Anne-Marie Körling Blogg

DET GODA... FYRA ORD

Jag ska springa midnattsloppet här i Stockholm.
Idag gjorde jag rundan i ensamhet.
Sprang gatlopp... musik i öronen.

Så sprang någon ikapp mig...
kände en hand på min axel...

ljudpropparna åkte ur öronen -
han hade något att säga

- Du springer så vackert.

Bara så.
Jag sprang vidare.
Lycklig.
Kände mig ... som en vacker löpare.


Då tänkte jag... Mannen som stoppade mig sa ungefär fyra ord. Fyra ord. Det är nästan ingenting.
Dessa fyra ord gjorde mig lycklig. Det är inte kostsamt att säga något gott och vänligt till någon.
Det tar nästan ingen tid alls att göra det. Fyra ord.

Jag sprang vidare och tänkte - det är nog det lilla som är stort.

Anne-Marie

---

DRAMATEN... INGMAR BERGMAN

Ett minne. Jag är i en stor publik. Med mina mamma. Dramaten. Jag är sex, sju knappt åtta år. Vi är på föreställning på Dramaten stora scen. Det är generalrepetition. Av vad - minns jag inte. Vilka som var med - vet jag inte. Jag satt med min mamma på en plats ganska långt fram. Kanske var det tredje raden, kanske var det första raden, kanske också den femte eller den sjunde. Jag minns inte. Jag minns taket på Dramaten. Jag minns... men det jag aldrig glömmer är den man som stannade av föreställningen, som ropade, som gick upp på scenen, som sa... som agerade. Jag trodde att han var själva föreställningen. När skådespelarna spelade vidare i regisserad ostördhet ryckte jag i min mammas blus och frågade:

- kommer han inte tillbaka? Kan farbror inte komma och säga något nu? Mamma...? När kommer farbrorn?

Mamma schysssade... och lade ett pekfinger över sin mun. Tydligt, tydligt tyst.

Jag satt tyst och väntade. Tyst. Spänd. Nyfiken.
Så kom mannen, farbrorn tillbaka,

Långt, långt, många, många, många år senare fick jag vetskap om att den man jag så starkt upplevt, så starkt befunnit mig magisk förväntan intill - det var Ingmar Bergman.

Ingen annan.
Än Ingmar Bergman.



Jag kan tacka min mamma som tog mig till teatrar, utställningar, konstnärshem och lät mig möta författare och människor, platser och
till upplevelser. Hon tog mig till sådant hon själv tyckte om. Jag förstod så sent i livet att jag haft förmånen att möta så många men också föda och nära en potential som jag inte själv skulle kunna förstå så liten jag var. Jag har alldeles självständiga starka känslor och minnen av konstnärer av alla de slag. Ingmar Bergman var en. Det förhållandet jag etablerade då är fortfarande levande. Därför kan konsten aldrig dö. Ingmar Bergman kan dö, men Ingmar Bergman kan inte dö. Så är det.

I min värld.
Anne-Marie

---

NÄMEN HEEEEEEEEEJ!

Plötsligt står man där.
En person står framför mig och känner mig utan och innan.
Nämen HEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!
Lycklig och glad över att se mig.
- Kommer du ihåg mig?
Det var så länge sedan!

Jag tycker om min hjärnas arbete då.
Tänk att jag hinner tänka så mycket och så snabbt.
Den arbetar med det inre registret, söker, och ett band av händelser, personer, tider, platser passerar ...
Min inre adressbok aktiveras,
Mina resor får sig en liten inblick,
inköp i mängder av icaaffärer,
vardagsmöten...

pling...
- Jamen jo visst. Vi sågs ju den 14 augusti 1983 på en strandhäll i Göteborg där vi av en händelse råkade befinna oss precis under samma tid som det i amerika...samtidigt som ...

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ... inte blir det så.
Jag står där...letar letar letar letar...och väntar medan leendet på personen framför mig bara blir större och större då denna person minns mer och mer. Men människan möter leende med leende. Det kommer per automatik.... och samtalet löper utan problem.

Så...äntligen...kommer namnet upp ur minnesmörkrets arkiv...ja, flera timmar försent. Lycklig utropar jag namn och platser...lycklig. Nämeeeeeeeeeeeeeeen det var ju....

långt efter att vi skiljts åt och jag sagt att det vore roligt att återknyta....

Tänk.
Anne-Marie

---

GRÖNT LJUS FÖR VÄDRET

Jaha - nu skriver det så här. Stornyheterna haglar, för att använda väderlekstermer, som om vi inte kunde läsa av väderleken där vi är och står.

Jag ser mig omkring. Runt mig är det idag solsken. Så idag var jag på vift med min vän. Vi slog oss ned i mitten av mitten. Folk strömmade lyckliga förbi... hälsade på oss där vi satt alldeles för mycket i mitt i av alla människors framfart. Vi satt ute och satt lite ivägen. Det var bordens fel. De flesta var tvungna att gå rakt in i oss. Men jag envisades. Ville verkligen sitta ute i solen. Den är nu så ovanlig att tidningarna gör rubriker av den.

- Inne - du är inte kloooook, klart vi ska sitta ute! sa jag till min vän.
- Ute, däääär. Du är ju knäpp. Vi sitter ju mitt i om vi sitter där.
- Ja, men vi är ju mitt i.
- Men... hon tittade mot solen, nickade - ok då - och sprang in för att handla...
- vad vill du ha? hon stack ut huvudet i dörren där jag vaktade detta bord med hela mitt jag.
- vad som helst med ett hjärta på... latte med mjölkhjärta i, och någon kaka med ett hjärta på...

Vi satt i solen och tittade på alla människor. Vi räknade hur många som bar på paraplyer. Nästan alla. Men inte jag. Aldrig ett paraply. Jag äger inget. Så det pratade vi lite om. Hur det är med paraplyer. Sen hörde vi någon vråla.

En riktigt kul person skrek

- flytta flytta på er alla mänskchooooooooor så jag får titta på de vackrra kviiiiiinnnnorna... och vi skrattade så vi tjöt...tills vi insåg att han menade oss. Den uppmärksamheten ville vi inte ha.

Därefter kom två vänner och sa - hej - det var LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄnge sedan...och jag insåg att det inte var länge sedan utan evigheters, evigheter sedan. Vi talar år...år...och ytterligare några år. Men det kändes inte så.

Sedan surplade vi i oss det goda kaffet och njöt av solens strålar... och då kom det en man och sa.
... Allting bra? Kaffet gott? Vilka vackra kvinnor ni är.

Vi lyste som solar. Det kändes bra till min bästa, bästa vän krasst sa:

- Komplimanger? Den ena var full. Den andra var ful.

Solen gick i moln. En end of story.

Anne-Marie

---

LÖRDAGSBLÅA HIMMEL

Det är lördag. Lördag. Vackra dag. Och himlen är blå. BLÅ!
Kan det vara bättre?




Njut av dagen!
Anne-Marie

---

IDEALSKYLTAR

Vissa skyltar är lysande. Denna är helt rätt. Mörkret förstärker budskapet. Jag är på nattpromenad med min kamera. Kameran envisades med att stanna upp lite och föreviga det hela. Jag är mer intresserad av damskor så efter att ha envisats lite fortsatte vi promenaden. Så kan det vara. Fast så är det inte. En kamera envisas inte på det viset. En kamera gör precis det man vill att den ska göra. Det är en idealkamera.

Anne-Marie

---

STADSPROMENAD MED PADDA

Ja, jag vet. Paddan är jättelik. Stor. Inköpt idag. Helt onödigt inköp. Har haft stadsbesök och slinkit in i än den ena än den andra affären. Jag har undrat varför folk vänt sig om, pekat mot mig, fnissat, skrattat och sett mycket undrande ut. Jag har burit min padda på armen genom hela staden. Utan att tänka på att den drar ögonen åt sig. Att den är iögonfallande. I tunnelbanan hade jag paddan i knäet. Utan dramatik och utan tanke. Några hoppade till när de skulle slå sig ned bredvid mig. Paddan satt stilla. Så kan det vara.

Nu har jag lyft paddan från min dator...någon måtta får det väl vara på paddans vilja att ta plats.

Anne-Marie

---

TYSTNAD

En bil passerar. Man kan höra bilens svagt brummande motorljud någonstans långt därborta. Brummandet blir högre och högre. För att sedan avta. Det försvinner bort. Tystnad. Då är det åter tyst.

Storstadens eviga motorljud är en slags tystnad. Den hörs inte. Den är. Man tänker inte på den. Därför är det tystnad. Men en bil i ett ödsligt landskap går att urskilja från det knappt förnimmbara tills ljudet avtar. Det är oljud i tystnaden. Bilen bryter tystnaden.

En bil i en stad är en i mängden. Då försvinner den in i det eviga brummandet. En annan slags tystnad. Ett ljud vi inte längre hör. Vi är vana. Det gör oss mindre uppmärksamma.

Anne-Marie

---

TVÅ BRÖDER

---

Ett ögonblicks utblick

Till min redaktör.

Jag gick förbi detta fönster.
Ett ögonblick.
Ett kontverks utblick.
Detta fotografi är till min redaktör.
Idag fyller min redaktör år.
Det är en konst att blicka ut...
Från ett förlagsfönster ut i verkligheten.
Det kan min redaktör.



Tack för att du alltid - med en hand på min rygg -  manar framåt.

Med ödmjukhet och värme
Anne-Marie

---

SAMTAL med värme - en BILDPROMENAD

Min farfar berättar något för min farmor. Hon lyssnar. Har lyft blicken från tidningen. Lyssnar utan att blicka in i farfars ögon. Ibland lyssnar man bättre precis intill. Lyssnar till... men tittar bort en aning för att bättre koncentrera sig på det som sägs. Lyssnaren speglar berättelsen. Farmor lyssnar, Farfar berättar. Han myser. Farfar är glad. Det syns att han tycker om att berätta för sin hustru. Han håller något i handen - en penna. Han ÄR berättaren. Pennans redskap att skriva. Hon är lyssnerskan. Hennes tidning förstärker detta. Hon läser in, lyssnar in.

Det är ett samtal. Utan ljud. Min bildpromenad in i detta gamla fotografi säger mig det. När jag sätter ord på det jag ser, skapar jag liv i situationen.

Anne-Marie

---

SOM ETT LITET VYKORT via Bloggen

Hej därhemma,
Jag är på vift i en annan stad.
Här är flärd och färd.
Anne-Marie

---

BERÄTTELSEN OM BEN... del sju eller åtta

Min dotter och jag är lite oeniga om tiden. Jag är vaken. Hon sover. Jag är mamma, låter henne sova. Hon är dotter, när hon är vaken är jag vaken. Oavsett... ja ... föräldraskap. Jag ska tassa upp... ... .... !

Ben!

... då tänker jag på Ben. Det är själva ordet för det jag ska göra - tassa - upp som sätter igång tankarna på Ben. Jag har inga tassar. Jag har fötter. Tassar - eller att tassa - är ett lånat ord från djurriket. Det betyder att man smyger försiktigt fram. På tassar. Det är djur som har tassar. Det är djur som kan tassa. Jag vill inte att Ben tassar omkring tyst och smygande i närheten av mig. Jag vill att han klampar (människo-ord) fram i tillvaron och ljudligt ger sig till känna. Själv ska jag smyga så att jag inte väcker några människobarn... ta mig ut ur gemensamhetsboendet... sätta mig på ett fik... beställa in... en caffe latte... öppna min bok... skriva en stund vid cafeskrivbordet... och ha benen under bordet...båda fötterna på golvet på en ofarlig plats någonstans i Edinburgh.

Det är lördag.
Anne-Marie

---

LÖRDAGEN DEN 14 JULI

Fotbollsresultaten några år gamla. Tour de France kommentarerna tysta. I min inre pressrelease skriver jag stora ord om en alldeles egen prins. Vissa dagar viks upp, fylls med namn, minnen och anekdoter. Denna lördag är en sådan dag - ett vackert datum - och en 24 timmar lång dag. Jag ska hålla hov. Dagen till ära.

Anne-Marie / Ma

---

WHAT PENGUINS THINK...

Vi har talat om pingvinerna. De såg ut att vara så glada i sin promenad. Och lika nyfikna på oss människor som vi på dem.
Så här tänkte vi att pingvinerna tänkte om oss;

- People look like us penguins, but bigger, almost the same.
- They come in couples, they seem to live in pairs...like we do...
- Dress the same...
- what´s that ... they carry something, but we carry stones from one place to another...
- Sometimes we steal a stone from our neigbours nest - wonder if ...

Anne-Marie



-

---

SPEGLAR ÅTERSPEGLAR

Speglar. Återspeglar. Igår - i en spegelbutik - spegelbutik?
En butik som återspeglade en tid som inte längre finns - antika saker - all dessa saker från en annan tid - saker som ...

...elefanter, Butiken hade otroligt mycket elefanter. Jag frågade

- got a lot of elephants?

- Yes, dear, like èm.`

- Finns här några Kiwifåglar?

- Nope no kiwibirds. svarade mannen som gillade elefanter.

- You use to have, sa jag som mindes att han en gång hade haft Kiwifåglar.

- Funny - why kiwibirds - not elephants? You could buy yourself an elephant? They are from another time, people liked to have elephants because they are, sorry, were exotic in peoples eyes... long time ago that was, dear. Like a mirror from another time. Time when people liked elephants. Now they don´t fancy them anymore. Look - got alot of ém...

- but I do like elephants - I do - no problem - but I like Kiwibirds ...

Så saker och ting återspeglar någonting. En annan tid. Då elefanter var exotiska och spännande djur. Men i denna butik återspeglas också att så långt som till Nya Zeeland kom man aldrig för några Kiwifåglar syntes inte till i all mångfald av andra saker som återspeglade någonting.

På det stora hela - det är märkligt vad mycket det finns av allting. Jag måste fråga - därför inleder jag samtal. Jag kunde helt stilla gå in i affären, konstatera att - här finns det mycket elefanter - nicka lite åt butiksinnehavaren. Men det är så tråkigt, så tråkigt. Det händer alltid något då man undrar lite försynt...

- you do like elefants...?

Sen är det spännande att följa det märkliga samtalet som äger rum. Det återspeglar också något.



Anne-Marie

---

END OF BEN STORY

Anne-Marie,
We hardly see him. (lugnande ord)

But one time... (ingångsmening för bygga upp en berättelse, en saga, en läskig historia, ska sägas med viskade röst och med en vilande paus innan fortsättningen följer...)

One time he tried to drag a banana away but I made big sounds on the counter so he left. (bygga upp historien så att den först blir lite vänlig men sedan tar en skruvad vändning).

Once Ben tried to eat some cerial through a plastic bag (well mice eat anything...onödig information, människor vet att möss äter allt, denna information tillför inte berättelsen något mer än att just detta har hänt på just detta ställe.)

If you make great sounds Ben will be off for a week or two (strategier hur att rädda sig själv när den stora faran uppenbarar sig).

But Ben is not alone Anne-Marie - he appears with his friend - the other one is Bens cousin... (det riktiga skräckscenariot - det är inte EN mus det är TVÅ kanske TRE eller oändligt många)

Once there flew a pidgeon and a blackbird through the chimeny... they scared Ben away... (solutions without sense).

Great - you spoiled all the fun with the Ben story (någongång måste dåliga historier om ingenting få ett slut)

Thanks for following.

Anne-Marie

---

EN LÖSNING på problemet BEN...DEL SJU

---

Den döda musen - inte om BEN del 6

DEN DÖDA MUSEN

Den har ingenting att göra med Ben. Ingen dramatik. Ben är fortfarande herre över rummet.

Men jag tänker på boken nu. Det är en allvarlig bok utan att vara allvarlig. Den handlar om begravningsritualen. Vikten av den. Boken ""Den döda musen" är inte en sorglig bok utan en vägledande bok. En väg hur att ordna när någon har dött. Här är en illustration jag gjort till Den döda musen... mer en skiss... jag är inte illustratör till den.

Anne-Marie

Litteratur: Körling - DEN DÖDA MUSEN - Bonnier Utbildning 2005

---

Kap 5 - Musen Ben

-  Tycker du att BEN har magrat?

Det är den första frågan min dotter ställer mig när hon vaknar.

Själv sitter jag ihopkrupen i soffan och väntar på att kaffet sätter på sig själv och att Ben inte har tid att springa fram och åter över golvet. Jag reste för att vidga vyerna... nu sitter jag i en mindre värld...på grund av en liten mus vid namn BEN.

Om Ben har magrat...?

Jag kaxar upp mig -

- Du det där är inte samma Ben som förra gången!
- Tror du inte?
- Nej jag tror att det är Ben den yngre flera generationer sedan den förste Ben.
- Tror du? Jag ... jag tror att han har magrat lite!

End of discussion!

Anne-Marie

---