Farligheterna, tråkigheterna och normaliteterna
Utmaningarna, förväntningarna och varje elevs unika lärande utveckling! skriver jag genast då jag läser Ledare Signerat - Särt måste blir rarare! Dn 2 september 2009 - Malin Siwe.
Understimulans är långt farligare än utmaningarna, tänker jag. Leda och uppleva tråkigt och mer av samma är ofta en anledning till att elever hamnar utanför skolkoder och det som anses normalt och förväntat. Jag har länge talat om att skolan gör för mycket av samma, upprepar för mycket.
Det måste finnas utmaningar i arbetet. Det är ju samma leda man själv kan känna, då man inte tilltros förmåga utan nivån hålls på en alltför trygg nivå där modet att pröva inte får utvecklas. Ungar gillar utmaningar. Men dessa måste vara inom det som kallas utvecklingszonen, om vi nu ska använda teorin. Inom utvecklingzonen är eleven aktiv. Det betyder att nyfikenhet, motivation och egen vilja involveras i det fokus eller problem som finns att lösa.
Var varje elevs potential finns är en undersökande sak. Jag är rädd för den skola som bara fokuserar på fel, brister, diagnoser och inte ser vad eleven intresserar sig för, hur eleven knyter an till uppgifter och om - eleven tillåts - utvecklar till något mer utmanande. Vid de flesta av mina elevers utvärderingar står just detta - uppgiften var svår men jag klarade av den och det var roligt - och det är just det lärande handlar om.
Lärande är svårt. Men skolan är en plats där vi är tillsammans och möter det komplexa i uppgifter, socialisering och lärande. Vi lär oss då vi vill lära oss. Det är urtråkigt att inte få utmaningar och respekt för förmågan att ta sig an något. Det gäller alla barn och lärande. Om jag lär mig något nytt - så vill jag att mitt lärande ska utmanas - jag vill inte bli nedvärderad i det jag kan - utan uppvärderad i det anslag som finns i att mina lärare ser min potential och utmanar mig under tiden.
Den kompensatoriska skolan tror jag inte på. Det är nästan lite nedvärderande i hela anslaget. Vad ska skolan kompensera? Jo, det finns många saker skolan ska kompensera, inte tu tal om det, men om vi ser på våra elever utifrån bristsyn så är vi fel ute tänker jag.
Detta betyder inte att jag ropar fram elitskolor utan snarare vill komma åt att lärande kräver en del insatser av den som lär sig och av den som försätter någon i dilemman och problem. Vägen är oftast svår, men när man lyckas så är glädjen och tillfredställelsen stor. Alla har rätt till en rörelse i skolan, en lärande rörelse som påverkar och utvecklar varje individ och utifrån varje elevs förutsättningar. Läraren ska modella tilltro till utveckling. Utmana måste bli ett ledord.
Frågan vi också måste ställa oss är - vad händer om undervisningen förändras för och i relation till våra elever? Inte att våra elever förändras i förhållande till undervisningen. Jag tror inte på att eleverna ska skollära utan lära för det liv som omger dem just nu och i framtiden. Jag tror att det är roligt att lära sig, men det betyder inte att det är lätt.
Det lätta är ofta en aning tråkigt! Leda kan också vara en diagnos! Om - så sprids ansvaret kring vad att göra och hur att tänka.
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: Anna
Tack för din underbara blogg.Det du skriver om här är så viktigt.Jag har förmånen att vara SVA och spec. lärare och gå runt i klasseroch vara med eller "låna" barn.Helst vill jag vara i klassen för jag tror det är bättre att hjälpa eleven i gruppen.Men jag blir så beklämd när jag ser hur mycket tid som går åt till information, 20-30 minuter av värdefull lektionstid som bara fylls med prat från lärares håll.Ingen interaktivitet, inga diskussioner mellan elever om något spännande och intressant, inga utmaningar som får igång hjärnaktivitet men ett överflöd av uppkopierade kompendier med fylleriövningar.
Hur ändrar man på detta?
Trackback