Anne-Marie Körling Blogg

Min mamma har varit död i 15 år snart. Hon slöks av Estonia. Vips var hon försvunnen. Vi begravde henne bara symboliskt. Vi visste att det hade hon tyckt om. Inget väsen av döden skulle hon sagt. Men jag längtar efter ett samtal med min mamma. Skulle vilja uppdatera oss tillsammans. Bara en aning. Jag vill höra hennes skratt igen. För oj så hon skrattade. Åt allt det där som människan måste skratta åt. Då det begav sig förstod jag ingenting. Idag förstår jag det fullt ut. Jag skulle lägga en hand på hennes gladkind och säga något riktigt vackert  Jag hann aldrig göra det. Ibland frågar jag henne om råd. Jag hör hennes svar . Hon hade bara ett svar. Det var svaret JA! Ibland var det svaret inte alls det svar man önskade sig. Man kan faktiskt längta efter ett NEJ också. Det sa hon ibland; - Nej men så roligt...

Som barn tror man envist att föräldrar de har man och det är en slags självklarhet. Föräldrar tänker aldrig så om sina  barn. De tänker att - tids nog blir de vuxna. Tids nog blir de sina egna. Men barn tänker aldrig så om sina föräldrar - tids nog blir de sina egna. Det är först när de går bort som man söker ringa in dem, fånga in dem, förstå sig på dem, mer som människor än som föräldrar. Det gör jag. Jag blir väldigt förvånad. Glad också. Jaha... nu förstår jag, tänker jag då. Nu är jag min egen. Min mamma är också sin egen. Tids nog blev det så.

Anne-Marie

Hi hi, jag måste leka med språket. Jag säger och har aldrig sagt MORSAN. Ordet hoppar omkring i munnen, det passar inte min beskrivning av min mamma. Nej, jag sa helt enkelt mamma. Nu var det så att min mamma var latinare. Alla ord kunde hon härleda. Hon gick igenom hela sitt inre vokabulär och kom under hela min uppväxt att berätta om ord. Jag vill ju gärna tro att äpplet rullar långt ifrån trädet men inser att det stundtals gör det för att sedan rulla tillbaka och lägga sig alldeles intill den stam och den erfarenhet man växt upp med. Så det där med orden. Jag skrattar åt den bild som ramlar ut ur en bok - min mamma sitter på bokmässan någon gång för flera år sedan, hon är runt de sjuttio, och fortfarande intresserad av språket. Då det begav sig, då jag var en pytteliten en och då jag var tonårskrävande, så ryckte jag på axlarna åt hennes intresse för språk.

Min mammas favoritlek under min barndom var att säga ett ord - blåbär!
och så skulle man svara med det ord man genast tänkte på, oavsett vilket ord som då dök upp i huvudet. Ju fortare dessto bättre. Gensvaret på blåbär minns jag än:

Grillkorv!
Anne-Marie

Denna bild är ur en okänd tidning, och undertexten till fotografiet lyder: Det är kvinnorna som bär upp kulturen och bokmässan bär syn för sägen.

Ungar som ingår i sammanhang vandrar fritt in och ut i detta. I stora sammanhang där man inte fokuserar ensidigt på barnets närvaro är barnet mer fritt. Barnet kommer och går i egen takt. Jag minns mina barndoms middagar, eftersittningar med kaffet och kakan inne i den salong man intog detta i. Där satt de vuxna och talade om ditten och datten. Under middagarna talade man om annat än ditten och datten. Mina öron lyssnade ömsom på det och ömsom på något annat. Plötsligt satt man och lekte, gjorde miner och grimaser över köttbullarna eller söndagssteken. Någon liten en på andra sidan bordet, inklämd mellan två vuxna som var djupt inne i sina diskussioner, svarade med att himla med ögonen.
Små subtila lekar.

När middagen var över kunde man komma och gå lite som man ville. Ibland var det spännande att titta på hur vuxna gjorde då de samtalade, hur yviga de blev då de var intresserade, hur allvarligt det var med olika saker och ting eller hur skrattet tog vid. Ibland stod jag intill min morbror som beskyddande lade en hand över min axel, fortsatte sin spännande berättelse om hur isbjörnar faktiskt anföll människor eller hur saker och ting absolut inte skulle sopas under några mattor, eller mosterns glada utrop att hon faktiskt  inte tycker om barn!
- Jag tycker inte om barn!

Då tittade man på hennes ansikte. Man visste att det stämde precis. Men det bekymrade inte någon av oss som gick under detta epitet. Man behöver en människa som avviker ordentligt. I det stora sammanhanget är det mesta tillåtet. Så var det där jag var. Om samtalen tystnade, diskussionen gick mot något slags gemensamt och överenskommet fick någon fnatt och bröt in med en åsikt som stack långt utanför det förväntade. Så var diskussionen i full gång igen.

Jag var idel öra.
- Hon har öron som grytlock, sa man. Det var nog sant. Vem ville missa ett endaste ord!

Anne-Marie