Anne-Marie Körling Blogg

Klara fort

På prov vs på provet

Försiktighet med orden

Vissa ord har jag mer respekt för än andra. En del ord vill jag göra lite mindre. Ja, jag menar då jag är tillsammans med ungar, barn och elever. Jag vill ge dem mer utrymme. Så detta ord kan vara och bli ett gemensamt. Men det är svårt. Jag är trots allt deras lärare, en modell för något, och med ett uppdrag att påverka med vad som man i allmänhet kan förvänta sig.

Anne-Marie

Skadegörelse

Vi talar ofta om den yttre skadegörelsen, slår det mig.
Vi kanske kan koppla den samman med den pågående inre skadegörelsen.
Då kanske vi kan komma tillrätta med den yttre.
Jag tror alla yttringar är språk och alla handlingar en slags dialog.

Anne-Marie

Barnets nya rättigheter: Rätten att vara nyfiken

Detta är ett fotografi. Jag riktade min uppmärksamhet mot barnet. Barnet riktade sin nyfikenhet mot kameran. Jag gör ingenting för att hindra det lilla barnet. Om jag riktar min uppmärksamhet mot barnet och barnet gensvarar med sin nyfikenhet och undersökarglädje är allt som det ska vara. Någon säger att barnet inte ska röra vid linsen. Jag tänker att om jag säger nej nu, så hindrar jag något som barnet behöver röra vid för att börja förstå. En lins är inte begreppbart för ett litet barn. En kamera är inte heller begreppbart för ett litet barn. Kostnaden för kameran är inte barns värderingar. Jag är ansvarig för det jag måste skydda barnet ifrån. Kameran riktar sig mot barnet, all rätt vilar hos barnet tänker jag.

Detta fotografi har jag som skrivbord till min dator. Varje dag påminns jag om barns rättigheter genom att titta noggrant på just detta fotografi. Hur förstår ett litet barn vårt ord nej! Hur stort är inte detta nej som vi vuxna säger. Hur mycket innebörd lägger vi inte in i ordet nej.

Jag är inte alls emot ordet nej. Det är gränsmarkeringar och behövs för alla människor. Men jag tänker ofta - är vi inte lite för snabba med att säga nej?

Anne-Marie

Förståelse? Huvudet på spiken!

När man talar om förståelse bör man nog inte vara så generell.
Man kan följdfrågeundra:

Förståelse för vad?

Man kan också skapa en vidare tanke:
Hur bidrog jag till att eleven förstod,
eller inte förstod?

Man kan också vända och vrida på den första frågan:
Vad är förståelse?

Anne-Marie

Närvarande pappor når ut med orden

Närvaro kan vara många, många saker.
I fysiska rum kan man vara frånvarande.
I närheten av kan man vara mil ifrån.
Långt ifrån varandra kan man nästan vara så nära att man kan räcka ut sin hand och lägga den på en kind. Man når långt via en saga, en berättelse, en riktad mening till någon man bryr sig om.

Då man når varandra genom sagan, orden, brevet, sms:et kan man bli närvarande, intill och skapa broar. Det kan man göra via orden och viljan att berätta.

Här är en länk till ett projekt om pappor som skriver sagor till sina barn. Papporna sitter i fängelse.
Anne-Marie

Barnets rätt; Att växa upp!

Att växa upp - en rättighet.
Att växa upp bland oss andra - en rättighet.
Att växa upp och bli sedd - en rättighet.
Att växa upp och bli innesluten i det gemensamma - en rättighet.
Att växa upp och få utrymme att göra det - en rättighet.
Att växa upp och få vara växande - en rättighet.

Anne-Marie

Nyfikenhet

Prisa barnets nyfikenhet!

Anne-Marie

Walborgs ungar

"Hit med lite farligheter!"

Astrid Lindgren skriver i Ronja Rövardotter om drivkraften att lära sig. I mångt och mycket handlar Ronja Rövardotter om det nödvändiga växandet. Det betyder att göra vissa överträdelser, gå vilse i den skog som ligger därutanför, hoppa över helvetesgapet för att det är absolut förbjudet att göra detta. Redan i inledningen varnas läsare och berättelsens huvudperson för allt det som måste göras för att lära sig och för att växa.

Det kan vara ett helvetesgap att lära sig. Det kan vara att ge sig ut i en delvis okänd skog att lära sig. Men om man får gå lagom mycket vilse och hoppa med sin egna förmåga och vilja brukar det gå bra. Lärande handlar om utmaningar. Utmaningar sker ofta i samspel, utmaningar kan bara göras om man har något att följa, en modell som gör och något fokus att utvecklas kring. Viljan att göra är och ingå är viktigare än modet.

Då Ronja skriker på äventyret - HIT MED LITE FARLIGHETER - förväntar hon sig att hon ska klara av dem. Ingen vill de utmaningar som man inte tror sig om. Om man inte tror på sig själv behövs ställföreträdande hoppfulla andra. Dit hör läraren eller någon annan som visar hur saker och ting kan göras.

Den lilla flickan som hoppar hopprep har vågat något svårt. Innan hon lärde sig ramlade hon, trasslade hon in sig i för långa och oresonligt självständiga hopprep och ...

som fyraåring är hon nu hopprepshoppande:

Hon hoppar för glatta livet.

Jag frågar henne:
- Hur gjorde du för att lära dig?
Det är en svår fråga att svara på om man är fyra år. Kan man något så kan man det.
- Jag tog ett hopprep och hoppade, blir svaret.
På frågan varför hon hoppar hopprep är det uppenbart enklare att svara:
- För den och den och den och den och den och den och den och den hoppar hopprep. Jag ville - det såg roligt ut! Jag kan hoppa! Kan du?

Anne-Marie

Jag råkade läsa engelska barnböcker

Det var inte så bra.
Jag läste engelska barnböcker för mina barn.

Jag var en aningslös förälder. Tänkte att mina barn fick sagor på svenska, varför inte läsa på engelska. Jag läste barnböcker på engelska, översatte inte utan läste på såsom jag gjort med de barnböcker på svenska. Jag fick inte något gensvar av mina barn mer än deras stora lyssnande och deltagande intresse. Så som barn lyssnar och frågar kring vilken läsning som helst. De satt där de satt kring mig och boken. De engelska orden kom från min mun, språket kom från en mammaresonansbotten, det kan aldrig vara farligt då. Det engelska språket blev därför ofarligt, tillgängligt och integrerat i det som kan kallas ett passivt ordförråd och snart synas i kommande yttringar och delaktighet. Det man kan då man förstår och är orädd.

Då ett av mina barn fick engelska i skolan, kunde han inte få någon undervisning. Han fick ifyllnadslappar och fick sitta för sig själv med sina kunskaper. Det visade sig att han kunde för mycket. Och därför kunde han inte få någon undervisning. Så kan det gå!

Anne-Marie

Farligheterna, tråkigheterna och normaliteterna

Utmaningarna, förväntningarna och varje elevs unika lärande utveckling! skriver jag genast då jag läser Ledare Signerat - Särt måste blir rarare! Dn 2 september 2009 - Malin Siwe.

Understimulans är långt farligare än utmaningarna, tänker jag. Leda och uppleva tråkigt och mer av samma är ofta en anledning till att elever hamnar utanför skolkoder och det som anses normalt och förväntat. Jag har länge talat om att skolan gör för mycket av samma, upprepar för mycket.

Det måste finnas utmaningar i arbetet. Det är ju samma leda man själv kan känna, då man inte tilltros förmåga utan nivån hålls på en alltför trygg nivå där modet att pröva inte får utvecklas. Ungar gillar utmaningar. Men dessa måste vara inom det som kallas utvecklingszonen, om vi nu ska använda teorin. Inom utvecklingzonen är eleven aktiv. Det betyder att nyfikenhet, motivation och egen vilja involveras i det fokus eller problem som finns att lösa.

Var varje elevs potential finns är en undersökande sak. Jag är rädd för den skola som bara fokuserar på fel, brister, diagnoser och inte ser vad eleven intresserar sig för, hur eleven knyter an till uppgifter och om - eleven tillåts - utvecklar till något mer utmanande. Vid de flesta av mina elevers utvärderingar står just detta - uppgiften var svår men jag klarade av den och det var roligt - och det är just det lärande handlar om.

Lärande är svårt. Men skolan är en plats där vi är tillsammans och möter det komplexa i uppgifter, socialisering och lärande. Vi lär oss då vi vill lära oss. Det är urtråkigt att inte få utmaningar och respekt för förmågan att ta sig an något. Det gäller alla barn och lärande. Om jag lär mig något nytt - så vill jag att mitt lärande ska utmanas - jag vill inte bli nedvärderad i det jag kan - utan uppvärderad i det anslag som finns i att mina lärare ser min potential och utmanar mig under tiden.

Den kompensatoriska skolan tror jag inte på. Det är nästan lite nedvärderande i hela anslaget. Vad ska skolan kompensera? Jo, det finns många saker skolan ska kompensera, inte tu tal om det, men om vi ser på våra elever utifrån bristsyn så är vi fel ute tänker jag.

Detta betyder inte att jag ropar fram elitskolor utan snarare vill komma åt att lärande kräver en del insatser av den som lär sig och av den som försätter någon i dilemman och problem. Vägen är oftast svår, men när man lyckas så är glädjen och tillfredställelsen stor. Alla har rätt till en rörelse i skolan, en lärande rörelse som påverkar och utvecklar varje individ och utifrån varje elevs förutsättningar. Läraren ska modella tilltro till utveckling. Utmana måste bli ett ledord.

Frågan vi också måste ställa oss är - vad händer om undervisningen förändras för och i relation till våra elever? Inte att våra elever förändras i förhållande till undervisningen. Jag tror inte på att eleverna ska skollära utan lära för det liv som omger dem just nu och i framtiden. Jag tror att det är roligt att lära sig, men det betyder inte att det är lätt.

Det lätta är ofta en aning tråkigt! Leda kan också vara en diagnos! Om - så sprids ansvaret kring vad att göra och hur att tänka.

Anne-Marie

Möta Jesper Juul

Uppringd igår: Hur är det med eleverna som ingen tycker om?

Rosa och blå barn

Det går så fort då barn blir rosa och barn blir blå.
Det är så enkelt att ge rosa barn rosa fotbollar.
Det går så fort då barn som är blå får blåa nallebjörnar.

Tänk om det är sant att rosa barn inte kan räkna för att de är just rosa barn.
Tänk om det är sant att blåa barn har mer spring i benen än rosa barn.

Jag tror inte det, men man vet ju aldrig.
Vi har nog mer blåa tankar om blåa barn än vi vill erkänna.
Och vi omhuldar nog rosa barn med ett rosa skimmer.

Tänk om en rosa unge har blåa drömmar!
Tänk om en blå unge har rosa känslor!

Det var bara en tanke:
Anne-Marie

Ser man med eller ser man på

Att se på - kan vara bra för att bilda en slags överblick.
Men att se på ett barn är inte vad barnet önskar sig. Barnet vill att man ska se tillsammans. Barnet vill inte vara ett centrum, ett fokus. Barnet vill vara med i det som är runtomkring och dela det som alla andra delar. I centrum blir det ensamt. Det ensamma är det där att vara någon annans fokus och uppdrag. Barn säger ofta till hur de vill ha det.

Ofta säger de glatt:
- Titta!
Då vill barn just det. Att vi är aktiva och ser. Det betyder inte att vi ska säga:
- Åh så duktig du är!
utan
att vi ska titta med och ingå i gemenskapen.
Vi ska inte värdera och etikettera då barnet säger:
- Titta!

Då förlorar barnet sin inbjudan och sin delaktighet.
Anne-Marie

Står - en dikt om mig själv! del 5

Sedd och i närvaro av

Jag avslutade min bok - VÄGEN TILL SKRIFTLIGA OMDÖMEN - med några av de vackraste ord jag vet. Det handlar om att bli sedd och få uppleva närvaro av någon som ser:
____________________________________
Den lilla grabben tar ett par skutt på ett ben,
utan att ramla.
Och fylls av beundran för sin duktighet,
dubbelt stark eftersom det finns åskådare.

Blir vi någonsin vuxna!
____________________________________

I skolan handlar det om att uppleva sig sedd, respekterad och innesluten, delaktig och utmanad utifrån sina egna förutsättningar. Orden här ovan är Dag Hammarskjölds (1963) och det är dessa rader också:

Den som vill äventyret skall också uppleva det - efter måttet av sitt mod.

Anne-Marie,
som vinkar till er från den här sidan om texten.

Barns rätt och barns skydd

Familjen då, nyss och idag

Då - barnet längtar efter föräldrarna!
Nyss - det var enkelt att ha barn!
Nu - familjens lilla bubbla!

En familjebildning, en familj - är i många stycken ett svar på samhällsutvecklingen. Det syns bara inte riktigt då man är mitt i den tid man befinner sig i. Man måste ha perspektiv eller helikopteröverblick och väldigt god historisk och idéhistorisk kunskap. Men de här personerna - de tillhör min sfär och är mina anhöriga!

Anne-Marie

Rädda någons liv

Skåpmat i föräldrautbildningen

Gammalt i ny förpackning är knappast intressant för barn och det vi kan kalla nutidens barnuppfostran.

Det blåser väldigt hårt kring barn nu förtiden. Jag räds alla åthutningar, agadebatter, skamvråar och timeout-åtgärder. Alla verkar i gammal riktning och visar mer en maktlös föräldrageneration. Detta är absolut en utveckling jag ställer mig mycket tveksam till och tar avstånd ifrån.

Jag har funderat över hur man kan tänka framåt, vidga perspektiven och funderar allvarligt på att sätta pennan mot det papper i vilken det nya barnets århundrade kan träda fram. Hela bloggrubriken Barns nya rättigheter är ett arbete i den riktningen. Ellen Key hade en vision. Det var förra århundrades vision. Knappast genomförbar men  med klara riktningar mot barns bästa, skriven i dåtidens nutid. Jag vill blåsa liv i de bästa av världar. Jag är inte intresserad av en diskussion kring aga eller garderober där mörker omsluter en liten varelse.

Vad är ett barn? Vad är ett barn?
Det är bara att ställa sig frågan.
Det har man gjort genom historien, för att rättfärdiga sig. En tid föddes barnet ont, en annan tid fanns det inget annat än att fylla på det tomma barnet på liv. Ungefär så.

Jag är arg.

Energin behövs för att värna barns rättigheter.

Anne-Marie

Barn med cancer - öppna för dialog

Bejaka den lilla nejsägaren

Jag läser en bok om konflikter.

I stort sett handlar den om goda konflikter och konfliktens viktiga stöd för att markera ett jag, ett själv, ett avstånd och en början till självständighet.

Jag tänker: Det borde vara en fest då ett barn börjar använda ordet JAG. Det borde vara allmänt högtidligt då barnet säger SJÄLV för första gången. Det skulle jublas i varje föräldrahjärta när ungen skriker ut sitt NEJ. Det borde vara en föräldrasak att erbjuda konflikter, lösningar och utgångar där alla, och framför allt den lilla, känner sig omsluten av lösningen med bibehållen respekt för det egna. Ordet NEJ är en första träning av de psykologiska musklerna (Se litteratur nedan) som barnet kommer behöva genom hela livet. För att skydda sig, för att behålla självaktning, för att utvecklas till en suverän person och med egna tydliga gränser mot omvärldens. Ett respektfullt bemötande av innebörden NEJ, skapar också förståelse för andra personers lika rätt till samma sak - att säga nej.

Den vuxne behöver inte skapa långa konflikter genom att förklara varför eller si och så utan helt enkelt visa hur ett nej manifesteras hos en vuxen:

- Nej jag kan inte leka. Jag läser tidningen.

I det finns inga skuldbeläggande på barnet, inte heller en massa ord som inte har där att göra i form av kränkningar och alldeles för stora och många ord om varför, och du borde förstå...

Vill man minska antalet konflikter kan man alltid ge alternativ. Inte älta med mer av samma. Korta och enkla svar på barnets fråga. Och alternativ om barnet behöver det. Det är inte alldeles säkert att barn behöver alternativ. Man behöver inte ge för mycket, hellre för lite, det gör mer gott än för mycket av det som gör ont.

Anne-Marie,

som tänkte fritt.
Boken jag läser heter Om konflikter, Hemma och på jobbet, av Lennéer Axelson och Thylefors, Natur & Kultur 2002. Rekommenderas!

Rätten att bygga en lådbil!

I ett gammalt fotoalbum syns en hel rad med lådbilar, brorsorna, och den vilda färden när bygget var klart och de begav sig iväg. Jag vet att jag sprang bredvid och ville åka. Man turades om. Den stolta lådbilsbyggaren var ibland tvungen att dra hem lådbilen och justera lite. Vi som var mindresyskon stod med fingrarna i munnen och tittade. Jag beundrade nog min bror då.

Det var just det här med rättigheterna.
Rätten att bygga en lådbil.

Min son var försvunnen i Stockholmsvimlet en gång för länge sedan. Det var innan man som förälder hade snabbkontakt med mobiltelefon. Men han var i den där första-pröva-åldern där tunnelbanan skulle själverövras, Stockholms hemligheter avslöjas. Men borta var han. I timmar. Jag var en praktisk och mycket omsorgande mamma, en hönsmamma. Mina barn var inga kycklingbarn. Nåväl. Borta var min son. Inte ett ljud. Och då timmarna gick blev jag räddare och räddare. Hemska scenarior spelade jag upp för mitt inre. Mitt modershjärta var på helspänd, inga sonspringarfötter i stentrappan därute.

Då satte jag på radion. Middagsfixet hörde samman med radion och nyheterna. Man talade om det stora lådbilsbygget på Djurgården. Det var direktsändning. Hammarslag dånade - bank, bank - och skratt och röster hördes. Någon ställde frågor... och...och....och.... MIN SON!

Min son byggde lådbilar på Djurgården. Han hade genast fått en kompis till så de var tre som byggde. Min son blev radiointervjuad.

- Ja, vi ska vara med på tävlingen som går snart... ska bara skruva lite här... hörde jag min son säga.

Den tidigare hönsmamman förvandlades till en kolugn morsa - helt glad och nöjd visslade jag en liten barnsång

- Jag sågar och hamrar - jag bygger en bil.... jag hamrar och filar och bygger med stil....

Anne-Marie

Föräldramodet att låta barnen vara

Det slår mig att man som barn, alltså då jag var barn, lämnades helt utan stöd då man hade tråkigt. Vuxna runtomkring mig struntade fullkomligt i om man hade tråkigt eller inte. Tråkigt kunde barn gott ha. Lite slarvigt sa de vuxna:

- Gå ut och lek!

Det är ganska sköna och vackra ord idag. En slags befrielse från för mycket omsorg, att vara  i den vuxnes fokus, och få tid för sig själv. Det är ett underbart anslag att själv få ansvara för sitt lilla liv. Om än så på en stentrapp.

Gå ut och lek!
Man gick ut och satte sig på stentrappan.
Inget att göra.

Men nu fungerar inte barn på detta viset. Barn som har tråkigt börjar fantisera och hitta på.  Så många lekar som skapats på denna trappa, så många livsdiskussioner om ditten och datten som först på denna trappa.

Stentrappan är än idag en plats för kreativt tänk. Jag älskar att sitta just på en trappa och inte göra någonting alls, pillra med tårna och plocka upp en sten och kasta den ut i gruset, eller pillra på grässtrån, dricka en kopp kaffe, småtala med den som slår sig ned alldeles intill. En stund av total nuhet, kravlöshet, ingentingvarande och det lilla fina samtalet som springer fram då ingen gör anspråk på att underhålla, berätta eller presentera något alls. Man kan sitta och fundera över en gräshoppa eller om varför träd inte behöver jord för att växa och bli enormt höga.

Min barndoms stentrappa är den plats där det mesta får näring. Det är inte farligt att ha tråkigt. Det är vilsamt och kreativt. Det fattas kanske idag. Föräldramodet att låta barnen vara.

Anne-Marie

Trots åldern!

Ta bort ordet TROTSÅLDER!

Se det hellre som en rörelse i riktning mot ett JAG som kommer att förstå ett DU.

Om man befinner sig i en konflikt med ett barn kan man se det som att barnet och relationen är i färd med att utveckla en ny riktning. Trotsåldern är förälderns konflikt med barnets begynnande själv. Trotsåldern kan också förklaras med föräldrarna och de vuxnas MOTSTÅNDSÅLDER (om vi nu ska sätta etiketter på människan. Jag är hellre för att man, om man etiketterar saker och ting, sätter etiketter på själva rörelsen och inte på individen.)

- NEJ! och trotsåldern är en bejakelseålder och en tydlig process där ett själv utvecklas. Det är också en begynnande markering om sig själv i förhållande som en nyttig distansering till föräldern. Frågan är vem som kan säga NEJ till en trotsande unge som markerar ett JA till sig själv och sin påbörjande gränsdragning mot alla de andra. Bejakar man inte trotsåldern och ser det som något annat än trots (gammal föreställning från rätt och feltiden) så får den lilla en aning större problem med detta som vuxen. Det sunda NEJ! JAG KAN! JAG VILL! är också en begynnande förståelse för någon annan som säger samma sak.

John Dewey, amerikansk filosof och pedagog, skrev att olikheter och konflikter lyfter människan ur en fårlik passivitet och gynnar människans vitaltiet och uppfinningsförmåga. Därför är det märkligt att konflikter inte har högre status.

(Dewey; Human nature and conduct, 1957)

Anne-Marie,
som läser, tänker, läser, tänker och slukar litteratur och skapar fler, mer och djupare tankar om saker och ting. Tack alla som skriver, beskriver och omsätter tankar till skrivna ord.

I centrum finns inget sammanhang

Jag är uppvuxen bland berättare, diskussionslystna samtalsivrare- och som barn hade jag öron som grytlock. Berättelserna var inte avsedda för mig, eller för barn, men vi barn ingick i samtalen och sammanhanget. Det är en rikedom att inte vara föremål för en berättare, utan ingå i ett sammanhang där det berättas. Det är inte heller bra att ett barn som den vuxne gör till ett centrum. Barn strävar efter sammanhang. Inte efter en position där alla fokuserar på att underhålla, ge och lära ut. Då flyr ungen ut ur den vuxnes fokus och till det befriande leken på baksidan om huset.

Anne-Marie

Hota med "andra bullar"

- Då blir det andra bullar... säger vuxna ofta till barn... något hotfullt ligger över orden. Vilka bullar tänker jag...

Så vitt jag vet är den största faran att man får andra bullar än vetebullar, kanelbullar, vaniljbullar... man kan få bullar med russin i, bullar med vaniljkräm i mitten... och jag sätter gärna i mig en slät bulle. De är jättegoda. Så vill jag att man serverar andra bullar. Jag gillar inte hot, elakheter och förmyndargrepp om barn eller vuxna. Om det finns andra bullar så servera dem som andra bullar. Hota inte med dem!

Anne-Marie,

Jag vill bestämma mer!

- Varför ska du alltid bestämma?

kan den lilla ungen säga.

Härligt ska den vuxne tänka. Den här lilla ungen har någon slags tanke om hur att göra annorlunda och ett annat förslag. Och istället för att gå in i maktkampen om vem som bestämmer, vilket är en alldeles för omoget vuxet beteende, kan den föräldern eller läraren börja samtala om - vad - den unge vill, - hur - den unge ser på saken, - vad - som kan göras annorlunda eller hur man kan mötas som förälder och barn, och faktiskt ge barnet lite mer av självansvaret. Det finns ingen som vet bättre än den som det berör. Och den unge kan mycket väl ha insikter som börjar vakna till liv. Jag tycker det är synd att man som vuxen klampar på då - utan istället tänker - aha - det här ska bli ett spännande och utvecklande samtal.

Jag gillar inte heller att man uttrycker sig nedvärderande om den lilla ungen som just lärt sig säga - Jag vill! Jag kan! och ljudligt protestera NEJ! Att vi har mage att kalla detta trotsåldern! Det är en självbejakelse som vi bara ska hurra hurra för!

Anne-Marie

"Slå med rösten"

Orden slår hårt. De slår länge. De slår om och om igen.

Så är det med ord. Jesper Juul kallar det att slå med tungan, barnets egna ord för det vi vuxna bör benämna som verbal abuse, den absolut vanligaste formen av övergrepp.
Ord som gör illa, illa, illa.

"När vuxna slår med rösten"

Ja, alla ord som inte avsänds med respekt för den som ska motta dem...

"Därför är det personliga språket och det personliga uttrycket, där den vuxne definierar och uttrycker sig själv, bäraren av den personliga auktoriteten. Så snart den vuxne börjar använda sin definitionsmakt och talar om eller kategoriserar barnet upphör likvärdigheten och resultatet blir maktmissbruk. Det gör stort intryck på barn, som reagerar med att känna sig misslyckade, skyldiga eller skamsna, ledsna och/eller arga, men det skapar inte respekt, trygghet och tillit i förhållande till den vuxne auktoriteten.
Detta betyder inte att allt vad vuxna säger ska uttyckas med ett hänsynsfullt eller diplomatiskt språk och tonfall. Det betyder bara att det i uttryckets alla betydelser ska komma från hjärtat. Barns integritet kränks inte av föräldrarnas känslor. De är orden som kränker... " Citat Jesper Juul.


Anne-Marie,
som nu läst hela Juuls bok; Livet i familjen, 2005


Anne-Marie

Konfliktens epicentrum

Många föräldrar räds konflikten med sina barn. Den goda konflikten är en kärlekshandling tänker jag oftast. Att barnet vågar konflikten är en akt av trygghet. Att föräldern träder in i konflikten en varm arena. Men hur konflikten ser ut är en annan sak. Konflikt mellan två viljor är inte att en ska vinna en batalj, en ska med makt vinna slaget eller lösa ett problem genom att veta bäst och mest. En konflikt är ett autentiskt möte. Jag möter Du. Du möter Jag.  Konflikten skapar oss. Vårt Vi. Agerandet inom konflikten är skillnaden mellan den goda konflikten och den konflikt som leder till skuldbeläggande och utarmning, anpassning och tystnad.

Jesper Juul beskriver:
"Den konfliktfria gemenskapen mellan likvärdiga människor är en illusion." (Juul: Livet i famijen, 2005)

Det är också föräldern, den vuxne, läraren som är ansvarig för relationen med ett barn. Att barnet inte söker konflikten i sig, utan mer ger sig tillkänna med sina behov och sin omvärldsförståelse och som när den uttrycks får ett vuxet bemötande där föräldern, den vuxne också ansvarar för sina behov: Jag både ser och förstår att du är trött nu, vi är snart framme, hemma, orkar du ett tag till? Vi är nog lika trötta både du och jag. Få se nu... var står mjölken? Kan du hjälpa mig?

Den farliga konflikten förflyttas in i barnet - den då bemötandet från den vuxne är kränkande, skuldbeläggande och överskuggande ansvarslöst:

- Där ser du, så fel det blev när du gjorde så där, jag har ju sagt åt dig att lyssna, du lyssnar inte och därför gör du fel...

Anne-Marie

och här är en intervju med Jesper Juul.

Ritar hjärtan i min Jesper Juulbok

Copyrightskyddad barndom

Min barndom var rik. På allt. En aning tilltuffsande ibland, en aning glädjefylllande också. Jag lärde mig för livet under min barndom. En dag ska jag berätta. Kanske skriva en liten bok. Då ska jag ha copyright på min barndom. Förmodligen ska titeln heta så. Sen är jag fri att skriva på om vad som faller mig in. Utan hänsyn till någon läsare, bara med omsorg om mig själv. Jag vill nog väva in de flesta rättigheter ett barn har. Som om jag kunde skriva en egen barnkonvention för mitt egna barndomsliv. Förmodligen kan jag göra det. Det fria ordet gäller ju också för det lilla barnet. Tjohej!

Anne-Marie

Copyright på min barndom

Jag har copyright på min barndom.
Den skyddar jag fortfarande.
Min upphovsrätt var en gång delad mellan min pappa, mamma och mig.
Nu har jag ensamrätt.
Jag kan berätta historier om min barndom.
Men ingen kan berätta min barndomshistoria.

Anne-Marie

Elever med särskilda behov

Fick en fråga på bloggen. Om jag månne hade barn med särskilda behov?

Helt privat möter jag ständigt barn med särskilda behov. Och behoven skiftar ständigt; är man hungrig vill hungriga barn ha mat, är man ledsen vill barn har tröst och kanske ett plåster. Behoven varierar över tid och i olika sammanhang. En del barn behöver stöd i att läsa just därför de inte just då det krävs kan läsa och en del miljöer tvingar barn till att bli stillasitttande problembarn med myror i bakarna.

Människan i stort är i behov. Elever har alla särskilda behov. De är inte stöpta i en och samma form. De flesta barn är särskilda barn. Om man tillåter dem att vara det. Behov har alla människor. De flesta behov skiljer sig ofantligt åt från andras behov. Därför har alla barn särskilda behov. Jag har också särskilda behov.

Anne-Marie

som ryser en aning då jag skriver det här ordet - särskiljda - jag vet inte ens hur det stavas. Jag är dålig på sådant som har med sär att göra. Så förlåt mig.

Porträtt av ett barn

Ett barn.
Gör sig glad.
Springer över ängar.
Kryper in i en flytväst.
Tutar i räddningspipan.
Skrattar högt.
Tutar igen.
Högt.

Ett annat barn skriker högt från högsta toppen av ett träd.
- Titta, jag kan klättra hit upp. Nu kan jag nudda himlen!
- Kan man nudda himlen?
- Jag kan!

Anne-Marie

Skolrättighet: Rätten till sin lärare!

Skollagen ger också ett utrymme att anställa en obehörig lärare, om en behörig inte finns att tillgå och undervisningen är i farozonen. SvD 10 juli 2009

Det är något märkligt med uttrycket obehörig lärare. Lärare är ett yrke och yrket kräver utbildning  och examen. Om man är lärare kan man inte vara obehörig. Det är en begreppsförvirring. Vi talar inte om obehörig läkare, obehörig målare, obehörig jurist, obehörig rörmokare. Det är bara i samband med läraryrket som begreppet används. 

Rätten till utbildning, undervisning och lärande utvecklande processer måste vara prio ett för en elev i skolan idag. Eleven har sin utbildningsrätt i skolan. Och skolan är till för att säkerställa elevens lärande rättigheter. Det måste betyda att bara det bästa är gott nog.

Anne-Marie

"Jag hatar skolan" säger en hel del...

Skyltdockebarnet

Barn kan aldrig skylta med någonting. Barn är. Vuxna kan skylta med barn. Om vuxna skyltar med barn så kommer barn att skylta med sig själva. De flesta barn vill gärna att man deltar i deras liv. Barn vill inte vara i centrum. De vill ingå i ett sammanhang. Barn som ställs i centrum för sina föräldrars omsorg och handlande blir ensamma. Det är ensamt att stå i fokus. En liten unge mår allra bäst om sammanhangen är inbjudande och föräldrar avdramatiserar fokus och är tillsammans med sin unge. Ett barn utvecklas allra bäst i ett vi-sammanhang.

Anne-Marie

Youtube-premiär

Uppåt väggarna. SKOLRÄTTIGHETER i Almedalen

Jag har några drömmar - dessa strävar jag att nå - och långsamt, långsamt synliggörs tänkandet i någon form hos någon annan. UR gav mig väggarna och likt Luther spikade jag upp några av mina skolrättighetstankar från golv till tak. Jag skriver en bok om SKOLRÄTTIGHETER för inom rubriken finns det mer att värna om.

Anne-Marie

Att ta plats i ett lärande rum!

Det är full rulle bland ungarna. De spelar pjäser, gör shower och jag sitter och bläddrar i deras lärande böcker. Jag förundras över hur mycket lärande de erövrat. Förvånas över plötsliga berättelser om landet Mexico, engelska berättelser och tittar upp på två killar som försjunkit i Fysikbokens värld. De talar om atomerna, de talar om Archimedes, de talar om årstidernas växlingar, och en flicka sitter med sin bok i Kemi; hon tittar upp och säger:

- Du jag har bara ett kapitel kvar.

Jag ler. Av förvåning, av inspiration, av lärande glädjelust, över mina elevers förmågor. Lärandet ser olika ut hos var och en av dem. Det viktiga är att de är intresserade. Och då jag ser att intresset finns ... då finns allt hopp inom dessa väggar tänker jag. Då hör jag någon fråga

- Jag har läst 20 sidor i fysikboken, när är ni klara, jag vill fortsätta läsa...

Jag tror inte på elitklasser, jag tror inte på att det finns en endaste liten klick som vill mer, lära sig och förkovra sig. Jag tror det är mänskligt att lära sig. Jag tror att alla vill lära sig.  Jag tror dessutom att lärande genereras mellan lärande. Om någon läser en bok och visar upp den för en annan som inte just då läser den boken så börjar de två samtala om just den boken ... och allrabäst är det då de samtalar om innehållet.

Jag tror dessvärre att saker och ting kan hindra ungarna från att just utveckla sin lärande vilja. Bara det att det inte finns några böcker från de högre eller de lägre stadierna i klassrummen... det är ett hinder... men mycket enkelt att avvärja. Organisation kring lärandet är mitt favoritämne. Det talar jag gärna och mycket om. Men i mitt klassrum talar jag inte om det, jag genomför det. Då får eleverna plats. De tar lärande plats! Och med all rätt!

Anne-Marie

Den obändiga viljan!

Det är så fint med sprängkraften tänker jag. Sprängkraft - så kan kanske vilja förklaras. Det är en kraft som ställer sig över det mesta. Vill man något så överträffar viljan modet. När man vill något tillräckligt mycket så spränger man sin egna individuella förmåga. Därför kan vi inte säga nej till viljan. Frågan är bara hur vi kan bemöta den? Och den frågan har inga givna svar. Svaren förändras i takt med tiden, människosynen, rummet, kunskapsynen, förväntningarna inom en organisation, normer och eventuella höga tak där innovationer tillåts ... eller inte tillåts.

Anne-Marie

Maskrosvuxen

Jag är en maskrosvuxen.

Näe,
vi sätter sällan en sådan etikett på en vuxen.
Men vi sätter gärna en etikett på en liten unge.
Det är så vi organiserar vår syn på barn.

Anne-Marie

Etiketterna: Maskrumsbarn

Maskrosbarn?

De är de barn som trots allt de behöver kämpa i motvind med lyckas ta sig igenom, upp, fram och etablera en egen slags plattform. Detta trots allt, ett barn som inte skuldbeläggs för detta som är trots allt, utan kanske får möjligheter trots att det är en aning besvärligt runt barnet. Vi har satt ett ord på sådana barn; Maskrosbarn. Det är en etikett.

Då tänker jag göra om ordet till maskrumsbarn.
Tänk om det är så att det finns barn som lyckas i klassrummen trots allt även om de också där får kämpa med motstånd som handlar om att de blir illa bemötta, inte utmanas i sitt lärande, inte får uppleva inkludering och kanske har det en aning besvärligt i sina miljöer.

Sedan tänker jag på maskrosen;
är det så att vi ständigt måste skapa något negativt kring det vi inte kan behärska riktigt. Maskrosen finns där överallt. Tar sig igenom asfalten, breder ut sig över gräsmattorna, tar sig vidare över till ett dike och är en av de arter som faktiskt annonserar att nu är det vår igen och basunerar ut att sommaren och värmen verkligen anlänt.

Anne-Marie,

som tänker att synen på maskrosbarn bör förändras. För tror man på alla barns möjligheter i den miljö de samlas i så kommer denna omsorg om individen exkludera eventuella svårigheter i andra miljöer. Se framtiden i lärandet och skapa förutsättningar för framtiden i ett klassrum. Skapa förutsättningar för varje barn att se sin utveckling.

Kanske är jag fel ute?

Elevens rättighet - att bidra till undervisningen

Mina undervisningar och dess fokus handlar om att jag åskådliggör en modell. Det betyder att jag tydligt och noggrant visar HUR jag tänker, gör, funderar, prövar och genomför. Observera att alla komponenterna kring HUR att göra diskuterar jag. Det är inte intressant att se en lärare bara göra uppgiften. Göra ska omslutas av tänkandet. Tänkandet är det viktigaste.
Då eleverna har en modell och känner  de sig säkra på den modell de har att utgå ifrån är de välkomna att påverka och bidra till undervisningen. Det säger jag alltid till mina elever;

VÄLKOMNA ATT BIDRA TILL UNDERVISNINGEN.

Då elever bidrar till undervisningen påverkar de den. De har flera ord med i laget. Då blir undervisningen en elevaktivitet. Då uppgifter blir aktiviteter omsluter undervisningen inte bara att göra uppgiften utan att tänka om den, utveckla den och sätta ord på det som uppgiften handlar om. Tänk utvecklas alltså.

Här är en mycket enkel uppgift:

Jag klippte sönder en stor A4 bok och gjorde den smal - jag tror ungefär 3 cm bred. Jag skrev det första korta ordet i denna bok och valde ut en ord som den efterföljande eleven skulle skriva om. Vem som ville skriva om ordet berodde på den som fann ordet jag valt intressant. Därefter gick den här boken runt i klassrummet i sin egen takt. Det handlar inte om att göra klart denna bok under en lektion utan att boken finns där och då eleven själv finner sig manad bidrar till bokens genomförande. Jag tror ibland att vi har så bråttom att göra klart saker och ting - det är ibland bättre att eleverna får uppleva att de själva gör något då deras vilja och inspiration finns där. Och den här boken åkte runt, runt i mitt gamla klassrum, den lästes från början till slut och det är ju också syftet, för att sedan inspirera någon att lägga till ett litet ord.

Det lilla ordet är inte så krävande heller, och den lilla ytan som boken erbjuder att skriva på alldeles för liten för att eleven ska uppleva papprets krav och prestationshunger.

Anne-Marie

Upp flyga orden

"Upp flyga orden
men tanken stilla står
ord utan tanke
aldrig himlen når"

Shakespeare´s Hamlet och serien Simpsons:



Jag berättade om Shakespeare´s Hamlet för mina fyror. Dramatiserade ett litet stycke om hur Hamlet talade med sin döde far. Då berättade flera elever om Hamlet och kunde en hel massa om Shakespeare. Dom hade tittat på Simpsons. Och om jag inte hade tillåtit mina elever att prata lite friare hade jag aldrig fått höra HUR mycket dom kunde.

Anne-Marie

Ansvaret

Jag gick förbi kvinnan. Sen gick jag förbi kvinnan en gång till. Jag sänkte blicken för att inte visa att jag ville titta närmare på henne. Det var något som fångade mitt intresse. Jag fann att hon var en docka. Som docka generade hon mig med sin verkliga uppsyn. Hennes verkliga uppsyn krävde något av mig. Jag kände respekt om subjektet, detta gestaltande av en kvinna som hade ett självständigt jag. Som en verklig docka kunde jag förhålla mig hur jag ville till henne. Som om jag kunde göra det. Jag kunde inte, utan att känna viss gränslöshet, titta som jag ville.

Hon förvandlades från subjekt till objekt. Den förändringen förändrade mig. Jag fann att ansvaret på mitt förhållningssätt vilade på mig och i mig. En människa är alltid ett subjekt. Också då hon gestaltas och görs till ett objekt. Ansvaret vilar hos den som träder in i mötet.



Anne-Marie,
hon står i Uppsalas Domkyrka och blickar ut ...

Dagens fråga: Hur många ord kan du?

Anne-Marie frågar och eleverna funderar.
Anne-Marie

NÄRHETSPRINCIPEN

Det är en vacker bild tänker jag. Två som är nära. De är nära i något gemensamt. De har ett gemensamt fokus. De tittar och förenas i något som intresserar dem båda. Närhetsprincipen är viktig. Den handlar om att vilja se samma sak, intill varandras intresse. Det lilla barnet är oändligt generöst mot oss vuxna. Många gånger initierar barnet samspelet. Det är därför viktigt att vi gensvarar rätt och bekräftar  just det barnet inbjuder till.

Anne-Marie

SMÅ UTROPSTECKEN

Barnen i skyltfönstren blickar bekymrat ut genom fönstren. Jag vill räcka mig in och lägga min hand på en sorgsen dockkind. Barnskyltdockan är klädd. Men ögonen och de sorgsna ansiktet ger mig funderingar. Redan skyltdockorna syns hur vi betraktar barn i denna tid och vad detta gör med ett barn.

I vår tid kräver man så mycket av en sådan liten människa att barndomen börjar bli just en dom. Men då jag gick gatan fram och plötsligt såg jag något jag inte sett i Stockholm på mycket, mycket länge. Jag såg ett litet barnsällskap som lekte på en trottoar. Som om det var möjligt att vara ute utan att ha en uppgift, utan att vara klädd för uppvisning... med en boll eller vad som helst att leka med.

Barn är inga objekt, inte ens som skyltdockor, de springer omkring som utropstecken - skriker ut sina rättigheter att vara riktiga och verkliga subjekt.

Jag hejjar på ... heja barn, heja barn!
Anne-Marie

VACKRA TOMRUM eller RÄTTEN ATT HA GLUGG

-

Le inte, du har ju inga tänder, sa min första skolfotograf då jag var sju år och nygluggad i munnen.
Min mamma hade tydligen blivit arg och sagt att en sjuåring är ju stolt över sina tappade tänder och borde gladeligen få visa upp att man inga tänder har. Min äldre bror berättade hur man talat därhemma om det här fotografiet. Nu ser jag ledsen ut (och har all anledning att vara det) men jag vet att jag faktiskt log lite blygt mot fotografen och hur rädd jag blev då han bad mig knipa. Jag är bara sju. Och återigen. Min pappa dog tre veckor tidigare. Jag skulle värna om det där lilla leendet och inte släcka ut allt liv i ansiktet på grund av några vackra tomrum i en sjuårings mun.

Anne-Marie

ORDBAKERI eller SOPPA PÅ ORD

För många år sedan fick jag till uppdrag att samla ihop, klura samman en hel hoper med goda ord och lägga alltsammans i en tetrapack och skapa - 5 DL POESI - ordmagneter för barn och andra som kan tänkas älska ord som MACKAPÄR - HULLER-OM-BULLER - GRÄDDBAKELSE - GÖMSTÄLLE - FICKLAMPA - UNIVERSUM - NÄRA - KOMPIS - ARG - SPIKAR - SVÄRD - KROKODIL - HEMLIGHET och SIMSALABIM för att plocka ur några ordrussin ur ordkakan:

och tanken bakom orden var dessa:





Vilken soppa kan det inte bli av ord!
Anne-Marie

SKOLFOTOGRAFIUTSEENDE

DÅ JAG TVIVLAR...

BARN för TJUGO ÅR SEDAN

Min son var på upptäcksfärd. Han var alltid på upptäcksfärd. Då min son såg något som väckte hans nyfikenhet gapade han som om han kunde ta in allt med detsamma. Det fina med min son var att han lärde mig så mycket. Han lärde mig att då han blev nyfiken över något så återknöt han alltid med sin blick mot mig. Det var som om jag kunde tolka hans värld eller genom mitt gensvar och mitt åt-samma-titta-vara-nyfiken-på-tolka-farligt-ofarligt-blick stöttade honom i hans fortsattvandring ut i kunskapssökandet.

Anne-Marie

INNAN BARN FICK NÅGON RÄTT

Ett fotografi av min farmor. Hon var barn runt 1870. Då hade barn inte någon stor rättighet. Men folkskolan hade kommit för att stanna. Den vände sig till folk - alltså barn - och övertog kyrkans uppdrag och den viktiga läskunnigheten av katekesen (Luther som var så rolig) och betydde att när det blev folk av barn - dvs - då de kunde läsa, fick de konfirmera sig vilket bidrog till att de faktiskt fick gifta sig. Så genom läsningen blev det folk också av barn. Barnkonventionen antogs nästan hundra år senare än då min farmor blickade in i en fotografs kameraöga. Ellen Key började 30 år senare att missionera om att barn redan var folk.

Anne-Marie

ENKEL TILLHÖRIGHET

FEMÅRINGAR:

ATT VETA NÅGOT INGEN ANNAN VET

De vackraste orden jag läst skrev en elev en gång för länge sedan. En av mina goda textillärarkollegor vet att jag älskade elevens ord och textens innehåll. En dag fick jag en present - jag tror det var en påskpresent - där hon broderat elevens text utifrån elevens handstil. Nu hänger den i mina rum och talar om något viktigt för mig. Den som vet något om sig själv och sitt lärande vet något som ingen annan vet. Därför är det så viktigt med dialog. Eleven sitter inne med stora upplysningar om hur, vad och varför eleven kan, vet och gör.

Anne-Marie

TIDLÖS SYN PÅ BARN

Två små barn ur mitt familjealbum. Välklädda och uppställda. Avporträtterade hos fotografen. Det var inte en vanlig sak att bli fotograferad. Det var en ovanlig sak. Säkerligen hade man instruerat om allvaret och fotografen hade med myndig stämma uttryckt sin pondus innan han försvunnit under den svarta duken och tryckt av den lilla avtryckarblåsan och förevigat detta. Allt detta syns i barnen. Och det gäller i alla tider. För mycket konstruktion, för mycket på de vuxnas villkor, för tillrättavisande - syns i avsaknad av glimten i ögonen, skrattet i mungipan och den rörelse som spritter till i lekande ungar.

Jag kopplar mina fotografier av de dystra ungarna till ett mål (uppställt av vuxna) för en av dagens ungar i vår tid:

VARA MED I EN GEMENSAM STYRD LEK HELA TIDEN TILLS DEN TAR SLUT OCH INTE STÖRA UNDER TIDEN.


Anne-Marie

INTE BUSA - BARA GÅ!

Ett fritids är ute och promenerar. Det ser fint ut. Jag ser ungar som följer en ledare. Ledareb/läraren går längst fram, manar på, går fort. Ungarna går två och två, hand i hand. Läraren ropar bakåt - skynda på, skynda på. Det är ingen elak lärare eller ledare som manar på barnen. Men barnen går långt bakom läraren. Läraren går med vuxensteg. Skynda på hörs om och om igen. Då börjar några par att springa ikapp. Med småben springer de, utan att släppa varandras händer. Då faller en liten en, ramlar på trottoaren. Läraren vänder sig om: - Jag sa inte att ni skulle busa, jag sa att ni skulle gå lite fortare, ställ dig upp och sluta leka.

Då försvann allt skimmer kring den lilla klungan som vandrade gatan fram.

Anne-Marie

PIPPI LÅNGSTRUMP LÖSNINGAR

- Barn kanske behöver Pippi Långstrumpslösningar? sade någon alldeles nyss i telefon.
- Jo du, så är det nog, svarade jag. Bra mening det där - Pippi Långstrumpslösningar!
- Du får den av mig, sa rösten i telefon.
- Bra, jag tar den, svarade jag.

Vi talade om barns rätt att få ta till kreativa lösningar då de inte har några andra lösningar att ta till. Jag var en Pippi Långstrumpsunge då jag var liten, mitt föräldrahem var det lite si och så med, jag var inte den mest försummade ungen, men jag var försummad, och jag var en aning orolig och lite stökig SA MAN. I själva verket löste jag saker och ting i bästa anda och på det absolut bästa sätt jag kunde komma på. Det blev lite fel, det blev lite si och så, men jag kom dit jag skulle, och jag tog mig fram på det sätt jag kunde. Min uppmärksamma lärare, och den enda jag tyckt riktigt mycket om, hon såg mina försök och min förståelse av världen och hur jag gjorde det mesta och det bästa för att förstå att göra riktigt. Min lärare lyfte upp mig ur det mörker jag ibland befann mig i, i skolträngseln av förväntningar som gick fel, och lät mig spela teater - jag fick rollen som Pippi Långstrump!

Anne-Marie

BARNKONVENTIONEN och SKOLAN

Barnkonventionen är ett av skolans huvuddokument och ska bidra och verka för barns rättigheter. Alla artiklar i barnkonventionen vänder sig till vuxna människor. Ansvarstagande vuxna som bidrar till att göra verklighet av orden i konventionen.


______________________________________________________________________________

BARNKONVENTIONEN Artikel 2

"ALLA BARN HAR SAMMA RÄTTIGHETER OCH LIKA VÄRDE. INGEN FÅR DISKRIMINERAS."

vilket översätts i läroplanen med orden:

Eleven skall i skolan möta respekt för sin person och sitt arbete.

______________________________________________________________________________

Skolan betraktar denna artikel som en artikel mot mobbing. Vilket artikeln givetvis pekar mot. Men det finns en annan innebörd, inte bara den yttersta konsekvensen, utan respekten för den person man är. Eleverna är individer. Individer som bemöts och som utvecklar sin identitet. Viss tid är de i skolan och gör detta. Viss tid är de bland andra vuxna och gör detta - formas, utvecklas, möts och vill i dialog med omvärlden.

Skolan har inte till uppdrag att förändra en person utan tillföra en person kunskaper och skapa förutsättningar och skillnader för barn. Individen har rätt att vara just en individ, en personlighet, en person som är och gör på sitt egna unika sätt. Skolan ska inte förändra en person utan skapa förutsättningar för att varje person får utvecklas och lära sig så att framtiden är en möjlig plats för var och en.
Vi talar svepande och stort om elever och ofta ur ett bristperspektiv, eller rätta-till-och-förändra-beteendeperspektiv.

Frågan är hur vi förvaltar artikel två i skolan.
Utvecklingssamtal kan peka på att eleven borde ta mer plats i större sammanhang; prata inför gruppen eller våga ta större plats i det stora sammanhanget. Eleven kan vara stökig och förväntas sluta vara det. Eleven kan ha problem med koncentrationen och få höra att eleven har koncentrationssvårigheter och kan uppleva sig som ett problem. Eleven har... och gör... och man lägger ansvaret på eleven. Eleven är lite udda... eleven vill inte ... eleven kan inte... eleven sitter inte still...  eleven har glimten i ögat ... eleven vill inte vara med på gymnastiken ... och så problemetikettstämplar man barnet och inte miljön som barnet befinner sig. Den pratglade lilla ivriga ungen i årskurs två får sig definierad som en hänsynslös liten pratkvarn som alldeles för ofta avbryter... istället för att titta på en samtalsivrig person fullt fokuserad på det som är undervisningens fokus.

Detta strider mot barnkonventionen och läroplanen. Alla elever har rätt att uppleva att de respekteras för den person de är. Skolans uppgift är att skapa förutsättningar för alla i skolan. Artikel två omsluter samtliga elever i skolan.

Jag menar att vi måste skapa förutsättningar för pedagogiska samtal där konventionernas artiklar lyfts fram och där perspektivet på artiklarna omsätts till var och en av våra elever.

Ansvaret för problemet måste de vuxna ta. Kanske jag ska skriva i bestämd form - DEN VUXNE.
Anne-Marie

ELEVEN I SAMHÄLLSUTVECKLINGEN

Det basuneras kris, nedgång, arbetslöshet och man anar depressionstider. Aldrig tidigare i modern tid har människornas förutsättningar varit dystrare, sägs det. Skolan är en del av samhället och deltar och bidrar till samhällsutvecklingen. Jag blickar ut mot mina ungar, mina elever som de kallas.



Skolans roll i det hela blir att faktiskt framtidshoppas. Vi måste värna våra elever och skapa en skolplats där man kan våga hoppas om framtiden. Jag kämpar med ord och meningar som omhyser eleverna utanför skolan. Det är inte lätt. Elever är inte opåverkade av framtidssignalerna. Inte jag heller. Jag tänker att min profession innebär att jag ska se möjligheter i elevens lärande. Det betyder att jag måste hysa hopp om framtiden. Då eleven får det knepigt måste jag vara en ställföreträdare för det hopp eleven inte känner. Och stanna kvar i den tron.

Anne-Marie

UTVECKLINGSSAMTAL

Jag älskar den här teckningen.
Så ska ett utvecklingssamtal SE ut.
Det går inte att rita en bild av ett utvecklingssamtal om det inte gestaltar vad utvecklingssamtalet handlar om.
Barnet i centrum.
I skolans värld - Eleven!

Föräldern är närmare och viktigare än läraren.
Färgerna på eleven och föräldern hör samman.
Läraren är av annan färg men lika lång som föräldern.
Omslutande parter i elevens utveckling
Eleven är i centrum.
Står där.
Rotad i jorden.
Växer sig stark ur den gemensamma myllan.
Som den viktigaste tar eleven störst utrymme.
Så ska det vara.

Anne-Marie

ATT VÄLJA ATT INTE BEDÖMA

BARNOMBUDSMAN + BLOGG = SANT

SKOLPIGGHETEN

ELEVENS BEHOV AV ÅTERHÄMTNING

Jag är en aning fast i boken VÄLFÄRDSLANDETS GÅTA - VARFÖR MÅR BARNEN INTE LIKA BRA SOM DE HAR DET - av Lindblad/Lindgren:

Läkarna i boken beskriver behovet av återhämtning.
Jag tänker - hur ofta får eleverna återhämta sig i skolan. Är rasten en stund av återhämtning? Vad är återhämtning för ett barn? Hur ser den ut för mig själv? Hur upplever jag mig återhämtad? Vad betyder återhämtning?

När jag skrivit ordet återhämtning flera gånger börjar jag leka med ordet. Trots att det är ett så allvarligt och viktigt ord. Jag märker då att just denna ordlek är en del av min återhämtning. Orden är min studsboll, meningarna min lekyta och skrivandet min absoluta sysselsättning för återhämtning.

Men hur ser den ut för eleverna? Vet de vad återhämtning är? Upplever de den?

Ett har vi alla gemensamt: SÖMNEN!
Den är oerhört viktig för all återhämtning. Man måste sova. Och det mycket. Under sömn äger återuppbyggnaden rum. Det nybildas celler i en oerhört mängd under sömnen. Nästan ett helt kilo nya celler vilka behövs för att orka igenom en hel dag där dessa eller andra celler förbrukas. Man bygger alltså upp sig under sömnen. Kroppsbygger och tankebygger.

Jag brukar ta mig en tupplur.
Det skriver jag mest för att jag tar igen mig just nu.
Jag leker med orden.

Anne-Marie

- DU KAN VARA TYST SJÄLV

En förskollärare har tejpat igen munnen på en sexåring efter det att sexåringen svarat på lärarens krav om tystnad:
- Tyst kan du vara själv.

Jag vill inte sätta mig in i omständigheterna kring detta barn eller denna förskollärare. Men är det inte märkligt att ena parten kan säga något med full yttrandefrihet och förvänta sig att barnet ska förstå att yttrandefrihet bara gäller för vuxna. Jag ser hur världen hårdnar kring barn och hur maktlösa vuxna tar till märkliga åtgärder för att stävja barn.

Tänk om det är så att den vuxne kanske kunde vara tyst själv en stund. Det kan ligga en sanning i sexåringens ord. Fast å andra sidan lär vi inte få veta det. En tejpad mun är en tystad mun.

Anne-Marie

SEENDET

Vad är det vi ser främst?

Man kan alltid öva sig i att vända och vrida på perspektiven.
Man kan alltid välja att se på olika sätt.
Jag väljer det framåtsyftande och det närande.
Avstampet man gör är ifrån ett just nu.
Där börjar allt.
Det som hänt kan skapa förändring.
Men aldrig göras ogjort.
Elever kan inte alltid förföljas av dåtid.
De är framtidsbärare.

Frågan är om vi förvaltar vår framtid och de vi en dag har att förlita oss till?
Anne-Marie

MÅLGRUPP

Min målgrupp är barnen.
Målgrupp är fler än en.
Mitt perspektiv är barnet.

Anne-Marie

UTSORTERINGSTANKE

Det är ett gigantiskt ansvar att vara lärare. Framtiden (är redan här) innebär en globalisering där varje individ kan tänkas (bör) ingå som en kosmopolit - arbetsplatserna är inte knutna till nationer utan har inga gränser alls, kravet på kommunikationskompetens enorm, utmaningarna att förvalta jordens resurser gigantiska och de demokratiska principerna absolut inte självklara. Det är därför en absolut tanke att skolan som den enda platsen måste inbjuda eleverna i lärandet. Det är också viktigt att lärandet upplevs som angeläget och bidrar till elevens vidgande möjligheter. Vi måste aktivt se varje liten, liten uns av motivation hos eleverna, värna och utveckla den.

Skolan är en del av samhället. Samhället är en del av skolan.
Det skolan gör till norm, det skolan modellar av människosyn är det eleverna tar med sig ut då de själva kommer att forma och bidra till samhällsutvecklingen. Så frågan är - vad vill vi möta för människor om 5 - 10 - 15 år? Vad behöver människan för kunskaper om 5 - 10 - 15 år?

I en skolform utanför skolsveriges gräns råder en utsorteringssyn. Läraren är ensam och allena den som avgör elevens fortsatta skolgång, utifrån en kunskaps-och människosyn som jag nästan inte kan benämna med de orden, och detta då eleven är 10-11 år. En utsortering jag trodde inte fanns eller existerade.

Och utan skola, orden, adderandet, kartan hamnar människan i ett utanförskap jag inte vågar fantasiera om.

Anne-Marie

MARDRÖMSBERÄTTELSER

Skola.
Lärare.

Två ord som borde vara omslutna med allt annat än mardrömmar.
Men en del berättelser om skolan kan få mig att vrida mig runt mina visioner.
Som om de vore en utopi.

Anne-Marie,

som tänker att Sverige har en god läroplan, ett någorlunda utvecklat barnperspektiv och ett anslag att skolan ska vara för alla. Det är bra med tanke på att skolvärlden utanför kan se väldigt annorlunda ut för barn. Svensk skola skall fortsätta värna och utveckla kunskap- och människosyn och vidga perspektivet vad skola innebär för en växande liten.

ALLMÄNMÄNSKLIGHETENS DAG

PÅ LÅTSAS...

BLADHORNINGENs åtgärdsprogram

VISIONÄR - DET ÄR JAG!

Jag är visionär.
Jag tror på förflyttningar.
Så enkelt kan det se ut i skrift.
Men ...
det krävs tålamod att försätta berg.

Anne-Marie

HETS MOT BARNGRUPP

H E T S    M O T    B A R N G R U P P

Jag läser mest tidningsrubrikerna - innehållet intresserar mig inte.
Det är en - dra alla över en kam - känsla jag får.
Uppropen är så högljudda - om hårdare tag mot barn, om uppfostringsmetoder hur att göra, om införande av straff, om vad barn gör illa - men ingenstans står om barnets situation i situationen.

Barn lever i en hårdare värld där modellerna - vi vuxna - inte finns med tillräckling närhet, där samtalen inte hinns med, där middagarna inte längre är gemensamma, där TV ersätter godnattsagan, där föräldrarna tvingas arbete mer och längre för att klara sig, där barn ...

Det är heller inte ALLA barn utan de är en del barn som inte har det bra, mår bra, får ha det bra. Nu har rubrikerna över barnens uppförande eller brist på sådan blivit högljudda i tidningarna samtidigt som Nannyprogrammen ökar i antal. Kanske är det så att vi vuxna i alla sammanhang får axla ansvaret.

Jag undrar lite stilla vad som hände med respekten för ett barns ständiga tillblivelse... och vikten av att finnas som vuxen i den värld som skapar förutsättningar och möjligheter för denna ständiga utmaning som det innebär att växa upp. It takes a village to bring up a child!

Anne-Marie

GÅ GENAST TILL MIN VÄN MATTIAS

BRIS: FÖRÄLDRAR SLÅR BARN

Bris rapport tar denna gång upp att föräldrar i allt högre grad slår sina barn.

H Ä R   Ä R   U T D R A G   U R    R A P P O R T E N

"Barn har rätt att skyddas från fysiskt och psykiskt våld"
Artikel 19, FN:s konvention om barnets rättigheter

I år är det 20 år sedan FN:s generalförsamling antog konventionen om barnets rättigheter och 30 år sedan Sverige som första land i världen antog en lag som förbjöd våld mot barn. Trots det misshandlas barn fortfarande i Sverige. Därför är huvudtemat för BRIS-rapporten 2009 "våld mot barn".

"I hela mitt liv har pappa slagit mig. Jag har berättat för några vuxna jag känner, men de tror inte på mig."
citat från BRIS stödverksamhet med barn och unga år 2008

Under år 2008 hade BRIS det högsta antalet barnkontakter om fysisk misshandel på fem år. Under året hade BRIS 1 857 stödjande kontakter med barn och unga som blivit misshandlade.

Våldet barnen och ungdomarna utsätts för kan beskrivas som allt från slentrianmässigt vardagsvåld, där de blir slagna med tillhyggen som skärp och käppar, till mer tortyrliknande våld. En del barn berättar om att de blir skakade och slagna tills de tappar medvetandet. Oftast är den en förälder som slår.

Vissa av barnen har berättat om misshandel för andra vuxna, som lärare eller socialförvaltning, utan någon reaktion från vuxenvärlden.

Det fysiska våldet kombineras ofta med psykiskt våld. Barnet kränks verbalt, det får höra att det är värdelöst, att det inte går att tycka om och att det är därför det blir slaget.

"Nu vet jag varför pappa slår mig. För när han är full har han sagt att han inte älskar mig"
citat från BRIS stödverksamhet med barn och unga år 2008

Det är alltid allvarligt när föräldrar slår sina barn. Och det våld som orden kan skapa är ett dold problem som också skadar oändligt mycket. Ord går inte att radera bort. Slag går inte heller att radera bort. Rädslan finns där hela tiden. Orden kan man inte skydda sig mot - det går inte att stänga av öronen och lyssnandet - nedvärderingar och kränkningar, förklararsanningar ur endast ett perspektiv och beskrivningar som - Du är dum i huvudet! är kränkningar av ett barn, ja av en vuxen också.

Bris menar att det är alldeles för få vuxna kring barn.
Så är det. Som lärare får man värna att vi faktiskt har en närvaromöjlighet och att vi under många år har en möjlighet att värna och följa barns utveckling.


Anne-Marie

SKOLDAGARNA och LEKEN TÅLA

En gång i tiden hade vi skola på lördagar. Jag gick i skolan då. Det var skolans roligaste dag. Den var kort, Lärarinnan var mer personlig och verkade mer mänsklig på lördagar. Lärarinnan var mänsklig de andra dagarna också men det var något speciellt med fröken på lördagar. Efter klockan ett fick man ledigt. Då var det lördag på riktigt. Man sprang hem till gården. Där var alla andra barn. Det lektes. Det var mest lekar av kollektivt slag; Hali-Halå-Låt-Bollen-Gå, Burken, Slängrep och Kula. Det är märkligt med vilken strålglans dessa lekar gör sig påminda. När man blev ledsen och sökte någon vuxens tröst, fick man det lite styvmoderligt: - Ja - är man med i leken får man leken tåla. Och så var det. Man fick leken tåla. Leken kanske är sådan. Man lär sig det där mänskliga. Att stå ut med varandras egenheter, lära sig stålsätta sig lite när man misslyckas, och faktiskt lära sig genom att delta och få sig själv bedömd av de som är lite äldre. Det ordnades mycket kring reglerna av lekarna, men de gällde alltid. Ja, inte om man kanske var yngst, då gällde de inte, men om man var yngst och fick vara med den som lärde ut och var äldst, då gällde minsann reglerna. Jag älskade att leka. Jag älskade Burken, Hali-Halå-Låt-Bollen-Gå, Slängrepet och Kulan, regeldiskussionerna bland kompisarna och hejaropen när man var i olika lag. Om jag fick en dag till - och en förflyttning av tiden - skulle jag gärna vilja återuppleva den där lördagen i skolan, och den där promenaden hem till barnrikegården, förbi kiosken med ettöreskålorna (jag vet hur de stavas) och trappan utanför trevåningshuset. Jag skulle vilja leka alla lekar igen!

Anne-Marie,
som minns mina sårskorpor på knän och armbågar. De hörde liksom till.

NAMNGIVNINGSCEREMONI

Det finns långa ord och det finns korta ord. Ibland tycker jag de långa orden är vackrare, ibland är de korta mer effektiva. Kort och gott - ett barn får sitt namn vid en dopceremoni. Jag bevittnade ett dop igår. Rörd över alla ungarna som sprang omkring i kyrkan, rörde sig fritt i detta stora kyrkorum och den höga rösten från en två och ett halvtåring som säger - Jag läser själv, och håller psalmboken uppochned, fullt nöjd med sin läsning. Jag gillade det jag såg hos den lilla läsaren. Barnet vid dopfuntet sjöng en helt egen melodi. Egna toner, egna krafttag. Barn, tänker jag, barn. Befriande att vara i deras absoluta närhet. Precis mitt i nuet.

Jag vet inte om jag börjar bli gammal, men jag satt och torkade tårarna, ömsom av kärlek, ömsom av skratt, ömsom av allvaret, ömsom av att vara inbjuden till denna stora stund. Ett barn har fått sitt namn. 

Anne-Marie

BARNET och MYRRAN

Mot alla tiders krubba vandrar man med gåvan som kan kallas Myrra. En riktning mot barnet. Idag är gåvan myrra något annat. Idag är det en leksakssminkväska, rouge, läppstift, penslar och nagelfil.



 Anne-Marie

HJÄLTEN

Det är den där lilla pojken. Den där lilla killen som plötsligt blir Batman, Riddare och Pirat. Jag har sett dem genom åren. Jag tror de går igenom något viktigt. Det är något viktigt som jag inte förstår. Astrid Lindgren förstod sig på detta behov. Hon gav sin Emil en bysse och en mysse och garanterade genom alla sina ord att Emil var en god liten människa som en dag skulle göra något fint och stort ...

Denna vackra lilla riddargestalt ligger mig varmt om hjärtat.
Anne-Marie
 

ÄCKLIGA SIDOR

Idag skulle vi ut och söka på Etna och vulkanutbrott. Jag trodde att vi kunde söka på Youtube, men det gick inte. Jag kom inte ut på nätet. Flera elever stod runt omkring och undrade.

- Vi kanske kommer ut på sexsidor, berättade någon, kanske därför det är spärrat.
- Jag kom ut på jätte äckliga sidor när jag sökte på Bamse och lille Skutt, berättade en annan.
- Jag tycker det är jättekonstigt att man kommer ut på jätte äckliga sidor när man söker på något som inte är jätte äckligt berättade den tredje. Det händer jätteofta. Jag kom ut på snuskiga sidor då jag sökte på Pirater.

Anne-Marie

SYSSELSÄTTA BARNEN

Barn behöver inte sysselsättas.
Det är inte farligt för barn att bara vara.
Det är en fara om barn inte får vara.
Barn behöver inte sysselsättas.

Då jag var liten fanns det inte någon som sysselsatte mig.
Men ibland blev jag inbjuden att spela spel därför att den som ville spela spel ville just det.
Jag blev aldrig sysselsatt.
Men bakade min mormor så var jag precis där hon var intill bakbordet.
Då fick jag en degklump som jag kunde göra egna kakor av.
Men min mormor sysselsatte inte mig,
Jag fick vara med i det som mormor sysselsatte sig med.

Det är hemskt för alla om man tror att barn måste sysselsättas.
Det är som ett barn som inte gör något är något som måste sättas igång.
Jag blev aldrig igångsatt av någon.
Jag satt på stentrappen utanför min mormors hus.
Uppdraget att sysselsättas det var mitt.
Så om jag satt där på stentrappen och hade tråkigt så kom det snart något man kunde hitta på.
Som en slags inre idé.
Inte för att ha något att göra.

Jag gillar fortfarande att sitta på stentrappor.
Jag gillar känslan av att inte behöva sysselsättas.
Jag menar sysselsättas av någon annan.

Jag tror inte man behöver skrämma ungar med sysslolösheten.
Den tråkiga sysslolösheten är en kreativ möjlighet och en stund av återhämtning.
Barn som inte blir sysselsatta kanske får härbärgera en stund av tilltro.
Tilltro av att just orka att inte ha något att göra, samt att få äga omgivningens tilltro
att klara av en stund av ensamhet och reflektion. Som om sysslolösheten faktiskt inte är så farlig.


Anne-Marie,
hela detta inlägg kom sig av Lena A. Hennes bloggensvar här fick mig att ta upp den här tråden. Jag tackar för det.

INTRYCKTA INTRYCK

Det går inte att vårda intrycken. De flödar in utan raster. Barn får se, höra, delta i alltför mycket som de inte ska se, höra eller delta i. En del små sjuåringar spelar spel för 18åringar, en del små barn ser filmer de knappast kan begripa. Vi borde vara en aning mer försiktiga med intrycken. Om inte måste vi lära oss att förvalta uttrycken. För det som kommer in måste och kommer förr eller senare ut i någon form.

Anne-Marie

"FÖRLÅT mig det jag felat"

I lärarens tal till sina gymnasieelever 1941:
Förlåt mig det som jag felat!

Jag känner omedelebart sympati för denna lärare.
Det är mänskligt att fela! Det är omänskligt att låta andra bära skulden för det man gör fel.
Jag vinkar in i dåtiden. Grabbar tag i lärarinnans händer - latinaren - och säger:
- Kollega! Jag vill lära mig av dig.

Anne-Marie

TANKE

HÅLLA I HANDEN

Att hålla en liten i handen. Jag hör knappast vad den här lilla ungen säger...det blåser och hon pratar hela tiden. Däremot känner jag att hon pratar.. hon rör handen hela tiden. Fingrarna spretar och något ska sägas...

Jag lyssnar och håller om språket i barnets hand. Vi språkar där vi går! Vuxenvärldens privilegium. Att lyssna och delta ett denna promenad.
Anne-Marie

VARA - en absolut rättighet

Det jag ser av denna lilla medmänniska är allt det jag önskar se hos ett barn och barnets omgivning. Denna lilla är två och ett halvt år - hon är alltid en gemensam del av oss andra då vi är tillsammans. Det hon kan göra själv det får hon göra själv - ingen tar ifrån henne hennes självgörande - gör fortare, gör bättre, gör effektivare - och när hon har fått göra det som hon ska göra - så är det heller ingen som rättar till, korrigerar, kommenterar eller gör en min av alldeles för mycket stolthet eller min av alldeles förfärande besvikelse. Nej - hon gör det hon ska göra för att hon är den hon ska vara - Hon är ett själv - och som detta själv respekteras hon - precis som hon också respekterar oss andra som är där vi är i vårt själva.

Jag ser så mycket vackert samspelande i detta sammanhang. Jag ser en sådan stark liten människa växa sig större bland andra människor. När hon frågar om det hon frågar - är det på samma sätt som jag frågar när jag frågar - Vill du? Ska vi? Hur tänker du? Vi satt och målade ihop - denna två-och-etthalvtåring och jag. Jag målade ett öga. Hon målade något helt annat. Vi kommenterade vad vi såg, inte hur duktiga vi var på att måla. Dagen efter ligger målningen kvar på golvet. Denna lilla två-och-ett halvtåring ställer sig och tittar på målningen. Hon ler - Ami! säger hon. Ami målat! Och därigenom blir jag en alldeles egen person i hennes liv. Och hon - som jag inte har annat än känslomässiga släktband till - blir en högst självständig person i mitt liv.

Jag tänker så ofta på detta med själv-förtroende. I görandet, i samspelandet så gör vi vårt självförtroende. Det handlar om att vara. Och det är svåra saker. Vara tillåtande, vara respektfull, vara... med!

I djupa funderingar kring självet, människan och tillblivelsen av det egna!
Anne-Marie

HÖSTLOVSFUNDERINGAR

GLÄDJE OCH TILLIT hos en liten en!

Det lilla barnet läser av sin omvärld. Är den tillåtande så tillåts barnet vara just som det är. Det viktigaste för ett litet barn är att man aktivt och medvetet deltar och ser. Seendet är det absolut viktigaste. Jag ser dig! Det behöver för övrigt alla människor. Bli sedda! Glädjen är spontan och sann!



Tillit. Det lyser om tillit i detta barns ögon, Det är det vackraste man kan se hos ett barn. Tilliten till de vuxna. Och återigen - det är vi vuxna som ansvar för mötet och kvaliteten i dessa möten. Barn är inte ansvariga för det. Men de samspelar ständigt med oss och vad vi signalerar.

Anne-Marie

HEMBREVET SOM INTE

Idag läste jag igenom det hembrev jag ville att mina elever skulle bära med sig till sina föräldrar. Då sa några elever att de absolut inte att breven skulle innehålla saker av det slag jag tog upp. Därför lät jag inget brev gå hem till elevernas föräldrar idag. Ibland är det klokt att läsa igenom det man skrivit högt för dem det angår. Jag höll nämligen helt med mina elever.  För ett ögonblick halkade jag tillbaka några århundranden i mitt synsätt. Det händer ibland när den yttre pressen är för stor. Lärare behöver också omvårdnad och tillsyn. Nåväl, jag kom snabbt till sans och tillbaka i den mycket mer respektfulla tiden. Mina elever, mina elever. Tack!

Jag bugar och bockar och tackar och tänker att det är bra att inkludera eleverna i det som angår dem. Det är inskrivet i barnkonventionen. Barnets unika rättigheter. När man gör det blir det oftast helt rätt och riktigt.


Tack eleverna!
hälsar Anne-Marie

LITEN ÄR I VÄRLDEN

Liten åker buss. Liten upptäcker andra. Liten tittar på andra. Liten ler mot tanten. Liten ger iväg små ljud till tanten med hatten. Liten ser sig omkring i världen. Liten sätter igång rörelser inne i bussen. Så är det med små. Det borde vara oftare att Liten syns aktiv, nyfiken och glad i samspel med människor. Liten tankar ögonkontakt med Mamma när Liten vill förstå. Jag tittar på Litens mamma. Hon ser så glad ut. Det är klart Liten också är glad och trygg då. Utifrån en mammas famn och genom Mammans bekräftande återseende blick tittar Liten ut i världen... det är nästan straffbart att inte le tillbaka.

Anne-Marie

KLASS och SKILLNAD

Klasskillnaderna är uppenbara. Klasstillhörigheten synlig. Skolan är olika för alla. Den ser olika ut på olika platser. Här är ett fotografi av jämngamla pojkar. Det är uppenbart att de går vid olika skolor. Det är uppenbart att de ser olika på framtiden. Jag gillar min klass. Det är en årskurs fyra.

Anne-Marie

BARNS RÄTT ATT LÄRA

Barn har rättigheter. De är inskrivna i Barnkonventionen. Barn har rätt att lära. Skolan är barnens absoluta möjlighet för ett framtida liv där konkurrensen är hård, framtiden full av utmaningar (både skrämmande och lovande), där språkligheten blir avgörande för mottagandet i arbetsliv och i det sociala livet, framtidens kompetens handlar om att begripa sig på, ingå i, och utvecklas i den stora kommunicerande världen. Nätet och dess möjligheter och faror har inga landsgränser. Allt är möjligt, Men inte för alla. Det krävs mycket av våra barn när framtiden är här. De ska få uppleva att skolan bidragit till utvecklingen. Skolan ska betyda skillnad för var och en av eleverna som är där. Skolans uppdrag är stort och framtidsriktande. Det råder också skolplikt. Elever måste gå i skolan. Plikt! Ja, jag funderar på ordet skolplikt då jag läser Ann-Marie Beglers programförklaring i DN debatt 28 september 2008 med anledning av hennes tjänst och tillträde som skolinspektionens generaldirektör.

Skolplikt.
Skyldigheten att vara i skolan. Den har eleverna.
Lärare är anställda i skolan. De är inte där av plikt.
Pliktskyldiga? blir mitt nästa ord. Pliktskyldiga gör något för att de måste. Inte för att de vill. Jag vill ändra på ordet skolplikt till skolrättighet. Det är ett annat ord.

Det är en rättighet att få gå i skolan. Det är en rättighet att få lära sig, utveckla sina kompetenser, utvecklas att möta framtiden. Det är en rättighet. Den rättigheten förvaltas av lärare, rektorer och skolpolitiker.  Väl förvaltad blir den erövrad att förvaltas av eleven. Hur den förvaltas är och får inspektionen sätta ord på. Jag önskar bara att Ann-Marie Beglers ord om likvärdighet får luft under vingarna och att "Det handlar om var och ens rätt till utbildning och utveckling utifrån sina förutsättningar och behov. Men det handlar också om att skapa en utbildningsnivå som främjar en hållbar utveckling och ekonomiska framsteg i en värld där Sveriges välstånd en gång för alla inte är givet:"


http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=833243


 
Jag skulle gärna ha pedagogiska samtal kring DN´s debattartikel signerad Ann-Marie Begler:

Beglers ord:
 /.../ undervisningens kvalitet. Vi ska tränga oss bakom den enkla beskrivningen för att på så sätt få ett bättre grepp om kvaliteten i det som skolan ger eleverna.

Körlings tankar;
Detta betyder att mer tid ska avsättas för pedagogiska diskussioner vid skolorna. Lärarna ska utvecklas i sitt pedagogiska språk, medvetandegöra sitt uppdrag och låta detta genomsyra klassrumsarbetet så att eleverna vet, förstår och inser hur arbetet utvecklas. Eleven ska få möjligheter att sätta ord på vad som händer med lärandet och vilken skillnad det utgör för eleven. Elevens rättigheter är att få tillgång till mål, undervisningens fokus, lärarens bedömningar och själv utgöra en demokratisk röst i hela processen.

Beglers ord:
Fokus i alla inspektioner ska vara barns, elevers och studerandes rätt till en god utbildning i en trygg miljö /.../ En naturlig följd av det är också att det blir själva lärandet, och förutsättningarna för utveckling och lärande, som kommer i centrum.

Körlings tankar;
Själva lärandet står i centrum för skolans verksamhet idag. Men skolan är i allt mindre grad den främsta lärande platsen för eleverna. Därför är det viktigt att skolan verkar för ett framtidstänkande som inkluderar eleverna i vad som kan anses värdefull kunskap i framtiden. Det handlar också om att förstå hur barn och unga lär sig utanför skolan. Vad behöver en lärande om, låt säga, tre år, fem år, tio år, 15 år? Här har skolan en utvecklingstanke.

Beglers ord:
Vår gemensamma strävan ska vara en bättre skola för eleverna.

Körlings tankar:
Skolan är en plats för eleverna. De är skolpliktade dit. Nu  tycker jag inte om ordet skolplikt utan skulle gärna se ett mer positivt ord - Elever har skolrättigheter. Vi lärare har en läroplan som tydligt uttrycker lärarens uppdrag; Läraren skall. Detta betyder att läraren har ett uppdrag av nationell art, makroperspektivet på lärarens uppdrag, samt mikroperspektivet - läraren har ett uppdrag av eleven - lär mig, inkludera mig, utvecklas tillsammans med mig, se vad jag kan och utmana mig att utvecklas ytterligare.

Beglers ord:
.../ sätta elevens kunskaper och resultat i fokus. Elevens kunskap kommer att vara vår ledstjärna och vi kommer i våra inspektioner i högre grad att lyssna till och ta hänsyn till elevernas och föräldrarnas synpunkter.

Körlings tankar:
Att eleven ska få röstutrymme tycker jag är en självklarhet. Föräldrarna likaså. Men innanförarbetet kan ibland synas svårt att ha en överblick över. Jag önskar att lärarna fick en röst också.

Beglers ord:
Vi vet att lärarna är skolans viktigaste resurs för elevernas studieresultat.

Körlings tankar:
Bra. Lärarens roll är mycket viktig. Antalet vuxna kring våra barn är inte längre så stort. Därför behövs läraren få fortbildning, vidareutbildning och samtalsämnen med tydligt fokus. Jag möter engagerade lärare där jag är, i de skolor jag besöker... och jag vill värna lärarens röst. Jag tror på yrket, på skolan och på den förändring skolan måste genomgå. Framtiden är inte så långt borta som vi vill att den ska vara. Det är för den vi ska rikta oss.

Beglers ord:
Att hälften av dem som hoppat av gymnasieskolan ångrar sitt beslut...

Körlings tankar:
Vägledande samtal under hela skollärandets tid skulle eventuellt ha kunnat motverka avhoppet från gymnasieskolan. De kallas utvecklingssamtal. Periodvis ska dessa vara fler och verka stöttande för framtiden. Så tänker jag. En organisation av klassrummet kan verka till att personliga och individuella samtal kan genomföras under hela studietiden. Det här är något jag funderar mycket på, hur man i befintlig miljö kan ha individuell undervisning, gruppundervisning, halvklassgenomgångar och helklassamlingar. I mina klasser har jag genomfört detta fullt ut. Utvecklande och utmanande. Men eleven hamnar i centrum för sitt lärande. Vilket är mitt mål.




Jag vill gå i dialog med. Det kan vi alla göra. Vi ska tänka och utveckla, förstå och inbegripa, beslutsfatta och visionsverka. Tack för läsningen!

Anne-Marie 
som länkar till ett av mina tidigare inlägg
http://annemariekorling.blogg.se/2008/september/atgardsprogram-utan-elev.html

och till den betydligt skarpare FREON http://www.freonfilm.com/blog/2008/09/ordlista-for-inspektorer/

ORD MED EN TVÅochHALVTÅRING

GRÄNSEN - en kärleksmarkering

SYNLIG KLASSTILLHÖRIGHET

Det är något med det här leendet. Och det är något med den här glädjen. Det är något med skolviljan. Det är något med att börja. . . och det är någonting att bygga vidare på.

Anne-Marie

SKOLSTARTSTANKAR

KLASSRUMMET

Mitt klassrum... snart nya elever i det. Jag hoppas klassrummet förändras i takt med elevernas lärande. Ska dokumentera. Själv har jag ordnat så att min undervisning kan vara individuell, i smågrupper, i halvklass och i helklass. Jag har skapat en inre organisation för hur jag vill ha det. Nu är det snart dags att öppna upp dörrarna för hur eleverna ser på sitt klassrum. Skolan har som ledord - DELAKTIGHET - och har skolan antagit ett sådant ord som ledord måste det synas i allt vi gör. Från micro till macrosammanhang.

Anne-Marie

MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER i dikt

Jag har rätt till mitt skratt och min lycka,
du har ingen rätt att göra den mindre, trampa på, förminska, förstöra eller förgöra den.
Jag har rätt till mitt skratt och min lycka.
Du har ingen rätt till den.
Du förvaltar att den får utrymme.

Jag har rätt tlll mina ord och mina tankar,
du har ingen rätt att göra dem till fel eller rätt, fördöma eller fantasitömma dem.
Jag har rätt till mina ord och mina tankar.
Du har ingen rätt till dem.
Du förvaltar att de får uttryckas.

Jag har rätt till mitt utrymme
Du har ingen rätt att knuffa mig från den faktiska plats jag naturligt upptar där jag är,
Jag har rätt till mitt utrymme.
Du har ingen rätt att ta min plats.
Du förvaltar att jag står stadigt.

Jag har rätt till min kreativitet.
Du har ingen rätt att dämpa, ifrågasätta eller tygla den.
Jag har rätt till min kreativitet.
Du har ingen rätt till den.
Du förvaltar mötet med dess uttryck.

Jag har rätt till mig själv.
Du har ingen rätt att ogiltigförklara den jag är, göra mig större eller mindre, ändra eller fostra.
Jag har rätt till mig själv.
Du har ingen rätt alls.
Du verkar för att jag kan vara den jag är.


Rätt förvaltat
så delar jag plats, mig själv, mina tankar, mina berättelser, min yta och min glädje och skratt
med dig.



Jag delar samma förvaltningsuppdrag som Du!





Anne-Marie

fotograferade och skrev.

BLICKEN I ETT BARNS ÖGON

Att bli mött av ett litet barns glädje. Blicken i mötet. Det är den vuxne som ansvarar för gensvaret, för återspeglingen, för att titta rätt och respektfullt. Det lilla barnet initierar men det är den vuxne som skapar kvaliteten i mötet. Om jag inte gensvarar på och återspeglar bekfräftande får jag också bära ansvaret för dess konsekvenser. Det är allvarliga saker att inte se ett barn. Men man måste se på rätt sätt. Se ett subjekt - inte ett objekt.

Anne-Marie

ORDET JAG

Det lilla barnet erövrar ordet J A G genom att höra andra som är jag använda det.
Ordet JAG är ett märkligt ord. Det går inte att lära ut.
Det utvecklas i relation till någon annan.
Så socialiseras individen genom samspel med andra.
Det behövs tydliga andra JAG för att ett ord så stort som JAG ska erövras.

Innan ordet JAG  blir ett ord hos det lilla barnet uttrycker barnet sig själv i tredje form.
- Nina vill!
- Nina kan!
Nu låter det inte längre så.
- Jag kan!
- Jag vill!
Det är ett underbart själv som uttrycker sig.

Anne-Marie

VERBAL ABUSE - så farligt

STRÄCKA UT ARMARNA MOT

När ett litet barn sträcker ut sina armar mot mig kommer den omedelbara impulsen att man ska lyfta upp, famna om och ta hand om. Det kan vara något läskigt, något plötsligt farligt, ett behov av tröst eller bara för att få vara nära och i samma ögonhöjd som alla andra vuxna.

Men det kan också vara ett viljeuttryck för något helt annat.
Jag hade för alldeles innan denna bild togs lärt denna lilla att trycka på kameraknappen så att blixten gick av och allt möjligt flyttade in i denna lilla monitornbilden på kamerans baksida.

Det var roligt. Det var spännande.
Denna gång sträcktes inte armarna mot mig... nej nej... nu var det mot kameran!

Anne-Marie

PROMENAD MED LITEN

Det är alldeles för sällan man ser små barn gå mellan två vuxna. Så där nybörjarstegande. Det är något fel med allt skyndande. Jag brukar säga till föräldrar som aldrig tycker att de hinner med sina barn, aldrig har tid, och när de äntligen har tid så gör de för mycket tillsammans - allt ska vara så roligt, så roligt. Så är det aldrig i verkliga livet. Livet handlar om vardagen. Då föräldrar oroar sig för att inte hinna, orka...så brukar jag fråga om de inte handlar mat... jo då...det handlas, och det köps, och det rusas... men tänk om ni skulle ta och promenera tillsammans till affären, strosa och prata... lite mer anspråkslöst... men ansvarsfullt. Så brukar jag säga. Med det vill jag säga att de är snarare de där stunderna man har mellan allt det man gör som kan medvetet bli något helt annat - en stunds metveten samvaro.

Anne-Marie

ATT SLÅ ETT BARN?

BARNVÄNLIGHETEN

Det är rörelsen mellan de två jag tycker om med denna skylt.
Där barn är finns rörelsen.
Och håller man ett barn i handen är rörelsen oemotståndlig.
Man blir rörande själv.

Att hålla ett barn i handen.
Utan att ständigt leda.
Utan för att just hålla ett barn i handen.
Bara för att.
Vara.

Anne-Marie

KILLFRÖKEN och blogghänvisning

INCIDENT RAPPORT

FRAMTIDSUNGARNA FÖRUTSÄTTNINGAR

Jag gillar budskapet det lilla barnet rullar omkring med. Det är när jag frågar pappan om tillåtelse att fotografera för att publicera som jag läser fortsättningen - barnsoldaterna och pressen på mammorna i krigshärjade områden - och mitt i sommaridyllen fryser jag till. Våra verkligheter är så olika. Våra förutsättningar likaså. Men alla har ett gemensamt - ansvaret om barnet. Det borde vara gränslöst.

Anne-Marie

VERBAL ABUSE igen

BARNETS RÄTT ATT LÄRA

VUXNA OM BARNETS RÄTT

Lyssnar på TV-vuxna och debatten i morgontv.
Det slår mig att man kan använda begreppet "barns rätt" och "barns bästa" utan att verkligen inbegripa barnet.
Det är tomma ord när man använder barn i diskussionsslagfältet där barnens positioner utnyttjas.
Det är helt i sin ordning om man kan använda begreppen där dessa verkligen belyser VAD barn tänker och tycker, vet och kan, om sitt eget bästa.
Annars blir det en aning tokigt. Låter bra, men klingar illa.

För övrigt kan man peta lite i uttrycket - Barn rätt och barns bästa - då det i enlighet med konventionen för barnets rättigheter - ser man till barnet, alltså den enskilda och suveräna individen, inte kollektivet barn.

Anne-Marie

KVADRATMETER ELEVFÖTTER

Att ta plats. Vi får åskådliggöra det. Med våra fötter. Även om det blir en liten yta, en kvadratmeter, så har alla, var och en av oss en alldeles unik plats på jorden. Det kan vara bra att veta.

Anne-Marie

FRÅGAN JAG ÄLSKAR

ELEVönskningar - TRE ÖNSKNINGAR

Detta att få önska. Sagans tre önskningar fick stå modell för eleverna i årskurs två.
Det är små barn som önskar sig.
Den sista önskan om ro har inget med att ro en båt att göra.
Det har med ro och lugn att göra.
Barnen i årskurs två är knappt åtta år.
Anne-Marie

ORDNA FÖR SIG

Statspromenaden har sina överraskningar om  än i sina små uttryck. Det handlar om människans behov av ordning och känsla för det vackra. Det är lite rörande med dessa krukor längs vägen jag går. Tycker med ens så mycket om människorna.
Anne-Marie

GÄSTINLÄGG AV EN LITEN EN

DOPNAMN IDAG

Dopnamn idag.
Då jag fick barn var dessa namn på listan inte vanliga.
Då jag döptes - ja ni hör - mycket få heter Anne-Marie idag?
Namn behöver några generationer på sig att komma igen.
Men de kommer igen.

Om några år har vi upprop i skolan.
Det tycker jag är spännande.
- Valdemar!
- Ja!
- Hjördis!
- Ja är här...

Så ungefär!
Anne-Marie,

som länkar vidare med anledning av detta med namn
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/04/who.html

ELLEN KEY OM NUTIDENS BARN

Man måste göra tusen gånger mer för barnen i vissa riktningar och hundra tusen gånger mindre i andra.

Ellen Key, Barnets Århundrade del 2, 1909, Bonnier Förlag

Det Ellen Key beskriver är att vi måste låta barn ta ansvar för det de kan ta ansvar för. Den form av "härdning" för livets realiteter är inte skadligt menar Ellen Key. Hon beskriver det bortklemade barnet som får allt serverat, som skyddas från sina misslyckanden och de barn hon tittar på och formar sina tankar utifrån är för länge sedan borta. Saker och ting går igen, vi ser dem också idag.

Kanske gör vi barn till objekt idag - i en värld där de längtar efter att vara subjekt - med allt vad detta innebär tänker jag.

Anne-Marie

SEXÅRINGARNA

Mitt emot mitt klassrum finns sexåringarna.
Mitt emot mitt klassrum finns det en helt annan pedagogik.
Mer av lek.
Det är begripligt att de lär sig en hel massa saker då - jag menar - de leker ju!
Sexåringar är mätbara. I sin fysiska form. Armar och ben går att mäta.
Resten är en ynnest att få vara med om.
Mittemot mitt klassrum är sexåringarna,
Jag sneglar på de där som är skolans minsta storlek.
Deras ben är si och så långa - och de använder dem rätt - de springer och hoppsar.
Deras armar är jääääääääääääätte långa - för en sexåring är stooooooooooooooor - och de använder sina armar för att upptäcka saker och ting.
Jag ser en pedagogik som låter ungarna begreppa saker och ting.
Det gillar jag!

Anne-Marie

VÄXANDE - EN PROCESS

Den danske barnpsykologen Dion Summer beskriver i sin bok Barndoms psykologi det kompetenta barnet och barnets vilja till utveckling, delaktighet och samspel. Undertiteln är "utveckling i en föränderlig tid". Jag läste den då boken kom ut, nu är den kurslitteratur på Universitetet i ämnet BARNKONVENTIONEN och BARNS RÄTT: Jag har avslutat mina studier och tänker fortsätta att fördjupa mig i ämnet och ta ytterligare poäng under våren.

Jag citerar Dion Summer, vars bok jag absolut tycker att man ska läsa i sin helhet:

"Nutidens barn är inte en porslinsdocka som går sönder vid den första miljömässiga stöten. Däremot är vajre barn en mer motståndskraftig plastisk docka; Det påverkas av tryck, men kan återta sin form och få nya bucklor vid senare stötar. Med det kan också gå i bitar vid mycket kraftiga påfrestningar.

"Utvecklingen måste därför uppfattas som en process, där sambanden mellan tidig utveckling och senare utveckling i livet inte är ett givet öde, utan en utvecklingsmöjlighet."

Att livet handlar om samspel mellan det yttre och det inre där miljön som omger oss påverkar våra liv. Hur de påverkar ett växande barn handlar om hur vi respekterar och värnar om växandet. Det är inte lätt att växa, växande handlar om att möta motstånd, gå igenom svårigheter, utmaningar och vilja till förändringar. Ett barn som växer också de svårigheter som växandet innebär. Skolan är en plats för växande, såväl fysiskt som psykiskt. Det vet vi lärare som arbetar där.

Anne-Marie

Dion Summer, Barndoms psykologi, Runa Förlag 1997

GÅ VIDARE TILL FILIPPAS BLOGG

ELEVENS HÄR OCH NU

DAGENS FUNDERING

BARNENS VÅR

Det är vårtecken runt en skolgård. Alldeles intill leker några barn. Så syns våren.
Anne-Marie

BOKSTAVSBARN

Jag har väldigt ofta funderingar över bokstavsbarnen och diagnoserna. Jag tror säkerligen att någon har ADHD men jag tror inte att de är så många. Jag är rädd för diagnoserna som ställs innan man börjat titta på omgivningen kring barnet och de vuxnas ansvar i relationerna. Det är så lätt att göra diagnos och fokusera problemet utanför dess kontext. Bokstavsbarn är ett fint begrepp - i min värld handlar det om att bli läsare och bokstaverare... samhällsinkluderad!

Snälla hjälp mig med tankar om ADHD och hur ni ser på den diagnosen?
Anne-Marie

STOLT FRÖKEN

Stolt fröken springer iväg till skolan.
Ska möta upp ett arbetslag - min klass!
En  av mina elever skickade ett sms igårkväll om önskemål vad denna dag skulle innehålla.


"Kan vi jobba vidare med matten och börja dagen med att läsa?"

Det finns bara ett svar.
Självklart!

A-M

STÄLLFÖRETRÄDARE

VÄNDA OCH VRIDA

Då det gäller barns bästa är det viktigt att vända och vrida på perspektiven. Det är inte lätt men behövligt. Det är en vuxensak. Man kan ställa sig frågan - finns det något annat sätt jag kan se på det här? Så vrider man runt det hela några varv. Det är också bra om man är flera. Så att man får andra infallsvinklar. Så slipper barnet springa omkring och vara problemet. Om det är något problem vill säga.

Anne-Marie

BYT UT!

NU!

Bättre att hålla sig till nuet och framtiden än att ständigt titta på barnets historia. Speciellt om den historia barnet är omsluten av är av negativt slag. Jag vill inte ärva barns historia och prägla den i min relation till mina elever. Det är bättre att göra ett ordentligt avstamp i nuet och se vad som kan förväntas och utmanas för morgondagen,

Anne-Marie,
Vygotskij har sagt det bättre; Se morgondagen i barns utveckling!

SYMPTOM

Som läkare lägger jag märke till symptomen. Jag ser utslagen på huden. lägger märke till hostan, känner den förhöjda temerpaturen...
Som pedagog har jag också att göra med symptom: Leenden, skratt, rodnad, gråt, gäspningar, skrik, suckar...

Orden är barnläkaren och pedagogen, eller pedologen Janusz Korczaks.
Vad gör vi med de symptom vi lägger märke till? Hur tänker vi kring dem? Vad gör vi med dem? Vem bär det hela?


tänker Anne-Marie,
som är djupt försjunken i Sven Hartmans bok DET PEDAGOGISKA KULTURARVET, traditioner och idéer i svensk undervisningshistoria, Natur och Kultur 2005

APRIL...

HÖGLÄSA SJÄLV

- Det var en gång...
- Det var en gång...
- Det var en gång...
- Det var en gång...

Fötterna snor runt. Ibland ligger den ena foten över den andra, ibland är det tvärtom.
Tårna längst ut vickar. Språket rör sig i den lilla tvååringen.

- Det var en gång..
Sängen han sitter i är stor.
Mammaochpappastor.
Där i sängens mitt sitter han och läser:

- Det var en gång..
- Det var en gång...
- Det var en gång...

Han kliar sig i håret. Bläddrar i den stora boken.

- Det var en gång..
- Det var en gång..

- EN NOOOOOOOOOOOOSBÖRN!

Nu är sagan puuuuuuuuuuut!

Tvååringen slår ihop boken. Kliar sig i huvudet.
Så börjar han om från början. Det var en gång...det var en gång.... det var en gång....

Målet är bilden med noshörningen, lyckan att återse den noshörningen, förlåt jag menar ...NOSBÖRNEN (nosbjörnen).

Anne-Marie,
som minns hur högläsningen övertogs av barnen.

MORFARS HÖGLÄSNING

LPO-94 och BARNKONVENTIONEN

 

Barnkonventionen antogs i FN 1989. Den nya läroplanen antogs 1994.
Den nya rönen om barns kompetens har också flera år på nacken. Om vi beaktar barnkonventionens födelseår -1989. Ett barn som föddes då är idag 19 år gammal och har passerat gränsen för begreppet barn med ett år. Det är en ung vuxen människa. Läroplanen ska ha påverkat många elever i svensk skola. Den kallas fortfarande ny. Idag är det barn som föddes samma år som Lpo-94 hela 16 år och därmed är den obligatoriska skolplikten över. Den fråga jag ställer mig är hur har dessa två avgörande dokument påverkat dessa barn?

Anslaget i Lpo-94 handlar om växande. I alla avseenden.

Anne-Marie ,

som skriver uppsats om Barnkonventionen och om rättigheten att vara okunnig.

JANUSZ KORSZAK - OKUNSKAPEN

Jag återkommer ständigt till Janusz Korszak tankar om barn. Jag började läsa Janusz Korszak för 15 år sedan och jag läser de böcker jag har om och om igen. Så är det med utveckling. Man måste gå tillbaka till källan. Läsningen förändras och fördjupas i takt med den kunskap och erfarenhet man tillägnat sig som läsare.  Jag hoppas jag alltid förändras i takt med min omläsning.



Janusz Korszak var en av initiativtagarna till en global barnrättskonvention.
Litteratur:
Korczak - Liten igen, utgiven av Svenska Korczaksällskapet 2007
Korczak - Barns rätt till respekt
Korczak - Att älska ett barn

BERÖRA SITT SPRÅK

Ett barn som är intresserad vill ta på, beröra, känna och utforska. Så rör sig språket in i människan. Via det handfasta fattandet. Det är mycket rörelse i språket.

Anne-Marie

PERSISK NYÅRSDAG

- Är det ok om jag kommer lite senare imorgon?
- Ja?
- Vi firar nyår ikväll!

Gårdagens lilla fråga mot vår röda dag den första januari varje år?
Anne-Marie

FÖRHÖR

Idag hade vi förhör i min klass. Igår jobbade vi med kartboken, alla länder och huvudstäder. Idag förhörde eleverna mig. Det var omvänt förhör. Precis i Vygotskijs anda.

- Jo du kan det... tänk så här... jag kan ge dig en ledtråd... tänk på...

Där satt jag mitt i samtalet och frågandets glädje. I och med att eleverna fick säga hur jag skulle komma ihåg, vad jag skulle tänka... hur jag kunde härleda... blev deras egna strategier åtkomliga och synliggjorda. Jag lärde mig massor. Och... jo då... alla städer satt inte... så hjälpen från eleverna var autentisk - Jag behövde den.

Anne-Marie

SKOLIDÉ

Det är hos eleverna det ska tändas en idé.
En tanke. Ett slags ljus.

Anne-Marie,
som rusar iväg till skolan där min lilla klass väntar.

SAMTALEN I MATSALEN

FÖRSKOLEKLASSENs KAN

Alldeles intill mitt klassrum är förskoleklassen. Dit in smyger jag mig ibland. Då tid ges. Jag brukar få modella storboksengagemangsläsning med ungarna där. Och det är så roligt. Nu lekte några killar med en klocka.
- Jag kan ... det är minutvisaren
- Jag kan klockan. Alla timmarna kan jag.
- Jag kan ... men va... nu försvann timmenvisaren (minutvisare dolde timvisaren)
- Jag kan ... bära den här klockan.
- Jag kan...

Det slår mig plötsligt att alla berättar vad de kan. De kan. De kan.
Jag måste ta vid - de kommer till skolan med sitt kan. Jag kan.
Jag vågar inte tanken att de förlorar sig in i orden
- Jag kan inte!

Anne-Marie,
som storögt tittar in på lärare och förskoleungar, skolpersonal och en och annan förälder ibland, och ser så mycket utvecklande och roliga saker... fast det förståss ... mest på lek! (Det sista skulle jag vilja höja till skyarna!)

ELEVTÄNK om HÖGLÄSNING

Elever som får tänka kring frågor som angår dem visar ofta med stor tydlighet hur vi bäst når dem.
Anne-Marie

BARNLITTERATUREN SOM BAROMETER

INTERNATIONELLA KVINNODAGEN

Internationella kvinnodagen - jag rosar en liten en!



Rosor till Nina - den självklaraste kvinnan i min närhet. Hon tar sig själv på stort allvar, tar utrymme, deltar i diskussionerna, härmar för att förstå, påverkar genom att slå ett kraftigt slag med skeden i bordet. Äter girigt upp sin mat och bryr sig inte det minsta om att hon lägger in något som kan lägga sig kring hennes yttre. Hon blir spontant glad och drar sig omedelbart bort från sådant som inte är bra för henne. Då skriker hon ut ordentligt. Det roliga med denna lilla kvinnliga varelse är att hon också tycker om att bli uppvaktad. Hon blir glad åt fina ord, kom och var med - inbjudningar samt något inslaget av något slag.
Hon är hela två år stor. Två år.

Anne-Marie,
de vuxna runtomkring en liten en ansvarar storligen för den fortsatta utvecklingen.

ROM-ANTIK

ROM
ANTIK
ROMANTIK

Anne-Marie

LÄRA ÄR EN SLAGS RÖRELSE

Lärande handlar mycket om kommunikation. Vi är inte mottagande kärl när vi lär. Vi lär genom att ingå i sammanhang. Därför är det klokt att låta eleverna samtala med varandra kring ett undervisande fokus. Jag tror på rörelse och aktivitet då vi lär. Själv har jag svårt att sitta still och klura ut något - jag behöver röra mig omkring, göra något handfast, för att sedan koncentrera mig. Det är svårt att vara elev. Väldigt stillasittande och enblicksriktande.

Anne-Marie

HELIG LÖRDAG

Ett helt fönster med barnskyltdockor. Jag rusar in med min kamera
- May I? frågar jag alldeles för ivrigt, jag vill fotografera varenda docka, jag pekar övertydligt på min kamera.
- Si? svarar expediten mycket tveksamt. Hon vet inte vad hon svarar på.
Jag vet inte om hon förstår. Hon pustar ut i en lättnadens suck då hon själv slipper vara med på fotografierna.
Det är svårt när man inte förstår varandra.
Jag tilläts fotografera under närvaro av personal.

Väl hemma tittade jag noggrant på dockans leende och de märkligt välgjorda tänderna. Jag undrar ständigt varför barnskyltdockorna inte tillåts vara barn. De är så fint klädda. De har ofta så allvarliga miner. De har så välbeställda kläder. De borde leva rövare.

Anne-Marie,
som ska titta lite närmare på Vatikanstaten, det suveräna lilla riket mitt i Rom.

PLATSER FÖR FÖRFATTARE

Författarporträtt.
På en restaurang.
På en bar.
Överallt.
Det gillar jag.

Anne-Marie,
som letar efter detaljer i det stora hela.

GRANNKLASSEN SEXÅRS

Mina klassrumsgrannar.
De är många och de är små.
De är hoppiga, glada, nyfikna och frågvisa.

Deras lärare är glada, vänliga och nyfikna.
Jag tror att det finns ett samband.

Anne-Marie

KRÄNKA DE OKRÄNKTA

Debatten om de kränkta på Lärarhögskolan får mig att tänka på ansvar.
Ansvaret om sin nästa. Då tänker jag på yrket lärare och lärarens ansvar. Ansvar för lärandet, lärandeprocesser och elevernas framtida möjligheter.

Det är en ansvarssak att vara lärare. En lärare har, låt oss säga, minst 19 elever och som mest, låt oss säga, flera hundra elever. Eleverna har skolplikt vilket innebär att de är skyldiga att vara i skolan. Väl i skolan har eleverna läranderätt och förväntansrätt. Skolan har till uppdrag att verka för att eleverna får de utmaningar lärandet behöver. För att skapa de absolut bästa förutsättningarna för detta krävs lärare. I min definition av lärare talar jag om utbildade lärare. Det betyder inte att man äger lärarens yrkeskompetens under tiden man utbildar sig, jag ser utbildning som prövotid, men man måste parallellt med sin lärarutbildning förstå det ansvar en lärare har och hur detta ansvar kommer att påverka många andra.

De lärarstudenter jag träffar tar sitt ansvar fullt ut, tar sitt lärande på sant och genuint allvar vilket ger mig framtidshopp och tilltro till den kraft som bor hos de blivande lärarna. Men jag fick också höra hur lärarstuderande upplevde sig kränkta av att de kränkta fick så mycket utrymme vilket därmed kränkte de okränkta. Det blir lite absurd - De kränkta kränker de okränkta. Det vill säga de blivande lärarna fick en känsla av att yrket nedvärderas.



Jag vågar nästan inte skriva... med rädsla för den kränktes rätt... och jag vill verkligen inte trampa på tår...men då det gäller barns framtid... så måste vi värna om deras rättigheter här och nu. För de har små tår... och de ska få stora fötter... som ska stå stadigt på kunskapens mark.

Det perspektivet antar jag.
Barnets.

Anne-Marie

länkar vidare; http://lumaol.wordpress.com/2008/02/19/krankt-kranktare-kranktast/

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=743702

http://svensklararen.blogspot.com/2008/02/klass-9a-en-skoldebattens-mdchen-fr.html

SKOLANs ARBETE

Jag läser Clarence Crafoords bok PLATSER FÖR VÅRT LIV, 2007 och väljer att citera följande:

"Barn är inställda på att skolan är en plats för arbete och väntar sig att man ställer krav på dem. Att skolan är en plats för ett visst allvar. Jag kan därför tycka att det är ett slags brist på respekt och ett svek mot barnen att skolan anstränger sig att vara lekfull och aktar sig för att ställa krav på barnetn och att den indirekt förespeglar barnen att de inte ska behöva arbeta. Kanske vore det mer respektfullt mot barnen att svara upp mot deras förväntan på att skolan är en arbetsplats ... "

och ett citat om skolvägen...

"Skolvägen är en mellanvärld, ett mellanområde för lek och skapande och för bearbetning av det som skett i skolan."



Anne-Marie tänker:
och tänker...

Jag tycker eleverna ska få ha förväntningar på skolan och sitt lärande, likaså tror jag att en lärare som hyser förväntningar på eleven visar den omsorg som lärandet ska omslutas av. Jag har inte tänkt färdigt... jag tänker vidare än så.

Anne-Marie

MERA

TOMAS TRANSTRÖMER

<<<<>>>>

Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
- Utan program.

Alla står i kö hos alla.

>>>><<<<

Orden är Tomas Tranströmers, dikten Ensamhet, Diktsamlingen Klanger och Spår, Bonniers 1991


Ibland undrar jag när vi låter ett barn vara ensam i den goda ensamheten. Jag minns då jag var liten... hur jag kunde njuta av detta varande. Minnen håller sig lite flyktigt på avstånd men "goda ensamheten" handlade om att gå med nya träskor på en nystädad stig mellan två hus. Det är en slags sällsam lycka. Jag kan nästan minnas ljudet av mina lyckliga träskor, och hur jag stannade upp lite då och då, tittade på träden och någon nyckelpiga... och sjöng någon liten låt. Det är oerhört livgivande detta minne. Ingenting hände nämligen. Men allt som skedde flyttade märkligt nog in i mig. Jag minns också hur min mormor skickade ut mig i vårsolen, litade på min förmåga att ta vara på mig själv, stängde dörren på glänt till det hus jag kunde springa tillbaka in i om otryggheten behövde värmas till trygghet.

Barn behöver uppleva en god ensamhet också. Den är inte farlig. Vuxna ska omsorga för att den kan vara god. Genom att lita på barnet och på stunderna att få göra ingenting. Tio minuter om morgonen, tio minuter om kvällen. För att hindra köbildning.

Anne-Marie,
som vaknade denna lördagmorgon med Tomas Tranströmers ord om det möjliga i ensamheten.

ELEVER

Barnkonventionen skriver
Barnet.

I skolan talar vi oftast om kollektivet elever.
I min skolkonvention skriver jag in eleven.
Det är inte en tolkningssak.
Det är.
Barnet.
Eleven.
Individen.

Sen kan man alltid ingå i kollektivet.
Det är inget fel i det.
Bara man är en självständig och respekterad individ.

Anne-Marie
som drömmer om en SKOLKONVENTION, jag skissar på idén.

INNAN eller EFTER

JANUSZ KORSZAK: PEDAGOGENS LÄRANDE

JANUSZ KORSZAK: KYRKOGÅRD eller ÄNG

ENSAMT I CENTRUM, SA JESPER JUUL

Ranunkel, 7 feb 2008, tack till givaren.


Det är ensamt i centrum, sa Jesper Juul.
Vi åt middag ihop. Tänkte några saker tillsammans.

Det är ensamt i centrum, sa Jesper Juul.
Barn som får allt fokus.
Står i mitten av föräldrarnas omsorg.
De omsorgas bort och görs ensamma i sitt centrum.
Hellre då ett mitt i ett sammanhang.
Där är man delaktig.
Inte ett objekt för omsorg.
Bättre ett subjekt som ingår, behövs, påverkar, inverkar, vill och kan.
Ett subjekt med rätt att påverka.
Ett du.
Ett jag.
Du och jag.
Vi.

Så gör vi samspel ihop.

Anne-Marie

Jesper Juul - Det kompetenta barnet
Jesper Juul - Relationskompetens (pedagogisk relationskompetens)
Jesper Juul - Konsten att säga nej

Lördagsutsikt

Lördag idag.

Om jag törstar efter solljus upplever jag mig genast förlåten.
Om jag törstar efter färgspel upplever jag mig omedelbart förlåten.
Om jag törstar efter ... får jag lov att verka för det på mitt eget lilla vis.

Det går att se ljusare på tillvaron.
Anne-Marie

FÖRTVIVLAN

Man har rätt att känna förtvivlan.
Det är en rättighet.
När man känner förtvivlan tar den sig olika uttryck.
Omvärlden ska söka förstå.
Härbärgera.
Göra mindre farligt.



Jag tänker på den förtvivlan en liten människa kan känna. Den måste få göra sig uttryckt. Muminmamman i TrollKarlens Hatt möter sin förtvivlat förändrade son. Mumintrollet har gömt sig i Trollkarlens Hatt och kommer ut som en helt annan figur. Jag tänker alltid på den ilska ett litet barn kan känna, eller den förtvivlan ett barn kan känna, eller den obegripligt stora känsla ett barn kan bära, och det som gör att man ibland inte förstår sig på sina reaktioner.

Mumintrollet förtvivlan, hans bottenlösa oro över sin oigenkännlighet kan inte möta omvärldens otrygga mottagande, eller frånstötande, utan måste få bekräftelse på att vi ser dig, och detta du nu känner är inte farligt. Vi håller om i tankarna, tar emot, finns kvar.

Muminmamman står framför sitt förtvivlade mumintroll, oigenkänlig för omvärlden och för sig själv, hon avvaktar, vilande och väntande, hon gör inte de stora åtbörderna, hon tar emot mumintrollets ord när han ber om att bli rätt förstådd och rätt uppfattad.

Muminmamman härbärgerar allt av förtvivlan, och bekräftar - Du är mitt muminbarn.
Med betoning på ÄR. Därmed kan mumintrollet göra alla sina reaktioner inom ramarna, i trygghet, i kärlek, i bekräftelse och ögongensvar.

Ibland är vi förtvivlade,
låt oss få vara detta,
möt upp och se.
Det är inte så farligt.
Det är farligare för alla om vi blundar.

Anne-Marie

som tänker på små barns förtvivlan.

VAD SKA BORT?

Vad ska bort?

Kakan kan tas bort och stoppas i munnen.
Pennorna kan läggas i händer som vill måla och rita.
Teckningen kan minnas en plats mellan två spännande boksidor.
Men orden i ordboken representerar fenomen och begrepp kopplat till barn och barns villkor. Vissa ord skulle inte längre behövas. De skulle kunna försvinna bort. Men för att de ska försvinna krävs det mycket av oss runt omkring barn.

Anne-Marie

ELEVENS GÖR DET LÄRAREN GÖR

Elevhanden skriver självständigt på blädderblocket - Lärare idag - så skapas ett större lärande i klassrummet. Det vi lär mellan varandra. Allt ska åskådliggöras. Det kan eleverna också göra. De har sett mig göra verklighet av mina tankar, då har de en modell att följa. När de har det kan de utveckla lärandet i en större gemenskap. Vi är lärande tillsammans.

Anne-Marie,
som lånar av John Dewey, learning by doing, och tänker teaching by doing, vilket ska bli en bok,
någongång. Titeln är skyddad. Men tanken är fri.

TRE ÖNSKNINGAR

GÅ I BARNDOM

Gå i barndom.
Det gör jag varje dag.
Men jag dömer inte.
Jag går bredvid.
Barn. Men ingen Dom.

Anne-Marie

SKITJOBBIGT ATT VILJA

LITEN HAND

Den kommer alltid mellan.
Denna lilla hand.
Här är den, Här är jag.
Lika nyfiket finns det med där vuxna händer gör.
Vi är inte lika nyfikna, Vi är så vana vid vårt görande.
Men liten nyfiken hand är inte det.
Diskborste, kniv och gaffel, stekpanna... ja allt det där vardagsgörandet är spännande och nytt.
Därför dyker handen upp precis där jag är. Alldeles precis intill.
På skärbrädan, vid kniven, vid stekpannan.

Anne-Marie

SMAKA NYTT

Att smaka.
Hela människan erfar smak.
Alla sinnen är på spänd.
Något nytt ska erfaras.

Det vattnas inte i munnen första gången.
Smaken går flera varv.
Identifikation.
Letandet efter igenkännandets träffar.
Hjärnans aktivitet.

Ögonen pekar inåt.
Mot koncentration.
Att smaka.
Det är en aktivitet.

Det aktiva smakandet.
Vi vuxna erfar det bäst då vi avsmakar.
Annars äter vi fort och tror att vi vet.
Kanske vi  kan ta en mindre tugga.
Smaka av.
Aktivt. Medvetet.

Anne-Marie

SJÄLVSKATTNING

Alltid egna utvärderingar.
Alltid berömma sin förmåga.
Aldrig det motsatta.
Alltid det framåtriktande.
Det aktiva lärandet.
Alltid det goda.

Anne-Marie

ETT BARNS BLICK

Älskade lilla.
Älskade du.
Det är bara så att när du tittar då tittar du.
När jag ser dig då ser jag dig.
Så är det.

Ett barns blick.
Det väcker en vaksam tiger inom mig.
Det väcker omskyddarhandling och omsorgskänslor.
Det väcker omvärldstankar och framtidsutstakarvägar.
Världen måste få vara god,
Jorden måste hålla.

Anne-Marie

VÄRMERIKTANDE FRÅGA

ORO runt KLASSEN

GOOGLE ANALYTICS 2

Det var lite roligt att titta på hur det ser ut... jag har på två dagar haft 222 unika besökare, jag vet ungefär hur de kommer till min blogg... jag har haft 412 bekanta besökare... och sammantaget har mina läsare läst väldigt många sidor...

Jag blir lite rörd. Tänk om jag kunde ta er i hand och säga - Välkommen. Då skulle jag göra det.
Jag ser också en del besökare jag inte visste om, som inte trycker ned några ord här, och som återkommer med regelbundenhet, tja... på två dagars analys... Det var lite som att få syn på er. Och vet ni... det värmde.




Jag har gluttat in bakom kulisserna - för att göra det bildligt. Google Analythics.
Fniss. Tack ni alla.

Tack.
Anne-Marie

IDÉ

Jag har fått en idé! Den ska jag ta med mig till skolan.
Anne-Marie

ORDRIKT

MOTTAGANDE

(publicerat med tillstånd)


Det där första ögonkastet.
All den värme som kan genomströmma hela människan.
Hela jag ler. Mina händer vecklar ut sig. Mitt hjärta har inga gränser.
Tänk så mycket kärlek ett litet barn kan väcka.
Knappt två år gammal.

Här möts vi. Jag har kameran i handen. Tar mitt kort. Mina ögon ska vara riktade mot denna lilla.
Möta och bekräfta. Titta här är ju du. Nu kommer jag. Så ska mina ögon utstråla. Ingenting får komma emellan.
Kameran får sköta sitt. Jag ska möta ett litet barns blick.

Anne-Marie

HÄR VAR ETT BARN

Här har det varit ett barn.
Nåde den som skäller på barnet.
Banna hellre bräckligheten i glasögonkonstruktionen.

Anne-Marie

UPPFOSTRAN

<<<<>>>>

"uppfostran är ett område där konservatismen lätt kan breda ut sig"


<<<<>>>>



orden är A S Neill,
förkämpen för den fria fostran och barnets rätt,
och drev idéskolan Summerhill.





Anne-Marie tänker:
Jag läser boken "TANKAR OM SMÅ BARNS FOSTRAN" , utgiven 1981 av Natur och Kultur, Det finns mycket att säga om uppfostran. Men här har A S Neill helt rätt. Uppfostran blir lätt väldigt konservativ. Det beprövade det trygga. Vi traderar våra livsberättelser och överför dem på vår nästa. I den politiska debatten om ordning och reda är uppfostranstanken synnerligen konservativ. Det tål att tänka på. Jag är nog beredd att söka hållbara framtidslösningar.

Anne-Marie

NYFÖRLÖST MAMMA - ORD

EN NY LITEN

Igår fick jag ett sms.
Nu är en liten född.

En ny liten människa kom till oss alla igår.
Det är så stort när någon liten, liten kommer.

Det ska beredas plats. Omsorgsplats.
Det ska beredas inhysarplats. Här på jorden.
Det ska beredas utsiktsplats. Från nu till framtid.
Det ska beredas - och ordet ska ha betyda handling, om och om igen.
Barnets bästa.

En liten liten kom igår.
Det kommer alltid en liten, liten någonstans i världen.
En liten, liten knyter själv an och tar sig ton.
Det är vi runt omkring som skapar möjligheterna och förutsättningarna.

En liten, liten.
Det är stort.
Väldigt stort.

Välkommen du som kom igår.
Vi ska göra vårt bästa för dig.

Anne-Marie


Till Er som tog emot liten, liten.
All värme och ett liv fyllt med nya hyss.

TA MINA ORD...

Ta ordet i din mun. Det är en pedagogisk tanke och ett förhållningssätt jag har i det klassrum jag befinner mig i. När eleven inte har egna ord, inte riktigt vet, är det alltid en början att härma lärandet genom någon annan. Tänk dig en lektion i engelska där eleven aldrig får säga någonting, vågar inte, tror sig inte kunna. Då sträcker jag ut min hand - bjuder in - Ta mina ord!

Rätten att ut-tala.
Rätten att låna, härma, utveckla genom modeller, rätten att vara okunnig, rätten att få delta, rätten att ingå.
Det är min uppfattning! Då måste jag i varje ögonblick modella detta.

Anne-Marie

SAMTAL MED EN SEXÅRING

En liten sexårskille ville boksamtala med mig. Det kan jag inte säga nej till. Allt annat kan läggas åt sidan för ett värdefullt samtal.
- Kom du, så nyfiken jag blir över vilken bok du vill visa mig, kom så tittar vi tillsammans, välkomnade jag.
Den lille killen ville visa läskiga bilder i boken. Vi gjorde en bildpromenad genom boken. Läskiga bilder. Bloddroppar på golvet.
- Dom e jetteleskiga... kolla blodet...
När vi tittat igenom det läskiga tittade vi på omslaget.
- Vad tänker du att boken heter, undrade jag.
- Blodet... svarade lillkillen.

Inom en snar framtid läser han texten. Han är nyfiken. Han läser av det han kan. Det är en god förutsättning för  boken och den framtida förståelsen för texten. Men just detta. Gemenskapen med bok och en medläsare behöver ett läsande barn långt upp i åldrarna. Det är en mycket viktig sak.

Läsa intillboken.
Anne-Marie

ÄMNE VÅLD

Anton Abeles initiativ "Stoppa gatuvåldet" vill verka för att skolan ska samtala, diskutera och undervisa elever om våldets verkningar såväl medicinskt och rättsligt. Visst, det gör jag gärna. Det slår mig då - att skolan ständigt är den plats man hyser hopp till. Det är inte så konstigt - det är där eleverna möter, konfronteras, samtalar, träffar vuxna människor. Det är en stor samlingsplats med andra ord. Men ensam ansvarig för de unga - det har inte skolan. Det har samtliga vuxna.

It takes a village to bring up a child.


Anne-Marie

DISKUSSION OM FOTSPÅR

Jos - Vilken fin tålinje du har!
A-M - Men du har justare akilleshäl!

Anne-Marie

ELLEN KEY - ÅRHUNDRADETS BARN

Läser Ellen Key... Barnets Århundrade!
Min utgåva är årsmärkt 1911.




Man måste göra tusen gånger mer för barnen i vissa riktningar och hundra tusen gånger mindre i andra.





Anne-Marie tänker och skapar dessa ord

"I skolan värld gör vi eleverna till
allt för stora mottagare,
inte deltagare!"

Anne-Marie
skriver uppsats om Barnkonventionen i skolans värld.
Delar med mig brottsstycken under arbetets gång.

SKAKVÅLD

NYTT ORD - Skakvåld

Skakvåld betyder att man skakar en liten bebis så att den får allvarliga skador. Jag tycker inte om det sammansatta ordet. Det är våld... inget annat. Den som skakas är försvarslös och helt i händerna på den vuxne. Ordet hör bara ihop med ett litet människobarn. Vet inte om det förekommer i termer kring våld mot vuxna.

Skakvåld.
Alla ord föds ur en handling.
Tänk att vi behöver ordet skakvåld.
Att själva handlingen existerar.
Dikten är inte farligare än verkligheten.


Anne-Marie



Googlade på ordet Skakvåld - 3410 träffar.

INGEN JULGÅVA... TILL MIG...

BARNKONVENTIONEN i verkligheten

NYA ELEVER - VARJE DAG

Nya ögon ser andra saker.

Mina elever.
De är ständigt nya för mig.
Det betyder att jag tänker... vem är du idag?
Det gör att man tittar med nya ögon.
Om mönstren ska brytas så måste andra ögon titta.
Det kan vara gott att tänka så.

Anne-Marie

PUSSEL

Detta att sätta ihop saker och ting med vartannat.

Detta såg jag vid ett besök i ett litet barns rum. Där sitter den manliga dockan i den rosa bilen. När jag frågade vad han gjorde där visade det sig att han bara fick sitta där för han var på väg till jobbet. Där tog liksom leken slut. Då jag frågade vad de andra dockorna gjorde så var det full aktivitet.

Jag vill inte värdera någonting av det här. Men det är så att om man ska veta något när man är liten behöver man vara precis där andra människor gör och verkar i samma miljö som barnet. Dockan sitter i en rosa bil. På väg till jobbet. Vad detta innebär är svårt att veta. Om man är liten.

Morgontankar innan jag sätter mig i bilen på väg till mitt jobb.
Anne-Marie

VACCINATION IKEA

ETT BARNS BLICK

Detta är INTE ett barn. Men kanske ett barns blick. Jag har fått nya ögon på hur barn samtalar med vuxna. När ett barn tittar på något som intresserar dem och de har en vuxen med sig så tittar barnet upp på den vuxne för att liksom dela det upplevda. Detta är små åtbörder som blir synliga när man tittar länge på ett barns sätt att samtala med vuxna. Det är så ofta barn bjuder in vuxna att delta. Det är viktigt att möte upp då. Titta ihop. Bekräfta det gemensamma. Inte titta bort. Inte heller titta ned på.

Anne-Marie

NEJ - FÖRSTA ÅSIKTSORDET

SMS-SAGA

"En man gick över ett övergångsställe.
Han snubblade på sin egen tanke.
Snipp snapp snut,
så var sms-sagan slut."



Fick en SMS-saga igår.
19 ord. Det är en hel saga.
Mer behövs inte för att det ska bli en saga.

Anne-Marie

SNABBA SLUTSATSER

RULLTRAPPA från litenperspektiv

Kameran gör att jag får titta noggrant utifrån liten-perspektiv. Det är inte alltid dessa fotografier blir så bra. Motivet håller sig undan. Man får en armbåge i kameralinsen. Man får en knuff av någon som inte ser att man böjt sig ned. Man får hålla tillgodo med utsikten. Här håller jag kameran i samma höjd som en liten pojke som åker rulltrappa. Det är inte mycket till utsikt. Men vi som är lite större kan faktiskt förändra den.

Anne-Marie

TOVE JANSSON citat

SKYLTOMSORG

Här har något hänt? Akta mej är en aktiv omsorgsskylt. För de som inte kan akta sig själva. Något har hänt. Jag hoppas någon har väjt och hamnat i skyltkaoset och därmed räddat något av det som avsågs med skyltarna.

Anne-Marie

JAPANSKA INFLUENSER

Till och med eleverna stod stilla och tysta inför denna utsikt.
Vilsamt. Långsamt. Stillsamt.

- Kan du inte fotografera det här, frågade en liten kille.
Absolut sa jag. 

Vi var på vandring från skolbyggnaden. Hit kom vi. Det kändes som sjumilastegen fört oss till Japan. Vi tog med oss alltsammans tillbaka till skolan, under det att vi pratade om andra världskriget, Hitler, operationer, sjukdomar och andra saker som fanns lagrat i eleverna.
Promenader leder ofta väldigt långt.
Underskattad aktivitet tycker jag.

Anne-Marie

BARNKONVENTIONEN ÄR MYNDIG

EDBOSKOLAN och PORTRÄTTEN

Det är en elevs arbete. Porträtt. Det är en lärares arbete att skapa förutsättningarna, tid och plats, och mycket lärande bakom det som inte syns. Detta är en kollegas elever. Jag är förstummad när jag går förbi i korridoren. Prisar min kamera. Men allt ljus ska ägas av eleverna och deras lärare. Här är en till. Se och njut.



Anne-Marie

LAPTOP ur barnets perspektiv

BARNOMBUDSMANNEN - TACKOLOV

Puh... Barnombudsmannen kvar! Här är barnens juridiska företrädare.

Anne-Marie pustar ut.

Bilden från Bloggen Allt om Barn.

SE UPP MED UPPFOSTRAN

ELLEN KEY:

>><<

JAG HAR ÄNNU INTE SETT EN UPPFOSTRAD MÄNNISKA.

JAG HAR SETT NÅGRA UPPÄLSKADE, EN DEL UPPDRIVNA,

MÅNGA UPPTUKTADE - ALDRIG EN UPPFOSTRAD!



>><<


Blott dem som kan leka med barn,
också är i stånd att lära dem något.


>><<









JAPP!
BARNKONVENTIONEN i tidig tappning.
Anne-Marie

HELLSING - ÄLSKADE FÖRFATTARE!

Det är mycket människor runt Lennart Hellsing och Yvonne Lombard på Street denna söndageftermiddag. "Krakel Spektakel gör själv" ska snart spelas, läsas upp inför stor publik. Lennart Hellsing skriver in sig i sina böcker och i oss. Så är det. Det är ett långt författarskap. Och stort. Jag älskar Lennart Hellsings språk. Leken med orden. Orden blir leksaker i Lennarts penna. På djupaste allvar.

Över en kaffekopp och ett dussin kakor träffar jag Lennart Hellsing lite då och då. Vi strör några ord runtomkring vårt kaffedrickande. När vi säger hej då... samlar jag ihop alla ord... och spar dom.



Orden flyger upp... och landar där de ska!
Här gör de två Hellsing och Lombard Krakel Spektakel.
Vi i publiken blir bara yngre och yngre och yngre och yngre och yngre... läs mer!

En gång till! Mera saga!

Anne-Marie

ELLEN KEY om HEMLÄXOR

Det är stimulerande roligt att läsa Ellen Key.

Här lite kort om läxorna:



Ellen Key:

Läxläsningen i hemmen förstör där trevnaden utan att främja självverksamheten, ty den sker i regeln med alltför frikostig hjälp - och ofta oklok - hjälp från föräldrarnas sida.

- citat ur barnets århundrande, del 2 sid. 116 -


Anne-Marie

SJÄLAMORDEN I SKOLAN - ELLEN KEY

Låt mig citera texter av Ellen Key - och hämta ord från 1888 samt 1891 BARNETS ÅRHUNDRADE - min utgåva är tryckt 1912 och utgavs då i två delar i ett billigt utförande till priset av 1 krona.

Vid nedanstående läsning bör noteras att Ellen Key skrev detta som en studie... av barns villkor. Ellen Keys idéer är också en av grunderna till FN´s barnkonvention.





SJÄLAMORDEN I SKOLORNA.

/ .../

Nutidens skola har lyckats i det, som enligt naturlagarna lär vara omöjligt, tillintetgörelsen av ett en gång befintligt stoff. Den kunskapshåg, självförverksamhet och iakttagelseförmåga, barnen dit medfört, ha efter skoltidens slut i regel försvunnit, utan att de blivit omsatta vare sig i insikter eller intressen. Detta är resultatet av att de på skolbänkarnas tillbragt sitt liv från omkring det sjätte till det adertonde året och tillbragt det med att timme efter timme, månad efter månad, termin efter termin intaga kunskap först i teskeds-sedan i dessertskeds, slutligen i matskedsportioner av flera olika mixturer om dagen, mixturer, ofta preparerade av läraren efter fjärde-femtehands framtällningar.

/.../

Och efter skolan kommer ofta en fortsatt studietid, där enda skillnaden i "metod" är att mixturen nu mätes med soppslev.

/.../

När de unga slippa från detta kosthåll, har den andliga matlusten och matsmältningsförmågan hos somliga blivit så ödelagd, att de för alltid sakna förmåga att mottaga verklig näring; andra åter rädda sig från alla dessa overkligheter in på verklighetens område genom att kasta böckerna och ägna sig åt någon det praktiska livets uppgift. I båda fallen äro studieåren i det närmaste förspillda.


Jag läser Ellen Key....



Hon är av sin tid och efter dessa ord om skolan presenterar hon lösningar:

* Ellen Key förespråkar samskolan, gossar och flickor bör gå i samma skola, olika klasser bör gå i samma skola - detta för att skolan ska lära för livet och människans villkor utanför skolan. "Samskolan, i ordets stora, fulla mening, blir den första bräckan i muren.

* Ellen Key skriver också om individens rätt. "När denna humanitet gjort sitt intåg i skolorna, när eleverna icke längre betraktas som "klass", utan var och en för sig, då skall skolan fylla ett av de många villkoren för att ge verklig näring - och därigenom utveckling och därigenom lycka - åt ungdomen.

* Ellen Key vill också ha en mer sammanhållen "läsning" där man läser fördjupat och inte timplansindelat. Hellre ett ämne grundligt där målet är att såväl de "ovanligt begåvade som de övrigas rätt" tillgodoses.




Kort sagt av Ellen Key - SKOLANS FYRA HÖRNSTENAR...

* tidig specialisering - för att bejaka elevens utveckling och intressen
* koncentration av vissa ämnen
* självarbete under lärarens ledning
* verklighetsberöring under hela skoltiden



Jag läser och funderar.
Barnets århundrade - det var 1900-2000 - det är dags att skriva en ny.
Klimatet kring barn och unga blir allt kallare.
Det är inte ordning och reda vi behöver.
Vi behöver en diskussion kring vad en människa är.

Anne-Marie

TA BORT KORKAR

När man är liten så prövar man.
Här är pennorna.
De har kork.
Korkarna ska av.
Det är roligt.
Alla korkar ska av.
När alla korkar är av är uppdraget klart..
Då letar ettåringen efter flera pennor.
Med korkar på.

Anne-Marie

UNIVERSELL LÄNGTAN

HJÄRNFORSKNINGEN... om lekfullheten





Kretsar för lekfullhet finns hos alla däggdjur och hos den enklaste laboratoriemusen. Detta system finns i de äldsta neurala områdena, nere i hjärstammen, en fördjupning nära ryggraden som styr reflexer och våra mest primitiva reaktioner.

/.../

Detta arbete har lett till att man har identifierat en särskild kemisk förening som skapas under lek och som styr den genetiska transkriptionen i dessa snabbväxande områden av ett barns sociala hjärna. Resultaten , som troligen gäller även andra däggdjur med samma neurala strukturer, exempelvis människor, ger en ny innebörd åt små barns universella längtan; JAG VILL LEKA.

Goleman sid. 224



Lekfullhet. Två syskon leker. Jag och min bror.

Jag leker ofta. Jag tror att det är samma universella känsla som gör att man ägnar sig åt något som intresserar. Jag glömmer tid och rum när jag fotograferar och skriver. Jag kan tänka ord... och skapa bilder. Det är en lek. Också som vuxen.

Lekfullheten... den ska in i skolan. Det är mycket kreativitet och lärande i detta djupt mänskliga behov. Den att leka.

Anne-Marie


Källa: Daniel Goleman: Social Intelligens, Wahlström & Wahlström, 2007

MÄRKTA MED NAMN

VAD HÄNDE MED ELLEN KEY...

SLÅ FÖR HÅRT?

BOKSTAVSBARN

Alla barn är bokstavsbarn.
Bokstäverna ska flytta in i barnet.
Inte läggas utanpå och förklaras ovanför huvudet.
Bli ett bokstavsbarn tillsammans med mig.
Jag är bokstavsvuxen.
Tillsammans är vi bokstavsmänniskor.

Anne-Marie

för att förtydliga;
Alla har rätt till sin utveckling. Alla har rätt att få utvecklas utifrån sin egen förmåga. Alla har rätt att bli respekterade. Alla har rätt att få uttrycka sina svårigheter och alla har rätt att få stöd i sin unika väg till språk och kunskap.

VATTENPÖL - EN OCEAN FÖR LEK

Gatubelysningen söker upp vattenpölen.
Regndropparna hoppar glada i vattenpölen.
Mörkret ovanför speglar sitt ansikte i vattenpölen.
Detta är ett vuxet perspektiv på vattenpölen.

Vattenpöl! Ett världshav för en lekande liten.
Små barn ska upptäcka detta lekhav.
Hur ofta tillåter vi dem?

När jag var liten. Då stannade jag och min bror vid vattenpölen.
Vi gick fram och tillbaka i den.
Vi blötte ner våra kläder och tinade upp vår leklust.
Ibland ser jag föräldrar som stannar med sina barn vid vattenpölar.
Då stannar jag också...

tittar ned på mina vuxenskor ... men om... så skulle jag hoppa högt i vattenpölen.

Anne-Marie

FÖRSKOLEKLASSEN INTILL

Besök intill.
Förskolans pedagogik.
Den känns nära.
Tavlan visar de bokstäver barnen har arbetat med.
Hur är de valda? undrar jag.
- Barnen är med och påverkar.
Det är H för det är Höst och ... svarar den näranära läraren.

Jag ska tillbaka dit in.
Näranära sexårs... väldigt nära.

Anne-Marie

TECKEN SOM VILL BERÄTTA

Min kvällspromenad går dit där det är tomt. Den tomma lekparken. Då ser jag annat. Här ser jag en lekparksskylt. Den grinar illa. Den är arg. Den vill säga något. Kanske den vill säga... här inne leker vi nu... men vänta bara tills vi växer upp... då...



Det är uttryck för någonting. Vi är skyldiga att lyssna till svaren. Vi är skyldiga oss frågorna. Jag tänker så mycket när jag ser dessa uttryck. Den ena är en varning. Det andra är en uppmaning. Allvarliga tecken.

Anne-Marie

LÄNKA MELLAN NYHETERNA

MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER

MOBIL (@) ETTÅRINGAR

De är infödda.
Dessa barn.
De är i all teknik.
Mobila.
Nyfikna.
Rörande röriga.

Denna teknik såg jag födas.
Denna teknik såg detta barn födas.

Anne-Marie

BRIS och BEREDD ATT HJÄLPA

BEREDD ATT HJÄLPA...
Vi arbetar vidare på BRIS.
Jag har skänkt min idé dit.
För Er som undrar.

Den behövs mer än någonsin.
Vuxna som är beredda på att bistå, hjälpa, larma, närvara, finnas...

Ansvarsberedda - handlingsberedda!

Anne-Marie

SKRIFTSPRÅKETS LJUD

MITT I RÄTTEN

Barns bästa ska alltid vara den vuxnes fokus.
Det betyder inte att alltid vara i fokus utan att få tillhöra och ingå.
Att få vara mitt i ... ingå i det som är fokus.

Anne-Marie

Teckningen är ur boken JAG BLIR GLAD... min bror ritade till min text. Bonnier Utbildning.

FÖRÄLDRA-RÄTT?

Barnen har rätt att ha båda föräldrarna!



Har föräldrarna rätt att vid delad vårdnad ha en barnfrivecka?
Hur ser föräldraskapet ut när man delar veckor?


Detta är en fråga?
Hur ser vi på den?
Om mitt/ditt barn ringer... och det är vårt gemensamma barn... hur svarar man då... om man tycker att man har sin rätt att vara barnfri... en barnfrivecka... vad är det?

Är det en barnfrivecka... fysiskt... i rummet... men hur är det med ansvaret och helhetsföräldraskapet?
Jag undrar.

Jag har börjat läsa på Universitet - Barns rättigheter i ett tvärvetenskapligt perspektiv.

Anne-Marie

ETT MÄNSKLIGT ÖGONBLICK

"Ett samtal på fem minuter kan vara ett djupt meningsfullt mänskligt ögonblick /Harward Business Review/. För att det ska fungera måste du sluta med det du har för händer, lägga ifrån dig artikeln du höll på att läsa, slita dig från din dator, släppa din dagdröm och fokusera på den person du är tillsammans med".



http://annemariekorling.blogg.se/2007/november/angest-hos-barn.html

Jag läser och funderar, antecknar och noterar i boken SOCIAL INTELLIGENS - Den nya vetenskapen om mänskliga relationer av vetenskapsjournalisten Daniel Goleman, 2007 - Jag intresserar mig för den nya hjärnforskningen och läser otaliga böcker i ämnet. Sist Torkel Klingbergs bok om DEN ÖVERSVÄMMADE HJÄRNAN... samtliga verkar till min förståelse och utveckling som lärare. Jag länkar till ett av mina tidigare inlägg. Vi är skyldiga att skapa mänskliga ögonblick för våra unga. Det är inte en skolsak. Det är en mänsklig sak.

Anne-Marie

TUNNELBANANS POESI

Bland alla textade ord och i trängseln av budskap är det nästan vilsamt att hitta en dikt på tunnelbanan. Denna dikt manar till försiktighet i barnens värld. Vi prackar på... och det är inte bra. Vi ska låta processen ha sin gång. Vi kan mana fram, intressera oss för men inte ge en hoper av för mycket. Det kan vara bra att veta. Det är budskapet bland alla andra budskap på tunnelbanan. I form av en dikt.

Anne-Marie

IBLAND SKA JAG SKÄMMAS

ÅNGEST HOS BARN

Ångest och oro kryper ned i åldrarna säger nyheterna. Oro, ångest, sömnstörningar blir allt vanligare. Detta är allvarliga rapporter som gör att vi som är i skolan ska vara mer uppmärksamma på hur eleverna mår.

Jag frågar mig om vuxenvärlden (den samlade vuxenvärlden) svarar på unga människors behov. Jag har skrivit en storbok - JAG BLIR GLAD - med tanke på Barnkonventionen. Jag har utgått från behovet av tidlöshet... och människans behov av relationer.




Lycklig över boken tog jag den till mina möten med unga människor.
Jag modellade bokens innehåll, levandegjorde texten och inledde bildpromenader med mina elever från årskurs fyra till årskurs nio. En av bilderna visade en mamma, ett pussel och hur en ung människa i gemenskap lär sig steka pannkakor. En kille i nian stannade kvar efter lektionen. Han ville prata. Under lugg sa han
- Det är fel titel på boken.
- Hmm, bekräftade jag.
- Den borde heta - JAG BLIR LEDSEN..
- Hmmm? bekräftade jag ...
- Den där teckningen med middagen... den där med morsan och pannkakorna... det finns ju inte...
- Hmmmm, lyssnade jag ...
- Hemma hos mig pratar vi nästan ingenting. Mamma kastar sig över datorn när hon kommer hem...
- Hmmmmm...?
- och pannkakor skulle jag älska att lära mig att göra...
- Joooo.... svarade jag.
- Den borde heta JAG BLIR LEDSEN... faen vad jag skulle vilja ha det som det är i den där boken....fattaru de?
- Jo jag förstår. Jag förstår...



Det var just därför jag skrev den. Det är just detta jag vill göra synligt. Att vi människor springer för fort förbi, att annat kommer emellan ett du och ett jag. Att middagarna inte längre är långa, på fasta tider, med bekräftande tilltal och samtal, diskussioner och funderingar. Att morgonstressen följer hela dagen, att mackan som följer med eleverna in i klassrummet har fått ersätta en stilla stund med frukost innan allvaret sätter fart.

Det är bara fart.... hela tiden.... inte undra på att vi ibland sätter stopp ... att ångesten, stressen tar överhand.
JAG BLIR GLAD - kanske skulle den ha en annan titel.... Men man kan trycka på titelns möjlighet i BLIR.

Det går att göra om, göra nytt, hittta tillbaka...
Anne-Marie

TAVLAN I BARNDOMEN

VAD GÖR VI? VARFÖR?

Budskapet på skylten.

DOING WHAT YOU´RE TOLD.

Vad ska jag göra?
Vem talar om för mig vad att göra?

Det är passivt att bara göra något som någon sagt till att man ska göra.
Det måste till en känsla.

Rådjuret är så oskuldsfullt.
Jag vill värna.
Denna känsla skapar en aktivitet.

Ingen behöver säga till mig vad att göra.
Anne-Marie

BITTE KAJLER - HURRA!

BITTE KAJLER - Vi är så stolta över dig. Du är så BRA!

BILD PÅ BITTE KOMMER... ska träffa henne ikväll...

MICROSOFTS MEST INNOVATIVA LÄRARE - VÄRLDEN ÖVER...
HURRA!

Här hurrar en i Stiftelsen TWINSCHOOL MADAGASCAR...
Bakom dig står vi många glada...


Stiftelsen hurrar för dig. Detta är inte Bitte... utan Eva!  Anne-Marie

BRIS OCH POSTKODSLOTTERIET

VILJAN ATT GÅ VILSE

- Nu ska jag gå vilse!
Orden är min femåriga dotters.
Så går hon iväg, rak i ryggen, säker och stolt.
Hon vinkar glatt till avsked innan hon svänger ut ur mitt synfält.
Så går hon vilse.
Hon går lagom mycket vilse.
Hon går på vägar hon är bekant med.
Hon kan med lätthet hitta tillbaka.
Men just där hon är upplever hon sig som vilse.
Allt är nytt. Allting är annorlunda.
Så fort hon känner sig rädd och osäker kan hon vända tillbaka till utgångspunkten.
På kvällen säger hon:
- Imorgon ska jag gå lite mer vilse.


Så är det att växa. Utmaningarna tar barnen själva. De går ut i världen. Precis lagom mycket. Inte längre än att de har båda fötterna på jorden, kunskapen om var de befinner sig ungefär, men de går ensamma iväg. Så är det ... man gör allt själv... och viljan att pröva är större än modet. Modet att gå vilse... handlar om modet att lära sig. Jag står och ser... jag stod och såg... en gång för länge sedan... idag är hon hemma... fast borta och långt, långt, långt ifrån sin barndoms vilsengång.

Anne-Marie

BOKSLUKAREN - Den lilla världen!

Det är en oändligt låg tröskel att kliva över - och in i - den från vuxen till liten - ja... jag har varit i min lilla favoritvärld - bokhandeln vid Mariatorget i Stockholm - BOKSLUKAREN.

Bokslukaren - manar - KOM IN!


Min lilla, lilla värld av en stund i lilla riket - en liten, liten bulle, ett litet, litet glas saft, en stor, stor bok om hur allting fungerar... jag försjunker i en liten, liten stund av total frånvaro av det vuxna. Det är ett sagoland... denna gång med fakta ur boken - KOM IN I HUSET - där jag läser om ... och lär mig... och vill läsa mer... så jag köper boken.


Där har jag blivit liten igen.
Jag ville ha - böcker i mängder!
Jag ville ha - små kanelbullar - i sann Karlsson på taket - smak.
Jag ville ha - sagolika maränger - i sann sagolik miljö.
Jag vill ha - Lillasysters kanins morotskaka - i munsbitform.
Jag vill ha - en bit av det lilla - man är inte så stor när allting kommer omkring.

Jag är vuxen - äter min lilla munsbit - bläddrar i en barnfaktabok.
Jag är vuxen - tänker - tänk om barn får läsa om hur lås fungerar på detta lilla vis.
Jag är vuxen - funderar över - vad mycket jag själv lär mig ur en barnfaktabok.
Jag är vuxen - och hör hur andra vuxna lyfter på böcker och utbrister - Det här var min FAVORITBOK när jag var ...

Ja - just det - liten.
Jag lyfte min kopp - jag är tre år - fyra år - fem år - sju, åtta, nio, tio .... femton - och jag dricker kaffe.
Så vuxen är jag.
JAG DRICKER KAFFE.

Anne-Marie



www.bokslukaren.se

Läst litteratur idag - Johanna von Horn - KOM IN I HUSET - Natur & Kultur 2006.

Dagens bokinköp:

von Bredow: Som jag vill vara. Raben & Sjögren, 2007
von Hofsten: Flytta hemifrånboken, 2006
von Horn: Kom in i huset, 2006
och den enda avvikaren namnmässigt
Andersson/RIngarp: Språket, 2007

UPPMÄRKSAMHET

Uppmärksamhet - Vackert ord.

...många faktorer som påverkar vår vilja att hjälpa andra, men en avgörande sådan tycks vara att helt enkelt ta sig tid att vara uppmärksam; vår empati är starkast i den mån vi fokuserar helt och fullt på någon och på så sätt bildar en känslomässig länk. skriver Goleman i boken Social intelligens, 2007

Att visa sin uppmärksamhet är att bekräfta. Att bekräfta är att stärka. Att stärka är att visa tiltro. Att visa tilltro är att an-svara. Svara är att vara närvarande.

Anne-Marie

HÄNDER NÄR DET HÄNDER

Det händer saker med händer.
Ibland är det inte meningen att det som händer händer.
Jag kan tycka om dessa händer.
Detta är händer som är där det händer saker och ting.
- Vad hände? frågar jag...
- Vi har inte gjort något, svarade händernas bärare... men vi hittade... och
- Hmmm... det hände bara... bekräftade jag.

Då brast vi ut i skratt. Det händer att händer är där händer inte ska vara.
Det händer också att dessa hände lämnar spår av händelser där händer är inblandade.

När jag var liten hade jag ett finger med i många saker.
Jag lade näsan i blöt några gånger också.
Men fem smutsiga små fingrar... de har nog mest lekt tänkte jag... och skrattade gott inombords.
Mina ungar! Mina ungar!

Anne-Marie

KAN hoppa hopprep

DET ÄR EN RÄTTIGHET ATT VARA BARN.

Igår pratade jag med tre femåringar. De kunde hoppa hopprep.

- Oj! Ni hoppar hopprep! sa jag och stannande upp.
- Jag KAN hoppa hopprep! sa en liten flicka,
- Titta, jag kan hoppa baklänges! sa en annan.
- Titta, jag kan blunda och hoppa baklänges! sa den tredje,
- Oj, bekräftade jag.

Jag stod en stund och tittade när några flickor hoppade hopprep. De blundade och hoppade. De hoppade baklänges. Och OJ de hoppade baklänges och blundade. Det var allvarliga saker. Jag var en ansvarsbetraktare. Detta att titta och bekräfta, detta att vara en stund närvarande. Detta att uppmärksamma denna värld.

Barn får alldeles för ofta titta på de vuxnas värld. Då undrar jag vad de ser?
En vuxen som blundar och hoppar baklänges?
Anne-Marie

OORDNING - EN DEL AV LÄROPROCESSEN

SPRINGA RUNT OCH VARA BARN

EN MÖJLIGHET ATT SPRINGA RUNT, RUNT FRÅN RUM TILL RUM...

FÖRST ÄR DÄR INGENTING.
SEN ÄR DÄR ...




SPRING...SPRING...SPRING... SPRING... SPRING .... SPRING




DET GÅR SÅ FORT.
DET ÄR SÅ DET ÄR.
MAN SPRINGER RUNT OCH ÄR BARN.

JAG SPRANG OCKSÅ RUNT.
JAG SPRANG RUNT OCH VAR VUXEN.

IBLAND ÄR DET BRA ATT SPRINGA RUNT OCH VARA BARN.
RUNT, RUNT. RUNT:
SPRING. SPRING. SPRING.

Anne-Marie

ELEVEN ÄR AKTÖR

RÄTTEN ATT VARA LÄRANDE AKTÖR

Det är en rättighet att få uttrycka och medvetandegöra sitt lärande. Denna rättighet medför också förväntningar. Eleven har rätt att äga förväntningar på att få lära sig. Denna elev ställer krav på sin lärare. Ett rättmätigt krav som  bottnar i att eleven har kunskap om att lärande är något som kräver utmaningar. Eleven har rätt att uppleva sig som lärande och har därmed en rätt att få utmaningar som verkar för detta.

Denna elevbild är från årskurs tre. Förväntningarna om lärandet är elevens och skall uppmuntras. Som lärare kan jag samtala om elevens upptäckt av - nordsatta sidor - om Arktis och Antarktis.

Eleven synliggör och läraren medvetandegör.
Det gör oss båda till aktörer.

Anne-Marie

STÄNDIGT NY

Edinburgh. Skottland.
Den röda dörren på kyrkogården.
Den har jag fotograferat många gånger.
Det finns alltid något nytt att se.
En röd dörr på en annars så mossbelupen plats.
Gravstenar som eroderats sönder.
Bokstäver som flyr undan för framtiden.
Här går jag - en gång - två gånger.
Kameran fångar in. Ser igenom. Ser om.
Ser igenom. Ser upp. Ser ned.
Så var det färdigsett.
Då kommer denna rödklädda kvinna.
Hon springer i all hast genom kyrkogården.
Upp med kameran. Hast och skynd.
Knäppa på och knäppa av.
Ivrighetens vilja skakar om.
Bilden blev suddig.

Det känns livfullt.
Något nytt i det gamla.
Återigen.'

Jag tror vi ska tänka så.
Varje gång vi möter våra elever.
Aldrig samma. Alltid något obekant.
Värdigare så.
Nyfiknare då.

Rent mänskligt gäller det överallt.
Inför varje plats och varje människa.

Du är ständigt ny för mig.



Anne-Marie

LYCKA - STUDIER

Barnets rättigheter som tvärvetenskapligt område!

AVRESA och ORIENTERING IFRÅN

AVRESA - en gnutta sorg - en gnutta osäkerhet. Alla resor inkluderar samtliga känslor. Reser man ifrån måste det man reser ifrån vara en trygg grund... då blir resan inte en flykt. Reser man ifrån så stannar någon kvar. Lite sorg är det men också tillåtelse - ¨åk du - vackra människa - åk. Jag vinkar kvar dig här. Du stannar trots att du reser. En plats är alltid din i mig. 

Är det mina barn måste jag som mamma vinka av glatt... världen ska vara möjlig, Jag ska inte vara ankare. Jag ska vara avvinkare. Mitt hjärta har en ofantlig töjbar kammare... där du är är också jag. Med. Men på avstånd.

AVRESA är att orientera sig ifrån... men också till den punkt från vilken man utgick.

Anne-Marie

SHOOT... DANSförFILM

HOT, VÅLD, TRAKASSERIER BLAND UNGA

Mina söner lärde mig oerhört mycket om unga människors villkor - och de lärde mig att titta och se mig omkring.

Det tyckes vara vardagsmat att bli rånad, hotad och tvingad att göra saker och ting. Man måste vara streetsmart... man måste vara streetsmart... kanske så... men vad innebär det... undrade jag. Streetsmart... det är att gilla läget och göra sig beredd på... och snabbt gå igenom ... vad har jag med mig... och sätta igång en inre dialog hur att klara sig ur situationer.

Min yngste son blev som mycket liten, på väg hem från skolan, inringad av ett gäng mycket äldre killar. De tvingade in min son i en ICA affär där han hade till uppdrag att stjäla det... det... och det. De ställde sig på vakt utanför dörrarna. Min son, som absolut inte ville detta, vandrade oroligt omkring i affären, såg ingen utväg annat än att genomföra det han var tvungen till. I mitt hem har vi alltid diskuterat strategier... alltså lekt med tankarna... om något händer... vad gör du då... om detta händer ...
hur handlar du då. Min son funderade på nödutgångarna. Fanns det sådana? Hur och vad måste han göra? Han var tio år.

Han gick till köttdisken. Sa som det var och bad att få smita igenom varumottagningen. Det var en lösning. Nu hade han tur - han mötte en vuxen som litade på honom -
som var villig, eller beredd att hjälpa,
och min son kunde få springa ut en helt annan väg, en nödväg, och ta sig hemåt.

Jag var oerhört upprörd över händelsen... som kom att följas av många fler ... och de gånger då mina barn klarat av situationer har varit avhängda på hur vuxna har agerat.

Detta är en personlig berättelse... och ägde rum för många, många år sedan. Men problemen kvarstår och är djupt allvarliga. Jag brukar gå in i grupper för att höra om allt står rätt till. Det kan tyckas aningslöst men det finns alltid någon som ler och ser gladare ut än alla de andra i den samling jag ser. Den som ler - streetsmartler - är den som just håller på att bli plockad på mobil och pengar. Jag vill störa och förstöra för de som gör så här. De saknar också något... vuxna är samlingsnamnet på vad som fattas dem. Jag har tröttnat på att barn och unga råkar så illa ut - också som förövare.

Jag sluter mig till vuxenvärldens ansvar... vi har det. Oavsett vi vill det eller inte. Hela min idé - BEREDD ATT HJÄLPA - handlar om oss vuxna och vad vi kan göra. BRIS har fått alltsammans. Detta märke är ett ställningstagande FÖR unga människor. Märket åtföljs av handlingsplaner och vuxentankar. Allt under framtagande.




Barnombudsmannens redogörelse är skrämmande siffror.

Anne-Marie

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=705864

POJKARS LÄSNING

Jag vet att det är på detta viset.

Men jag har aldrig upplevt det själv. Mina pojkar i mina klasser har fått läsa böcker i mängder. Däremot har jag varit försiktig med att värdera deras läsning. Jag har tillåtit all form av läsning. Mina tankar är att pojkar läser men de läser inte på samma vis som jag läser och de läser inte samma saker som jag läser. Jag har skrivit en artikel om detta i SVENSKLÄRARTIDNINGEN. Jag tror att pojkar läser mycket. Jag tror att vi lärare ska vara mera nyfikna på vad våra killar finner intressant läsning.

- Han läser ingenting... kan jag höra föräldrar säga.
Men då man tittar närmare på detta ingenting är det ofta mycket av någonting. Hur vi ser på detta någonting och hur vi värderar det är en annan fråga.

Nu har jag börjat i en ny klass. Killarna där läser nu frivilligt en mängd böcker. De väljer läsningen. Och jag ser hur de visst vill läsa... Jag tillåter dem att läsa. De får tid att läsa. Då pojkar och flickor får medveten undervisning om språket och texten så lockas de in i texternas mångfald. Då motverkar vi det tidningen här ovan har som nyhet.

Anne-Marie

BORN-LOGGA

Språkrika plats - ett klassrum.
Språkvida möjligheter - en lärande elev.

Födelsemärke - blir på engelska - BORN-LOGGA.

Det är värt ett helt självständigt inlägg.
Tack du ljuvliga elev för ditt mod att gissa!

Jag gissar att just denna förmåga tar dig långt, långt i din kunskapsutveckling.



Man lär sig själv. Alltid själv. Men utvecklas alltid i samspel.
Denna skoldag... bara rosor till mina elever.

Anne-Marie

ENSAMKOMMANDE FLYKTINGBARN

När jag uttalar dessa ord högt - ensamkommande flyktingbarn - hör jag en berättelse om ett helt liv.  Om flera liv. Ett barn är en hel värld av många andra. Ett barn behöver en värld av många andra. När jag hör hur kommun efter kommun nekar plats för ett ensamkommande flyktingbarn - undrar jag upprört...

De kloka orden - IT TAKES A VILLAGE TO BRING UP A CHILD - gäller inte för dessa kommuner.

Kanske är det lika bra att de inte får den förmånen att ta emot en människa. Vi kanske till och med ska skydda de ensamkommande flyktingbarnen för den kylan som dessa kommuner utstrålar.

Anne-Marie

CARL JAN GRANQVIST och äpplet

Carl Jan Granqvist  talade om vikten att sätta ord på måltiden.
Han höll måltidstal i bild och samtal.
Inte en doft.
Inte en smak.
Trots det.
Smak.
Doft.
I ordens magi.
I oss alla.

Det äpplet Carl Jan språkligt väckte våra smaklökar ...
det smakar ännu idag.

Det vattnas i munnen.
Också när jag skriver detta.
Ordens magi är detta.
Jag har inte tagit en endaste tugga.
Men lyssnat mig in i äpplets smak.

Det är ord det.
Tack Carl Jan Granqvist.

Anne-Marie

LÅNGPROMENAD I TYSTNADEN

När jag promenerar kan jag göra det i timmar. Jag går i timmar och flanerar och promenerar och tankarna kommer i lagom takt. Jag stannar och tittar. Jag tänker och går. Jag genomförde promenader en hösttermin - varje tisdag tog vi en långpromenad i skogen - och jag minns en flicka... hon gick före alla andra. Vi gick tre kilometer... hon gick tyst. Väl tillbaka i klassrummet - så berättade hon om sin upplevelse. Det tysta. Det tysta var en upplevelse. Det är fortfarande en tanke jag har. Barn är så omringade av ljud, av upplevelser... att det kan vara en upplevelse att gå tyst, lyssna tyst, vara tyst. Jag lärde mig någonting under denna höst. Jag lärde mig om behov. Jag lärde mig om tystnaden. Jag lärde mig om...

Jag lärde om...

Anne-Marie

LÄSFÖRSTÅELSE och DEMOKRATI

LÄS - FÖR - STÅ-EL-SE

Allt är ord. Skrivna. Läsförståelse betyder att ingå i det textburna samhället och befinna sig i det demokratiska rummet.

LÄS - FÖR - STÅ- EL-SE

Detta är en lek.


LÄS - ett uppmaning som ska betyda att alla kan - läsande inkludering
FÖR - ett ställningstagande
STÅ - självständigt, demokratiskt
EL - kraft, läskraft, livskraft
SE - vidgade vyer också där det inte går att få inblick annat än via andras ord


Anne-Marie tänkte och skrev.

OM SPRÅKSTÖRNING...

VÄRLDSNYHETER

Världsnyheter i LILLA RIKET:

ANSVARS-BILD

TITTA NOGA PÅ DETTA FOTOGRAFI...

Texten säger - HJÄLP HELA VÄGEN.
Det är den jag fotograferar. Det är mitt motiv. Jag syns mellan orden. Suddigt. Det är också min önskan.
Att finnas bakom orden. Inte framför dem. Inte heller vara ensam om dem. Utan dela med mig av dem. Precis som avsikten med texten är.

Men nu när jag publicerar fotografiet får det en annan betydelse.

De stora bokstäverna... HJÄLP HELA VÄGEN... är stora och generösa. De är större än vad jag är. De är större än sig själva. De är stora. Om anslaget HJÄLP HELA VÄGEN får genomslagskraft kommer behovet av ett annat budskap i bilden bli mindre.

Det lilla budskapet i fotografiet är LARM. Men innan LARM står ordet RESPONSE... vilket betyder GENSVAR.

Hela budskapet i fotografiet kunde vara GENSVAR.
Om än ett ord i litet format är det en beredskap.

Gensvara på hjälpbehov!



Detta var morgonens första promenad... en så kallad BILDPROMENAD.
eller en TANKEPROMENAD... genom ett fotografi.

Anne-Marie

ERBJUDANDE: 100 KRONOR

DET ÄR ETT ERBJUDANDE ATT HJÄLPA - RING...

099-90100 till VÄRLDENS BARN...

DÅ GER DU EN LITEN 100-LAPP...
DU FÅR ERBJUDANDET ATT GE MER...



Anne-Marie

IDAG ÄR DET LÖRDAG

Jag ska förvalta min lördag genom att

föreläsa hos LTG-rörelsen. Jag är inbjuden till LTG-rörelsens årsmöte.
Jag har en god grund att stå på då jag ska tala om muntligheten kring läsundervisning.
Efter lunch kan jag sätta mig ned bland de lyssnande.
Då kommer Margaretha Strömstedt.
Hon kommer att berätta om Astrid Lindgren.

Det kommer att göra mig lite liten inombords.
Eller som Pippi säger



JAG VILL INTE BLIVA STUR...
Anne-Marie

BÄR ANSVAR

DET BLIR TVÅ LOGGOR! Jag har tänkt och funderat.
BRIS - Barnens Rätt i Samhället - vill åskådliggöra det vuxenansvar vi alla vuxna äger. Det är en slags garanti att vi är de vuxna vi är. Jag har sedan grunnat på det hela... hur göra... och hur utveckla... och...

Jag tycker om ordet ANSVAR.... jag tycker om ordet BÄRA...

Jag tycker om tanken att de som bär någon av dessa knappar bär något yttre som pekar mot något inre.
Så här blir det. Det är heller ingen kampanj. Det är ett ställningstagande.

Anne-Marie

Tack Greg för att du alltid säger...
- Javisst.
Anne-Marie

INTE SOM ALLA ANDRA

Inte som alla andra
men bland alla andra






Vi utvecklas av samspel och i samspel.
Jag tror också att vi utvecklas av olikheter i samspel.
Vi ska hysa och inkludera.
Det lika är inte heller lika.
Om man tittar närmare på det.



Anne-Marie

BEREDD ATT HJÄLPA

Detta är ett vuxenåtagande.
En överenskommelse.
Jag bär detta märke, inte som ett yttre bevis på, utan som en inre övertygelse
om att också jag kan göra, agera, handla... äger ett eget aktivt ansvar


Hur kan jag hjälpa?

* Jag kan stanna upp
* Jag kan titta och undra
* Jag kan närvara
* Jag kan fråga
* Jag kan larma
* Jag kan ringa föräldrar
* Jag kan finnas där


* Visa andra vuxna att jag finns ... vilket gör att vi vågar tillsammans...
   då agerar vi i enlighet med de tidigare punkterna.

* Jag kan lära mina barn strategier som ger dem möjligheter att klara sig i svåra situationer.

Jag har gjort detta flera gånger. Bara genom att stanna upp skapar jag en annan möjlighet. Bara genom att titta skapar jag ett öga som hindrar. Bara genom att fråga har jag skingrat fokus. Bara genom att närvara har jag skapat ett uns trygghet.

Det finns en kraft i närvaro.
Ett ansvar som vilar på oss vuxna.

Det är en vuxengaranti
som jag vill visa.
BEREDD ATT HJÄLPA.
Anne-Marie

SJÄLVSTÄNDIGT TÄNKANDE

Hur vi förstår, vad som fascinerar, vad elever vill lära... är alltid ett mysterium.
I ett självständigt arbete i årskurs tre undrar och tänker en elev kring ett ord.

Djuriskt ljud.

Anne-Marie

SERGELS TORG KL. 17.00

INGET ERSÄTTER MÄNNISKAN