Klara fort
- När andra blir klara för fort, blir jag orolig att jag har gjort fel, sa en elev jag talade med.
- Du arbetar i din takt, svarade jag eleven.
Vi har nästan aldrig sådana övningar där tiden anges. Inte heller övningar där man presterar fort utan snarare övningar där vi gör saker så att vi tänker och kan. Jag blev omedelbart rädd för elevens funderingar. Något jag absolut måste ta in i allt tänk jag har. Hur andra påverkar?
För så är det - vi påverkas av olika saker.
Jag påverkas av andan runt omkring mig.
Eleven påverkas av något som jag inte har en aning om.
Så fort jag vet så har jag en möjlighet att konstruera något eller börja söka efter en lösning och en annan möjlighet.
Anne-marie
- Du arbetar i din takt, svarade jag eleven.
Vi har nästan aldrig sådana övningar där tiden anges. Inte heller övningar där man presterar fort utan snarare övningar där vi gör saker så att vi tänker och kan. Jag blev omedelbart rädd för elevens funderingar. Något jag absolut måste ta in i allt tänk jag har. Hur andra påverkar?
För så är det - vi påverkas av olika saker.
Jag påverkas av andan runt omkring mig.
Eleven påverkas av något som jag inte har en aning om.
Så fort jag vet så har jag en möjlighet att konstruera något eller börja söka efter en lösning och en annan möjlighet.
Anne-marie
På prov vs på provet
Det händer något då man lägger till
"på" intill ordet "prov",
hela anslaget handlar då om att vi prövar, så vackert formativt!
Att få ett prov är ju absolut inget prövande och en slags övning,
nej då är det på blodigt allvar - summativt!
Man kan göra provet på prov! då kan det summativa verka formativt.
Frågan:
- kommer det här på provet?
kan, om man förvaltar frågan korrekt och lite mer utvidgande, vara en början på processen att tala om vad kunskap ska tjäna för syfte och vilka de faktiska mål eleven bör få nys om. Provet som mål är inte ett mål i sig. Men jag förstår varför eleven frågar. Däremot måste jag verka och forma och påverka och utveckla svaret. Det är en skolsak.
Anne-Marie
"på" intill ordet "prov",
hela anslaget handlar då om att vi prövar, så vackert formativt!
Att få ett prov är ju absolut inget prövande och en slags övning,
nej då är det på blodigt allvar - summativt!
Man kan göra provet på prov! då kan det summativa verka formativt.
Frågan:
- kommer det här på provet?
kan, om man förvaltar frågan korrekt och lite mer utvidgande, vara en början på processen att tala om vad kunskap ska tjäna för syfte och vilka de faktiska mål eleven bör få nys om. Provet som mål är inte ett mål i sig. Men jag förstår varför eleven frågar. Däremot måste jag verka och forma och påverka och utveckla svaret. Det är en skolsak.
Anne-Marie
Försiktighet med orden
Vissa ord har jag mer respekt för än andra. En del ord vill jag göra lite mindre. Ja, jag menar då jag är tillsammans med ungar, barn och elever. Jag vill ge dem mer utrymme. Så detta ord kan vara och bli ett gemensamt. Men det är svårt. Jag är trots allt deras lärare, en modell för något, och med ett uppdrag att påverka med vad som man i allmänhet kan förvänta sig.
Anne-Marie
Anne-Marie
Skadegörelse
Vi talar ofta om den yttre skadegörelsen, slår det mig.
Vi kanske kan koppla den samman med den pågående inre skadegörelsen.
Då kanske vi kan komma tillrätta med den yttre.
Jag tror alla yttringar är språk och alla handlingar en slags dialog.
Anne-Marie
Barnets nya rättigheter: Rätten att vara nyfiken
Detta är ett fotografi. Jag riktade min uppmärksamhet mot barnet. Barnet riktade sin nyfikenhet mot kameran. Jag gör ingenting för att hindra det lilla barnet. Om jag riktar min uppmärksamhet mot barnet och barnet gensvarar med sin nyfikenhet och undersökarglädje är allt som det ska vara. Någon säger att barnet inte ska röra vid linsen. Jag tänker att om jag säger nej nu, så hindrar jag något som barnet behöver röra vid för att börja förstå. En lins är inte begreppbart för ett litet barn. En kamera är inte heller begreppbart för ett litet barn. Kostnaden för kameran är inte barns värderingar. Jag är ansvarig för det jag måste skydda barnet ifrån. Kameran riktar sig mot barnet, all rätt vilar hos barnet tänker jag.
Detta fotografi har jag som skrivbord till min dator. Varje dag påminns jag om barns rättigheter genom att titta noggrant på just detta fotografi. Hur förstår ett litet barn vårt ord nej! Hur stort är inte detta nej som vi vuxna säger. Hur mycket innebörd lägger vi inte in i ordet nej.
Jag är inte alls emot ordet nej. Det är gränsmarkeringar och behövs för alla människor. Men jag tänker ofta - är vi inte lite för snabba med att säga nej?
Anne-Marie
Detta fotografi har jag som skrivbord till min dator. Varje dag påminns jag om barns rättigheter genom att titta noggrant på just detta fotografi. Hur förstår ett litet barn vårt ord nej! Hur stort är inte detta nej som vi vuxna säger. Hur mycket innebörd lägger vi inte in i ordet nej.
Jag är inte alls emot ordet nej. Det är gränsmarkeringar och behövs för alla människor. Men jag tänker ofta - är vi inte lite för snabba med att säga nej?
Anne-Marie
Förståelse? Huvudet på spiken!
När man talar om förståelse bör man nog inte vara så generell.
Man kan följdfrågeundra:
Förståelse för vad?
Man kan också skapa en vidare tanke:
Hur bidrog jag till att eleven förstod,
eller inte förstod?
Man kan också vända och vrida på den första frågan:
Vad är förståelse?
Anne-Marie
Närvarande pappor når ut med orden
Närvaro kan vara många, många saker.
I fysiska rum kan man vara frånvarande.
I närheten av kan man vara mil ifrån.
Långt ifrån varandra kan man nästan vara så nära att man kan räcka ut sin hand och lägga den på en kind. Man når långt via en saga, en berättelse, en riktad mening till någon man bryr sig om.
Då man når varandra genom sagan, orden, brevet, sms:et kan man bli närvarande, intill och skapa broar. Det kan man göra via orden och viljan att berätta.
Här är en länk till ett projekt om pappor som skriver sagor till sina barn. Papporna sitter i fängelse.
Anne-Marie
Barnets rätt; Att växa upp!
Att växa upp - en rättighet.
Att växa upp bland oss andra - en rättighet.
Att växa upp och bli sedd - en rättighet.
Att växa upp och bli innesluten i det gemensamma - en rättighet.
Att växa upp och få utrymme att göra det - en rättighet.
Att växa upp och få vara växande - en rättighet.
Anne-Marie
Nyfikenhet
Prisa barnets nyfikenhet!
Anne-Marie
Walborgs ungar
Jag klarar inte av den mörka historien som jag får ta del av.
Jag inser att barn i alla tider behöver talesmän. Det är skyddlöst att vara en liten unge. Det är omvärlden som måste förvalta barns rättigheter. Jag skräms över orden som imbicill, idioti och steriliseringen som medföljde diagnosen. Jag gråter när jag ser detta nakna program från alldeles nyss, för så länge sedan är det inte. Jag skräms över inlåsta barn i celler, och ensamheten man skapar kring barnet. Med vilken rätt!
Anne-Marie
Jag inser att barn i alla tider behöver talesmän. Det är skyddlöst att vara en liten unge. Det är omvärlden som måste förvalta barns rättigheter. Jag skräms över orden som imbicill, idioti och steriliseringen som medföljde diagnosen. Jag gråter när jag ser detta nakna program från alldeles nyss, för så länge sedan är det inte. Jag skräms över inlåsta barn i celler, och ensamheten man skapar kring barnet. Med vilken rätt!
Anne-Marie
"Hit med lite farligheter!"
Astrid Lindgren skriver i Ronja Rövardotter om drivkraften att lära sig. I mångt och mycket handlar Ronja Rövardotter om det nödvändiga växandet. Det betyder att göra vissa överträdelser, gå vilse i den skog som ligger därutanför, hoppa över helvetesgapet för att det är absolut förbjudet att göra detta. Redan i inledningen varnas läsare och berättelsens huvudperson för allt det som måste göras för att lära sig och för att växa.
Det kan vara ett helvetesgap att lära sig. Det kan vara att ge sig ut i en delvis okänd skog att lära sig. Men om man får gå lagom mycket vilse och hoppa med sin egna förmåga och vilja brukar det gå bra. Lärande handlar om utmaningar. Utmaningar sker ofta i samspel, utmaningar kan bara göras om man har något att följa, en modell som gör och något fokus att utvecklas kring. Viljan att göra är och ingå är viktigare än modet.
Då Ronja skriker på äventyret - HIT MED LITE FARLIGHETER - förväntar hon sig att hon ska klara av dem. Ingen vill de utmaningar som man inte tror sig om. Om man inte tror på sig själv behövs ställföreträdande hoppfulla andra. Dit hör läraren eller någon annan som visar hur saker och ting kan göras.
Den lilla flickan som hoppar hopprep har vågat något svårt. Innan hon lärde sig ramlade hon, trasslade hon in sig i för långa och oresonligt självständiga hopprep och ...
som fyraåring är hon nu hopprepshoppande:
Hon hoppar för glatta livet.
Jag frågar henne:
- Hur gjorde du för att lära dig?
Det är en svår fråga att svara på om man är fyra år. Kan man något så kan man det.
- Jag tog ett hopprep och hoppade, blir svaret.
På frågan varför hon hoppar hopprep är det uppenbart enklare att svara:
- För den och den och den och den och den och den och den och den hoppar hopprep. Jag ville - det såg roligt ut! Jag kan hoppa! Kan du?
Anne-Marie
Jag råkade läsa engelska barnböcker
Det var inte så bra.
Jag läste engelska barnböcker för mina barn.
Jag var en aningslös förälder. Tänkte att mina barn fick sagor på svenska, varför inte läsa på engelska. Jag läste barnböcker på engelska, översatte inte utan läste på såsom jag gjort med de barnböcker på svenska. Jag fick inte något gensvar av mina barn mer än deras stora lyssnande och deltagande intresse. Så som barn lyssnar och frågar kring vilken läsning som helst. De satt där de satt kring mig och boken. De engelska orden kom från min mun, språket kom från en mammaresonansbotten, det kan aldrig vara farligt då. Det engelska språket blev därför ofarligt, tillgängligt och integrerat i det som kan kallas ett passivt ordförråd och snart synas i kommande yttringar och delaktighet. Det man kan då man förstår och är orädd.
Då ett av mina barn fick engelska i skolan, kunde han inte få någon undervisning. Han fick ifyllnadslappar och fick sitta för sig själv med sina kunskaper. Det visade sig att han kunde för mycket. Och därför kunde han inte få någon undervisning. Så kan det gå!
Anne-Marie