LÄRA SIG CYKLA



Jag minns då jag lärde mig cykla.
Det var min storebror som tyckte att jag skulle lära mig att cykla.

Jag tyckte om att vara med min storebror så om han tyckte att jag skulle lära mig cykla så ville jag lära mig cykla. Det handlade mer om att få vara med min storebror än att få lära sig cykla skulle man kunna säga. För att lära sig cykla behöver man en cykel. Min storebror tog min mormors cykel. Jag kunde inte dra den stora cykeln till den raksträckeväg min bror skulle låta mig få cykla på. Min bror drog cykeln. Jag sprang med skrubbsslitna knän vid sidan av. Jag hade vita sandaler och kortbyxor och en blus. Jag minns det. För allt oskyddat var oskyddat. De nakna benen så smala och så lekslitna redan. Plåstren hängde och dinglade lite varstans, knäna var i egen sommarhud, skrovliga knäytor som mött grus, sand, klättrat i träd och sprungit omkring i en ganska underbar och lagom stor värld där små lekar mellan två kunde försvinna in i kollektiva storlekar med många.

Bakom spårvagnshallarna, förbi det lokala bryggeriet Sefyr med det nyfikna klirret från flaskorna, fanns det en raksträcka som min bror tyckte passade hans lillasyster.

- Här, sa han och gav mig cykeln. Hoppa upp och cykla!

Jag klättrade upp på cykeln, som min bror höll stilla som om det vore en levande häst, kände mormors sadel skava in i axelpartiet, ställde mig en aning snett för att slippa känna den.

- Trampa bara, sa min bror.

Jag tyckte om min bror, jag tyckte om att vara med min bror, så jag trampade bara. Upp och ned gick benen som om jag klättrade i trappor för jättar. Jättecykeltrampande tramp gav cyken fart. Jag trampade för min bror sa

- Trampa mycket mera!

Händerna hängde vid cykelstyret, armarna nådde dit upp, jag vingelsvängde av bara farten. Jag höll mig krampaktigt i cykeln och trampade med mina små trasiga sommarben som om jag var en miniatyr i jättarnas värld längs en raksträcka utanför de vuxnas rike.

- Nu kan du cykla, sa min bror.
- Kan jag cykla? frågade jag stolt.
- Ja, nu kan du cykla, sa min storebror. Jag har gjort så du kan!
- Ja det har du, svarade jag.

Och med ens visste jag att jag kunde cykla på mormors cykel, vars sadel skavde i ryggen eftersom jag var för liten att nå upp och sitta på den, för det hade min bror sagt. Och min bror. Han kunde cykla. Och eftersom han kunde cykla så visste han ju när man kan cykla och det kändes bra.

- Vill du cykla lite mer nu, frågade min bror efter att jag fått veta att jag kunde cykla.

För säkerhetsskull svarade jag:

- Nej, för nu kan jag!

VI rullade hem cykeln och satte oss utanför på mormors och morfars stentrapp. Där har många finurligheter funderats ut.

Anne-Marie


EFTERORDEN av Anne-Marie;

som ringde min bror och läste upp min lilla pedagogiska minnesberättelse för honom. Det aktiverade hans minnesbank:
- Anne-Marie, jag minns bryggeriets namn, Sefyr, och jag minns att det jag gjorde med dig och cykeln, det hade själv gjort då jag lärde mig... jag gjorde alltså på samma sätt som jag själv en gång fick lära mig...
- Minns du, sa jag då, hur jag fick cykla på morfars enormt stora cykel, den där manliga cykeln som svårligen gick att lära sig på då man var barn och alldeles för liten!
Min bror satt överst på morfars cykel, alltså på sadeln, och jag kröp under till tramporna. Brorsan styrde och jag trampade...
Vi ansåg aldrig någonsin att själva cykeln var ett hinder - nej - cykeln oavsett storlek och uttrycksform - den var möjligheten.

Kommentarer
Postat av: LenaA

En cykelhistoria från min gata ganska nyligen:

Två pojkar stod med mamma och pappa ute på gården. Pappa höll tyst på att skruva av stödhjulen medan mamma skällde och pojkarna grät. Hon var trött på stödhjulen, mamman, och nu skulle de av. Nu skulle pojkarna cykla utan sa hon med sträng röst.

-Men jag kan inte, grät den ena pojken.

Han skulle lära sig menade mamma med lika sträng röst. Pappa skruvade och skruvade. Pojkarna grät. Mamma var irriterad.

Jag ville lägga mig i, brukar det ibland, men gjorde det inte eftersom jag inte hade med det hela att göra. Jag ville säga, tänk att din mamma vet att du kan cykla. Med en glad röst ville jag säga det.



Jag vill med det bara säga att det spelar stor roll hur man levererar ett budskap. Du kan! med arg och irriterad röst är svår att tro. Du kan! med stort hopp och lugn, det kan man tro på.



De har säkert lärt sig cykla nu, de små pojkarna. Jag tror säkert att mamma har lärt dem nu. Men jag undrar om det inte tog längre tid än när din bror så säkert lärde dig. Inställning från lärare till inlärare är viktig va?

2009-04-25 @ 07:29:09
Postat av: Anonym

Hela lärandeprocessen tar vid då någon önskar dela med sig och den som är intresserad av att få delta. Berättelsen om min bror är en kärleksförklaring till tilltron han visade mig, min vilja att lära mig för att han trodde på mig, och att vi var mycket mycket små när jag lärde mig att cykla. Allt hade vi egentligen emot oss - cykeln var inte anpassad för mig och min bror ... tja... man lärde sig allt ganska så fort - jag är fjärde ungen av fem... det mesta kom av bara farten. Lärandet alltså. Anne-Marie

2009-04-25 @ 07:43:35
Postat av: Mats

Här är det så tydligt: JAG lärde MIG!



Annars är vi i skolan så förälskade i tron på att någon annan lär oss. Men din bror var där och trodde på dig!

Postat av: Anonym

Hejsan Mats,

Jag tror att vi lär oss bäst alldeles själva men med den ingrediensen av att någon annan tror på det vi är i färd med att lära oss. Min bror var klok - fast han var så liten - sätt ihop redskapen med den som ska pröva - sen gör man själv det man tänker sig att den andre ska få lära. Tänk om vuxna närvarade där barn var, gjorde där barn lekte, skruvade där barn sprang omkring och gjorde annat, så skulle världen bli begripligare.

Jag är för att vi begreppar fattandet själva.

Anne-Marie

2009-04-25 @ 12:26:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback