HEMKOMMEN
Vimlat runt i stadens mörker. Bar efter bar.
Väldigt lugnt. Samtalspratande två. Men vi lämnade en bar för en annan bar.
Stimmet, stojjet, musiken, människorna - allt blev för högt under vårt samtal.
Jag ser det jag ser. Inget annat. En skyltdocka ser ut som om ser med det gör hon inte. Vi ser henne.
En man satte sig på huk och trängde undan våra ord.
Han var dryckesfull. Jag tittade in i hans ögon. De var mycket sorgsna.
Så sorgsna att orden och hans blick inte stämde överens.
Han tittade på mig länge -
så frågade han:
- Vad ser du?
- Jag ser bara sorg, svarade jag.
- Faen också. Syns den?
- Ja, men det gör inget. Det är ärligare så.
Han lommade iväg. Det var inte för mycket av någonting. Han var inte berusad. Han var ensam. Jag var ärlig. Jag orkar inte med att sätta ord på sådant som inte är. Allt beror på hur det sägs, och hur det förstås. Jag var inte otrevlig men sannenlig. Ensamheten är en sorg. Men behöver inte vara det.
Anne-Marie
Väldigt lugnt. Samtalspratande två. Men vi lämnade en bar för en annan bar.
Stimmet, stojjet, musiken, människorna - allt blev för högt under vårt samtal.
Jag ser det jag ser. Inget annat. En skyltdocka ser ut som om ser med det gör hon inte. Vi ser henne.
En man satte sig på huk och trängde undan våra ord.
Han var dryckesfull. Jag tittade in i hans ögon. De var mycket sorgsna.
Så sorgsna att orden och hans blick inte stämde överens.
Han tittade på mig länge -
så frågade han:
- Vad ser du?
- Jag ser bara sorg, svarade jag.
- Faen också. Syns den?
- Ja, men det gör inget. Det är ärligare så.
Han lommade iväg. Det var inte för mycket av någonting. Han var inte berusad. Han var ensam. Jag var ärlig. Jag orkar inte med att sätta ord på sådant som inte är. Allt beror på hur det sägs, och hur det förstås. Jag var inte otrevlig men sannenlig. Ensamheten är en sorg. Men behöver inte vara det.
Anne-Marie
MÄNSKLIGA NÄRVARO
När det är omänskligt svårt behövs omsorg, stund av närhet, värme och mod att vara närvarande. Vi vet aldrig vem som behöver... vi vet aldrig vilka bördor andra människor bär... vi vet aldrig... men en värmande omtanke kan vi sluta kring stunden.... allt handlar om mänskliga ögonblick. Vi kan inte ta ifrån människan hennes svårigheter men vi kan göra henne mindre ensam.
Anne-Marie
16-ÅRING DÖD
Jag böjer mitt huvud.
Jag vet inte vad jag ska skriva.
Mår illa.
Makt-löshet.
Van-makt.
Varför detta kan hända?
En ungdomsmisshandel.
Det finns inga svar.
Bara obehagliga frågor.
Dessa frågor måste ställas.
Jag kan bara omsluta föräldrar, syskon, släkt, vänner, klasskamrater i mina tankar.
Anne-Marie
Jag vet inte vad jag ska skriva.
Mår illa.
Makt-löshet.
Van-makt.
Varför detta kan hända?
En ungdomsmisshandel.
Det finns inga svar.
Bara obehagliga frågor.
Dessa frågor måste ställas.
Jag kan bara omsluta föräldrar, syskon, släkt, vänner, klasskamrater i mina tankar.
Anne-Marie
STENAR BÄRA...
Dan Andersson skrev om att stenar bära....
Det är många människor som bär stenar. Vi ser dem inte. Men anar vi det ska vi inte lägga ytterligare börda på. Jag träffar människor som ensamma bär de största stenar... bär sjukdomar... bär sorg... bär något som inte riktigt går att del med någon annan. Men om jag ser någon som bär stenar... eller känner till att de gör det... då handskas jag med människor som har fullt tillräckligt med att bära sina stenar. Det går inte att avlasta dem. Men det går att finnas till invid. Fråga, samtala, respektera... och visa... dina mödor...de ser jag... dina livsuppgifter de ser jag också... dina stenar må vara dina... men när du kan... så vet... jag är villig att dela bördan. När det är möjligt. Men lasta på....det tänker jag inte göra. Det kan räcka med att visa... jag ser dig... och går här.
Alldeles intill.
Anne-Marie
Jag sänder tankar till de jag vet och känner. Ni är hjältar... i det tysta. En dag sänder jag blommor. Då vet ni ...
EsTONia - SPRÅKET TUNT SOM GLAS
Estonia.
Det är årsdagar sedan Estonia sjönk.
28 september.
Datumet har en egen historia.
En personlig berättelse.
Den handlar om min mamma.
Idag.
28 september.
Dagen då Estonia åter sjunker.
Det är ett slags evigt presens.
Lilla Du, Lilla du. Lilla du och lilla du och lilla du...
alla du... alla du...
alla
Anne-Marie
NÄR ESTONIA...
sjönk...försvann min mamma.
Det är snart 1994 igen...en dag om året... 1994.
Den 28 september 1994
"De överlevandes vittnesmål.
Som öar utan synliga förbindelser ger de mig ord, befriar mig från egenskapade bilder av de dödas öden, de omkomna. De överlevandes skildringar är smärtsamma och trots de få iakttagelserna av ansikten som försvann, ser jag min mamma, min mor, gå igenom raderna. Hon är inte huvudfigur i någon av de berättandes berättelser, kan aldrig bli det. Hon är huvudperson i min berättelse, den jag skapar, omskapar, tvivlar på och vill försonas med.
Min mor var en av dem som tystades.
Hon var en av de många som aldrig fick lämna båten,
aldrig nå fram till den öppna himlen och det upprörda havet.
Hon kom aldrig så långt, trots att jag kan se hennes ungdomliga gång, hennes snabbhet ibland.
Jag placerar henne överallt på båten. Jag ser henne i de smala korridorerna, i trapphusen och i matsalen.
De stora färjorna är jag bekant med.
Vet hur de heltäckande mattorna känns under fötterna,
vet hur klirrandet låter då flaskor möts i taxfreeshopen som ackompanjemang till båtens rörelser.
Jag vet hur det är att klä sig fin, gå till ett uppdukat smörgåsbord.
Innanför så tryggt, utanför så overkligt.
Där är havet ett golv, utan hot, utan makt.
Reducerat till en vy att vila ögonen på.
Plågad använder jag nu scenariot och iscensätter dramat för de många människornas kommande öde. Jag ser hytterna, jag känner färjans skakningar, jag hör rösterna, jag hör musiken som spelar upp, jag hör skratt och småprat. Jag känner platsen.
Fasan målar upp ett hav och ett fartyg. Där någonstans försvinner mitt förstånd in i ett mörker där hytter blir trängre och vatten kräver död av liv. Gardiner i låtsasfönster, väggfasta möbler, en västa med en biljett och under täcket en människa.Det gick fort för havet att sluka färjan med sitt innehåll. Alldeles för fort.
Nej!
Havet var inget golv.
Havet var rörelse.
En kraft som bollade med människoliv.
Havet var kaos.
Jag har stått i mörkret och tittat ut över detta hav.
Jag har sökt förstå hur någon människa kunnat överleva denna olycka.
Mörkret, vågorna, kylan och havets skoningslösa rovlek med människokroppar...
och förundrats... över hur de överlevande ordnade ordning i kaos. De som överlevt trots att de varit vittnen till människors kamp och slutliga död, befunnit sig i händelsen, beskådat dramat på så nära håll...se båten resa sig som en pelare för att försvinna ned i havets mörker, och själva klamrat sig fast vid hoppet och flythjälpen. Med vattnet som sköjde över, stänkte och kylde ned. I timmars långa väntan. I ett vatten som oarbruten krävde mer, som tvingade människor att lämna livet och föras bort i vågornas hårdföra dans.
Det har tagit mycket lång tid att förstå att det som hände på Östersjön verkligen har hänt. Jag kunde under lång tid inte formulera orden - min mamma omkom på Estonia - jag sa: hon har försvunnit i den där båten". Och så var det. Ovissheten och vissheten vilade undet långt tid med olika tyngd. Hon var borta, försvunnen med det var oklart för mig om hon verkligen var död.
Idag delar min mamma plats med många människor. Lika sörjda, lika saknade, lika döda. Jag delar en kollektiv sorg efter gemensamma bortgågna, men har också en privat och enskild sorg efter den jag har förlorat. En sorg som spänner över alla känslor - ilska, vrede, smärta, förtvivlan, kärlek och märkligt nog - också glädje. Glädjen att kunna minnas och levandegöra.
Onsdagen den 28 september 1994 stannade tiden, kom att stampa på samma minut och timme, blev länge tid utan rörelse, en slags ny tideräkning. Onsdagen den 28 september 1994 vilar över Östersjön, har tvingat oss anhöriga till insikt om det ofattbara, slitit loss bogvisir inom oss alla. Smärtan sköjer över som ett kallt vatten. Ett hav har lagt sig över de våra, ett tak som också återspeglar himlen.
AnneMarie, våren 1995"
Texten är publicerad i boken
Bodell/Kasvi/Lidén - ESTONIA - Berättelsen om en tragedi - BONNIER ALBA 1995
Det är snart 1994 igen...en dag om året... 1994.
Den 28 september 1994
"De överlevandes vittnesmål.
Som öar utan synliga förbindelser ger de mig ord, befriar mig från egenskapade bilder av de dödas öden, de omkomna. De överlevandes skildringar är smärtsamma och trots de få iakttagelserna av ansikten som försvann, ser jag min mamma, min mor, gå igenom raderna. Hon är inte huvudfigur i någon av de berättandes berättelser, kan aldrig bli det. Hon är huvudperson i min berättelse, den jag skapar, omskapar, tvivlar på och vill försonas med.
Min mor var en av dem som tystades.
Hon var en av de många som aldrig fick lämna båten,
aldrig nå fram till den öppna himlen och det upprörda havet.
Hon kom aldrig så långt, trots att jag kan se hennes ungdomliga gång, hennes snabbhet ibland.
Jag placerar henne överallt på båten. Jag ser henne i de smala korridorerna, i trapphusen och i matsalen.
De stora färjorna är jag bekant med.
Vet hur de heltäckande mattorna känns under fötterna,
vet hur klirrandet låter då flaskor möts i taxfreeshopen som ackompanjemang till båtens rörelser.
Jag vet hur det är att klä sig fin, gå till ett uppdukat smörgåsbord.
Innanför så tryggt, utanför så overkligt.
Där är havet ett golv, utan hot, utan makt.
Reducerat till en vy att vila ögonen på.
Plågad använder jag nu scenariot och iscensätter dramat för de många människornas kommande öde. Jag ser hytterna, jag känner färjans skakningar, jag hör rösterna, jag hör musiken som spelar upp, jag hör skratt och småprat. Jag känner platsen.
Fasan målar upp ett hav och ett fartyg. Där någonstans försvinner mitt förstånd in i ett mörker där hytter blir trängre och vatten kräver död av liv. Gardiner i låtsasfönster, väggfasta möbler, en västa med en biljett och under täcket en människa.Det gick fort för havet att sluka färjan med sitt innehåll. Alldeles för fort.
Nej!
Havet var inget golv.
Havet var rörelse.
En kraft som bollade med människoliv.
Havet var kaos.
Jag har stått i mörkret och tittat ut över detta hav.
Jag har sökt förstå hur någon människa kunnat överleva denna olycka.
Mörkret, vågorna, kylan och havets skoningslösa rovlek med människokroppar...
och förundrats... över hur de överlevande ordnade ordning i kaos. De som överlevt trots att de varit vittnen till människors kamp och slutliga död, befunnit sig i händelsen, beskådat dramat på så nära håll...se båten resa sig som en pelare för att försvinna ned i havets mörker, och själva klamrat sig fast vid hoppet och flythjälpen. Med vattnet som sköjde över, stänkte och kylde ned. I timmars långa väntan. I ett vatten som oarbruten krävde mer, som tvingade människor att lämna livet och föras bort i vågornas hårdföra dans.
Det har tagit mycket lång tid att förstå att det som hände på Östersjön verkligen har hänt. Jag kunde under lång tid inte formulera orden - min mamma omkom på Estonia - jag sa: hon har försvunnit i den där båten". Och så var det. Ovissheten och vissheten vilade undet långt tid med olika tyngd. Hon var borta, försvunnen med det var oklart för mig om hon verkligen var död.
Idag delar min mamma plats med många människor. Lika sörjda, lika saknade, lika döda. Jag delar en kollektiv sorg efter gemensamma bortgågna, men har också en privat och enskild sorg efter den jag har förlorat. En sorg som spänner över alla känslor - ilska, vrede, smärta, förtvivlan, kärlek och märkligt nog - också glädje. Glädjen att kunna minnas och levandegöra.
Onsdagen den 28 september 1994 stannade tiden, kom att stampa på samma minut och timme, blev länge tid utan rörelse, en slags ny tideräkning. Onsdagen den 28 september 1994 vilar över Östersjön, har tvingat oss anhöriga till insikt om det ofattbara, slitit loss bogvisir inom oss alla. Smärtan sköjer över som ett kallt vatten. Ett hav har lagt sig över de våra, ett tak som också återspeglar himlen.
AnneMarie, våren 1995"
Texten är publicerad i boken
Bodell/Kasvi/Lidén - ESTONIA - Berättelsen om en tragedi - BONNIER ALBA 1995
OM SORG...OCH SPRÅK
Om sorg...
På en fråga hur man gör vid sorg, plötslig sorg måste jag gå till mina erfarenheter...
PRECIS NÄR DET HÄNDER...
SORG för mig är ett tillstånd av ickespråk.
Jag kan inte sätta ord på det jag är med om.
Förlorar mina ord. Blir gester. Åtbörder.
Tystnad. Gråt.
Det starkaste kapitlet jag läst om sorg och språk återfinns i Thydells bok I Taket lyser stjärnorna... det står.
Mamma är död!
Inget mer. Bara så. Bokstäverna skriker över hela sidan, hela uppslaget. Så stora är dessa ord. Så åtskiljande är dessa ord. Inget mer. Bara oändligt mycket mer.
REPETITION
När sorgen efter den man saknar börjar få ett språk behöver det språket få utvecklas. Det är ett nytt språk. Oprövat.
Jag kunde exempelvis inte förstå ord som Bogvisir, vrak, döda... sjunket skepp trots att alla omkring mig förstod. Jag blev för en tid analfabet... och utan ord. Långsamt erövrade jag det nya språket...som inkluderade sorgens smärta i varje bokstav. Död var innan den verkliga frånvaron...ett ord... men efteråt ett helt liv... ett oändligt liv...och saknad.
UPPREPNING
Gång efter annan få upprepa sig i egen takt. Orda om det som hänt. Om och om igen. Jag behövde orda om det jag sörjde. Men inte i flera timmar, utan just lägga orden utanför mig själv men i närvaro av någon som fanns där. Det jag behövde då var hud, värme, närhet och bekräftande gensvar....gärna med mina egna ord...om och om igen. Det var som om medvetandet långsamt behövde mina egna ord...och gentonandet i en annan människas röst.... allt handlade om orientering i sorgen och i till den jag saknade. Detta ordandet skrämde iväg en del av de som lyssnat... de ville tysta ned....och för mig handlade det om att få säga något litet...och under kort, kort tid. Jag orkade inte själv. Behövde vila ifrån. Men att tystna är mycket farligt.
ÅRETS GÅNG
Det är också en ny tideräkning. Sorgens år och dess uttryck bär alla dagarna framför sig. Faran som hopar sig inför en julafton, minnen som förknippas med födelsedagen, årsdagens för bortgången... dödsdagen. Alla ceremoinier över ett år... jag prickade av dessa dagar... här skulle... nu är det... födelsedag. Varför firade jag inte dödsdagen?
LIVET
från den döda...till den levande. Språket levandegör den som är borta. Detta är viktigt. Varje ord som återskapar relationen skapar på sikt också en viss acceptans. När det äger rum är högst individuellt och personligt. Ingen annan än den som sörjer avgör hastigheten och tiden för sorgen.
Det som avgör är närvaron. Inte vad som görs i närvaron. Bara att man vågar vara där när någon annan sörjer. Man behöver inte göra rätt... bara vara... man behöver inte vara rädd för att göra fel....eller störa... man stör aldrig då man närvarar.
Anne-Marie
Jag skrev det efter att ha fått en fråga via sms.
Hur gör man... vad händer... varför?
Anne-Marie
På en fråga hur man gör vid sorg, plötslig sorg måste jag gå till mina erfarenheter...
PRECIS NÄR DET HÄNDER...
SORG för mig är ett tillstånd av ickespråk.
Jag kan inte sätta ord på det jag är med om.
Förlorar mina ord. Blir gester. Åtbörder.
Tystnad. Gråt.
Det starkaste kapitlet jag läst om sorg och språk återfinns i Thydells bok I Taket lyser stjärnorna... det står.
Mamma är död!
Inget mer. Bara så. Bokstäverna skriker över hela sidan, hela uppslaget. Så stora är dessa ord. Så åtskiljande är dessa ord. Inget mer. Bara oändligt mycket mer.
REPETITION
När sorgen efter den man saknar börjar få ett språk behöver det språket få utvecklas. Det är ett nytt språk. Oprövat.
Jag kunde exempelvis inte förstå ord som Bogvisir, vrak, döda... sjunket skepp trots att alla omkring mig förstod. Jag blev för en tid analfabet... och utan ord. Långsamt erövrade jag det nya språket...som inkluderade sorgens smärta i varje bokstav. Död var innan den verkliga frånvaron...ett ord... men efteråt ett helt liv... ett oändligt liv...och saknad.
UPPREPNING
Gång efter annan få upprepa sig i egen takt. Orda om det som hänt. Om och om igen. Jag behövde orda om det jag sörjde. Men inte i flera timmar, utan just lägga orden utanför mig själv men i närvaro av någon som fanns där. Det jag behövde då var hud, värme, närhet och bekräftande gensvar....gärna med mina egna ord...om och om igen. Det var som om medvetandet långsamt behövde mina egna ord...och gentonandet i en annan människas röst.... allt handlade om orientering i sorgen och i till den jag saknade. Detta ordandet skrämde iväg en del av de som lyssnat... de ville tysta ned....och för mig handlade det om att få säga något litet...och under kort, kort tid. Jag orkade inte själv. Behövde vila ifrån. Men att tystna är mycket farligt.
ÅRETS GÅNG
Det är också en ny tideräkning. Sorgens år och dess uttryck bär alla dagarna framför sig. Faran som hopar sig inför en julafton, minnen som förknippas med födelsedagen, årsdagens för bortgången... dödsdagen. Alla ceremoinier över ett år... jag prickade av dessa dagar... här skulle... nu är det... födelsedag. Varför firade jag inte dödsdagen?
LIVET
från den döda...till den levande. Språket levandegör den som är borta. Detta är viktigt. Varje ord som återskapar relationen skapar på sikt också en viss acceptans. När det äger rum är högst individuellt och personligt. Ingen annan än den som sörjer avgör hastigheten och tiden för sorgen.
Det som avgör är närvaron. Inte vad som görs i närvaron. Bara att man vågar vara där när någon annan sörjer. Man behöver inte göra rätt... bara vara... man behöver inte vara rädd för att göra fel....eller störa... man stör aldrig då man närvarar.
Anne-Marie
Jag skrev det efter att ha fått en fråga via sms.
Hur gör man... vad händer... varför?
Anne-Marie
INTILLVARANDE
Ett sjukhusbesök sätter igång tankarna om livet... och om värdighet.
Varje enskilt liv är en berättelse. Jag ser framför mig den man som ligger alldeles stilla på en bår i korridoren. Vi är övervakade... därför ligger vi där. Ifall att... Han ligger avklädd. Stilla. Mager. Åldrad. Ömsom blundande, ömsom runttittande. Jag fångar hans blick ibland, men den tycks mig frånvarande... och jag föreställer mig att han tänker... på något helt annat, långt bortom denna plats och denna verklighet. Men hos mig stannar han kvar... just här och just nu. Han är ensam. Och kanske är det så... när vi är sjuka... är vi ensamma. Vi bär oss själva då. Det går inte att förlägga sin sjukdom på någon annan. Den går inte att få ur kroppen. Går inte att dela.
Men intillvarandet...
av den andre... som är där... som jag ser på min bårs andra sida... en afrikansk kvinna...med sin afrikanska väninna... de talar sitt språk, ljudligt och skrattande... och när den sjuke har ont reser sig den andre genast upp och lägger sin hand på... eller den äldre morfadern lite längre ned i korridoren, farfadern som sitter med sitt vuxne barnbarn... och de småpratar hela tiden om ditten och datten... och närheten är total.
... att inte försvinna ut ur bilden...
Jag är ensam där jag sitter. Jag bär några som är nära mig inom mig ... intillvarande... och det gör mig stark. Men det slår mig när jag sitter där... och tittar som jag alltid gör... att om de som man har intill sig... bara finns inom en... inte i det fysiska längre... hur gör man då?
Varje hand som sköterskor och läkare lägger på mannen... är mänsklighetens värme. Många kommer till sjukhuset för att få just detta. Mänskligt intillvarande. En hand på. Kanske vi kan vara mer av medmänniskor utanför institutionernas väggar... kanske vi någongång kan lägga en hand över någon annans hand... utan avsikter men med insikter....
Anne-Marie
Varje enskilt liv är en berättelse. Jag ser framför mig den man som ligger alldeles stilla på en bår i korridoren. Vi är övervakade... därför ligger vi där. Ifall att... Han ligger avklädd. Stilla. Mager. Åldrad. Ömsom blundande, ömsom runttittande. Jag fångar hans blick ibland, men den tycks mig frånvarande... och jag föreställer mig att han tänker... på något helt annat, långt bortom denna plats och denna verklighet. Men hos mig stannar han kvar... just här och just nu. Han är ensam. Och kanske är det så... när vi är sjuka... är vi ensamma. Vi bär oss själva då. Det går inte att förlägga sin sjukdom på någon annan. Den går inte att få ur kroppen. Går inte att dela.
Men intillvarandet...
av den andre... som är där... som jag ser på min bårs andra sida... en afrikansk kvinna...med sin afrikanska väninna... de talar sitt språk, ljudligt och skrattande... och när den sjuke har ont reser sig den andre genast upp och lägger sin hand på... eller den äldre morfadern lite längre ned i korridoren, farfadern som sitter med sitt vuxne barnbarn... och de småpratar hela tiden om ditten och datten... och närheten är total.
... att inte försvinna ut ur bilden...
Jag är ensam där jag sitter. Jag bär några som är nära mig inom mig ... intillvarande... och det gör mig stark. Men det slår mig när jag sitter där... och tittar som jag alltid gör... att om de som man har intill sig... bara finns inom en... inte i det fysiska längre... hur gör man då?
Varje hand som sköterskor och läkare lägger på mannen... är mänsklighetens värme. Många kommer till sjukhuset för att få just detta. Mänskligt intillvarande. En hand på. Kanske vi kan vara mer av medmänniskor utanför institutionernas väggar... kanske vi någongång kan lägga en hand över någon annans hand... utan avsikter men med insikter....
Anne-Marie
NÄRVARO
>>>>><<<<<<
MIN GLÄDJE
Vi möts
och skuggorna
försvinner
Jag gjorde
ingenting
ändå är du här
Jag gav dig
ingenting
ändå är du kvar
Jag ville
ingenting
ändå stannar du
Vi möts
och tidens ljud
upphör
>>>>><<<<<
Närvaro är den största kärleken till någon annan.
Men också respekten för en annan människans känslor.
Kanske vi kan tänka så tillsammans med våra elever...
när det är svårt
...
Att bara få vara.
Men i närheten av någon.
Anne-Marie
Källa: Lars Björklund - MODET ATT INGENTING GÖRA - en bok om det svåra mötet - 2003 LIBRIS
Anne-Marie
MAGISKA PLATSER
Henry Thoreau´s roman Skogsliv vid Walden är en källa.
Däri står dessa rader som jag ofta skriver om i min blogg.
En stol för ensamhet
Två stolar för samtal
Tre stolar för sällskap
När jag tänker kring dessa meningar skapas så oändligt många tankar om vem jag är i ensamhet, Trivs jag? Hur är samtalet med två? Sällskapet vilka är de och vilket sällskap?
Men också när jag fotograferar - så dyker motiven upp - men har sin källa i dessa rader av Thoreau. Språk är bilder. Bilder är också språk. Denna magiska plats för sällskap... här är en sådan. Jag vill bjuda in...slå er ned... det serveras bomullsord och änglavin... humlebröd och saffransdoftande blommor... allt är här bjudet. Bara fantasin sätter gränserna. Min magiska plats.
Anne-Marie
SPÅR
Detta är spår.
Spår av något.
Spår för något.
Spår som leder till något.
Vissa spår leder lite snett.
Spår som leder snett hittar ett nytt spår.
Parallella spår.
Eller tar ett annat spår.
Tar ett annat spår.
Vissa spår spårar ut.
Idag.
Ett spår ledde inte fram.
Ett spår ledde ingenstans.
Det gjorde ont att erfara.
Anne-Marie
MAYDAY ESTONIA
... ett nyhetsprogram, idag, denna kväll, Uppdrag granskning
...13 år, efterår ... och det känns ibland obehagligt nära.
Det är som en evig våg sköljer in - ett bogvisir inom oss anhöriga är för alltid borta.
Det är som Bodil Malmsten skriver -
det finns ett kort innan och ett oändligt efteråt.
Tsunamivågen slår över, slår över, slår över....om och om igen.
Trots att ingen vill att den ska göra det.
Minns det ni som är där ute bland sörjande i skolor och på arbeten.
Sorg är sorg. Ibland, trots att man kanske inte tror det, blir den dagsaktuell,
oavsett när det ägde rum.
Efteråt blir efterår!
Anne-Marie
...13 år, efterår ... och det känns ibland obehagligt nära.
Det är som en evig våg sköljer in - ett bogvisir inom oss anhöriga är för alltid borta.
Det är som Bodil Malmsten skriver -
det finns ett kort innan och ett oändligt efteråt.
Tsunamivågen slår över, slår över, slår över....om och om igen.
Trots att ingen vill att den ska göra det.
Minns det ni som är där ute bland sörjande i skolor och på arbeten.
Sorg är sorg. Ibland, trots att man kanske inte tror det, blir den dagsaktuell,
oavsett när det ägde rum.
Efteråt blir efterår!
Anne-Marie
HÅKAN LIDBO - MUSIK VID LANDSSORG
Jag läser en liten, liten nyhet som jag måste skriva lite, lite, lite om...
Håkan Lidbo släpper i juni en skiva med samlingsmusik tänkt att användas vid landssorg. Syftet med denna skiva är att ersätta den SVARTA PÄRM av spelbara verk som plockas fram på Sveriges Radio när något händer. Jag visste inte att den var svart - denna pärm på Sveriges Radio.
Jag tänker då:
Jag är anhörig efter Estonia. Jag minns inga verk på radio - den enda sång jag hörde - var - Mayday, mayday, mayday.... och den fyllde mig med fasa. Inga toner nådde mina öron. Inga ord gick att använda. De fanns inte.
Jag var en tid Tondöv.
Jag var en tid utan ord.
Jag förstod varken musiken eller orden.
Men senare låste musiken upp känslorna - orden skapade konturer - långsamt erövrade de mig igen. Men med ett helt annat innehåll. Jag kom att lyssna på madrigaler från hundratals år tillbaka, jag sökte diktens djupa meningar, fann ord jag behövde, ackompanjerade av musik som gav sorgen ett rum. Med musiken kom också rörelserna, jag kunde förflytta mig, dansa, hoppa, skuggboxa, agera...göra... med rörelsen kom också viljan...att använda orden... de som förde en brottningsmatch på en inre arena ... långt inne i mig själv. Dikten från någon annan, en annan människas ord - blev mina egna. Att ut-tala.
Jag hoppas, precis som Håkan Lidbo att skivan aldrig behöver ha sitt uruppförande... men det är en dröm... i en värld som inte lever upp till den...
Anne-Marie
UTGÅNGSPUNKT:
DN KULTUR 19 maj 2007 - Tre frågor till Håkan Lidbo - ställda av journalisten Fredrik Dahlström
MITT VARMA TACK..
till alla de som fanns kvar då
och alla bokryggar som manade mig kom- vi finns - vi finns - öppna oss så öppnar vi dig...
där fann jag Tomas Tranströmer, Maria Wine och alla, alla de andra... Tack!
Håkan Lidbo släpper i juni en skiva med samlingsmusik tänkt att användas vid landssorg. Syftet med denna skiva är att ersätta den SVARTA PÄRM av spelbara verk som plockas fram på Sveriges Radio när något händer. Jag visste inte att den var svart - denna pärm på Sveriges Radio.
Jag tänker då:
Jag är anhörig efter Estonia. Jag minns inga verk på radio - den enda sång jag hörde - var - Mayday, mayday, mayday.... och den fyllde mig med fasa. Inga toner nådde mina öron. Inga ord gick att använda. De fanns inte.
Jag var en tid Tondöv.
Jag var en tid utan ord.
Jag förstod varken musiken eller orden.
Men senare låste musiken upp känslorna - orden skapade konturer - långsamt erövrade de mig igen. Men med ett helt annat innehåll. Jag kom att lyssna på madrigaler från hundratals år tillbaka, jag sökte diktens djupa meningar, fann ord jag behövde, ackompanjerade av musik som gav sorgen ett rum. Med musiken kom också rörelserna, jag kunde förflytta mig, dansa, hoppa, skuggboxa, agera...göra... med rörelsen kom också viljan...att använda orden... de som förde en brottningsmatch på en inre arena ... långt inne i mig själv. Dikten från någon annan, en annan människas ord - blev mina egna. Att ut-tala.
Jag hoppas, precis som Håkan Lidbo att skivan aldrig behöver ha sitt uruppförande... men det är en dröm... i en värld som inte lever upp till den...
Anne-Marie
UTGÅNGSPUNKT:
DN KULTUR 19 maj 2007 - Tre frågor till Håkan Lidbo - ställda av journalisten Fredrik Dahlström
MITT VARMA TACK..
till alla de som fanns kvar då
och alla bokryggar som manade mig kom- vi finns - vi finns - öppna oss så öppnar vi dig...
där fann jag Tomas Tranströmer, Maria Wine och alla, alla de andra... Tack!
VID SORG - SKOLANS TRYGGA KONTINUITET
När hemmet inte längre fungerar som det brukar är skolan en plats där allt är som vanligt.
Skolan är en plats för trygg kontinuitet. Den vardagliga tryggheten, det schemalagda, rutinerna och maten som serveras i matsalen på en bestämd tid. En plats för var och en. Det är en ordning mitt i det kaos som eleven befinner sig i. Den tryggheten bör åtföljas av trygga vuxna med respekt och tålmodighet som ger eleven förståelse och medmänsklig värme. Det är inte de stora åtbörderna. Det är att se. Då blir skolan en bra plats.
För den som sörjer kan det vara svårt att sörja hemma. Det kan råda turtagning där, någon familjemedlems sorg överskuggar den andres, eller någon familjemedlem vill vara stark inför det som är mera synligt ledsen. Hur det än är blir skolan en plats där känslorna får uttryck - i en ökad sårbarhet, i ilska, trötthet eller bristande intresse för skolarbetet. Eleven får utrymme för det. Och bör få det.
Vi måste erkänna elevens behov - förstå - tillåta, bekräfta och kanske ställa krav i form av försiktigt positiva förväntningar som pekar in mot framtiden. Sätta varsamma mål, möjliga att uppnå och ledsaga elevens ansträngningar dit.
Anne-Marie
Skolan är en plats för trygg kontinuitet. Den vardagliga tryggheten, det schemalagda, rutinerna och maten som serveras i matsalen på en bestämd tid. En plats för var och en. Det är en ordning mitt i det kaos som eleven befinner sig i. Den tryggheten bör åtföljas av trygga vuxna med respekt och tålmodighet som ger eleven förståelse och medmänsklig värme. Det är inte de stora åtbörderna. Det är att se. Då blir skolan en bra plats.
För den som sörjer kan det vara svårt att sörja hemma. Det kan råda turtagning där, någon familjemedlems sorg överskuggar den andres, eller någon familjemedlem vill vara stark inför det som är mera synligt ledsen. Hur det än är blir skolan en plats där känslorna får uttryck - i en ökad sårbarhet, i ilska, trötthet eller bristande intresse för skolarbetet. Eleven får utrymme för det. Och bör få det.
Vi måste erkänna elevens behov - förstå - tillåta, bekräfta och kanske ställa krav i form av försiktigt positiva förväntningar som pekar in mot framtiden. Sätta varsamma mål, möjliga att uppnå och ledsaga elevens ansträngningar dit.
Anne-Marie
SORG - VÅGA ANVÄNDA ORDEN
Tomas Tranströmer skriver i en dikt
"...orden bultar förgäves..."
Vad säga?
Hur säga?
När säga?
Vilka ord kan jag använda?
När kan jag säga det jag helst vill säga?
Vad går att säga?
Vad måste jag säga?
Måste jag säga något alls?
Räcker det med att jag finns?
Den inre oron för ordens möte med den som drabbats. Osäkerhet och rädsla.
Det får inte bli fel. Vill inte riva upp något därinne. Hos den andre. Vill visa hänsyn.
Vill inte göra värre. Vill inte göra något misstag.
Undvik inte. Välj inte tystnadens skydd.
- Du, jag vet att du är jätteledsen, men får jag berätta en rolig historia för dig?
Anne-Marie
"...orden bultar förgäves..."
Vad säga?
Hur säga?
När säga?
Vilka ord kan jag använda?
När kan jag säga det jag helst vill säga?
Vad går att säga?
Vad måste jag säga?
Måste jag säga något alls?
Räcker det med att jag finns?
Den inre oron för ordens möte med den som drabbats. Osäkerhet och rädsla.
Det får inte bli fel. Vill inte riva upp något därinne. Hos den andre. Vill visa hänsyn.
Vill inte göra värre. Vill inte göra något misstag.
Undvik inte. Välj inte tystnadens skydd.
- Du, jag vet att du är jätteledsen, men får jag berätta en rolig historia för dig?
Anne-Marie
SORG IGEN - Tur men inte retur? Inte elevens fel!
Tur men inte retur?
eller
När kommunikationen hem och skola blir ensidig.
Ibland fungerar det inte därhemma. Allt är kaos. En annan ordning råder. Och trots sömnlösa nätters oro, gråt i frukostflingor, en stundande begravning eller en sjuk förälder har skolan sina idrottsdagar, utflykter, gymnastikpåsar och lappar som ska vara påskrivna och skickas tillbaka till skolan, till lärare och fröknar.
När hemmet inte fungerar är bristen på gensvar vanliga tecken på att något har brustit därhemma. Skolans vanliga hem-skola-rutiner fungerar inte längre. Ingen returkontakt från hemmets sida. Kan vi vänta med att skuldbelägga
eleven, sucka och ställa till svars och fundera över vad som kan ligga bakom denna förändring. Finns det en händelse som skapar förståelse för istället för avstånd till. Kan hemmet vara i sorg? Ett dödsfall? En sjukdom i familjen, en katstroj eller en stundande skiljsmässa?
Skuldbelägg inte eleven.
Notera förändringen.
Skapa en trygg övergång från kaos till ordning genom att förekomma - ha med en extra matsäck, eller lära de andra eleverna att alltid packa med sig något extra till de som eventuellt glömt. Så lite behövs det. SKolan kan också öka kontakten med hemmet. Kanske förmedla hur det fungerar för deras barn, vad som fungerar bra och inte vad som fungerar dåligt, och informera andra lärare så att de äger kunskap om och kan stötta familj och elev.
Läraren kan ringa hem till föräldrar och muntligt förstärka skolans hemskickade budskap. Lyssna oss till förmågan och orken därhemma. Omranke kring och för den elev vi har. Det är inte stora saker. Bara vi inte skuldbelägger eleven.
Jag var själv en utflyktspackande mamma; det var hemgjorda pannkakor, varm choklad, kakor, frukt. Packade fint i mina barns ryggsäckar. Lappar var nästan omedelbart tillbaka i lärarens händer, påskrivna och avskrivna, datum i allmanackan, Bron mellan hem och skola fungerade utmärkt. Så drabbades vi hårt. Den ena dagens ro blev nästa dags kaos. Barnen försvann dagligen till skolan. Men nu var lapparna inte längre med dem och ingen mamma-omsorg syntes i de glömda matsäckarna. Det var inte illvilja. Det fanns ingen ord. Det fanns ingen plats för något extra.
Hur hjälper vi familjer att fungera?
Hur undviker vi att skuldbelägga elever och göra dem ansvariga?
Hur kan vi underlätta för föräldrar när hemmet är i kris?
Hur ser vi på individen i skolan?
Anne-Marie
SORG - halvvägs mot språket
SORG - "ATT VARA HALVVÄGS MOT SPRÅKET"
Då barn och tonåringar bär sorg hur gör vi då? Vågar vi beröra med ord? Närvaro? Intillvarande?
Vad händer om vi tystnar? Sorgen ligger som en tomt skrivark framför den sörjande. Inga ord
kommer ut. Det finns inga som förklarar. Men om...
...läraren vågar undra?
Ser?
Tänker?
Närvarar?
Vågar närvara?
...då lotsas både lärare och elev till ett möte. Det är ofarligt.
Två som möts och "båda är halvvägs mot språket".
Så får det vara. Ingen av oss som är i detta möte behöver äga språket.
Det vi ska tala om, lyssna till. finner sina väger.
Det är inte orden - vi kan gå halvväges på språkets väg - det är känslan.'
Att mötas i sorg.
Anne-Marie
De kursiva orden är Tomas Tranströmers.
De är vackra. Du finner dem i
Tomas Tranströmer: Dikter, Bonniers Förlag.
SAMTAL OCH BULLBAK
Att kommunicera och samtala om det som känns svårt kräver sin lyssnare.
Den som lyssnar får prövas.
Vi hör det som stapplande försök att berätta men är prövningar av lyssnarens förmåga att lyssna.
En slags bekräftelse på hur hög närvaron är.
Samtalet springer inte fram, det sipprar igenom många vardagshändelser, intill, nära.
Att göra ihop, sitta intill varandra, tala vid ett legobygge, ett bullbak, en trasig motor, ett pusselläggande, en biltur, en paus under fotbollsträningen eller under ommålningen av en vägg därhemma. Ansikte mot ansikte blir språket så naket och känslornas uttryck så utlämnande, men vid sidan av varandra, intill medan vi gör något gemensamt,
skivar gurka, steker köttbullar växer sig möjligheten till samtalet om mer ofarligt.
Som en bullbakande fritidsledare lärde jag mig att baka in samtalet i bullarna.
-Snälla, kan vi inte baka idag, betydde många gånger
-Jag behöver prata.
Men detta sades aldrig rakt ut.
Det böljande samtalet, de steg som först prövar lyssnaren tas försiktigt, sedan kommer tankar och funderingar från den unge människan. Oftast med ställda frågor kring något som kontrollerar att lyssnaren reagerar. En slags garanti innan fortsättningen kommer och modet större att berätta vidare.
Med dessa tankar funderar jag hur många samtal vi för
genom att göra något tillsammans såväl hemma som i skolan.
Det är för mycket snabbmat i köken.
Med för mycket snabbmat i köken blir det omöjligt att baka in samtalet i bullarna...
Det behövs långkok för att småprata sig fram och tillbaka i sin egen historia.
Prata sig in i kärnan.
Tro mig, jag har bakat många, många, många bullar...
Det jäser bland dem som behöver få samtala!
Anne-Marie
"JAG HAR DÖTT EN GÅNG"
Jag har dött en gång
Jag har dött en gång säger ett litet barn.
En annan säger att alla ska dö men jag blir kvar.
En liten flicka ropar till sin mamma;
En livs levande skalbagge som är död!
Jag har dött en gång.
Döden blir så olika beroende
på vilka erfarenheterna är.
Dödord måste prövas.
Små barn dör inte.
Gamla människor dör.
Jag är odödlig.
Om jag dör.
Ord prövas.
På prövarens villkor.
Men när förklaringar ges blir omskrivningar omvägar.
Inga ord gör döden mindre.
Omskrivningar är omvägar vilka hindrar förståelsen.
Att somna in, resa bort, göra en resa, fara till himlen
skapar rädsla och förvirring. Vi ska försöka sätta de
minst förvirrande orden till det som skapar så stora
frågor och tankar. Vi behöver orden för att förstå.
Astrid Lindgren visste: Hon började sina samtal
på äldre dar med att ta orden döden i sin mun.
"döden, döden, döden".
Orden är ut-talade. Sagda. Och betyder det de
betyder.
En död hund är en död hund.
Inget annat är begravet än en död hund.
Anne-Marie
Jag har dött en gång säger ett litet barn.
En annan säger att alla ska dö men jag blir kvar.
En liten flicka ropar till sin mamma;
En livs levande skalbagge som är död!
Jag har dött en gång.
Döden blir så olika beroende
på vilka erfarenheterna är.
Dödord måste prövas.
Små barn dör inte.
Gamla människor dör.
Jag är odödlig.
Om jag dör.
Ord prövas.
På prövarens villkor.
Men när förklaringar ges blir omskrivningar omvägar.
Inga ord gör döden mindre.
Omskrivningar är omvägar vilka hindrar förståelsen.
Att somna in, resa bort, göra en resa, fara till himlen
skapar rädsla och förvirring. Vi ska försöka sätta de
minst förvirrande orden till det som skapar så stora
frågor och tankar. Vi behöver orden för att förstå.
Astrid Lindgren visste: Hon började sina samtal
på äldre dar med att ta orden döden i sin mun.
"döden, döden, döden".
Orden är ut-talade. Sagda. Och betyder det de
betyder.
En död hund är en död hund.
Inget annat är begravet än en död hund.
Anne-Marie
BARNS SORG ÄR RANDIG del 1
Inte mottaglig.
Läraren är den pedagogiska ledaren. Vårt yrke innebär att skapa lärande möjligheter för elever. Lärare ska utveckla tänkandet, störa och utmana förförståelse, väcka. intressera, utveckla, skapa nyfikenhet, engagera,
modella strategier och utvecklande vägar för eleven att befästa sitt lärande - med andra ord - ge kunskapen
liv och möjliget till självständigt förvaltande hos varje elev.
Men om eleven...
...inte är närvarande...
...inte är mottaglig...
En elev som befinner sig i svårigheter är inte självklart mottaglig för vårt uppdrag, vår ambition, vår kursplan,
vårt prat om matematik och samhällskunskap. Det är inte självvalt. Det ska inte uppfattas som kritik mot läraren,
Det är inte trots, Det handlar inte om ointresse. Eleven är inte mottaglig. Något hindrar eleven. Eleven är fylld av något annat. Detta andra tar stor plats. Ibland all plats.
En elev som sörjer är stundtals mottaglig - så randigt är det - den kalla känslan av sorg kommer oanmäld och tar inte hänsyn till vare sig plats, tid eller alla de andra då den anmäler sig. I klassrummet försvinner elevens närvaro. Läraren är långt, långt borta. Lärarrösten ett bakgrundsmummel. Elevblicken vilar långt därutanför, bortom och förbi, ut genom ett fönster - och närvaron av en saknad förälder, ett syskon, en händelse, ett bråk, en hotande
skiljsmässa, uppbrott, inbrott, avbrott - ett eget här och nu tränger sig in och emellan allt det där andra som sker
i skolan.
Det finns stunder när elever blickar ut mot något annat. Något annat som är mycket viktigare. Något som ständigt berör. Något som ibland stör. Ofrivilligt. Oanmält.
Sorg.
Anne-Marie
Litteratur:
Suzanne Sjöqvist: Du är hos mig ändå, Wahlström & Widstrand, 2005
Video - Barns sorg är randig - Rädda Barnen 2005