SKRIVA! men vad? och med vad?



Idag startar UR MEGASKRIV.

Megaskriv vänder sig till elever i årskurs fyra, fem och sex men jag tycker gott att elever i alla andra årskurser kan delta vid sidan av. Det viktigaste är att få igång ett medvetet skrivande där eleverna får möjlighet att skriva det eleverna vill och utan att pressa orden ur en blyertspenna i alltför konstruerade uppgifter där syftet är att bli bedömd.
 

MEGASKRIV har en lärarblogg, i vilken jag skriver tillsammans med några andra, och syftet är att lärare aktiveras så att elevernas skrivande blir synligt. Det är viktigt att skriva och det skrivs som aldrig förr. Frågan är bara hur detta syns i skolan?

Välkomna till MEGASKRIV!

http://ur.se/blogg/skrivbloggen/

Anne-Marie

LÅGMÄLD LÄRARE




Det är ett yrke tänker jag i stunder då jag idag är en aning mer långmäld i klassrummet än jag brukar vara.
Idag är en sådan dag. Då är det bra att inte försöka göra storverk i klassrummet utan gå på rutiner som eleverna är bekanta med. Ledarskapet får man trots allt inte överge eller svika eleverna med att inte inta.

I alla lärande avseenden så påverkar läraren eleverna på gott och på ont.
Det är yrkets svårigheter. 
Yttre händelser i det sammantagna livet kan påverka.
Det händer ibland.
I varsamma fall är tillåtet.

Vi är människor, vi lärare.
Jag har haft en sådan dag idag.

Anne-Marie


 


SKOLTANKAR

Jag tycker det är svårt att vara lärare. Därför är läraryrket en utmaning.

Anne-Marie
 

FRÅGA - HUR VÄRDEGRUNDAR MAN?

Hej Anne-Marie!
 
Jag läser din blogg så gott som dagligen, den väcker alltid tankar hos mig och får mig att fundera på saker som många gånger är självklara.

/..../ Jag undervisar i åk 5.
 
På vår skola har det just nu uppstått ett problem, egentligen är det inget problem för oss som arbetar i åk 5, men andra lärare tycker det är ett problem.
 
Vi tycker om att göra saker med våra elever /..../. Bland annat var vi en hel dag på äventyrsbadet, vi var i /.../ på en stor schackturnering, vi åker till /.../ på lördag och är med på en TV-inspelning.

Men det handlar även om små saker, vi köper glass med eleverna, vi bakar med eleverna och det som tog skruv och som fick de andra lärarna att bli upprörda var att vi lät eleverna vara inne när det snöade en dag, det var snöbollskrig ute och för att få lite lugn och ro lät vi de som ville vara inne på rasten vara det.
 
Jag diskuterade då med min chef (rektorn) om pedagogernas värde grund på skolan. Det står så fint att "vi ska ha en värdegrund-gemensam grundsyn". Men det har vi inte. När jag ser andra skolor vad de skrivit och värdegrunden formulerar alla sig på samma sätt, men jag hittar ingen direkt som skriver HUR man gör.
 
Jag kom då att tänka på diskussionen om keps på / keps av som fanns på din blogg. Där jag anser att om jag har ett "klimat" i klassrummet där kunskaperna står i centrum och där jag ser att "mina" elever når kursplanernas mål med eller utan keps, med eller utan glass, med eller utan resa till Göteborg, då är jag på rätt väg.
 

Så, hur går man tillväga att få en gemensam värdegrund bland pedagogerna på skolan?
 
Hälsningar




Hur värdegrundar man?
Jag tänker så här.

Värdegrunden är inte ord. Värdegrunden är praktiken. Värdegrunden ska genomsyra allt. Det är vackra ord men för att värdegrunda måste man alltid diskutera vilka värdegrundstankarna är.

Varje lärare har en skyldighet att verka för att läroplan och barnkonvention genomförs i praktiken. Varje lärare ska därför utveckla ett personligt förhållande till de dokument som omsluter uppdraget att vara lärare. Det går inte att applicera ord till en person som aldrig får pröva att ta orden i sin mun, omsätta dem i egen handling, bli medveten om hur det egna personliga förhållningssättet präglar uppdrag och gemensam värdegrund. Vi måste alltid ställa oss frågor:

1) Hur tänker jag i denna fråga, vad behöver jag för kunskap för att utveckla min medvetenhet kring denna frågeställning?

2) Hur, vad, varför och när är pedagogiska frågeställningar som kräver en aktivitet av läraren och lärarkåren tänker jag.

3) Lärarens uppdrag och elevens lärande rättigheter är intimt förknippade med varandra. Men hur, varför, vad och när? är en utvecklingsfråga hos läraren och lärarna som grupp?

4) Jag tycker att vi alltför sällan diskuterar framtiden i våra frågeställningar. Pröva att applicera dagens tänk på framtiden; Vad har vi för ungar om tre år? Vad behöver dessa barn om tre år? Hur ser världen ut om tre år? Hur verkar vi i dagsläget för att skapa rimlighet i framtiden? Hur ser vi på barns behov idag? Vad måste vi värna om så att vi har trygga, starka och självständiga tänkare i framtiden? Vad är lärarens uppdrag nu och imorgon?
 
5) Varje dag bör vara en dag med reflektion och tänk - vad kan jag förändra i mitt lärande uppdrag och vad har jag för stöd i läroplanen för det jag tänker genomföra, utveckla och pröva?

6) Läraren har till uppdrag att vara medveten om sitt lärande uppdrag. Lärarens roll har alltid varit viktigt, och det gäller idag och i synnerhet imorgon. Men yrket behöver omslutas med massor av pedaogiskt tänk.

7) När visionerar lärararna? Hur ser varje lärares vision ut - hur ser lärarens vision ut... strävansvisionen och diskussionen välkomnar jag.

Ja, så här ser jag på det!
Jag ser allvarligt på värdegrund, lärarens profession och elevens rättigheter!

Anne-Marie

VÄRNA FRAMTIDSFRÅGORNA

Lärare möter Sveriges framtid varje dag i klassrummen.
Framtiden visar sig i elevernas ansikten.
Vi kunde se skolans rum som en utsiktsplats.
Ett fönster mot framtiden.




Har vi råd att bemöta dessa människor med lärande återhållsamhet?

Har vi rätt att tysta dem som ska orda om demokrati och tala hållbar utveckling om 20 år?

Bör vi inte fråga dem vilka redskap de behöver här och nu för att ordna världen då och sen?

Har vi inte skyldighet att bejaka elevens motivation där den syns och där den visar sig?

Och bör vi inte fråga dem om de redskap de använder idag och vilka de tror sig använda i morgon?

Hur utveckla ett här och nu och förbereda för då och sen?

Vad och hur gör vi med vårt förvaltande just idag?

Hur syns vår nyfikenhet på det som ska komma?

Hur kan vi rusta, värna och utveckla så att individen här framför oss har redskap, mod och vilja att beträda världsliga arenor?

Hur ser vi på skolan om tre år?

Hur är utvecklingen vid skolan om 5 år?

Vad vet vi om skolans uppdrag om 10 år?

Hur ser vi på lärandet i morgon?

Anne-Marie


TALKS BY BILL GATES



Bill Gates talade till oss lärare. Vi var stumma. Det gör ingenting. Vi lyssnade, Då Bill Gates frågade oss om något tog det mycket lång tid innan tystnaden bröts. Det vi lärare från olika delar av världen fick lyssna till handlade om världslig pedagogik, om motivation och om lärarens roll. Jag fann det hela mycket angeläget och har alltsedan i somras haft andra tankar kring uppdraget att vara bland lärande. Jag ställde Bill Gates en fråga. Den gick inte att besvara. Och jag har heller inget svar. Därför tänker jag på det jag undrade. Och fortsätter att göra det. Så är det med frågor. De har ett långt, långt liv.

Lyssna till Bill Gates då han talar
http://www.ted.com/talks/bill_gates_unplugged.html

Anne-Marie

NEGATIVA ORD och BRISTSYNEN



Jag förtvivlar ibland. Och över detta:
Utvecklingssamtal som mynnar ut i bristsyn och oförmågan.
De negativa orden som levereras i telefon till hem där föräldrar aldrig någonsin får höra något gott om sitt barn. Det rings aldrig för det positiva eller det uppbyggliga utan det blir storlarm kring det som eleven inte kan, det som inte görs, inte fungerar.. och så glömmer man bort det möjliga som varje individ utvecklas av;

Att bli sedd, att bli förstådd och få uppleva skattning som är mer nyanserad och faktiskt också synliggör det där som är bra. Det går inte att föra utvecklingssamtal och börja med det som fungerar... för att sedan med ett MEN sudda ut det sagda och leverera det som inte fungerar. Oavsett i vilken form man sätter ord på det som inte fungerar så går det budskapet fram och rakt igenom alla meningsuppbyggnader, alla omformuleringar och ombäddningar till vackrare ord.

Alltför lite synliggörs av det eleven FAKTISKT kan och FAKTISKT gör. Vi glömmer att sätta ord på det. Det är en slags försummelse jag inte tycker om. Jag är faktiskt inte förtjust i att vi ser halvfärdiga individer där vi ska rätta till, ordna upp, fixa i ordning och lappa ihop det som fattas eller brister.

Ingen människa kan reduceras till något ofärdigt. Alla kan något. VI måste öva oss i att se rätt.



Jag minns en kille jag hade i en skola. Han var en slags buse, en slags jobbig elev, stökig... jag tänkte att jag får leta reda på det som fungerar och hjälpa honom att få syn på det genom att säga vad jag såg. Jag såg massor av saker. Jag såg att han kom till varenda lektion. Jag såg att han alltid hade penna med sig. Jag såg att han alltid ville ha kontakt med mig. Jag såg att han alltid satte sig längst bak. Jag såg att han skrattade då jag läste något roligt. Jag såg...

Men han var också stökig. Jag valde att hjälpa honom med att se det andra. Jag satte inga ord på hans stökerier utan valde att fokusera på det andra, det som fungerade. Några lektioner senare stod han framför mig - vid tavlan - och visade några exempel för sina klasskamrater. Han tog sig långsamt över till den andra sidan. Hans kompetens syntes. Han ville. Och jag fortsatte att sätta goda ord på det jag såg.

Så var det där att börja skvallra. Jag började skvallra positivt till andra lärare om denna stökiga kille. Och de andra lärarna började också se andra saker eftersom jag satt de första orden på vad som var positivt. Så jag skvallrade på.

En måndag berättade den här killen om en sak han hade gjort i helgen. Det var något så fint och så förtroligt det han berättade. Men ... han berättade. Och aldrig mer såg jag någonsin en stökig elev i honom. Jag såg ibland lite stök, och ibland lite problem, och ibland lite trots, och ibland lite jävla anamma, och ibland lite gränskontrollerande beteende... men helgberättelsen var en sådan bekräftelse på att den här killen absolut inte var någon stökig grabb. Han hade bara aldrig någonsin fått möjlighet att visa sin förmåga, ens berätta om den.

VIsst kalla mitt förhållningssätt - betingning - det är det.
Men positiv sådan.

Anne-Marie,
som önskar att vi ringde oftare om det där andra... det som fungerar.

SPALT I SVENSKLÄRARTIDNINGEN



Jag har en spalt i Svensklärartidningen - den heter Körling frågar. Först ut var den dåvarande Ständige Sekreterare Horace Engdahl, i kommande nummer frågar jag Björn Ulvaeus om språkligheter och språkets musikaliska inslag.
Bilden är ritat av Max Entin under ett av tidningens redaktionsmöten. Vi träffas några gånger om året och korresponderar sedan via mail. Tidningen tar upp svenkämnet och det svenska språket.


Anne-Marie,
som härmed gör reklam.

KRINGRESANDE SKOLBESÖKARE



Jag föreläser lite överallt. I Norge, I Bonn, I Sveg, i Lund, I Malmö, I Stockholm, I Haninge, I Huddinge, I Arvidsjaur, I Piteå... I Västervik, I Kalmar, På Öland, i Karlstad, I Luleå, i Härnösand, I Göteborg, I Umeå... i London... och jag har besökt så många skolor, så många lärare, så många rektorer, så många skolchefer, så många skolpolitiker, så många utvecklingsledare, så många tänkare, så många...

och jag kommer hem och tillbaka med så mycket information, så mycket idéer, så mycket kunskap, samlade skoltankar, tänkta av lärare, skolledare, skolpolitiker, skolmänniskor, elever.

Jag har sett så många skolor, i olika skick, i kreativa miljöer, insprängda bland nya bebyggelser och gamla, i höghusområden, i villaområden, i närheten av en tågstation, intill en kohage...

Jag inser att jag kan tacka er alla för allt jag lärt av er andra... och att jag välkomnas med mina tankar och ideer. Det är stort. Jag är också oerhört stolt över mitt skolsverige, vårt skolsverige, och de influenser som syns i lärares handlingar och tankar om hur att förändra, fördjupa och förverkliga svensk skola.

Anne-Marie,

som ibland undrar vem som är intresserad av den information jag bär omkring på ... allt detta lärande som man får med sig hem...

VIKARIEUPPLÄGG



Jo - jag ska utbilda och föreläsa i två dagar. En vikarie har ringts in.

Jag vandrar omkring i mitt tysta klassrum. Eleverna är inte här. Nu är de mest där. Jag ordnar för morgondagarna. Så här ska det göras, så här ska det vara. Jag kopierar papper och lägger omsorg mellan buntarna. Jag har predikat ordning och reda. Jag vill värna mina elever. Det är jobbigt att vara vikarie och inte känna namn, ansikten, arbetsordning och förstå vad som sker varje dag i ett klassrum och med ett lärande. Mina elever är bra elever. Det är en påfrestning att få in en ny i en verksamhet. Det är en utmaning för alla. Jag lägger bort ett suddigum, river itu ett redan trasigt papper... omsorgar om en bokhög. Jag vill att alla ska ha det bra härinne. Imorgon, och i övermorgon. Jag går omkring och tänker! Jag är lärare. Det är mer än ett heltidsjobb. Något med det där hjärtat inblandat, något med omtanke och omsorg om de där eleverna som man kallar sina.

Anne-Marie

SPRÅKLIG OMSORG


Matsalssamtal med en drös av ungar!

- Ja, då tackar jag er för sällskapet och lämnar er åt er själva en stund, säger fröken Anne-Marie efter ett mycket trevligt samtal med en hoper av unga elever.
- Buhu, låtsasgråter en elev till gensvar.
- Jag kan slå mig ned en stund till, låtsaströstar fröken Anne-Marie
- Nej, vi bara väntar att du ska gå så att vi kan börja svära igen, säger en elev med glimten i ögat.

Jag tänker... inte ett svärord i min närvaro. Vilken uppskattad gest och vilken språklig omsorg de visar mig.
Anne-Marie

ÄRVA BACILLER



Bacillerna finns där hela tiden.
Igår satte de krokben för mig och min undervisning.
Jag fick gå hem.
Väl hemma kurerade jag mig hjälpligt.
Jag tycket inte om att vara borta från skolan.

Anne-Marie

NEJ NEJ NEJ

Jag är lärare, jag är inte lärarfortbildare, jag är inte vid lärarhögskolan, jag är inte ... men jag är en aning fundersam:
http://somgjorda.blogspot.com/2009/01/konsten-att-raljera-som-en-ngvlt.html

Anne-Marie

PROBLEMSYN

Att se brist. Att formulera problem.
Elever omsluts alldeles för ofta av bristsynstänk och kompensatoriska åtgärder.
Kanske vore det på sin plats att också se vad som faktiskt är elevens styrka.
Om inte eleven redan har anammat synen på sig själv ... som ett problem.

Läraren måste - tänka hur, vad och varför - innan eleven springer ut ur lektionen med en känsla av att inte kunna!
Anne-Marie

FRISYR I SKOLAN



Alla blev inte stöpta i samma form i den gamla flickskolan - men det var nog snudd på! Nästan alla flickor hade anammat frökens frisyr eller så var det den enda frisyren som ansågs modern.

Anne-Marie

LÄ(K eller R)ARKONSTEN

Läkarkonsten kan jag lovorda. Man talar om läkarkonsten. Jag tänker - låt oss tala om lärarkonsten! Vilken statusförskjutning!
Anne-Marie

ATT FÅ ORD I GÅVA

Hej Anne-Marie
 
Vill bara skicka ett kort mail för att tacka dig. Du har fått mig att se på ord och text på ett helt nytt sätt. När jag nu läser tidningen leker jag med orden: Ordet festival i gårdagens DN blev helt plötsligt "fest i val". Jag undrade vidare hur det är att ha fest inuti en val eller hur det är att ha en fest i valtider. Hahaha nu blev det ju ytterligare en ny innebörd "valtider" - hur är tider med valar egentligen. Ja jag skulle kunna fortsätta med många fler ord. Ville bara visa min uppskattning. Det är trevligt att din tankstation har både vardags- och helgöppet  - tankstationen öppnar upp och fyller på, kanske lite som energin jag skrev om i ett av dina inlägg.



Jag tillåter mig att bli glad och tacksam.
Jag tillåter mig det.
Jag skiter i Jante!
Det tycker jag de flesta ska göra!

Anne-Marie


THE LEARNING PIT




Vi talar aldrig om lärandets mörka hål, gropen där vi faller ned under tiden vi lär:


T H E    L E A R N I N G     P I T

The learning pit är den där gropen vi alla faller ned i. Det är då tvivlet kommer. Det är då vi börjar ifrågasätta - varför blir 2 + 2 just fyra och inte fem!

Det är efter det självklara görandet, det synbart begreppade plötsligt syns borta och osäkerheten griper tag i oss. Det gäller oss alla - vi lärande. The Learning Pit är den grop som krävs för att lärandet ska fördjupas, förankras, begripas på ett djupare plan. Jag hamnar ofta i Learning Pits. Det är då jag haft en skjuts av nytänk, nyskapande, lektionerna flyter, eleverna är entusiastiska, de lär sig och ... helt plötsligt har jag dagar då jag grubblar på vad det är jag håller på med, varför jag gör det jag gör, hurvida det är bra eller dåligt ... och jag har lärt mig de här Learning Pits som verkliga utmaningar i mitt egna tänk. Jag behöver dem.

Eleverna hamnar där - det syns som motgångar, de kunde något först, men nu upplever de att de inte längre kan - och då... DÅ ska vi LÄRARE vara DÄR och inte lyfta upp ungarna ur gropen utan hoppa ned i den, undersöka ihop med eleven, lyssna och tålmodigt visa att vi tilltror dem förmågan. För den finns där - det är bara så att själva lärandet håller på att fördjupas, BLI LÄRANDE. Om vi skyddar eleverna från detta plötsliga fall - så hindrar vi dem från känslan av att kunna.

Det är så uppenbart i flera matematikuppgifter  -  där eleverna bara gör och det SER UT som det går bra. Men helt plötsligt fastnar eleven, klarar inte av det som den tidigare klarade av. Det kan vara samma slags uppgifter. Det är då som själva tänket tar vid, problematiserandet startar och utgången av en sådan process är att lärandet fördjupats.

Så räds inte detta!
Det är en pedagogisk möjlighet att vara i gropen tillsammans med eleven. Hur gör man? Vad tänker du? Hur förstår du nu?

Anne-Marie,

som undrar över era learning pits - ni som läser min blogg?
Jag vet mina och jag vet också att de har bidragit till min kunskap.
Ska jag förklara ytterligare?
Säg till så gör jag det.




UPPGIFTSTÄNK, KLASSRUMSTÄNK



Jag får ofta frågan hur jag kommer på alla idéer till vad att göra i klassrummet:
Så här gör jag;

1) Jag lyssnar noga på vad elever pratar om - ständigt och utanför klassrummet
2) Jag bejakar nytänkande - hos mig själv, hos andra, hos eleverna
3) Jag tänker att - man kan alltid göra på ett annat sätt - än det sätt man först tänkte att man kunde göra saker och ting på
4) Jag älskar att pröva och är inte rädd för att misslyckas
5) Jag tror inte på rätt och fel, jag tror på pröva och pröva igen
6) Jag tror inte på samma uppgifter till olika grupper, varje grupp föder nya uppgifter, så jag slänger allt jag gjort för att göra nytt.
7) Jag är genuint nyfiken
8) Jag tror hellre på en elevs framtidspotential än gårdagens bedömning eller diagnos

Det allra viktigaste i tänket är nog

1) Jag antar så ofta som möjligt elevens perspektiv
2) Jag vill inte leta fel hos eleven utan hellre hitta nytt angreppssätt på uppgiften
3) Jag tror på processen som kan leda till något nytt hos såväl elev som lärare
4) Allt samspel och all interaktion med någon annan människa pånyttföder, återföder eller skapar idéer
5) Jag tror på misslyckandet som en del i processen att lyckas
6) Det är bra att inte vara för pedagogisk, att veta alla svar i förväg utan undra ihop med eleverna
7) Att fråga för att man som lärare själv är genuint intresserad av hur, vad och varför inte för att man sitter inne med svaren till hur, vad och varför.
8) Det är inte roligt att vara tillsammans med någon som allt vet allting, som alltid kan allt innan man själv får pröva - därför är det bra om läraren försätter sig i själva undrandet och funderandet än att ständigt konstruera frågor som har färdiga svar.



Så ungefär!
Anne-Marie
OCH JAG GLÖMDE DET VIKTIGASTE - JAG FRÅGAR DÅ JAG UNDRAR! De två orden hör ihop - undran - frågan!

OVANLIG VECKA



Denna vecka har vi haft ett annat innehåll. Det friskvårdsvecka. Vi börjar på andra tider och avslutar på andra tider än det schemalagda. Allt kommer liksom en aning på kant, skolarbetet hamnar på en höft - och jag inser att strukturen i vanor, och det ständigt återkommande, inte är så dumt när allt kommer omkring.


Anne-Marie,
som har fortsatt underskottsenergi.

Tidigare inlägg Nyare inlägg