Anne-Marie Körling Blogg

Jag tycker det är svårt att vara lärare. Därför är läraryrket en utmaning.

Anne-Marie
 

Jag förtvivlar ibland. Och över detta:
Utvecklingssamtal som mynnar ut i bristsyn och oförmågan.
De negativa orden som levereras i telefon till hem där föräldrar aldrig någonsin får höra något gott om sitt barn. Det rings aldrig för det positiva eller det uppbyggliga utan det blir storlarm kring det som eleven inte kan, det som inte görs, inte fungerar.. och så glömmer man bort det möjliga som varje individ utvecklas av;

Att bli sedd, att bli förstådd och få uppleva skattning som är mer nyanserad och faktiskt också synliggör det där som är bra. Det går inte att föra utvecklingssamtal och börja med det som fungerar... för att sedan med ett MEN sudda ut det sagda och leverera det som inte fungerar. Oavsett i vilken form man sätter ord på det som inte fungerar så går det budskapet fram och rakt igenom alla meningsuppbyggnader, alla omformuleringar och ombäddningar till vackrare ord.

Alltför lite synliggörs av det eleven FAKTISKT kan och FAKTISKT gör. Vi glömmer att sätta ord på det. Det är en slags försummelse jag inte tycker om. Jag är faktiskt inte förtjust i att vi ser halvfärdiga individer där vi ska rätta till, ordna upp, fixa i ordning och lappa ihop det som fattas eller brister.

Ingen människa kan reduceras till något ofärdigt. Alla kan något. VI måste öva oss i att se rätt.



Jag minns en kille jag hade i en skola. Han var en slags buse, en slags jobbig elev, stökig... jag tänkte att jag får leta reda på det som fungerar och hjälpa honom att få syn på det genom att säga vad jag såg. Jag såg massor av saker. Jag såg att han kom till varenda lektion. Jag såg att han alltid hade penna med sig. Jag såg att han alltid ville ha kontakt med mig. Jag såg att han alltid satte sig längst bak. Jag såg att han skrattade då jag läste något roligt. Jag såg...

Men han var också stökig. Jag valde att hjälpa honom med att se det andra. Jag satte inga ord på hans stökerier utan valde att fokusera på det andra, det som fungerade. Några lektioner senare stod han framför mig - vid tavlan - och visade några exempel för sina klasskamrater. Han tog sig långsamt över till den andra sidan. Hans kompetens syntes. Han ville. Och jag fortsatte att sätta goda ord på det jag såg.

Så var det där att börja skvallra. Jag började skvallra positivt till andra lärare om denna stökiga kille. Och de andra lärarna började också se andra saker eftersom jag satt de första orden på vad som var positivt. Så jag skvallrade på.

En måndag berättade den här killen om en sak han hade gjort i helgen. Det var något så fint och så förtroligt det han berättade. Men ... han berättade. Och aldrig mer såg jag någonsin en stökig elev i honom. Jag såg ibland lite stök, och ibland lite problem, och ibland lite trots, och ibland lite jävla anamma, och ibland lite gränskontrollerande beteende... men helgberättelsen var en sådan bekräftelse på att den här killen absolut inte var någon stökig grabb. Han hade bara aldrig någonsin fått möjlighet att visa sin förmåga, ens berätta om den.

VIsst kalla mitt förhållningssätt - betingning - det är det.
Men positiv sådan.

Anne-Marie,
som önskar att vi ringde oftare om det där andra... det som fungerar.

Jag har en spalt i Svensklärartidningen - den heter Körling frågar. Först ut var den dåvarande Ständige Sekreterare Horace Engdahl, i kommande nummer frågar jag Björn Ulvaeus om språkligheter och språkets musikaliska inslag.
Bilden är ritat av Max Entin under ett av tidningens redaktionsmöten. Vi träffas några gånger om året och korresponderar sedan via mail. Tidningen tar upp svenkämnet och det svenska språket.

Anne-Marie,
som härmed gör reklam.

Vi talar aldrig om lärandets mörka hål, gropen där vi faller ned under tiden vi lär:

T H E    L E A R N I N G     P I T

The learning pit är den där gropen vi alla faller ned i. Det är då tvivlet kommer. Det är då vi börjar ifrågasätta - varför blir 2 + 2 just fyra och inte fem!

Det är efter det självklara görandet, det synbart begreppade plötsligt syns borta och osäkerheten griper tag i oss. Det gäller oss alla - vi lärande. The Learning Pit är den grop som krävs för att lärandet ska fördjupas, förankras, begripas på ett djupare plan. Jag hamnar ofta i Learning Pits. Det är då jag haft en skjuts av nytänk, nyskapande, lektionerna flyter, eleverna är entusiastiska, de lär sig och ... helt plötsligt har jag dagar då jag grubblar på vad det är jag håller på med, varför jag gör det jag gör, hurvida det är bra eller dåligt ... och jag har lärt mig de här Learning Pits som verkliga utmaningar i mitt egna tänk. Jag behöver dem.

Eleverna hamnar där - det syns som motgångar, de kunde något först, men nu upplever de att de inte längre kan - och då... DÅ ska vi LÄRARE vara DÄR och inte lyfta upp ungarna ur gropen utan hoppa ned i den, undersöka ihop med eleven, lyssna och tålmodigt visa att vi tilltror dem förmågan. För den finns där - det är bara så att själva lärandet håller på att fördjupas, BLI LÄRANDE. Om vi skyddar eleverna från detta plötsliga fall - så hindrar vi dem från känslan av att kunna.

Det är så uppenbart i flera matematikuppgifter  -  där eleverna bara gör och det SER UT som det går bra. Men helt plötsligt fastnar eleven, klarar inte av det som den tidigare klarade av. Det kan vara samma slags uppgifter. Det är då som själva tänket tar vid, problematiserandet startar och utgången av en sådan process är att lärandet fördjupats.

Så räds inte detta!
Det är en pedagogisk möjlighet att vara i gropen tillsammans med eleven. Hur gör man? Vad tänker du? Hur förstår du nu?

Anne-Marie,

som undrar över era learning pits - ni som läser min blogg?
Jag vet mina och jag vet också att de har bidragit till min kunskap.
Ska jag förklara ytterligare?
Säg till så gör jag det.

Denna vecka har vi haft ett annat innehåll. Det friskvårdsvecka. Vi börjar på andra tider och avslutar på andra tider än det schemalagda. Allt kommer liksom en aning på kant, skolarbetet hamnar på en höft - och jag inser att strukturen i vanor, och det ständigt återkommande, inte är så dumt när allt kommer omkring.

Anne-Marie,
som har fortsatt underskottsenergi.