SVART BÄLTE I ENSAMHET
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/07/kindness-of-strangers.html
Denna ensamhet.
Likt en farsot.
Men jag tror inte den är så ensam.
Jag tror ensamheten blir ensammare i sin ensamma tystnad.
Vi vågar inte benämna den.
Jag läste i en veckotidning, en arg insändare av en 25åring.
"Jag är snygg, långt vitt hår, ser alltid ut att vara på väg från det intressantaste av arbeten, till festen som alla föreställer sig att jag går till, till vännerna jag ska träffa... jag är snygg, och lyser självsäker... men jag är alltid på väg från en punkt till en annan. Alltid ensam. Varför skriver ingen om det här. Varför? Varför skriver ingen om att man är så ensam?
Jag tycker insändaren är ärlig och sann.
Ensamheten blir större när vi räds den.
Vi vågar inte räcka ut vår sårbarhet, vår skräck för avvisandet.
Jag tycker om att skriva om ensamhet.
Den är min. Den är din. Den är allas.
Vi vill den inte. Vi blir mästare på att inte röra en min.
Svarta bälten i ensamhet, säger min vän,
Svart bälte i ensamhet.
Jag älskar uttrycket.
Jag skrattar!
- Det är ju hur roligt som helst, flinar jag.
Ensamheten.
Ibland är den min vän.
Ibland är den min ovän.
Jag har nog ett kärleksförhållande till den ensamhet jag upplever.
Ömsom hat, ömsom varm och innerlig kärlek.
Anne-Marie
Visst är det märkligt att det som så många upplever ändå är så farligt att tala om, den påtvingade ensamheten eller ännu värre utanförskapet. Ensam, är ett svårt ord att ta i munnen och svårast av allt är att säga, jag är ensam, för precis när orden är på väg att lämna munnen, att ta steget ut i dagsljus och fram till någon annans öra är det något som rycker det tillbaka. Jag är ensam.
Jag antar att vi känner oss så ensamma för att vi inte längre pratar ordentligt med varandra. Hur ska jag veta att du är precis som jag när ingen säger någonting. När blev vår känsla av intigritet viktigare än samhörighet?
"Ensamhet. Övergivenhet", sa hon. "Men så snart man accepterat att man alltid har varit ensam och alltid kommer att vara det, då börjar ens perspektiv förändras. Man kan lägga märke till den lilla omtanken, de små trösterika detaljerna. Vara tacksam för dem. Och med tiden förstår man att det inte finns någonting att frukta."
(citat ur 'nu vill jag sjunga dig milda sånger', Linda Olsson)
Tänkvärda ord jag vill tro på!
Kram från underbart Gotland
:)
C.S
ensamhet är något av det värsta jag vet. det utplånar mig som människa o det förminskar det som är jag. jag tror inte heller på att det är något man ska acceptera . människan är ett flockdjur men i vår tid är vi så separerade från varandra, sitter i våra små fyrkantiga boningar och vet inget om personen intill. världen har blivit kall.