BOKSTÄVERNA LUKTAR GOTT



Imorse for jag förbi ett gammalt men väldigt nytt bageri och köpte det godaste bröd jag någonsin ätit. Jag köpte två bamsestora vitbrödslimpor som doftade ljuvligt gott, och som varma kunde levereras till mina elever, lukten, värmen och det bakade brödet skulle gälla som något större i min undervisning idag. Mina elever njöt och ville äta mer och åka dit och köpa ytterligare bröd. Då insåg jag att jag glömt en liten elev. Och nu skaver det hela i mig. Aj, aj, aldrig glömma de glutenfria bröden, aldrig hasselnötter i tårtor och kakor, alltid höra vilka som inte längre äter godis eller har lovat sig själva att ståndaktigt avstå från sötlakrits, kletiga och kladdiga kolor som river sönder en tand eller två, eller som absolut inte tål att någon äter...

Men nåväl, gjort är gjort, och imorgon tar jag med mig något till de som behövde få annat. Saker och ting går att rätta till och jag tänker rätta till det hela. Lärare kan också få röda bockar i marginalerna.
Anne-Marie

ONÖDIGHETER



Intill trappan finns en skylt. Den visar en trappa och någon ritat figur som går i trappan. Jag står vid trappan. Jag ser en trappa framför mig. Jag står där och undrar. Hur tar jag mig vidare härifrån? Här är plana golvet och här är en trappa? Det är bra att det är skyltat tänker jag.  Annars hade jag nog aldrig vågat pröva själv.

Jag tänker så här. Jag hoppas att mina elever vill pröva innan de får allt beskrivet för sig. Det handlar det här inlägget om. Allt ska man inte behöva få en karta och kompass till genast. Det blir en aning tråkigt då. Däremot skulle man gärna rita till att det är flera som ska uppför trappan. Hur gör man då? Ja, jag menar med det - att man kan också problematisera det mest självklara. Man har trappan. Man har sig själv. Vad kan man konstruera för konstigheter utifrån möjligheter? Tänk också om skylten visade en krypande människa på väg nedför trappan? Vad skulle man då tänka? Skulle man rentav trotsa skylten?


Japp,
man får bråka med självklarheter. Det kan hända man tar sig ett trappsteg högre upp genom att göra det, eller också sätter man sig på rumpan och studsar nedför trappan som en liten boll... det gjorde jag som barn. Vem vet hur barn använder trappor? Inte jag men jag undrar.

Anne-Marie

LEKEN?

- Vad heter den där leken som gör att man lättare kommer ihåg? säger någon i personalrummet.
- Ingen aning, vet du?
säger en annan kollega och ser frågande ut
.
- Frågar du mig?
säger jag
, jag tror jag har hört talas om leken, men jag har ingen aning.

Anne-Marie

RÄTTIGHETER I SKOLAN





Eleven har rättigheter i skolan.

Det är lärarna som har skyldigheter.

Rättigheter omsluts av ansvar.

Ansvar är en del av utbildningen.

Att växa med ansvar.

Att få och erövra ansvar.

Att få möta positiva förväntningar om sin lärande utvecklingoch få den utmanad.

Barn och unga har rätt att få uppleva utmaningar. Eleverna ska få möta krav som de har möjlighet att nå. Också för att anstränga sig att nå. Det är spännande att lyckas om utmaningarna är rimliga. Men det måste finnas utmaningar. Jag delar den tanken med de två författarna till boken VÄLFÄRDSLANDETS GÅTA - Varför mår barnen inte lika bra som de har det? av barnläkarna Lindblad/Lindgren, med inriktning mot barns hälsa och välfärd ur ett humanistiskt perspektiv.

Förväntningar om - betyder tilltro till.

Skolan måste betyda skillnad för eleverna.

Jag tror många elever har tråkigt i skolan.

Jag tror att många av mina elever har tråkigt i mitt klassrum.

Jag kämpar för att göra skola och lärande meningsfullt och angeläget.

Det är mitt uppdrag.

Anne-Marie

KLASSRUMsMÖBLERING

Jag har möblerat om i mitt klassrum.
Fel.
Jag har enväldigt mobiliserat för nytt lärande i vårt klassrum.
Anne-Marie

FRÅNVARO OCH VIKARIER




Det är svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att vara borta från sin klass utan att det märks. Jag skulle önska en säkrare rutin kring eleverna så att det inte ställer till det för dem då de behöver vikarie. Det är också svårt för vikarier att hoppa in i klasser och i ett slags flöde. Ett arbete i ett klassrum är under utveckling, och en vikarie kastas in i detta arbete utan översyn, insyn eller möjlighet att ingå på ett verkligt sätt.

Anne-Marie
som trivs mycket bra mitt i alltsammans.

GENSVAR PÅ KLASSRUMSAKTIONEN

Jag vill, som en av kandidaterna som hade det stora nöjet att besöka ditt klassrum idag, framföra att det var inspirerande att se er "in action".

Din fantastiska förmåga att sätta ord på det många lärare kanske gör omedvetet bidrar säkert till att dessa viktiga människor som kallas lärare kan känna en större glädje och stolthet över att vara just lärare. Dessutom är orden en viktig förutsättning för kunna utveckla verksamheten vilket jag fick intrycket av att du är ett levande bevis för.


Tack för idag hälsar Marie



Då vill jag gensvara lärarkandidaten:

Då jag läser det du skriver ser jag att ordet ER.
Det är så att läraren är lärare bland elever. Därför är ordet DU inte intressant här utan ordet VI.
Läraren och eleverna. Jag blev väldigt glad över att du beskriver det just så.

Anne-Marie


PERSONALRUMMET




Jag rusar in i personalrummet.
Sockerfall...
Inget allvarligt men ett plötsligt sötbegär gör mig väldigt godissökande.
- Jag gör vad som helst för en bit choklad... utbrister jag alldeles för spontant... medan jag gräver i de gömmor som eventuellt kan dölja en gammal dammig sötsliskig kola... ja vad som helst...
- Väskan full, ta för dig, säger en kollega.

Jag FÅR min chokladbit!
Jag tror på choklad.
Jag tror på lärare som delar med sig.

Anne-Marie

KANDIDATERNA UTVÄRDERAR

Verkligen ett stort hjärtligt tack för att du tog emot oss igår!

Det var så inspirerande att få se hur ditt arbete fungerade i verkligheten.. efter att ha läst om det och hört om det på föreläsning för 1,5 år sedan och funderat över det fram och tillbaka sedan dess.
Det här är en dag som jag kommer ta med mig ut i mitt lärarliv..

..tack för att du återigen gav mig inspiration, massor med handfasta råd och känslan av att det är roligt att arbeta med barn!


Det är jag som ska tacka:

Lärarkandidater är mina blivande kollegor.
Blivande lärare ska känna ansvar, lust och iver att träda in i yrket.
Kommande generationer lärare ska uppleva lärandets lust och ...
ansvaret att visa det, modella, har vi som tar emot i våra klassrum...

Som tackar för att ni deltog, tittade och begrundade...
och såg eleverna. Vi är i våra klassrum för dem.
Det är ett yrke att vara lärare, och uppdraget förvaltar vi tillsammans med våra elever.

Så tänker jag.
Anne-Marie

FÖRSENANDET

Jag försenades till skolan idag. Försovandet, försenandet, förtvivlandet - förundrad sitter jag i mitt tomma klassrum.
Anne-Marie

DE TRE LÄRARKANDIDATERNA!

Här har ni en plats att fundera, reflektera och återkoppla till det ni tog del av idag.
Skolverkligheten är bättre än sitt rykte!

Anne-Marie


VI HAR NÅGOT GEMENSAMT

VI HAR NÅGOT GEMENSAMT

1) Vi är lärare
2) Vi skriver
3) Vi skriver om att vi skriver
4) Bonnier Utbildning
5) Redaktören som vi båda delar (och tävlar om att rosa och hylla)
6) Undervisarglädjen
7) Skolan (fst vi är långt ifrån varandras skolor)
8) Långfärdsskridskor

och sist men inte minst... bloggandet
http://www.idelyktan.se/

Anne-Marie

MINA ELEVER




Mina elever är inte bara mina elever.
Mina elever är allas elever.
Min klass är min klass.
Men samtidigt en klass för sig själv.
En annan klass är också min klass.
Men idag...

Jag är omåttligt stolt över min klass.
Jag var borta och de hade två vikarier som hoppade in (!?!).
Det är inte bra.
För det blir stökigt.
Det är inte elevernas fel.
Mina elever har klass.

Då vi. vikarien och jag, hade uppsamlingsamtal så berättade jag att jag absolut inte tyckte att det var deras fel att det blev en aning stökigt. Till mina elever sa jag att jag undrar om de kunde modella hur det kunde bli om vi gjorde som vi brukade.
Vips... så var det ordning.
Vips var klassrummet ett klassrum med stil och finess.
Vips... jag stod utanför dörren och talade lite med vikarien.

- Följ mig, sa jag till vikarien.
- Följ mig, gör nytt, börja om, se barnen, de vill samma sak som du, de har bara försatts i en aningens omväg.

Två stolta lärare tågade sedan in klassrummet som var snyggt och där barnen var alldeles för exemplariska.
Som om de ville säga förlåt.

För vad?

Anne-Marie

FORM



Formen kan vara tvingande. Herr Gåman har nog tröttnat på att ständigt vara på väg över. Här är han på väg att bryta sig ut ur formen. Det är en aning modigt.

Anne-Marie

FÖLJA I SPÅREN



Jag gillar att man följer i spåren. Men man gör det på sitt egna sätt. Det blir märkligt nog nya spår i de välbekanta spåren som man följer. Det är alltid något nytt även i det välbekanta. Det finns inget så spännande som det vi har just där runt omkring oss. Vi är ofta alldeles för hemmablinda. Vi är ofta alldeles för lite nyfikna på det vi har precis framför oss, intill oss... Allt har något nytt att erbjuda. Det handlar om hur vi ser på saker och ting. Man kan alltid öva på att försöka se igen, återse!

Anne-Marie

MEDVETEN UNDERVISNINGSTID



Jag har undervisningstid.

Inte klassrumstid.
Jag vill förvalta min undervisningstid fullt ut.
Om jag får det får eleverna det mesta av den tid de har rätt till.
Därför är jag noggrann med tiden.

Det betyder att jag ständigt undervisar, i olika konstellationer; individuellt, i smågrupper, i halvklasser och i helklass. Samtliga elever är i klassrummet oavsett min undervisning. Jag är ständigt i aktion. Interaktion. Om de elever som arbetar med annat lyssnar till ett vygotskijsamtal jag för tillsammans med en elev skadar det absolut inte. Det är helt i sin ordning att ta del av lärarens och andra elevers samtal. Det händer nästan jämt.

Jag länkar till Blossing tankar om undervisningstiden:
http://blossing.blogspot.com/2008/06/minskad-undervisningstid-inte-en-vg-att.html

Anne-Marie

KEPSEN TOPPAR DEBATTEN

Man skulle lugnt kunna påstå att kepsen toppar den pedagogiska debatten i skolan!
Anne-Marie

TRÖTTSAM KEPSDEBATT I SKOLAN



Att inte ha något på huvudet är ett het potatis i skolan. Jag måste säga att ingenting gör mig mer förtvivlad, ledsen och besviken som den ständiga keps-möss-debatten. Kepsen på eller av är skolans hetaste diskussionsämne. Den klyver lärarkårer över allt och på alla skolor. Den smittar av sig in i viktiga pedagogiska diskussioner och lägger locket över allt annat som är väsentligt i skolan. Att ha något i huvudet är väl det som intresserar mig mer.

Jag bryr mig väldigt mycket om det som sker i huvuden på mina elever. Jag vet också att många har mössor på sig för att de har noggrant satt på sig mössan, kepsen för att det är en del av deras yttre. Det är ingen manifestation, det är inga upprorsmakare som tänker göra upplopp i skolan, det är heller inga stridsåtgärder från eleverna att bära keps för att göra en lärare galen. Nej. Jag har tröttnat på den pedagogiska diskussion som omsluter kepsen. Så länge vi inte tar in de pedagogiska frågorna:

VAD?
HUR?
VARFÖR?
och
NÄR?

och har kloka pedagogiska tankar kring kepsens vara eller inte vara på så är detta ingen pedagogisk diskussion värd namnet. Kepsens av handlar om makt, en utövande makt. En maktutövare skapar en maktkamp, och en maktkamp skapar en motspelande motkraft. Striden är född. Frågan är om vi har råd med denna diskussion?

Handlar kepsen om fostran, det kan det eventuellt göra - om det är fostran så är det bara att välkomna lärare ut i kepsarnas verklighet. Där är det keps, mössa, sjal och huvudbonad lite överallt. Ska vi fostra in i arbetslivet brukar företagarna själva säkerställa vilken klädkod som accepteras. Om det är så att man har keps och ska börja arbeta någonstans där man inte tillåter detta, brukar det ordna sig så att den som söker arbete tar sig an klädkoder och den stil arbetsplatsen kräver. Det brukar gå utan problem.

Men skolan har inga uttalade klädkoder. Vi har ingen yttre skolkostym. Men skolan stirrar sig blind på en kod. En kod som skolan inte förstår, men tror sig göra och som skolan faktiskt också missförstår. KEPSEN! Skolan är en mötesplats. Här möts människor för att lära sig. Det är det underbara med skolan, vi ska lära oss där, vi ska mötas där, vi ska utvecklas där, vi ska samspela där, vi samlas där. Det är en skolrättighet. Och den ska vi tillsammans förvalta. Vi kan införa klädbestämmelser i skolan, nej här har vi absolut inte keps,  men detta riskerar att förskjuta "problemet" mot något annat klädesplagg. För den form av makt som kepsavtagandet åskådliggör kräver motdrag och nytänkande av de som fick ta av sig den - vad kan vi nu särskilja oss med och utmärka vår ungdomsidentitet med och som sätter sprutt i de vuxnas diskussioner och fokus - så ungefär.

Jag tystnar alltid numera då kepsen skall tas av och bromsa in all annan viktig diskussion vid skolorna. För vi har allvarliga framtida arenor att tänka kring. Den framtida globala konkurrensen om arbeten, hur vi ska bedöma och vad vi ska bedöma, hur skolan blir en attraktiv lärande plats där fokus är framtiden och elevens möjligheter i den. Vi har det växande kraven på god språklighet, skrivande, talande och läsande förmågor och vi har demokratiansvaret att utbilda för demokrati i en hårdnande värld där begreppet demokrati säkerligen kommer att få all anledning att försvaras, vi har barnets rättigheter ... vi har ämneskunskaperna i matematik... vi har ... miljön och detta enda jordklot som kräver en hel del av var och en av oss så att vi får en framtid värd namnet... hur vi kan dra ned kostnaderna i matbespisningen genom att spara på att inte slänga mat som vi inte äter upp. Vi har hälsan och medmänskliga frågor att formulera - vi har framtiden att beakta.

I min undran om kepsens vara eller icke vara klev jag in hos modisten. Hon klädde mig i allehanda hattar (stort begrepp för övrigt) och förstod inte alls varför inte ungarna gick i Stetsonhattar, de är ju så snygga...

Anne-Marie,
som vet att jag är farligt ute i debatten och som kan tvingas begränsa mitt eget pedagogiska tänk då jag diskuterar kepsfrågan, och dessutom sätter en hatt på eget huvud.

En liten huvudbry i sammanhanget:
Jag har alltid haft oändligt mycket studiebesök i mina klassrum. Lärare har vittnat om ordning, lärande och samspel. Ingen har någonsin kommenterat att eleverna eventuellt haft något på huvudet. Vi har haft fokus på innehållet i klassrummet. Då jag påpekat att några av mina elever haft keps... så har lärarna sagt... Va? det tänkte jag inte på... vilken fantastisk ordning ni har här...



MAILKORGENS INNEHÅLL




Min mailkorgs innehåll är nog inte så privat som det kan tyckas.

Jag får väldigt många mail om skolfrågor.
Det välkomnar jag. Ibland tar jag upp en tråd i de frågor jag får och skriver ett inlägg i bloggen.
Och diskussionen jag får delta i är viktig.
Ibland funderar jag på att ha en liten kolumn:

Anne-Marie svarar...

men kanske är hela bloggidén just det - att lämna svar på en del saker, men vad bättre är - skapa fler frågor kring det vi tror oss veta svaret till. Det senare intresserar mig mer. Körling frågar....


Anne-Marie,
som ödmjukt och vänligt men en aning bestämt säger: NI ÄR VÄLKOMNA! MYCKET VÄLKOMNA! Det är aldrig ni som trampar in utan snarare jag som trampar ut.


OM KRUSBÄR OCH UR



Då jag reser ute i skolvärlden, lite omkring bland på andra världsliga ställen där det också finns skolor ... framhåller de ett viktigt pedagogiskt redskap som Sverige har.
- Krusbär, tänker jag genast. "Blott Sverige svenska krusbär har.." för att genast inse att krusbär inte har något med pedagogik att göra.
- Nej, UR, Sverige har UR!
- Jaha tänker jag, och så tänker jag .... blott Sverige svenska UR har....
för jag är inte så jätteförtjust i krusbär, mer krusbärskompott... men UR tycker jag har salt, sötma, arom och sting i smaken!

Anne-Marie,

som faktiskt gör reklam för det jag tycker om.
Jag tycker en aning om krusbär och mycket om UR!

Sen tycker jag väldigt mycket om min storebror (det är sportlov och jag är mer personlig då).
Han kan dansa tango!

Tidigare inlägg Nyare inlägg