det billigaste priset, och när dessa kycklingklubbor reser sin resa på transportbandet som skiljer en vara från att vara betald, till att vara övertagen och enskild privat, så lyser dagens middag som en ensamrätt. En del är bekväma med detta, en del syns sorgsna och blickar övergivet ut över tillvaron. Andra bryr sig inte.
På caféerna runt omkring äter man frukost. Det är ett slags allmänt vardagsrum eller ett jättekök där människor traskar in och är stamgäster. Morgonfikastunderna är heliga för en del, och efter en stund vaknar samtalslust och förmedlarglädje vilket i sin tur genast har lyssnare och samspelare. Man kan komma och gå lite som man vill, ingå eller utgå utan större åtbörder.
Och varje dag tittar jag upp över husfasaden på andra sidan gatan. En gammal kvinna sitter i sitt öppna fönster och följer rörelserna på gatan. Jag tänker - vilken tur att det är så många som går omkring här - och att de är så olika och så egna - hon måste bli underhållen! Jag vinkar alltid. Ler stort. Hon vinkar numera tillbaka. Man har också ensamrätt i singelriket - rätten att faktiskt vara ensam - det är inte alldeles säkert att människor vill ha kontakt. Det kanske är jag som längtar efter den.
Anne-Marie
Batteriladdning, garderobstankar och böckers hemligheter
Mitt kamerabatteri är på uppladdning. Det ligger i fönstret och pumpar i sig näring via nätet.
Mitt livsbatteri gör samma sak. Jag dricker kaffe och morgonen introducerar sig löftesrikt såväl utanför som innanför.
Utanför är det Pridetåget som väntar och jag ska ut och fotografera människor på nära håll.
Här innanför har jag klivit in i garderoben och där stannar jag. Jag planerar att göra mitt något rymliga tillhåll till garderob till ett vackert och innehållsrikt kontor. Därifrån kan jag sedan komma ut så många gånger jag vill. Ur garderoben alltså.
Jag tänker på det där uttrycket - komma ut ur garderoben - det är ett ganska märkligt uttryck. De flesta garderober är så små och trånga att man inte ens kommer in i dem, och de eventuella hemligheter man har de syns med en gång då de ramlar ut på golvet då man öppnar garderobsdörrarna. Ja, om de nu överhuvudtaget går att stänga. Vi fyller på i dessa tider av inköpsfylleri. Garderobens hemliga anspelning saknas i min garderob. Där finns inga hemligheter alls. Där finns kläder, skor och massor av böcker, papperstravar och annat jag tror mig behöva. I själva verket finns det i min garderob sådant jag glömt bort - ett vackert brev från min sjuåriga son, en teckning från den andre ungen och så... en gammal relik från barndomen.
Men böcker... oj så många hemligheter de bär på ... ibland ramlar det ut lappar och brev ur böcker. Det är hemligheter det! Man borde göra en bok av hemligheterna som stoppas in i böcker, lappar som flikas in i sidor med sprängfyllda meddelanden, kärleksbrev framför allt. En bok kan öppnas på flera sätt. Ett sätt är att vända ryggen uppåt, ta tag i omslagskartonaget, lufta sidorna med en liten omsint gest och samla på sig det som faller ut i form av kvitton, noteringar, inköpslistor, urklipp och ... ja... ömsinta kärleksmeddelande från en person en gång för länge, länge sedan.
Anne-Marie
Kopyrajt min barndom, den snabba varianten
Då jag var så där liten fanns inte barnkonventionen... den är bara tjugo år gammal... HÄPP!
Då jag var så där liten fanns inte tänkasjälv...det man gav ut till barn slukade barn i sig med hull och hår... och eftersom det var sagt och gjort så hade barnen lärt sig. Att de inte hade lärt sig förvånades man över en aning. Undervisningen var katederlik, föräldraskapet var upproriskt lyckliga över att det var gott att leva, de hade ju levt under andra världskrigets skugga... ja faktiskt... och framtiden såg så där ljus ut som den gör då man lämnar mörkret bakom sig, TV gjorde intrång i familjehemmen och Amerika åkte till månen och satte ned fötterna... och mänskligheten hade tagit ett jättekliv in i rymden... och svenska skolbarn kom att få mängdlärans matematik... och sedan gick det inte så bra att lägga ihop ett och ett annat. Sommarlovet var de varma bullarna och den kalla mjölken på Flatens dagkollo för ensamma hundar på stan. Men då kom Beatles och livade uppalltsammans och sen blev det musik och hippies... (va är man knarkare om man gillar Rolling Stones?) och allt det där som sedan måste få en motpol... och snart är vi inne i framtiden... då har vi hoppat över det mesta av världspolitiken, den tekniska utveckling och pling-plong... så fick vi en ny läroplan. (Mot slutet gick det så fort, få fort, så jag hann själv inte med...). Och här sitter jag och är interaktiv med världen. Tänk så det blev!
Och om jag kunde säga något till mig själv som unge så skulle det bli:
- Hej på dej!
- ....
Anne-Marie
Då jag var så där liten fanns inte tänkasjälv...det man gav ut till barn slukade barn i sig med hull och hår... och eftersom det var sagt och gjort så hade barnen lärt sig. Att de inte hade lärt sig förvånades man över en aning. Undervisningen var katederlik, föräldraskapet var upproriskt lyckliga över att det var gott att leva, de hade ju levt under andra världskrigets skugga... ja faktiskt... och framtiden såg så där ljus ut som den gör då man lämnar mörkret bakom sig, TV gjorde intrång i familjehemmen och Amerika åkte till månen och satte ned fötterna... och mänskligheten hade tagit ett jättekliv in i rymden... och svenska skolbarn kom att få mängdlärans matematik... och sedan gick det inte så bra att lägga ihop ett och ett annat. Sommarlovet var de varma bullarna och den kalla mjölken på Flatens dagkollo för ensamma hundar på stan. Men då kom Beatles och livade uppalltsammans och sen blev det musik och hippies... (va är man knarkare om man gillar Rolling Stones?) och allt det där som sedan måste få en motpol... och snart är vi inne i framtiden... då har vi hoppat över det mesta av världspolitiken, den tekniska utveckling och pling-plong... så fick vi en ny läroplan. (Mot slutet gick det så fort, få fort, så jag hann själv inte med...). Och här sitter jag och är interaktiv med världen. Tänk så det blev!
Och om jag kunde säga något till mig själv som unge så skulle det bli:
- Hej på dej!
- ....
Anne-Marie
Ingen som vet, ingen som vet
När föds ett intresse?
Ingen som vet!
Därför ska man behandla en annan människas intresse med stor nyfikenhet och faktisk, varsamhet.
Det som intresserar en människa kan ingen annan människa värdera, förstå eller inse.
Den lilla, den stora, den mänskliga människan föds på nytt då ett intresse skapas.
Man kan se ett intresse blossa upp.
Låt det få göra det!
Då ett intresse dör ut, försvinner bort, kan det bero på ovarsamhet från omvärlden.
Det är ett ansvar att vara nära en person med ett intresse.
Det vackraste är då man får dela med sig av det som intresserar en.
Då man får det är samtliga inblandande lärande.
Men det märks knappast.
Anne-Marie,
som tidigt intresserade mig för fotografering, fotografier och bilder i stort och i smått.
Min första kamera fick jag efter att ha noggrant talat om hur jag såg på fotografering, vilket motiv som skulle bli mitt första, varför en bild ska tas och vad en bild kan betyda för någon annan. Det var svåra frågor ställda av min amerikanske farbror, då etablerad fotograf och verksam som sådan. Jag var tretton år då jag fick min första Olympus av nämnda farbror. Jag fick min första rulle examinerad av min farbror. Ett fotografi godkände han, de övriga 35 tyckte han var utan utveckling. Reality bites! Lärande är en konflikt. Och det är bra att det är så. Här är ytterligare en länk till min farbrors snart bortglömda verk.
Ingen som vet!
Därför ska man behandla en annan människas intresse med stor nyfikenhet och faktisk, varsamhet.
Det som intresserar en människa kan ingen annan människa värdera, förstå eller inse.
Den lilla, den stora, den mänskliga människan föds på nytt då ett intresse skapas.
Man kan se ett intresse blossa upp.
Låt det få göra det!
Då ett intresse dör ut, försvinner bort, kan det bero på ovarsamhet från omvärlden.
Det är ett ansvar att vara nära en person med ett intresse.
Det vackraste är då man får dela med sig av det som intresserar en.
Då man får det är samtliga inblandande lärande.
Men det märks knappast.
Anne-Marie,
som tidigt intresserade mig för fotografering, fotografier och bilder i stort och i smått.
Min första kamera fick jag efter att ha noggrant talat om hur jag såg på fotografering, vilket motiv som skulle bli mitt första, varför en bild ska tas och vad en bild kan betyda för någon annan. Det var svåra frågor ställda av min amerikanske farbror, då etablerad fotograf och verksam som sådan. Jag var tretton år då jag fick min första Olympus av nämnda farbror. Jag fick min första rulle examinerad av min farbror. Ett fotografi godkände han, de övriga 35 tyckte han var utan utveckling. Reality bites! Lärande är en konflikt. Och det är bra att det är så. Här är ytterligare en länk till min farbrors snart bortglömda verk.
En samtidsspaning signerat mig själv
Idag har jag promenerat runt och spanat.
Hur ser det egentligen ut?
Jag var i det stora varuhuset. De håller på att göra iordning och flyttar om. Det sker nästan obemärkt. Får ju inte störa försäljningen. Men det är så få kvar av de mänskliga. Jag kommer på mig själv med att räkna hur många anställda jag ser... och jag inser att de var långt färre än vad jag kunde minnas sedan tidigare. Det känns väldigt ensamt. Syns att det är så. Människorna går där, köper och fyller på sina tomrum.
Jag var i också i den stora bokhandeln. Söker en speciell bok. Den finns inte i den tidigare så välsorterade bokhandeln. Det finns heller ingen att fråga där jag är. Jag hittar faktiskt ingen. Det finns en datorterminal där man kan söka via nätet, men då är man ju förpassad till en annan försäljning, och då kan jag lika gärna sitta hemma och göra. Jag längtar en aning efter det där mänskliga. Rösten, ljuden av en fråga, och hänvisningen eller i bästa fall den gemensamma promenaden till tröjan eller boken. Här är det lite mindre ensamt, människor när sig i sina inläsningar och plockar med sig böcker av sina vänförfattare. Jag letar efter en bok om konflikter och lärande. Det finns inte någon sådan bok.
Nu kan det vara för att jag är ensam som jag tänker och reflekterar så här. Men jag tror att den ekonomiska besparingen faktiskt sopar rent i våra butiker. Priset är ganska så högt. Det syns i det mänskliga. Personal försvinner, vi blir hänvisade till oss själva.
Men... vi behöver varandra. Leenden, rösterna, smakprovsråden - inte bara pengaklirret och den nya tröjan.
Jag tar bussen hem. En liten familj kliver på. Frågar busschauffören om hjälp, men han har bråttom och folk bakom pressar fram och på den lilla vilsna familjen. Vilset kliver familjen på den buss jag så ledigt hittar hem med. Jag hinner uppfatta deras fråga, och inser att de är i färd med att åka vilse och bort ifrån själva målet. I själva verket klev de på där målet var och for en station längre bort från den plats de sökte sig till. Så jag tar ton, högt och ljudligt, hänvisar rätt, och då gör fyra andra resenärer samma sak. Då familjen kliver av vinkar vi alla hej då, hänvisar familjen att öppna bussdörren själv, alltså trycka på den knapp som finns för oss inbitna bussresenärer. Det finns ingen annan service än den man själv skapar.
Då mannen intill mig ska kliva av tycker han att det var så trevligt att jag pratade... och sa...
- Kan du inte säga till mig också, så där vänligt och glatt, att jag också ska trycka på knappen så att bussdörren öppnas...
Då gjorde jag det.
På vägen hem kom ensamheten smygandes som en lömsk varg. Grrrrrr, morr, wroaooorrrr vrålade den.
Då tittar jag upp över fönsterraderna.
Där sitter den gamla kvinnan i fönstret. Där brukar hon sitta.
Jag vinkar. Jag ler.
Vi behöver varandra vi människor.
Anne-Marie
Berättarsugen ...
Tidningen berättar en hel del för mig.
Innovatören berättar något helt annat för mig.
Kreatören skriver något lekfullt till mig,
Entreprenören skriver in sina idéer hos mig.
Själv skriver jag ur mig det mesta.
Och kastar ord i det blå!
Anne-Marie