Anne-Marie Körling Blogg

Tre berättelse om att börja första klass

På begäran; tre berättelser;

1) Jag börjar första klass 1965.
2) Mina barn börjar i skolan och blir ettagluttare.
3) Jag får min första klass och därmed ÄR jag lärare.

Varför tre berättelser? Det är inte oviktigt att skriva och minnas sin egen första skotid, sina barns och sitt inträde i skolvärlden som lärare. Därför. Jag får många, många mail till min privata adress om just dessa frågor. Snälla berätta om hur det var när du var nyexad. Skriv i bloggen. Snälla!


Här kommer dessa berättelser.

JAG BÖRJAR I FÖRSTA KLASS

Jag började i första klass redan sommaren innan skolstarten. Det var som om sommaren innebar en väntan. Det stora skulle komma till hösten. De vuxna lade sina solbruna händer över min axel och talade om den blivande eleven. Jag anade tyngden i såväl ord som handrörelse. Det innebar också en slags navelsträngsavklippning. Min mamma köpte vita strumpor som nådde till knäna, jag fick skolkläder och en liten väska. Jag förbereddes.

Skolan låg bakom vårt hyreshus. Det märkliga var att inga barn sommarlekte på skolgården. Skolbyggnaden och skolgården hade en osynlig gräns. Man klev aldrig över den. Det var inte tillåtet. De äldre barnen på gården var redan skolvana. De berättade historier om lärare, om matsalstanternas makt över hur mycket man måste äta, och hur ont stelkrampssprutan gjorde. Som liten var öronen stora. Dagen innan skolstart badade man av sig sommardamm, håret tvättades och det var som om mammas och mitt hjärta kollektivt slog samma nervösa slag. På stolen hängde de nya skolkläderna. Imorgon skulle de träs på den lilla kroppen. Skorna var nya, strumporna var nya, klänningen var ny - allt var nytt.

Så stod man där på skolgården. Vilsenheten var stor. Någon kissade på sig. Föräldrar blickade mot skolbyggnaden. Fröken kom ut och manade in oss. Klassrummet var ordnat. Frökens namn stod skrivet med oläsliga bokstäver. Det var en krans runt hennes namn. Föräldrarna manades till den bakre ändan. De hade ju redan gått i skolan. Bänkraderna var exakta, indelade i fem rader och med en bänk som ensam solitär. Min lärande värld skulle nu bestå av denna plats, denna bänk, denna stol, denna riktning, denna svarta tavla och under några år denna lärare. Jag bet på naglarna, tittade bakåt mot mamma, vinkade till henne men hon vinkade tillbaka med ett tillrättavisning - vänd dig mot läraren, inte så, vänd dig mot läraren. Klasskamraten till vänster kissade på sig. Hon var rädd så att hon skakade. För vad vet jag ännu inte. Hitills hade inget farligt hänt.

Några veckor in på skolstarten dör min pappa. Jag bet på naglarna och funderade över hur lång tid det skulle ta innan han kom tillbaka. Men det frågade jag aldrig. Det blev en tyst skriande fråga i mig själv, oställd i den värld där man gör saker och ting, men knappast frågar om det som stör och förstör. Jag ingick i en normen. Att min pappa dött var något som skiljde mig från alla andra i min klass. Ingen pappa dog under vår tid ihop. Min mamma överlevde min skoltid, en ständig rädsla jag bar med mig under lektioner och annan tid, vad händer när hon dör? Det kanske hon gör när jag kommer hem från skolan. Skolfotografiet togs veckan efter pappas bortgång. Jag fick absolut inte le för skolfotografen, min glugg var ful tyckte han. Det var egentligen inga problem för mig att inte le. Vad skulle jag le för.

Rådande läroplan - Läroplan för grundskolan 1963

2) MITT FÖRSTA BARN BÖRJAR I FÖRSTA KLASS och de två andra också



Det första barnet som börjar första klass tar klivet ut i något avnavlande stort. Skolan tar över en del av det mesta. Mamman står med tickande hjärta och ser sin unge bli skolbarn. Det är kanske så att historien upprepar sig. Det är så att skolstarten aktiverar minnen. Ja, faktiskt aktiverar gester och rörelser. Mina barn skulle göras skolfina, då min äldsta och mitt första provexemplar sändes iväg, så självklart hade hon vita strumpor, nya skor, klänning och rosett i det välkammade håret. Jag tog de andra två barnen med på skolstarten, min man höll dottern i handen. Det var stort för hela familjen. Vi hade ett skolbarn.

De blivande eleverna stod utanför det angivna klassrummet. Det gjorde föräldrarna också. Föräldrarna nickhälsade mot andra okända föräldrar och knöt sina barns händer hårdare i handen. Någon pojke fick sprättiga ben och ville busa bort all nervositet, någon annan pojke tryckte sig ängsligt mot sin mammas kropp. En flicka spanade in sina kommande klasskamrater med nyfikna och tillitsfulla ögon... så öppandes dörren. Fröken manade in sin nya klass

Fröken hade skrivit sitt namn på tavlan. Med tydliga bokstäver. Artikulerade skulle man kunna säga. Varje bokstav innehöll en synlig pedagogisk tanke, välskrivna och enkla. Det var en blomsterkrans runt hennes namn. Eleverna som de med ens kallades satt i prydliga rader om fem, bänkarna var öar i klassrummet, bänklocken kändes bekanta. Utanför på skolgården var flaggan i topp. Det var en festdag. Fröken ropade upp barnen. Mitt barn och jag svarade nästan unisont och samtida. Jag teaterviskade och min dotter tysttalade. Fröken tittade och bekräftade. Mitt föräldrahjärta hade kunnat skrika - SE HENNE GENOM HELA HENNES SKOLTID! men jag stod tyst och stilla. Inom mig traderades hela min skoltid. Inom mig oroades jag över att jag en gång i tiden misslyckats med att rita av ett spindelnät, att jag kämpade med matematiken, att jag inte visste om fröken kom ihåg mitt namn, om hörlurarna i teknikrummet där man satt i bås och kontrollerades om sina kunskaper. Kort sagt - det var inte det goda sakerna jag tänkte på som förälder. Det var precis tvärtom. De dåliga och de tråkiga. Men den här fröken... framtidshoppades jag.

Väl hemma var min lilla skolelev mäkta stolt. Skolväskan var viktig. Pennskrinet med de nya pennorna fina och all suddisar fick plats i botten på alltsammans. Men Mamma - vad är ett schema?

Då mina två andra barn började skolan var jag lugnare. Jag förälskade mig genast i den varma och omslutande fröken min son fick och den yngsta fick pröva en helt ny skolform. Men det var inte klassrummet, inte miljön, inte böckerna som var det viktigaste - det viktigaste var att jag fick svar på den frågan jag aldrig någonsin ställde - den måste läraren besvara helt utan att få den - ser du mitt barn? Den frågan måste hela tiden besvaras av en lärare.

Rådande läroplan; Lgr 80

3) JAG BÖRJAR I FÖRSTA KLASS - MITT YRKESINTRÄDE - ÅRSKURS ETT



Det började som en skakning... skulle man lätt kunna påstå. Lärarinträdet började redan under fruntimmersveckan och under den absoluta sommarledigheten. Den började på badstranden då jag hörde föräldrar runtomkring tala höst och skolstart. Deras små skulle börja skolan. Bli ettagluttare, förstaklasselever, nybörjare... Jag såg ut över min framtida skolscen... Vara söt fröken, skriva namnet på tavlan med krans runt alla välskrivna bokstäver, ordna med schema, ropa upp och pricka av på lista... första dagens möte... och alla ungarna.

Min första klass bestod av en första lista om 28 elever. Vilka som dolde sig bakom namnen hade jag ingen aning om. Jag hade träffat föräldrarna i en liten introduktion om en halvtimme några dagar under våren. Nu kunde jag höra deras frågor: Hur bli det med skrivstilen? Hur ser du på matematiken? Vad gör du när elever bråkar? Min son kan inte... hur tänker du bemöta det? Närkommer första läxan? 28 elever betyder i engagerade hem att man har 56 föräldrar i ett föräldramöte. Jag tror att jag hade något i den vägen. Jag hade då inte avnavlats från lärarhögskolan. Jag var ännu inte klar och färdig med min examen. På badstranden insåg jag att varje ställd föräldrafråga kunde höra samman med något historiskt, något självupplevt, något som oroar... och jag måste i framtiden kunna besvara frågor, trygga föräldrar och våga stå för det jag gör professionellt.

Dagen D närmade sig. Jag lade fram mina skolkläder, nej, inga vita knästrumpor, men en slags rituell ordning inför morgondagen. Jag förmanade mitt hjärta att inte klappa så påminnande hårt. Jag sköljde mina händer i kallt vatten, baddade min panna med en blöt handduk. Jag var nervös. Pirrig var jag. Någon hade sagt att om man sprutar iskallt vatten på handlederna så rodnar man inte. Jag stod länge länge på toaletten och lät det kalla vattnet förfrysa mina handleder.

I klassrummet stod jag och andades några minuter. Sedan gick jag till dörren och slog upp alla portarna. Mot dåtiden, mot framtiden och mot eleverna. Samma nervositet jag själv kände syntes i någon elevs ansikte, en pojke knuffade till en bänk och fällde ned en bok på golvet, pirret har många uttryck. Föräldrarna äntrade klassrummet. De var samtliga där, och några hade sina syskon med, en farmor och en faster ville också se och delta... och sommarhettan stod fullkomligt stilla utanför, flaggan låg tätt mot flaggstoplen. Hettan var olidlig.

Jag hade inte skrivit mitt namn på tavlan. Det fanns inga snirklade blommor runt mitt namn. Jag hade med mig en resväska. Jag hoppade över elevlistan, adressgenomgången, namnuppropet och allt det där måste, måste, måste och traditionsbudna.

I min väska hade jag olika saker. Saker som berättade något om mig själv. Det fanns en långfärdsskridsko, det fanns en mumintrollsdocka, det fanns tre nallebjörnar som tillhörde var och en av mina barn, det fanns en bok, en penna, en godisbit av favoritsort, en kaffekopp med bokstäver på.... och .... det var tyst som i graven bland föräldrarna... och eleverna blev varmare och varmare i kläderna, började prata och fråga. De fick säga sina namn och ställa sin fråga... och så blev det. Jag dröp av svett. Både av nervositet och av det faktum att sommarvärmen var rekordställare denna dag. Jag hade glömt praktiska och dolda saker:

1) Tillgången till hushållspapper så att man kan torka av sig om man behöver, gärna en bit hushållspapper nedstucket i skjort eller blusärmen (stalltips).
2) Att öppna fönstren och skapa vind och drag.

Mina elever och mina föräldrar minns värmen

- Du svettades bra den där dagen!

Långt senare kunde jag skratta åt detta. Men inte då! Jag var sjöblöt, illröd... ochväldigt, väldigt glad över att få det hela överstökat. Det är en sådan stor dag. Skolstartsdagen och nybörjarinträdet.

För alla - för eleven - för föräldern - och för fröken!

Rådande läroplan - Lpo 94


Anne-Marie

Jag tycker mycket om det där fotot på dig som barn. Så levande och fullt av mysterier!

Jag hade en vit blus med små blå blommor på när jag började skolan. Långt, blont hår - utsläppt. Vi stod i ett långt led på skolgården, precis utanför den där dörren som ledde in i mitt klassrum. Inte förrän nu när jag skriver kommer jag ihåg exakt hur dörren såg ut - svart, randig i någon konstigt gummimaterial. Handtaget var ett sådant där långt, som gick lodrätt, skulle säga att det var lika långt som min lilla skolarm. Det luktade nyponbuskar. Jag var pirrig. Jag tittade hit och jag tittade dit. Jag var förväntasfull. Jag tyckte om att gå i skolan - det kändes som skolan och jag var som gjorda för varandra.

Ett fantastiskt inlägg. Som början på en bok om pedagogik. Jag tror att det är oändligt viktigt att alltid närvara i samtliga av dessa roller som lärare, att kunna förstå och vara elev, förälder och fröken. Allt för många av mina lärare var endast lärare. Jag blir väldigt stolt över dig.

Men så glad jag blir Jos, tusen tack. Och ni andra också. A-M