ETT inlägg om SKOTTLAND
Lite ur min dotters svar på inlägget INTILLVARANDE... en bild från Skottland
Och så har vi varit ute i förorten Niddrie, där hela kvarter har vuxit igen med grönska, och alla demoleringshotade hus har hammrats igen med röda plankor över fönstren och dörrarna. Det är som att leva mitt i apokalypsen, de nedbrända resterna av ett dagis, barnens målningar fortfarande intakta på dörren, och över allt dessa igenspikade fönster, och hur omänskliga byggnader blir sedan de förlorat sina fönster, hög murgröna och vildvuxet gräs, och mitt i detta vilda sönderfallande föredetta bostadsområde, tre små pojkar som nästan hotfullt stannar upp, ungefär som vilda hundar möts, stirrar vi på varandra.
Wha yer doin? Nothin, just havin a wee look arund. Yea? Wha fur? Nothin, its nice, innit? Yea. Have you bin in to the huses? Yea. Whas it like? There's nothin there. No, just junk? Wha? Theres just junk inside, ey? Yea, but noh on the top flor, theres stoff there, clothes and stoff. Cool. Yea. Det följer oss en bit på vägen. Och längre bort mitt i detta ödeland, i ett sönderfallande hus, alla fönster igenspikade, utom tre, blanka, med vita spetsgardiner och rosa porslinsfigurer prydligt uppradade på fönsterkarmen. They probably didn't want to move out. Jim flinar. Och nedanför, mellan havet av gräs och klättrande buskar, brer deras fint klippta och fuktade gräsmatta ut sig, rosenbuskar prydligt planterade mot fasaden. That's humans for you.
__________
Det är inte jag som skrivit - men jag tyckte om hela texten - det är jos - och jag valde ut detta och plockade in en bild...JOS och JIM är avsändare.
______________________ jag är mot-tagare! Stort så.
Anne-Marie
Och så har vi varit ute i förorten Niddrie, där hela kvarter har vuxit igen med grönska, och alla demoleringshotade hus har hammrats igen med röda plankor över fönstren och dörrarna. Det är som att leva mitt i apokalypsen, de nedbrända resterna av ett dagis, barnens målningar fortfarande intakta på dörren, och över allt dessa igenspikade fönster, och hur omänskliga byggnader blir sedan de förlorat sina fönster, hög murgröna och vildvuxet gräs, och mitt i detta vilda sönderfallande föredetta bostadsområde, tre små pojkar som nästan hotfullt stannar upp, ungefär som vilda hundar möts, stirrar vi på varandra.
Wha yer doin? Nothin, just havin a wee look arund. Yea? Wha fur? Nothin, its nice, innit? Yea. Have you bin in to the huses? Yea. Whas it like? There's nothin there. No, just junk? Wha? Theres just junk inside, ey? Yea, but noh on the top flor, theres stoff there, clothes and stoff. Cool. Yea. Det följer oss en bit på vägen. Och längre bort mitt i detta ödeland, i ett sönderfallande hus, alla fönster igenspikade, utom tre, blanka, med vita spetsgardiner och rosa porslinsfigurer prydligt uppradade på fönsterkarmen. They probably didn't want to move out. Jim flinar. Och nedanför, mellan havet av gräs och klättrande buskar, brer deras fint klippta och fuktade gräsmatta ut sig, rosenbuskar prydligt planterade mot fasaden. That's humans for you.
__________
Det är inte jag som skrivit - men jag tyckte om hela texten - det är jos - och jag valde ut detta och plockade in en bild...JOS och JIM är avsändare.
______________________ jag är mot-tagare! Stort så.
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: Maria
Jim o Jo, vilken underbar berättelse! Jag kan nästan ta på på den övergivenhet och den hotfulla stämning som flöder mot mig från era skrivna ord. Vacker bild av en beklämmande verklighet, vackra ord om en verklig, spetsinramad ljusglimt.
Trackback