Klara fort

- När andra blir klara för fort, blir jag orolig att jag har gjort fel, sa en elev jag talade med.
- Du arbetar i din takt, svarade jag eleven.

Vi har nästan aldrig sådana övningar där tiden anges. Inte heller övningar där man presterar fort utan snarare övningar där vi gör saker så att vi tänker och kan. Jag blev omedelbart rädd för elevens funderingar. Något jag absolut måste ta in i allt tänk jag har. Hur andra påverkar?

För så är det - vi påverkas av olika saker.
Jag påverkas av andan runt omkring mig.
Eleven påverkas av något som jag inte har en aning om.
Så fort jag vet så har jag en möjlighet att konstruera något eller börja söka efter en lösning och en annan möjlighet.

Anne-marie

På prov vs på provet

Det händer något då man lägger till

"på" intill ordet "prov",

hela anslaget handlar då om att vi prövar, så vackert formativt!
Att få ett prov är ju absolut inget prövande och en slags övning,
nej då är det på blodigt allvar - summativt!
Man kan göra provet på prov! då kan det summativa verka formativt.

Frågan:

- kommer det här på provet?

kan, om man förvaltar frågan korrekt och lite mer utvidgande, vara en början på processen att tala om vad kunskap ska tjäna för syfte och vilka de faktiska mål eleven bör få nys om. Provet som mål är inte ett mål i sig. Men jag förstår varför eleven frågar. Däremot måste jag verka och forma och påverka och utveckla svaret. Det är en skolsak.

Anne-Marie

Försiktighet med orden



Vissa ord har jag mer respekt för än andra. En del ord vill jag göra lite mindre. Ja, jag menar då jag är tillsammans med ungar, barn och elever. Jag vill ge dem mer utrymme. Så detta ord kan vara och bli ett gemensamt. Men det är svårt. Jag är trots allt deras lärare, en modell för något, och med ett uppdrag att påverka med vad som man i allmänhet kan förvänta sig.

Anne-Marie

Skadegörelse




Vi talar ofta om den yttre skadegörelsen, slår det mig.

Vi kanske kan koppla den samman med den pågående inre skadegörelsen.
Då kanske vi kan komma tillrätta med den yttre.
Jag tror alla yttringar är språk och alla handlingar en slags dialog.

Anne-Marie

Barnets nya rättigheter: Rätten att vara nyfiken



Detta är ett fotografi. Jag riktade min uppmärksamhet mot barnet. Barnet riktade sin nyfikenhet mot kameran. Jag gör ingenting för att hindra det lilla barnet. Om jag riktar min uppmärksamhet mot barnet och barnet gensvarar med sin nyfikenhet och undersökarglädje är allt som det ska vara. Någon säger att barnet inte ska röra vid linsen. Jag tänker att om jag säger nej nu, så hindrar jag något som barnet behöver röra vid för att börja förstå. En lins är inte begreppbart för ett litet barn. En kamera är inte heller begreppbart för ett litet barn. Kostnaden för kameran är inte barns värderingar. Jag är ansvarig för det jag måste skydda barnet ifrån. Kameran riktar sig mot barnet, all rätt vilar hos barnet tänker jag.

Detta fotografi har jag som skrivbord till min dator. Varje dag påminns jag om barns rättigheter genom att titta noggrant på just detta fotografi. Hur förstår ett litet barn vårt ord nej! Hur stort är inte detta nej som vi vuxna säger. Hur mycket innebörd lägger vi inte in i ordet nej.

Jag är inte alls emot ordet nej. Det är gränsmarkeringar och behövs för alla människor. Men jag tänker ofta - är vi inte lite för snabba med att säga nej?

Anne-Marie

Förståelse? Huvudet på spiken!



När man talar om förståelse bör man nog inte vara så generell.
Man kan följdfrågeundra:

Förståelse för vad?


Man kan också skapa en vidare tanke:
Hur bidrog jag till att eleven förstod,
eller inte förstod?


Man kan också vända och vrida på den första frågan:
Vad är förståelse?

Anne-Marie

Närvarande pappor når ut med orden




Närvaro kan vara många, många saker.
I fysiska rum kan man vara frånvarande.
I närheten av kan man vara mil ifrån.
Långt ifrån varandra kan man nästan vara så nära att man kan räcka ut sin hand och lägga den på en kind. Man når långt via en saga, en berättelse, en riktad mening till någon man bryr sig om.

Då man når varandra genom sagan, orden, brevet, sms:et kan man bli närvarande, intill och skapa broar. Det kan man göra via orden och viljan att berätta.

Här är en länk till ett projekt om pappor som skriver sagor till sina barn. Papporna sitter i fängelse.
Anne-Marie

Barnets rätt; Att växa upp!



Att växa upp - en rättighet.
Att växa upp bland oss andra - en rättighet.
Att växa upp och bli sedd - en rättighet.
Att växa upp och bli innesluten i det gemensamma - en rättighet.
Att växa upp och få utrymme att göra det - en rättighet.

Att växa upp och få vara växande - en rättighet.

Anne-Marie

Nyfikenhet



Prisa barnets nyfikenhet!

Anne-Marie



Walborgs ungar

Jag klarar inte av den mörka historien som jag får ta del av.
Jag inser att barn i alla tider behöver talesmän. Det är skyddlöst att vara en liten unge. Det är omvärlden som måste förvalta barns rättigheter. Jag skräms över orden som imbicill, idioti och steriliseringen som medföljde diagnosen. Jag gråter när jag ser detta nakna program från alldeles nyss, för så länge sedan är det inte. Jag skräms över inlåsta barn i celler, och ensamheten man skapar kring barnet. Med vilken rätt!

Anne-Marie

"Hit med lite farligheter!"




Astrid Lindgren skriver i Ronja Rövardotter om drivkraften att lära sig. I mångt och mycket handlar Ronja Rövardotter om det nödvändiga växandet. Det betyder att göra vissa överträdelser, gå vilse i den skog som ligger därutanför, hoppa över helvetesgapet för att det är absolut förbjudet att göra detta. Redan i inledningen varnas läsare och berättelsens huvudperson för allt det som måste göras för att lära sig och för att växa.


Det kan vara ett helvetesgap att lära sig. Det kan vara att ge sig ut i en delvis okänd skog att lära sig. Men om man får gå lagom mycket vilse och hoppa med sin egna förmåga och vilja brukar det gå bra. Lärande handlar om utmaningar. Utmaningar sker ofta i samspel, utmaningar kan bara göras om man har något att följa, en modell som gör och något fokus att utvecklas kring. Viljan att göra är och ingå är viktigare än modet.

Då Ronja skriker på äventyret - HIT MED LITE FARLIGHETER - förväntar hon sig att hon ska klara av dem. Ingen vill de utmaningar som man inte tror sig om. Om man inte tror på sig själv behövs ställföreträdande hoppfulla andra. Dit hör läraren eller någon annan som visar hur saker och ting kan göras.

Den lilla flickan som hoppar hopprep har vågat något svårt. Innan hon lärde sig ramlade hon, trasslade hon in sig i för långa och oresonligt självständiga hopprep och ...

som fyraåring är hon nu hopprepshoppande:


Hon hoppar för glatta livet.

Jag frågar henne:
- Hur gjorde du för att lära dig?
Det är en svår fråga att svara på om man är fyra år. Kan man något så kan man det.
- Jag tog ett hopprep och hoppade, blir svaret.
På frågan varför hon hoppar hopprep är det uppenbart enklare att svara:
- För den och den och den och den och den och den och den och den hoppar hopprep. Jag ville - det såg roligt ut! Jag kan hoppa! Kan du?

Anne-Marie

Jag råkade läsa engelska barnböcker



Det var inte så bra.

Jag läste engelska barnböcker för mina barn.

Jag var en aningslös förälder. Tänkte att mina barn fick sagor på svenska, varför inte läsa på engelska. Jag läste barnböcker på engelska, översatte inte utan läste på såsom jag gjort med de barnböcker på svenska. Jag fick inte något gensvar av mina barn mer än deras stora lyssnande och deltagande intresse. Så som barn lyssnar och frågar kring vilken läsning som helst. De satt där de satt kring mig och boken. De engelska orden kom från min mun, språket kom från en mammaresonansbotten, det kan aldrig vara farligt då. Det engelska språket blev därför ofarligt, tillgängligt och integrerat i det som kan kallas ett passivt ordförråd och snart synas i kommande yttringar och delaktighet. Det man kan då man förstår och är orädd.

Då ett av mina barn fick engelska i skolan, kunde han inte få någon undervisning. Han fick ifyllnadslappar och fick sitta för sig själv med sina kunskaper. Det visade sig att han kunde för mycket. Och därför kunde han inte få någon undervisning. Så kan det gå!

Anne-Marie

Farligheterna, tråkigheterna och normaliteterna




Utmaningarna, förväntningarna och varje elevs unika lärande utveckling! skriver jag genast då jag läser Ledare Signerat - Särt måste blir rarare! Dn 2 september 2009 - Malin Siwe.

Understimulans är långt farligare än utmaningarna, tänker jag. Leda och uppleva tråkigt och mer av samma är ofta en anledning till att elever hamnar utanför skolkoder och det som anses normalt och förväntat. Jag har länge talat om att skolan gör för mycket av samma, upprepar för mycket.

Det måste finnas utmaningar i arbetet. Det är ju samma leda man själv kan känna, då man inte tilltros förmåga utan nivån hålls på en alltför trygg nivå där modet att pröva inte får utvecklas. Ungar gillar utmaningar. Men dessa måste vara inom det som kallas utvecklingszonen, om vi nu ska använda teorin. Inom utvecklingzonen är eleven aktiv. Det betyder att nyfikenhet, motivation och egen vilja involveras i det fokus eller problem som finns att lösa.


Var varje elevs potential finns är en undersökande sak. Jag är rädd för den skola som bara fokuserar på fel, brister, diagnoser och inte ser vad eleven intresserar sig för, hur eleven knyter an till uppgifter och om - eleven tillåts - utvecklar till något mer utmanande. Vid de flesta av mina elevers utvärderingar står just detta - uppgiften var svår men jag klarade av den och det var roligt - och det är just det lärande handlar om.

Lärande är svårt. Men skolan är en plats där vi är tillsammans och möter det komplexa i uppgifter, socialisering och lärande. Vi lär oss då vi vill lära oss. Det är urtråkigt att inte få utmaningar och respekt för förmågan att ta sig an något. Det gäller alla barn och lärande. Om jag lär mig något nytt - så vill jag att mitt lärande ska utmanas - jag vill inte bli nedvärderad i det jag kan - utan uppvärderad i det anslag som finns i att mina lärare ser min potential och utmanar mig under tiden.

Den kompensatoriska skolan tror jag inte på. Det är nästan lite nedvärderande i hela anslaget. Vad ska skolan kompensera? Jo, det finns många saker skolan ska kompensera, inte tu tal om det, men om vi ser på våra elever utifrån bristsyn så är vi fel ute tänker jag.

Detta betyder inte att jag ropar fram elitskolor utan snarare vill komma åt att lärande kräver en del insatser av den som lär sig och av den som försätter någon i dilemman och problem. Vägen är oftast svår, men när man lyckas så är glädjen och tillfredställelsen stor. Alla har rätt till en rörelse i skolan, en lärande rörelse som påverkar och utvecklar varje individ och utifrån varje elevs förutsättningar. Läraren ska modella tilltro till utveckling. Utmana måste bli ett ledord.

Frågan vi också måste ställa oss är - vad händer om undervisningen förändras för och i relation till våra elever? Inte att våra elever förändras i förhållande till undervisningen. Jag tror inte på att eleverna ska skollära utan lära för det liv som omger dem just nu och i framtiden. Jag tror att det är roligt att lära sig, men det betyder inte att det är lätt.

Det lätta är ofta en aning tråkigt! Leda kan också vara en diagnos! Om - så sprids ansvaret kring vad att göra och hur att tänka.

Anne-Marie

Möta Jesper Juul

Jag ska möta Jesper Juul.

Våra idéer och tankar brukar mötas över en middag ibland.

Jesper Juul talar danska och jag talar svenska - så är vårt språk universalt då vi talar om det vi tänker och funderar kring barn och barns uppväxt.

Anne-Marie

Uppringd igår: Hur är det med eleverna som ingen tycker om?

Någon ringde mig igår.
- Du, det är svårt det här, men det finns barn i skolan som ingen riktigt tycker om. De som får skäll för allt, de som får höra att de är bråkiga, som aldrig får chansen att bryta sina egna mönster...
Förresten kan man tala om egna mönster? Är inte mönstren som ett barn får skapade i den gemenskap man har med andra? Kan du inte ta upp det här på din blogg?

Jag skrev av frågan och publicerar den här.

Jag är av den fasta åsikten att skolan är för alla! Jag är av den fasta övertygelsen att elever har sina rättigheter i skolan och skolan har sina uppdrag. Jag är inte blind, men oförtrutet en visionär, jag tror att detta betyder att en fråga av detta slaget i framtiden inte behöver uppstå. Men att vägen dit är väldigt lång. Jag tror också att kompetenserna ett barn har ska lyftas fram, och de dolda kompetenserna som vi i skolan inte ser, ska göras synliga. För som telefonsamtalet kom att mynna ut i:

- Rent socialt är de här killarna som jag följt drömpersoner. De är duktiga med händerna. Kanske var det något med bristen på handens arbete som gjorde dem ohanterliga i skolan?

Återigen - pedagogiken handlar om en aktiv människo-och- kunskapssyn. Det borde nästan vara ett dagligt samtalsämne. Hur ser vi på människan, hur ser vi på samspelet med kunskapen, hur ser vi vilken kunskap eleven utvecklar. Ser vi avståndstagandet? Bjuder vi in till deltagandet?

Jag grubblar,
och det måste jag få göra.

Anne-Marie

Rosa och blå barn



Det går så fort då barn blir rosa och barn blir blå.

Det är så enkelt att ge rosa barn rosa fotbollar.
Det går så fort då barn som är blå får blåa nallebjörnar.

Tänk om det är sant att rosa barn inte kan räkna för att de är just rosa barn.
Tänk om det är sant att blåa barn har mer spring i benen än rosa barn.

Jag tror inte det, men man vet ju aldrig.
Vi har nog mer blåa tankar om blåa barn än vi vill erkänna.
Och vi omhuldar nog rosa barn med ett rosa skimmer.

Tänk om en rosa unge har blåa drömmar!
Tänk om en blå unge har rosa känslor!

Det var bara en tanke:
Anne-Marie

Ser man med eller ser man på



Att se på - kan vara bra för att bilda en slags överblick.
Men att se på ett barn är inte vad barnet önskar sig. Barnet vill att man ska se tillsammans. Barnet vill inte vara ett centrum, ett fokus. Barnet vill vara med i det som är runtomkring och dela det som alla andra delar. I centrum blir det ensamt. Det ensamma är det där att vara någon annans fokus och uppdrag. Barn säger ofta till hur de vill ha det.

Ofta säger de glatt:
- Titta!
Då vill barn just det. Att vi är aktiva och ser. Det betyder inte att vi ska säga:
- Åh så duktig du är!
utan
att vi ska titta med och ingå i gemenskapen.
Vi ska inte värdera och etikettera då barnet säger:
- Titta!

Då förlorar barnet sin inbjudan och sin delaktighet.
Anne-Marie


Står - en dikt om mig själv! del 5




Jag står inte längre för mig själv.
Det finns det andra som gör.









Anne-Marie

Sedd och i närvaro av




Jag avslutade min bok - VÄGEN TILL SKRIFTLIGA OMDÖMEN - med några av de vackraste ord jag vet. Det handlar om att bli sedd och få uppleva närvaro av någon som ser:
____________________________________
Den lilla grabben tar ett par skutt på ett ben,
utan att ramla.
Och fylls av beundran för sin duktighet,
dubbelt stark eftersom det finns åskådare.

Blir vi någonsin vuxna!

____________________________________

I skolan handlar det om att uppleva sig sedd, respekterad och innesluten, delaktig och utmanad utifrån sina egna förutsättningar. Orden här ovan är Dag Hammarskjölds (1963) och det är dessa rader också:

Den som vill äventyret skall också uppleva det - efter måttet av sitt mod.

Anne-Marie,
som vinkar till er från den här sidan om texten.




Barns rätt och barns skydd

Barn kan inte skydda sig själva!
Barn skyddar sig på det sätt de kan skydda sig.
En del blir lågmälda och försvinnande.
Andra högljudda och markerande.
Några koncentrerar sig på ingenting,
andra slår alla dövöron till för att de inte orkar mer.

Däremellan finns oändliga mängder andra strategier.

Barn kan inte skydda sig själva.
De kan signalera att de behöver skydd.
Hur de signalerar detta handlar också om individ,
möjlighet och förmåga, lite mod, tillgång till lek...
och alla vi som är runt barn är deras

språkrör och beskyddare.
I bästa fall!


I DN´s debattartikel idag berörs ett viktigt men tystat ämne - hurvida föräldrar struntar i sina barn - avböjer hjälp från de skyddsnät samhället erbjuder BARN och familjer som är i trängda lägen. Då socialförvaltningen får anmälningar är de skyldiga att agera. Det betyder egentligen att man förtätar ett samspel och samarbete med föräldrar kring det barn som på något vis har visat upp en signal om något eller där omsorgspersonal och skola upptäckt något som behöver en annan utanförblick. Det är om barnets bästa, kring barnets bästa, och för barnets bästa en anmälan sker. Därtill är det en skyldighet.

I folkpartiets debattinlägg idag skriver man om åtgärder för att stärka det skydd ett barn behöver, och påtala om det viktiga samspel som alla har att träda in i då ett barn misstänks fara illa. Föräldern kan inte negligera möten, avfärda insyn och stänga dörrarna ytterligare säger man i artikeln. Vad som är ett brott vill jag inte spekulera i bara att fokus ska uteslutande vara - Barns rätt och barns skydd. Förbigår man detta är barnet rättslöst.
 
Om man inte samverkar kring barn, i stort och i smått, i allvar och i lek, lämnas barnet ensamt. Det är och torde vara en allmän uppfattning att vi alla ska samverka för barns bästa. I många stycken skriver jag därför under denna debattartikel och vädjar till alla och envar att tänka - It takes a village to bring up a child. Det torde göra oss alla ansvariga för det barn vi möter!


Anne-Marie,

som undrar över hur man definierar omsorg - ett ord som kan tänjas oändligt och bli högst personligt.

Familjen då, nyss och idag



Då - barnet längtar efter föräldrarna!
Nyss - det var enkelt att ha barn!
Nu - familjens lilla bubbla!

En familjebildning, en familj - är i många stycken ett svar på samhällsutvecklingen. Det syns bara inte riktigt då man är mitt i den tid man befinner sig i. Man måste ha perspektiv eller helikopteröverblick och väldigt god historisk och idéhistorisk kunskap. Men de här personerna - de tillhör min sfär och är mina anhöriga!

Anne-Marie


Rädda någons liv

Jag räddade livet på en person en gång.
Det mest ensamma jag har gjort.

En ung flicka skulle hoppa från en Stockholms bro.
Jag såg på avstånd något som såg annorlunda ut.
En ung flicka kastade sig över på andra sidan.
Broräcket var inget hinder.
Hon höll sig i medan hon tittade ned mot det oändliga fall
och förberedde sig för.

Jag sprang över hela den trafikerade gatan.
Pratade med henne då jag kom inom närhåll.
Greppade hennes armleder.
Och höll fast för allt jag var värd.
Jag var ohemult stark.

Vad som hände i tumulten vet jag inte.
Men jag drog över flickan på andra sidan.
Hon ville inte bli räddad.
Hon ville kasta sig nedför och utför och bort.
På andra sidan var hon livsdugligt stark.
Jag brottade ned henne.
Den späda varelsen fick hela min tyngd över sig.
Jag var tvungen. Jag pressade all min tyngd över henne.
Låste hennes armar med mina armar.
Låste hennes ben med mina ben.
Låste hennes fötter med mina fötter.
Lade min mjuka kind mot hennes mjuka kind.
Talade in i hennes öra.
Talade lugnt.
Sjöng.

Jag vet inte.
Men ambulans och polis kom från ingenstans.
De nakna armarna hade redan märken.
Jag satt smutsig och såg henne bindas fast i en ambulans.
Jag såg polisen...

Jag satt ensam kvar.
Så ensam.
Ingen tog mitt namn.
Ingen frågade mig om någonting.
Ingenting fick jag heller veta.

Jag satt länge vid brons krön.
Mot staketet.
Min kind hade rivsår.
Mina armar ingen styrka.
Mina ben söndertrasade.
Strumporna i stora trasiga hål.

Jag hade räddat livet på en person.
En ung människa.
Det var en självklarhet.
Inget svårt faktiskt.

Det handlade om instinkt.
Om en medmänniska.
Men ensamheten efteråt tog dagar att komma tillrätta med.
Min dotters upplevelse vid en annan bro... går att läsa här.

Anne-Marie

Skåpmat i föräldrautbildningen




Gammalt i ny förpackning är knappast intressant för barn och det vi kan kalla nutidens barnuppfostran.


Det blåser väldigt hårt kring barn nu förtiden. Jag räds alla åthutningar, agadebatter, skamvråar och timeout-åtgärder. Alla verkar i gammal riktning och visar mer en maktlös föräldrageneration. Detta är absolut en utveckling jag ställer mig mycket tveksam till och tar avstånd ifrån.

Jag har funderat över hur man kan tänka framåt, vidga perspektiven och funderar allvarligt på att sätta pennan mot det papper i vilken det nya barnets århundrade kan träda fram. Hela bloggrubriken Barns nya rättigheter är ett arbete i den riktningen. Ellen Key hade en vision. Det var förra århundrades vision. Knappast genomförbar men  med klara riktningar mot barns bästa, skriven i dåtidens nutid. Jag vill blåsa liv i de bästa av världar. Jag är inte intresserad av en diskussion kring aga eller garderober där mörker omsluter en liten varelse.

Vad är ett barn? Vad är ett barn?
Det är bara att ställa sig frågan.
Det har man gjort genom historien, för att rättfärdiga sig. En tid föddes barnet ont, en annan tid fanns det inget annat än att fylla på det tomma barnet på liv. Ungefär så.

Jag är arg.


Energin behövs för att värna barns rättigheter.

Anne-Marie


Barn med cancer - öppna för dialog

Oändligt viktigt tema och en absolut medmänsklig sak.
Alla kommunikationsmöjligheter i världen borde erbjudas för dessa barn.
Tack till Anders Myrdal som tipsade mig om en verklig angelägen sak för skolan.
Tusen tack.

Anne-Marie

Bejaka den lilla nejsägaren



Jag läser en bok om konflikter.

I stort sett handlar den om goda konflikter och konfliktens viktiga stöd för att markera ett jag, ett själv, ett avstånd och en början till självständighet.

Jag tänker: Det borde vara en fest då ett barn börjar använda ordet JAG. Det borde vara allmänt högtidligt då barnet säger SJÄLV för första gången. Det skulle jublas i varje föräldrahjärta när ungen skriker ut sitt NEJ. Det borde vara en föräldrasak att erbjuda konflikter, lösningar och utgångar där alla, och framför allt den lilla, känner sig omsluten av lösningen med bibehållen respekt för det egna.
Ordet NEJ är en första träning av de psykologiska musklerna (Se litteratur nedan) som barnet kommer behöva genom hela livet. För att skydda sig, för att behålla självaktning, för att utvecklas till en suverän person och med egna tydliga gränser mot omvärldens. Ett respektfullt bemötande av innebörden NEJ, skapar också förståelse för andra personers lika rätt till samma sak - att säga nej.

Den vuxne behöver inte skapa långa konflikter genom att förklara varför eller si och så utan helt enkelt visa hur ett nej manifesteras hos en vuxen:

- Nej jag kan inte leka. Jag läser tidningen.

I det finns inga skuldbeläggande på barnet, inte heller en massa ord som inte har där att göra i form av kränkningar och alldeles för stora och många ord om varför, och du borde förstå...

Vill man minska antalet konflikter kan man alltid ge alternativ. Inte älta med mer av samma. Korta och enkla svar på barnets fråga. Och alternativ om barnet behöver det. Det är inte alldeles säkert att barn behöver alternativ. Man behöver inte ge för mycket, hellre för lite, det gör mer gott än för mycket av det som gör ont.


Anne-Marie,

som tänkte fritt.
Boken jag läser heter Om konflikter, Hemma och på jobbet, av Lennéer Axelson och Thylefors, Natur & Kultur 2002. Rekommenderas!


Rätten att bygga en lådbil!



I ett gammalt fotoalbum syns en hel rad med lådbilar, brorsorna, och den vilda färden när bygget var klart och de begav sig iväg. Jag vet att jag sprang bredvid och ville åka. Man turades om. Den stolta lådbilsbyggaren var ibland tvungen att dra hem lådbilen och justera lite. Vi som var mindresyskon stod med fingrarna i munnen och tittade. Jag beundrade nog min bror då.

Det var just det här med rättigheterna.
Rätten att bygga en lådbil.


Min son var försvunnen i Stockholmsvimlet en gång för länge sedan. Det var innan man som förälder hade snabbkontakt med mobiltelefon. Men han var i den där första-pröva-åldern där tunnelbanan skulle själverövras, Stockholms hemligheter avslöjas. Men borta var han. I timmar. Jag var en praktisk och mycket omsorgande mamma, en hönsmamma. Mina barn var inga kycklingbarn. Nåväl. Borta var min son. Inte ett ljud. Och då timmarna gick blev jag räddare och räddare. Hemska scenarior spelade jag upp för mitt inre. Mitt modershjärta var på helspänd, inga sonspringarfötter i stentrappan därute.

Då satte jag på radion. Middagsfixet hörde samman med radion och nyheterna. Man talade om det stora lådbilsbygget på Djurgården. Det var direktsändning. Hammarslag dånade - bank, bank - och skratt och röster hördes. Någon ställde frågor... och...och....och.... MIN SON!

Min son byggde lådbilar på Djurgården. Han hade genast fått en kompis till så de var tre som byggde. Min son blev radiointervjuad.

- Ja, vi ska vara med på tävlingen som går snart... ska bara skruva lite här... hörde jag min son säga.

Den tidigare hönsmamman förvandlades till en kolugn morsa - helt glad och nöjd visslade jag en liten barnsång

- Jag sågar och hamrar - jag bygger en bil.... jag hamrar och filar och bygger med stil....


Anne-Marie

Föräldramodet att låta barnen vara




Det slår mig att man som barn, alltså då jag var barn, lämnades helt utan stöd då man hade tråkigt. Vuxna runtomkring mig struntade fullkomligt i om man hade tråkigt eller inte. Tråkigt kunde barn gott ha. Lite slarvigt sa de vuxna:


- Gå ut och lek!

Det är ganska sköna och vackra ord idag. En slags befrielse från för mycket omsorg, att vara  i den vuxnes fokus, och få tid för sig själv. Det är ett underbart anslag att själv få ansvara för sitt lilla liv. Om än så på en stentrapp.

Gå ut och lek!
Man gick ut och satte sig på stentrappan.
Inget att göra.

Men nu fungerar inte barn på detta viset. Barn som har tråkigt börjar fantisera och hitta på.  Så många lekar som skapats på denna trappa, så många livsdiskussioner om ditten och datten som först på denna trappa.

Stentrappan är än idag en plats för kreativt tänk. Jag älskar att sitta just på en trappa och inte göra någonting alls, pillra med tårna och plocka upp en sten och kasta den ut i gruset, eller pillra på grässtrån, dricka en kopp kaffe, småtala med den som slår sig ned alldeles intill. En stund av total nuhet, kravlöshet, ingentingvarande och det lilla fina samtalet som springer fram då ingen gör anspråk på att underhålla, berätta eller presentera något alls. Man kan sitta och fundera över en gräshoppa eller om varför träd inte behöver jord för att växa och bli enormt höga.


Min barndoms stentrappa är den plats där det mesta får näring. Det är inte farligt att ha tråkigt. Det är vilsamt och kreativt. Det fattas kanske idag. Föräldramodet att låta barnen vara.

Anne-Marie

Trots åldern!




Ta bort ordet TROTSÅLDER!


Se det hellre som en rörelse i riktning mot ett JAG som kommer att förstå ett DU.

Om man befinner sig i en konflikt med ett barn kan man se det som att barnet och relationen är i färd med att utveckla en ny riktning. Trotsåldern är förälderns konflikt med barnets begynnande själv. Trotsåldern kan också förklaras med föräldrarna och de vuxnas MOTSTÅNDSÅLDER (om vi nu ska sätta etiketter på människan. Jag är hellre för att man, om man etiketterar saker och ting, sätter etiketter på själva rörelsen och inte på individen.)

- NEJ! och trotsåldern är en bejakelseålder och en tydlig process där ett själv utvecklas. Det är också en begynnande markering om sig själv i förhållande som en nyttig distansering till föräldern. Frågan är vem som kan säga NEJ till en trotsande unge som markerar ett JA till sig själv och sin påbörjande gränsdragning mot alla de andra. Bejakar man inte trotsåldern och ser det som något annat än trots (gammal föreställning från rätt och feltiden) så får den lilla en aning större problem med detta som vuxen. Det sunda NEJ! JAG KAN! JAG VILL! är också en begynnande förståelse för någon annan som säger samma sak.

John Dewey, amerikansk filosof och pedagog, skrev att olikheter och konflikter lyfter människan ur en fårlik passivitet och gynnar människans vitaltiet och uppfinningsförmåga. Därför är det märkligt att konflikter inte har högre status.

(Dewey; Human nature and conduct, 1957)

Anne-Marie,
som läser, tänker, läser, tänker och slukar litteratur och skapar fler, mer och djupare tankar om saker och ting. Tack alla som skriver, beskriver och omsätter tankar till skrivna ord.

I centrum finns inget sammanhang



Jag är uppvuxen bland berättare, diskussionslystna samtalsivrare- och som barn hade jag öron som grytlock. Berättelserna var inte avsedda för mig, eller för barn, men vi barn ingick i samtalen och sammanhanget. Det är en rikedom att inte vara föremål för en berättare, utan ingå i ett sammanhang där det berättas. Det är inte heller bra att ett barn som den vuxne gör till ett centrum. Barn strävar efter sammanhang. Inte efter en position där alla fokuserar på att underhålla, ge och lära ut. Då flyr ungen ut ur den vuxnes fokus och till det befriande leken på baksidan om huset.


Anne-Marie

Hota med "andra bullar"




- Då blir det andra bullar.
.. säger vuxna ofta till barn... något hotfullt ligger över orden. Vilka bullar tänker jag...


Så vitt jag vet är den största faran att man får andra bullar än vetebullar, kanelbullar, vaniljbullar... man kan få bullar med russin i, bullar med vaniljkräm i mitten... och jag sätter gärna i mig en slät bulle. De är jättegoda. Så vill jag att man serverar andra bullar. Jag gillar inte hot, elakheter och förmyndargrepp om barn eller vuxna. Om det finns andra bullar så servera dem som andra bullar. Hota inte med dem!

Anne-Marie,



Jag vill bestämma mer!




- Varför ska du alltid bestämma?


kan den lilla ungen säga.

Härligt ska den vuxne tänka. Den här lilla ungen har någon slags tanke om hur att göra annorlunda och ett annat förslag. Och istället för att gå in i maktkampen om vem som bestämmer, vilket är en alldeles för omoget vuxet beteende, kan den föräldern eller läraren börja samtala om - vad - den unge vill, - hur - den unge ser på saken, - vad - som kan göras annorlunda eller hur man kan mötas som förälder och barn, och faktiskt ge barnet lite mer av självansvaret. Det finns ingen som vet bättre än den som det berör. Och den unge kan mycket väl ha insikter som börjar vakna till liv. Jag tycker det är synd att man som vuxen klampar på då - utan istället tänker - aha - det här ska bli ett spännande och utvecklande samtal.

Jag gillar inte heller att man uttrycker sig nedvärderande om den lilla ungen som just lärt sig säga - Jag vill! Jag kan! och ljudligt protestera NEJ! Att vi har mage att kalla detta trotsåldern! Det är en självbejakelse som vi bara ska hurra hurra för!

Anne-Marie

"Slå med rösten"



Orden slår hårt. De slår länge. De slår om och om igen.

Så är det med ord. Jesper Juul kallar det att slå med tungan, barnets egna ord för det vi vuxna bör benämna som verbal abuse, den absolut vanligaste formen av övergrepp.
Ord som gör illa, illa, illa.

"När vuxna slår med rösten"

Ja, alla ord som inte avsänds med respekt för den som ska motta dem...

"Därför är det personliga språket och det personliga uttrycket, där den vuxne definierar och uttrycker sig själv, bäraren av den personliga auktoriteten. Så snart den vuxne börjar använda sin definitionsmakt och talar om eller kategoriserar barnet upphör likvärdigheten och resultatet blir maktmissbruk. Det gör stort intryck på barn, som reagerar med att känna sig misslyckade, skyldiga eller skamsna, ledsna och/eller arga, men det skapar inte respekt, trygghet och tillit i förhållande till den vuxne auktoriteten.
Detta betyder inte att allt vad vuxna säger ska uttyckas med ett hänsynsfullt eller diplomatiskt språk och tonfall. Det betyder bara att det i uttryckets alla betydelser ska komma från hjärtat. Barns integritet kränks inte av föräldrarnas känslor. De är orden som kränker...
" Citat Jesper Juul.


Anne-Marie,
som nu läst hela Juuls bok; Livet i familjen, 2005


Anne-Marie

Konfliktens epicentrum



Många föräldrar räds konflikten med sina barn. Den goda konflikten är en kärlekshandling tänker jag oftast. Att barnet vågar konflikten är en akt av trygghet. Att föräldern träder in i konflikten en varm arena. Men hur konflikten ser ut är en annan sak. Konflikt mellan två viljor är inte att en ska vinna en batalj, en ska med makt vinna slaget eller lösa ett problem genom att veta bäst och mest. En konflikt är ett autentiskt möte. Jag möter Du. Du möter Jag.  Konflikten skapar oss. Vårt Vi. Agerandet inom konflikten är skillnaden mellan den goda konflikten och den konflikt som leder till skuldbeläggande och utarmning, anpassning och tystnad.

Jesper Juul beskriver:
"Den konfliktfria gemenskapen mellan likvärdiga människor är en illusion." (Juul: Livet i famijen, 2005)

Det är också föräldern, den vuxne, läraren som är ansvarig för relationen med ett barn. Att barnet inte söker konflikten i sig, utan mer ger sig tillkänna med sina behov och sin omvärldsförståelse och som när den uttrycks får ett vuxet bemötande där föräldern, den vuxne också ansvarar för sina behov: Jag både ser och förstår att du är trött nu, vi är snart framme, hemma, orkar du ett tag till? Vi är nog lika trötta både du och jag. Få se nu... var står mjölken? Kan du hjälpa mig?

Den farliga konflikten förflyttas in i barnet - den då bemötandet från den vuxne är kränkande, skuldbeläggande och överskuggande ansvarslöst:


- Där ser du, så fel det blev när du gjorde så där, jag har ju sagt åt dig att lyssna, du lyssnar inte och därför gör du fel...

Anne-Marie

och här är en intervju med Jesper Juul.

Ritar hjärtan i min Jesper Juulbok




"Vi är benägna att tänka i motsatser istället för alternativ - något som  för övrigt präglar hela debatten om barn, föräldrar, uppfostran och pedagogik:"


Ur Jesper Juul - Livet i familjen, om det viktiga samspelet, 2005



Copyrightskyddad barndom


Min barndom var rik. På allt. En aning tilltuffsande ibland, en aning glädjefylllande också. Jag lärde mig för livet under min barndom. En dag ska jag berätta. Kanske skriva en liten bok. Då ska jag ha copyright på min barndom. Förmodligen ska titeln heta så. Sen är jag fri att skriva på om vad som faller mig in. Utan hänsyn till någon läsare, bara med omsorg om mig själv. Jag vill nog väva in de flesta rättigheter ett barn har. Som om jag kunde skriva en egen barnkonvention för mitt egna barndomsliv. Förmodligen kan jag göra det. Det fria ordet gäller ju också för det lilla barnet. Tjohej!

Anne-Marie

Copyright på min barndom



Jag har copyright på min barndom.
Den skyddar jag fortfarande.
Min upphovsrätt var en gång delad mellan min pappa, mamma och mig.
Nu har jag ensamrätt.
Jag kan berätta historier om min barndom.
Men ingen kan berätta min barndomshistoria.

Anne-Marie

Elever med särskilda behov



Fick en fråga på bloggen. Om jag månne hade barn med särskilda behov?


Helt privat möter jag ständigt barn med särskilda behov. Och behoven skiftar ständigt; är man hungrig vill hungriga barn ha mat, är man ledsen vill barn har tröst och kanske ett plåster. Behoven varierar över tid och i olika sammanhang. En del barn behöver stöd i att läsa just därför de inte just då det krävs kan läsa och en del miljöer tvingar barn till att bli stillasitttande problembarn med myror i bakarna.

Människan i stort är i behov. Elever har alla särskilda behov. De är inte stöpta i en och samma form. De flesta barn är särskilda barn. Om man tillåter dem att vara det. Behov har alla människor. De flesta behov skiljer sig ofantligt åt från andras behov. Därför har alla barn särskilda behov. Jag har också särskilda behov.


Anne-Marie

som ryser en aning då jag skriver det här ordet - särskiljda - jag vet inte ens hur det stavas. Jag är dålig på sådant som har med sär att göra. Så förlåt mig.

Porträtt av ett barn



Ett barn.
Gör sig glad.
Springer över ängar.
Kryper in i en flytväst.
Tutar i räddningspipan.
Skrattar högt.
Tutar igen.
Högt.

Ett annat barn skriker högt från högsta toppen av ett träd.
- Titta, jag kan klättra hit upp. Nu kan jag nudda himlen!
- Kan man nudda himlen?
- Jag kan!

Anne-Marie

Skolrättighet: Rätten till sin lärare!




Skollagen ger också ett utrymme att anställa en obehörig lärare, om en behörig inte finns att tillgå och undervisningen är i farozonen. SvD 10 juli 2009

Det är något märkligt med uttrycket obehörig lärare. Lärare är ett yrke och yrket kräver utbildning  och examen. Om man är lärare kan man inte vara obehörig. Det är en begreppsförvirring. Vi talar inte om obehörig läkare, obehörig målare, obehörig jurist, obehörig rörmokare. Det är bara i samband med läraryrket som begreppet används. 

Rätten till utbildning, undervisning och lärande utvecklande processer måste vara prio ett för en elev i skolan idag. Eleven har sin utbildningsrätt i skolan. Och skolan är till för att säkerställa elevens lärande rättigheter. Det måste betyda att bara det bästa är gott nog.

Anne-Marie


"Jag hatar skolan" säger en hel del...


- Jag hatar skolan!
Frågan är om det är så att skolan hatar eleven tänkte jag då jag grävde en aning i frågeställarens skolupplevelser.

- Jo, jag var en djävlig elev. Men jag blev det. För det var ingen som såg mig. Jag smällde i dörren då jag kom in i klassrummet, och läraren sa ingenting, och jag skolkade, och läraren sa ingenting, och jag pratade rakt ut på lektionerna, och läraren sa ingenting. Jag tror inte att någon såg mig i skolan. Ingen sa någonting till mig. Man pratade om mig. Jag hatade skolan.

Anne-Marie

Skyltdockebarnet



Barn kan aldrig skylta med någonting. Barn är. Vuxna kan skylta med barn. Om vuxna skyltar med barn så kommer barn att skylta med sig själva. De flesta barn vill gärna att man deltar i deras liv. Barn vill inte vara i centrum. De vill ingå i ett sammanhang. Barn som ställs i centrum för sina föräldrars omsorg och handlande blir ensamma. Det är ensamt att stå i fokus. En liten unge mår allra bäst om sammanhangen är inbjudande och föräldrar avdramatiserar fokus och är tillsammans med sin unge. Ett barn utvecklas allra bäst i ett vi-sammanhang.

Anne-Marie


Youtube-premiär



HÄPP!
Anne-Marie

Uppåt väggarna. SKOLRÄTTIGHETER i Almedalen



Jag har några drömmar - dessa strävar jag att nå - och långsamt, långsamt synliggörs tänkandet i någon form hos någon annan. UR gav mig väggarna och likt Luther spikade jag upp några av mina skolrättighetstankar från golv till tak. Jag skriver en bok om SKOLRÄTTIGHETER för inom rubriken finns det mer att värna om.

Anne-Marie

Att ta plats i ett lärande rum!



Det är full rulle bland ungarna. De spelar pjäser, gör shower och jag sitter och bläddrar i deras lärande böcker. Jag förundras över hur mycket lärande de erövrat. Förvånas över plötsliga berättelser om landet Mexico, engelska berättelser och tittar upp på två killar som försjunkit i Fysikbokens värld. De talar om atomerna, de talar om Archimedes, de talar om årstidernas växlingar, och en flicka sitter med sin bok i Kemi; hon tittar upp och säger:

- Du jag har bara ett kapitel kvar.

Jag ler. Av förvåning, av inspiration, av lärande glädjelust, över mina elevers förmågor. Lärandet ser olika ut hos var och en av dem. Det viktiga är att de är intresserade. Och då jag ser att intresset finns ... då finns allt hopp inom dessa väggar tänker jag. Då hör jag någon fråga

- Jag har läst 20 sidor i fysikboken, när är ni klara, jag vill fortsätta läsa...

Jag tror inte på elitklasser, jag tror inte på att det finns en endaste liten klick som vill mer, lära sig och förkovra sig. Jag tror det är mänskligt att lära sig. Jag tror att alla vill lära sig.  Jag tror dessutom att lärande genereras mellan lärande. Om någon läser en bok och visar upp den för en annan som inte just då läser den boken så börjar de två samtala om just den boken ... och allrabäst är det då de samtalar om innehållet.

Jag tror dessvärre att saker och ting kan hindra ungarna från att just utveckla sin lärande vilja. Bara det att det inte finns några böcker från de högre eller de lägre stadierna i klassrummen... det är ett hinder... men mycket enkelt att avvärja. Organisation kring lärandet är mitt favoritämne. Det talar jag gärna och mycket om. Men i mitt klassrum talar jag inte om det, jag genomför det. Då får eleverna plats. De tar lärande plats!
Och med all rätt!

Anne-Marie


Den obändiga viljan!



Det är så fint med sprängkraften tänker jag. Sprängkraft - så kan kanske vilja förklaras. Det är en kraft som ställer sig över det mesta. Vill man något så överträffar viljan modet. När man vill något tillräckligt mycket så spränger man sin egna individuella förmåga. Därför kan vi inte säga nej till viljan. Frågan är bara hur vi kan bemöta den? Och den frågan har inga givna svar. Svaren förändras i takt med tiden, människosynen, rummet, kunskapsynen, förväntningarna inom en organisation, normer och eventuella höga tak där innovationer tillåts ... eller inte tillåts.

Anne-Marie

Maskrosvuxen




Jag är en maskrosvuxen.

Näe,
vi sätter sällan en sådan etikett på en vuxen.
Men vi sätter gärna en etikett på en liten unge.
Det är så vi organiserar vår syn på barn.

Anne-Marie

Etiketterna: Maskrumsbarn




Maskrosbarn?


De är de barn som trots allt de behöver kämpa i motvind med lyckas ta sig igenom, upp, fram och etablera en egen slags plattform. Detta trots allt, ett barn som inte skuldbeläggs för detta som är trots allt, utan kanske får möjligheter trots att det är en aning besvärligt runt barnet. Vi har satt ett ord på sådana barn; Maskrosbarn. Det är en etikett.

Då tänker jag göra om ordet till maskrumsbarn.
Tänk om det är så att det finns barn som lyckas i klassrummen trots allt även om de också där får kämpa med motstånd som handlar om att de blir illa bemötta, inte utmanas i sitt lärande, inte får uppleva inkludering och kanske har det en aning besvärligt i sina miljöer.

Sedan tänker jag på maskrosen;
är det så att vi ständigt måste skapa något negativt kring det vi inte kan behärska riktigt. Maskrosen finns där överallt. Tar sig igenom asfalten, breder ut sig över gräsmattorna, tar sig vidare över till ett dike och är en av de arter som faktiskt annonserar att nu är det vår igen och basunerar ut att sommaren och värmen verkligen anlänt.


Anne-Marie,

som tänker att synen på maskrosbarn bör förändras. För tror man på alla barns möjligheter i den miljö de samlas i så kommer denna omsorg om individen exkludera eventuella svårigheter i andra miljöer. Se framtiden i lärandet och skapa förutsättningar för framtiden i ett klassrum. Skapa förutsättningar för varje barn att se sin utveckling.

Kanske är jag fel ute?

Kanske är jag fel ute? tänker jag idag.
Igår iscensatte jag ett arbete för hela klassen.
Idag tänker jag - alla är inte intresserade av det jag är intresserad av att göra.
Kanske jag ska tänka om?
Jag ska pröva hur det blir då jag tänker om och diskuterar det med eleverna.
Jag kanske är helt rätt ute om jag gör så.

Anne-Marie

Elevens rättighet - att bidra till undervisningen



Mina undervisningar och dess fokus handlar om att jag åskådliggör en modell. Det betyder att jag tydligt och noggrant visar HUR jag tänker, gör, funderar, prövar och genomför. Observera att alla komponenterna kring HUR att göra diskuterar jag. Det är inte intressant att se en lärare bara göra uppgiften. Göra ska omslutas av tänkandet. Tänkandet är det viktigaste.
Då eleverna har en modell och känner  de sig säkra på den modell de har att utgå ifrån är de välkomna att påverka och bidra till undervisningen. Det säger jag alltid till mina elever;

VÄLKOMNA ATT BIDRA TILL UNDERVISNINGEN.

Då elever bidrar till undervisningen påverkar de den. De har flera ord med i laget. Då blir undervisningen en elevaktivitet. Då uppgifter blir aktiviteter omsluter undervisningen inte bara att göra uppgiften utan att tänka om den, utveckla den och sätta ord på det som uppgiften handlar om. Tänk utvecklas alltså.

Här är en mycket enkel uppgift:

Jag klippte sönder en stor A4 bok och gjorde den smal - jag tror ungefär 3 cm bred. Jag skrev det första korta ordet i denna bok och valde ut en ord som den efterföljande eleven skulle skriva om. Vem som ville skriva om ordet berodde på den som fann ordet jag valt intressant. Därefter gick den här boken runt i klassrummet i sin egen takt. Det handlar inte om att göra klart denna bok under en lektion utan att boken finns där och då eleven själv finner sig manad bidrar till bokens genomförande. Jag tror ibland att vi har så bråttom att göra klart saker och ting - det är ibland bättre att eleverna får uppleva att de själva gör något då deras vilja och inspiration finns där. Och den här boken åkte runt, runt i mitt gamla klassrum, den lästes från början till slut och det är ju också syftet, för att sedan inspirera någon att lägga till ett litet ord.

Det lilla ordet är inte så krävande heller, och den lilla ytan som boken erbjuder att skriva på alldeles för liten för att eleven ska uppleva papprets krav och prestationshunger.

Anne-Marie

Upp flyga orden

"Upp flyga orden
men tanken stilla står
ord utan tanke
aldrig himlen når"

Shakespeare´s Hamlet och serien Simpsons:



Jag berättade om Shakespeare´s Hamlet för mina fyror. Dramatiserade ett litet stycke om hur Hamlet talade med sin döde far. Då berättade flera elever om Hamlet och kunde en hel massa om Shakespeare. Dom hade tittat på Simpsons. Och om jag inte hade tillåtit mina elever att prata lite friare hade jag aldrig fått höra HUR mycket dom kunde.

Anne-Marie

Ansvaret



Jag gick förbi kvinnan. Sen gick jag förbi kvinnan en gång till. Jag sänkte blicken för att inte visa att jag ville titta närmare på henne. Det var något som fångade mitt intresse. Jag fann att hon var en docka. Som docka generade hon mig med sin verkliga uppsyn. Hennes verkliga uppsyn krävde något av mig. Jag kände respekt om subjektet, detta gestaltande av en kvinna som hade ett självständigt jag. Som en verklig docka kunde jag förhålla mig hur jag ville till henne. Som om jag kunde göra det. Jag kunde inte, utan att känna viss gränslöshet, titta som jag ville.

Hon förvandlades från subjekt till objekt. Den förändringen förändrade mig. Jag fann att ansvaret på mitt förhållningssätt vilade på mig och i mig. En människa är alltid ett subjekt. Också då hon gestaltas och görs till ett objekt. Ansvaret vilar hos den som träder in i mötet.



Anne-Marie,
hon står i Uppsalas Domkyrka och blickar ut ...

Dagens fråga: Hur många ord kan du?



Anne-Marie frågar och eleverna funderar.
Anne-Marie

NÄRHETSPRINCIPEN



Det är en vacker bild tänker jag. Två som är nära. De är nära i något gemensamt. De har ett gemensamt fokus. De tittar och förenas i något som intresserar dem båda. Närhetsprincipen är viktig. Den handlar om att vilja se samma sak, intill varandras intresse. Det lilla barnet är oändligt generöst mot oss vuxna. Många gånger initierar barnet samspelet. Det är därför viktigt att vi gensvarar rätt och bekräftar  just det barnet inbjuder till.

Anne-Marie


SMÅ UTROPSTECKEN



Barnen i skyltfönstren blickar bekymrat ut genom fönstren. Jag vill räcka mig in och lägga min hand på en sorgsen dockkind. Barnskyltdockan är klädd. Men ögonen och de sorgsna ansiktet ger mig funderingar. Redan skyltdockorna syns hur vi betraktar barn i denna tid och vad detta gör med ett barn.

I vår tid kräver man så mycket av en sådan liten människa att barndomen börjar bli just en dom. Men då jag gick gatan fram och plötsligt såg jag något jag inte sett i Stockholm på mycket, mycket länge. Jag såg ett litet barnsällskap som lekte på en trottoar. Som om det var möjligt att vara ute utan att ha en uppgift, utan att vara klädd för uppvisning... med en boll eller vad som helst att leka med.

Barn är inga objekt, inte ens som skyltdockor, de springer omkring som utropstecken - skriker ut sina rättigheter att vara riktiga och verkliga subjekt.

Jag hejjar på ... heja barn, heja barn!
Anne-Marie

VACKRA TOMRUM eller RÄTTEN ATT HA GLUGG



-
Le inte, du har ju inga tänder, sa min första skolfotograf då jag var sju år och nygluggad i munnen.
Min mamma hade tydligen blivit arg och sagt att en sjuåring är ju stolt över sina tappade tänder och borde gladeligen få visa upp att man inga tänder har. Min äldre bror berättade hur man talat därhemma om det här fotografiet. Nu ser jag ledsen ut (och har all anledning att vara det) men jag vet att jag faktiskt log lite blygt mot fotografen och hur rädd jag blev då han bad mig knipa. Jag är bara sju. Och återigen. Min pappa dog tre veckor tidigare. Jag skulle värna om det där lilla leendet och inte släcka ut allt liv i ansiktet på grund av några vackra tomrum i en sjuårings mun.

Anne-Marie

ORDBAKERI eller SOPPA PÅ ORD

För många år sedan fick jag till uppdrag att samla ihop, klura samman en hel hoper med goda ord och lägga alltsammans i en tetrapack och skapa - 5 DL POESI - ordmagneter för barn och andra som kan tänkas älska ord som MACKAPÄR - HULLER-OM-BULLER - GRÄDDBAKELSE - GÖMSTÄLLE - FICKLAMPA - UNIVERSUM - NÄRA - KOMPIS - ARG - SPIKAR - SVÄRD - KROKODIL - HEMLIGHET och SIMSALABIM för att plocka ur några ordrussin ur ordkakan:





och tanken bakom orden var dessa:





Vilken soppa kan det inte bli av ord!
Anne-Marie

SKOLFOTOGRAFIUTSEENDE


Ur mitt familjealbum hittar jag väldigt fina bilder av mig, mina syskon, min släkt, mina föräldrar, tanter och farbröder, barn och kusiner. De syns i gamla passfotografier, på släktmiddagar,innan julklappsutdelningen vid julaftonens höjdpunkt och vid stora och små födelsedagar. Fotografierna är alltid spontana, mitt i en verklighet där  jag och mina släktningar, syskon, vänner, julaftonsbesökare är aktiva, vi gör något helt enkelt. 

Min mamma har med kråkfötter kommenterat fotografierna, vilket är roligt att se, hennes handstil omissigenkännerligt hennes, och orden hon skrev absolut hennes egna. Jag läser hennes iakttagelser. Några fotografier tycks sticka ut och vara på avvägar helt och hållet:  Fotografier från skolan. De fotografier som togs av det man var i skolan, eleven, och på löpande band sattes framför en okänd fotograf och förväntades vara naturlig och orädd. Min mamma skrev helt resolut - SKOLFOTOGRAFI-UTSEENDE! Det betydde att fotografiet inte hade med verkligheten att göra - så såg hennes barn inte ut. Jag kan faktiskt hålla med:



Anne-Marie som minns att fotografen med myndig min sa:
 
- Du har ju inga tänder! Du får inte le! Stäng munnen!


Och som sagt ... här är jag oleende, tveksam, ordentlig och prydlig och ögonen - tja ... de ser ut över någonting jag inte riktigt förstår: vare sig fotografens stränghet eller att min pappa just hade dött.
Fotografiet något beskuret.

--- --- --- --- --- --- --- --- --- ---


Den enda som syns skolfotografiglad ut är min 12 år äldre syster, som då var sju år och hade ett väldigt gott förhållande till just sitt första skolfotografi. Jag tror att miljön var mindre automatiserad, barnen satt vid sina bänkar och fick le med de tänder de hade i munnen. Detta är nog för övrigt det enda fotografiet som är bra av alla mina syskons skolfotografier. Min syster ser förväntansfull ut. Det fina i det hela är att då jag ringde och frågade henne om jag fick publicera detta fotografi mindes hon genast vilket det var, vilka kläder hon hade på sig, och hur känslan var

- Ja, det är det där fina fotografiet från skolan, jag hade på mig...




Anne-Marie,
som efter att ha googlat på ordet SKOLFOTOGRAFIUTSEENDE inser att min mamma en gång för länge sedan skapade ett nytt ord, så ordet får bära hennes minne, och ni andra - använd det. Min mamma skulle tycka om att ni förvaltade ordet vidare.


DÅ JAG TVIVLAR...



Då jag tvivlar - för det gör jag - tvivlar, ifrågasätter, grubblar, omfunderartänker, förändrarventilerar, inovationsundersöker, faktautsätter - mig själv så läser jag detta:




Anne-Marie


BARN för TJUGO ÅR SEDAN



Min son var på upptäcksfärd. Han var alltid på upptäcksfärd. Då min son såg något som väckte hans nyfikenhet gapade han som om han kunde ta in allt med detsamma. Det fina med min son var att han lärde mig så mycket. Han lärde mig att då han blev nyfiken över något så återknöt han alltid med sin blick mot mig. Det var som om jag kunde tolka hans värld eller genom mitt gensvar och mitt åt-samma-titta-vara-nyfiken-på-tolka-farligt-ofarligt-blick stöttade honom i hans fortsattvandring ut i kunskapssökandet.

Anne-Marie

INNAN BARN FICK NÅGON RÄTT



Ett fotografi av min farmor. Hon var barn runt 1870. Då hade barn inte någon stor rättighet. Men folkskolan hade kommit för att stanna. Den vände sig till folk - alltså barn - och övertog kyrkans uppdrag och den viktiga läskunnigheten av katekesen (Luther som var så rolig) och betydde att när det blev folk av barn - dvs - då de kunde läsa, fick de konfirmera sig vilket bidrog till att de faktiskt fick gifta sig. Så genom läsningen blev det folk också av barn. Barnkonventionen antogs nästan hundra år senare än då min farmor blickade in i en fotografs kameraöga. Ellen Key började 30 år senare att missionera om att barn redan var folk.

Anne-Marie

ENKEL TILLHÖRIGHET



Jag lyssnar till några femåringar. De leker.  Pojken har en pinne. Flickan har en larv i en jättekorg. De är absolut bästa vänner.
- Hur blir man bästa vän? frågar jag.
- Man måste vara med varandra annars kan man inte bli bästa vän, säger den ena.
- Ja, man är med varandra, och så är man bästa vän. Man gör saker, säger den andre.

Sen springer de iväg. Larven måste få lite gräs
- och lite vatten....
Jag tänker - det är så enkelt egentligen.
Att vara ihop. Göra saker ihop. Prata och berätta för varandra. Leka.
Jag sitter ensam med min kaffekopp. Solen är varm.
Jag fryser en aning.

Anne-Marie


FEMÅRINGAR:

 - Vi älskar alla människor - tralllalllallla... hmm... vi älskar alla människor utom tjuvaaaaaar!

Anne-Marie
satt intill och lyssnade.

ATT VETA NÅGOT INGEN ANNAN VET



De vackraste orden jag läst skrev en elev en gång för länge sedan. En av mina goda textillärarkollegor vet att jag älskade elevens ord och textens innehåll. En dag fick jag en present - jag tror det var en påskpresent - där hon broderat elevens text utifrån elevens handstil. Nu hänger den i mina rum och talar om något viktigt för mig. Den som vet något om sig själv och sitt lärande vet något som ingen annan vet. Därför är det så viktigt med dialog. Eleven sitter inne med stora upplysningar om hur, vad och varför eleven kan, vet och gör.

Anne-Marie

TIDLÖS SYN PÅ BARN



Två små barn ur mitt familjealbum. Välklädda och uppställda. Avporträtterade hos fotografen. Det var inte en vanlig sak att bli fotograferad. Det var en ovanlig sak. Säkerligen hade man instruerat om allvaret och fotografen hade med myndig stämma uttryckt sin pondus innan han försvunnit under den svarta duken och tryckt av den lilla avtryckarblåsan och förevigat detta. Allt detta syns i barnen. Och det gäller i alla tider. För mycket konstruktion, för mycket på de vuxnas villkor, för tillrättavisande - syns i avsaknad av glimten i ögonen, skrattet i mungipan och den rörelse som spritter till i lekande ungar.

Jag kopplar mina fotografier av de dystra ungarna till ett mål (uppställt av vuxna) för en av dagens ungar i vår tid:

VARA MED I EN GEMENSAM STYRD LEK HELA TIDEN TILLS DEN TAR SLUT OCH INTE STÖRA UNDER TIDEN.


Anne-Marie

INTE BUSA - BARA GÅ!



Ett fritids är ute och promenerar. Det ser fint ut. Jag ser ungar som följer en ledare. Ledareb/läraren går längst fram, manar på, går fort. Ungarna går två och två, hand i hand. Läraren ropar bakåt - skynda på, skynda på. Det är ingen elak lärare eller ledare som manar på barnen. Men barnen går långt bakom läraren. Läraren går med vuxensteg. Skynda på hörs om och om igen. Då börjar några par att springa ikapp. Med småben springer de, utan att släppa varandras händer. Då faller en liten en, ramlar på trottoaren. Läraren vänder sig om: - Jag sa inte att ni skulle busa, jag sa att ni skulle gå lite fortare, ställ dig upp och sluta leka.

Då försvann allt skimmer kring den lilla klungan som vandrade gatan fram.

Anne-Marie


PIPPI LÅNGSTRUMP LÖSNINGAR




- Barn kanske behöver Pippi Långstrumpslösningar? sade någon alldeles nyss i telefon.

- Jo du, så är det nog, svarade jag. Bra mening det där - Pippi Långstrumpslösningar!
- Du får den av mig, sa rösten i telefon.
- Bra, jag tar den, svarade jag.

Vi talade om barns rätt att få ta till kreativa lösningar då de inte har några andra lösningar att ta till. Jag var en Pippi Långstrumpsunge då jag var liten, mitt föräldrahem var det lite si och så med, jag var inte den mest försummade ungen, men jag var försummad, och jag var en aning orolig och lite stökig SA MAN. I själva verket löste jag saker och ting i bästa anda och på det absolut bästa sätt jag kunde komma på. Det blev lite fel, det blev lite si och så, men jag kom dit jag skulle, och jag tog mig fram på det sätt jag kunde. Min uppmärksamma lärare, och den enda jag tyckt riktigt mycket om, hon såg mina försök och min förståelse av världen och hur jag gjorde det mesta och det bästa för att förstå att göra riktigt. Min lärare lyfte upp mig ur det mörker jag ibland befann mig i, i skolträngseln av förväntningar som gick fel, och lät mig spela teater - jag fick rollen som Pippi Långstrump!

Anne-Marie

BARNKONVENTIONEN och SKOLAN

Barnkonventionen är ett av skolans huvuddokument och ska bidra och verka för barns rättigheter. Alla artiklar i barnkonventionen vänder sig till vuxna människor. Ansvarstagande vuxna som bidrar till att göra verklighet av orden i konventionen.


______________________________________________________________________________

BARNKONVENTIONEN Artikel 2

"ALLA BARN HAR SAMMA RÄTTIGHETER OCH LIKA VÄRDE. INGEN FÅR DISKRIMINERAS."

vilket översätts i läroplanen med orden:

Eleven skall i skolan möta respekt för sin person och sitt arbete.

______________________________________________________________________________




Skolan betraktar denna artikel som en artikel mot mobbing. Vilket artikeln givetvis pekar mot. Men det finns en annan innebörd, inte bara den yttersta konsekvensen, utan respekten för den person man är. Eleverna är individer. Individer som bemöts och som utvecklar sin identitet. Viss tid är de i skolan och gör detta. Viss tid är de bland andra vuxna och gör detta - formas, utvecklas, möts och vill i dialog med omvärlden.

Skolan har inte till uppdrag att förändra en person utan tillföra en person kunskaper och skapa förutsättningar och skillnader för barn. Individen har rätt att vara just en individ, en personlighet, en person som är och gör på sitt egna unika sätt. Skolan ska inte förändra en person utan skapa förutsättningar för att varje person får utvecklas och lära sig så att framtiden är en möjlig plats för var och en.
Vi talar svepande och stort om elever och ofta ur ett bristperspektiv, eller rätta-till-och-förändra-beteendeperspektiv.

Frågan är hur vi förvaltar artikel två i skolan.
Utvecklingssamtal kan peka på att eleven borde ta mer plats i större sammanhang; prata inför gruppen eller våga ta större plats i det stora sammanhanget. Eleven kan vara stökig och förväntas sluta vara det. Eleven kan ha problem med koncentrationen och få höra att eleven har koncentrationssvårigheter och kan uppleva sig som ett problem. Eleven har... och gör... och man lägger ansvaret på eleven. Eleven är lite udda... eleven vill inte ... eleven kan inte... eleven sitter inte still...  eleven har glimten i ögat ... eleven vill inte vara med på gymnastiken ... och så problemetikettstämplar man barnet och inte miljön som barnet befinner sig. Den pratglade lilla ivriga ungen i årskurs två får sig definierad som en hänsynslös liten pratkvarn som alldeles för ofta avbryter... istället för att titta på en samtalsivrig person fullt fokuserad på det som är undervisningens fokus.

Detta strider mot barnkonventionen och läroplanen. Alla elever har rätt att uppleva att de respekteras för den person de är. Skolans uppgift är att skapa förutsättningar för alla i skolan. Artikel två omsluter samtliga elever i skolan.

Jag menar att vi måste skapa förutsättningar för pedagogiska samtal där konventionernas artiklar lyfts fram och där perspektivet på artiklarna omsätts till var och en av våra elever.

Ansvaret för problemet måste de vuxna ta. Kanske jag ska skriva i bestämd form - DEN VUXNE.
Anne-Marie



ELEVEN I SAMHÄLLSUTVECKLINGEN

Det basuneras kris, nedgång, arbetslöshet och man anar depressionstider. Aldrig tidigare i modern tid har människornas förutsättningar varit dystrare, sägs det. Skolan är en del av samhället och deltar och bidrar till samhällsutvecklingen. Jag blickar ut mot mina ungar, mina elever som de kallas.



Skolans roll i det hela blir att faktiskt framtidshoppas. Vi måste värna våra elever och skapa en skolplats där man kan våga hoppas om framtiden. Jag kämpar med ord och meningar som omhyser eleverna utanför skolan. Det är inte lätt. Elever är inte opåverkade av framtidssignalerna. Inte jag heller. Jag tänker att min profession innebär att jag ska se möjligheter i elevens lärande. Det betyder att jag måste hysa hopp om framtiden. Då eleven får det knepigt måste jag vara en ställföreträdare för det hopp eleven inte känner. Och stanna kvar i den tron.

Anne-Marie

UTVECKLINGSSAMTAL



Jag älskar den här teckningen.
Så ska ett utvecklingssamtal SE ut.
Det går inte att rita en bild av ett utvecklingssamtal om det inte gestaltar vad utvecklingssamtalet handlar om.
Barnet i centrum.
I skolans värld - Eleven!

Föräldern är närmare och viktigare än läraren.
Färgerna på eleven och föräldern hör samman.
Läraren är av annan färg men lika lång som föräldern.
Omslutande parter i elevens utveckling
Eleven är i centrum.
Står där.
Rotad i jorden.
Växer sig stark ur den gemensamma myllan.
Som den viktigaste tar eleven störst utrymme.
Så ska det vara.

Anne-Marie



ATT VÄLJA ATT INTE BEDÖMA


Att bedöma handlar också om att välja.
Man kan välja att bedöma.
Man kan också välja att inte bedöma.
Det är modigare att inte bedöma.
Då håller man dörrarna öppna för det oväntade.

Detta är en tanke om bedömningar... i största allmänhet.
Anne-Marie

BARNOMBUDSMAN + BLOGG = SANT

Jag länkar och välkomnar.
http://barnombudsmannen.blogspot.com/


Anne-Marie

SKOLPIGGHETEN

Tja - varför inte - det talas om skoltrötthet men aldrig om skolpiggheten.
Jag var bara tvungen att pigga upp debatten en aning.
Helt aningslöst slog jag ett slag för det pigga!

Anne-Marie,

som googlade på ordet skolpiggheten och fick en träff. Jag ska inte stämma träff med den andra skolpigga skribenten men undrar varför google hänvisade vidare till skapligheten.

ELEVENS BEHOV AV ÅTERHÄMTNING



Jag är en aning fast i boken VÄLFÄRDSLANDETS GÅTA - VARFÖR MÅR BARNEN INTE LIKA BRA SOM DE HAR DET - av Lindblad/Lindgren:

Läkarna i boken beskriver behovet av återhämtning.
Jag tänker - hur ofta får eleverna återhämta sig i skolan. Är rasten en stund av återhämtning? Vad är återhämtning för ett barn? Hur ser den ut för mig själv? Hur upplever jag mig återhämtad? Vad betyder återhämtning?

När jag skrivit ordet återhämtning flera gånger börjar jag leka med ordet. Trots att det är ett så allvarligt och viktigt ord. Jag märker då att just denna ordlek är en del av min återhämtning. Orden är min studsboll, meningarna min lekyta och skrivandet min absoluta sysselsättning för återhämtning.

Men hur ser den ut för eleverna? Vet de vad återhämtning är? Upplever de den?

Ett har vi alla gemensamt: SÖMNEN!
Den är oerhört viktig för all återhämtning. Man måste sova. Och det mycket. Under sömn äger återuppbyggnaden rum. Det nybildas celler i en oerhört mängd under sömnen. Nästan ett helt kilo nya celler vilka behövs för att orka igenom en hel dag där dessa eller andra celler förbrukas. Man bygger alltså upp sig under sömnen. Kroppsbygger och tankebygger.

Jag brukar ta mig en tupplur.
Det skriver jag mest för att jag tar igen mig just nu.
Jag leker med orden.

Anne-Marie

- DU KAN VARA TYST SJÄLV




En förskollärare har tejpat igen munnen på en sexåring efter det att sexåringen svarat på lärarens krav om tystnad:

- Tyst kan du vara själv.

Jag vill inte sätta mig in i omständigheterna kring detta barn eller denna förskollärare. Men är det inte märkligt att ena parten kan säga något med full yttrandefrihet och förvänta sig att barnet ska förstå att yttrandefrihet bara gäller för vuxna. Jag ser hur världen hårdnar kring barn och hur maktlösa vuxna tar till märkliga åtgärder för att stävja barn.

Tänk om det är så att den vuxne kanske kunde vara tyst själv en stund. Det kan ligga en sanning i sexåringens ord. Fast å andra sidan lär vi inte få veta det. En tejpad mun är en tystad mun.

Anne-Marie

SEENDET



Vad är det vi ser främst?

Man kan alltid öva sig i att vända och vrida på perspektiven.
Man kan alltid välja att se på olika sätt.
Jag väljer det framåtsyftande och det närande.
Avstampet man gör är ifrån ett just nu.
Där börjar allt.
Det som hänt kan skapa förändring.
Men aldrig göras ogjort.
Elever kan inte alltid förföljas av dåtid.
De är framtidsbärare.

Frågan är om vi förvaltar vår framtid och de vi en dag har att förlita oss till?
Anne-Marie

MÅLGRUPP



Min målgrupp är barnen.
Målgrupp är fler än en.
Mitt perspektiv är barnet.

Anne-Marie

UTSORTERINGSTANKE



Det är ett gigantiskt ansvar att vara lärare. Framtiden (är redan här) innebär en globalisering där varje individ kan tänkas (bör) ingå som en kosmopolit - arbetsplatserna är inte knutna till nationer utan har inga gränser alls, kravet på kommunikationskompetens enorm, utmaningarna att förvalta jordens resurser gigantiska och de demokratiska principerna absolut inte självklara. Det är därför en absolut tanke att skolan som den enda platsen måste inbjuda eleverna i lärandet. Det är också viktigt att lärandet upplevs som angeläget och bidrar till elevens vidgande möjligheter.
Vi måste aktivt se varje liten, liten uns av motivation hos eleverna, värna och utveckla den.

Skolan är en del av samhället. Samhället är en del av skolan.
Det skolan gör till norm, det skolan modellar av människosyn är det eleverna tar med sig ut då de själva kommer att forma och bidra till samhällsutvecklingen. Så frågan är - vad vill vi möta för människor om 5 - 10 - 15 år? Vad behöver människan för kunskaper om 5 - 10 - 15 år?

I en skolform utanför skolsveriges gräns råder en utsorteringssyn. Läraren är ensam och allena den som avgör elevens fortsatta skolgång, utifrån en kunskaps-och människosyn som jag nästan inte kan benämna med de orden, och detta då eleven är 10-11 år. En utsortering jag trodde inte fanns eller existerade.

Och utan skola, orden, adderandet, kartan hamnar människan i ett utanförskap jag inte vågar fantasiera om.


Anne-Marie

MARDRÖMSBERÄTTELSER



Skola.
Lärare.

Två ord som borde vara omslutna med allt annat än mardrömmar.
Men en del berättelser om skolan kan få mig att vrida mig runt mina visioner.
Som om de vore en utopi.

Anne-Marie
,

som tänker att Sverige har en god läroplan, ett någorlunda utvecklat barnperspektiv och ett anslag att skolan ska vara för alla. Det är bra med tanke på att skolvärlden utanför kan se väldigt annorlunda ut för barn. Svensk skola skall fortsätta värna och utveckla kunskap- och människosyn och vidga perspektivet vad skola innebär för en växande liten.

ALLMÄNMÄNSKLIGHETENS DAG



Kanske en ny dag.

ALLMÄNMÄNSKLIGHETENS DAG!
En dag var var och en av oss.
En dag som kräver lite mer av oss.
Av alla - lite till mans!

Anne-Marie

PÅ LÅTSAS...

Nyss var jag och lekte med en treåring...

- Här kommer en liten anka. Ankan säger - Jag vill inte bada, jag vill inte bada...börjar jag lekprata.
- Näe AMI, ankor kan inte prata, dom pratar bara på låssas...säger treåringen.
- Jo, den här ankan kan prata, envisas jag för jag vill lekberätta...
- Du får din anka prata... mina ankor ska bada...säger treåringen.


Så var det med den leken.
Där satt jag med en liten plastanka och den pratade på... jag vill inte bada, jag vill inte bada. Dom andra ankorna badade och treåringen lekte. Där satt jag med min talande plastanka.

Anne-Marie

BLADHORNINGENs åtgärdsprogram

Jag sökte på Bladhorningen... jag har en liten undervisningsidé. Då jag sökte på bladhorningen kom jag osökt in på åtgärdsprogram. Också en liten bladhorning har åtgärdsprogram. Men det är nog inte bladhorningens hem som ska rätta till något för bladhorningen. Jag tror att åtgärdsprogrammet för bladhorningen handlar om att omgivningen tar sitt ansvar, gör allt den kan, tänker om, prövar nytt och värnar förutsättningarna för bladhorningens utveckling.

Bara en reflektion.

Anne-Marie,

som återkommer om undervisningsidén.

VISIONÄR - DET ÄR JAG!



Jag är visionär.
Jag tror på förflyttningar.
Så enkelt kan det se ut i skrift.
Men ...
det krävs tålamod att försätta berg.

Anne-Marie

HETS MOT BARNGRUPP



H E T S    M O T    B A R N G R U P P

Jag läser mest tidningsrubrikerna - innehållet intresserar mig inte.
Det är en - dra alla över en kam - känsla jag får.
Uppropen är så högljudda - om hårdare tag mot barn, om uppfostringsmetoder hur att göra, om införande av straff, om vad barn gör illa - men ingenstans står om barnets situation i situationen.

Barn lever i en hårdare värld där modellerna - vi vuxna - inte finns med tillräckling närhet, där samtalen inte hinns med, där middagarna inte längre är gemensamma, där TV ersätter godnattsagan, där föräldrarna tvingas arbete mer och längre för att klara sig, där barn ...

Det är heller inte ALLA barn utan de är en del barn som inte har det bra, mår bra, får ha det bra. Nu har rubrikerna över barnens uppförande eller brist på sådan blivit högljudda i tidningarna samtidigt som Nannyprogrammen ökar i antal. Kanske är det så att vi vuxna i alla sammanhang får axla ansvaret.

Jag undrar lite stilla vad som hände med respekten för ett barns ständiga tillblivelse... och vikten av att finnas som vuxen i den värld som skapar förutsättningar och möjligheter för denna ständiga utmaning som det innebär att växa upp. It takes a village to bring up a child!

Anne-Marie

GÅ GENAST TILL MIN VÄN MATTIAS

http://mattiasbostrom.wordpress.com/2009/01/30/nar-jag-var-liten-var-jag-alltid-pa-biblioteket/

och titta på en vacker läsbild av en liten kille på bibblan! Jag minns mina egna bibblanbesök med sådan kraft att jag nog måste ta och skriva en aning om det... i helgen!

Hälsa gärna ifrån mig...!
Anne-Marie

BRIS: FÖRÄLDRAR SLÅR BARN

Bris rapport tar denna gång upp att föräldrar i allt högre grad slår sina barn.

H Ä R   Ä R   U T D R A G   U R    R A P P O R T E N

"Barn har rätt att skyddas från fysiskt och psykiskt våld"
Artikel 19, FN:s konvention om barnets rättigheter


I år är det 20 år sedan FN:s generalförsamling antog konventionen om barnets rättigheter och 30 år sedan Sverige som första land i världen antog en lag som förbjöd våld mot barn. Trots det misshandlas barn fortfarande i Sverige. Därför är huvudtemat för BRIS-rapporten 2009 "våld mot barn".


"I hela mitt liv har pappa slagit mig. Jag har berättat för några vuxna jag känner, men de tror inte på mig."
citat från BRIS stödverksamhet med barn och unga år 2008

Under år 2008 hade BRIS det högsta antalet barnkontakter om fysisk misshandel på fem år. Under året hade BRIS 1 857 stödjande kontakter med barn och unga som blivit misshandlade.

Våldet barnen och ungdomarna utsätts för kan beskrivas som allt från slentrianmässigt vardagsvåld, där de blir slagna med tillhyggen som skärp och käppar, till mer tortyrliknande våld. En del barn berättar om att de blir skakade och slagna tills de tappar medvetandet. Oftast är den en förälder som slår.

Vissa av barnen har berättat om misshandel för andra vuxna, som lärare eller socialförvaltning, utan någon reaktion från vuxenvärlden.

Det fysiska våldet kombineras ofta med psykiskt våld. Barnet kränks verbalt, det får höra att det är värdelöst, att det inte går att tycka om och att det är därför det blir slaget.

"Nu vet jag varför pappa slår mig. För när han är full har han sagt att han inte älskar mig"
citat från BRIS stödverksamhet med barn och unga år 2008



Det är alltid allvarligt när föräldrar slår sina barn. Och det våld som orden kan skapa är ett dold problem som också skadar oändligt mycket. Ord går inte att radera bort. Slag går inte heller att radera bort. Rädslan finns där hela tiden. Orden kan man inte skydda sig mot - det går inte att stänga av öronen och lyssnandet - nedvärderingar och kränkningar, förklararsanningar ur endast ett perspektiv och beskrivningar som - Du är dum i huvudet! är kränkningar av ett barn, ja av en vuxen också.

Bris menar att det är alldeles för få vuxna kring barn.
Så är det. Som lärare får man värna att vi faktiskt har en närvaromöjlighet och att vi under många år har en möjlighet att värna och följa barns utveckling.


Anne-Marie

SKOLDAGARNA och LEKEN TÅLA



En gång i tiden hade vi skola på lördagar. Jag gick i skolan då. Det var skolans roligaste dag. Den var kort, Lärarinnan var mer personlig och verkade mer mänsklig på lördagar. Lärarinnan var mänsklig de andra dagarna också men det var något speciellt med fröken på lördagar. Efter klockan ett fick man ledigt. Då var det lördag på riktigt. Man sprang hem till gården. Där var alla andra barn. Det lektes. Det var mest lekar av kollektivt slag; Hali-Halå-Låt-Bollen-Gå, Burken, Slängrep och Kula. Det är märkligt med vilken strålglans dessa lekar gör sig påminda. När man blev ledsen och sökte någon vuxens tröst, fick man det lite styvmoderligt: - Ja - är man med i leken får man leken tåla. Och så var det. Man fick leken tåla. Leken kanske är sådan. Man lär sig det där mänskliga. Att stå ut med varandras egenheter, lära sig stålsätta sig lite när man misslyckas, och faktiskt lära sig genom att delta och få sig själv bedömd av de som är lite äldre. Det ordnades mycket kring reglerna av lekarna, men de gällde alltid. Ja, inte om man kanske var yngst, då gällde de inte, men om man var yngst och fick vara med den som lärde ut och var äldst, då gällde minsann reglerna. Jag älskade att leka. Jag älskade Burken, Hali-Halå-Låt-Bollen-Gå, Slängrepet och Kulan, regeldiskussionerna bland kompisarna och hejaropen när man var i olika lag. Om jag fick en dag till - och en förflyttning av tiden - skulle jag gärna vilja återuppleva den där lördagen i skolan, och den där promenaden hem till barnrikegården, förbi kiosken med ettöreskålorna (jag vet hur de stavas) och trappan utanför trevåningshuset. Jag skulle vilja leka alla lekar igen!

Anne-Marie,
som minns mina sårskorpor på knän och armbågar. De hörde liksom till.


NAMNGIVNINGSCEREMONI



Det finns långa ord och det finns korta ord. Ibland tycker jag de långa orden är vackrare, ibland är de korta mer effektiva. Kort och gott - ett barn får sitt namn vid en dopceremoni. Jag bevittnade ett dop igår. Rörd över alla ungarna som sprang omkring i kyrkan, rörde sig fritt i detta stora kyrkorum och den höga rösten från en två och ett halvtåring som säger - Jag läser själv, och håller psalmboken uppochned, fullt nöjd med sin läsning. Jag gillade det jag såg hos den lilla läsaren. Barnet vid dopfuntet sjöng en helt egen melodi. Egna toner, egna krafttag. Barn, tänker jag, barn. Befriande att vara i deras absoluta närhet. Precis mitt i nuet.

Jag vet inte om jag börjar bli gammal, men jag satt och torkade tårarna, ömsom av kärlek, ömsom av skratt, ömsom av allvaret, ömsom av att vara inbjuden till denna stora stund. Ett barn har fått sitt namn. 

Anne-Marie

BARNET och MYRRAN



Mot alla tiders krubba vandrar man med gåvan som kan kallas Myrra. En riktning mot barnet. Idag är gåvan myrra något annat. Idag är det en leksakssminkväska, rouge, läppstift, penslar och nagelfil.



 Anne-Marie

HJÄLTEN



Det är den där lilla pojken. Den där lilla killen som plötsligt blir Batman, Riddare och Pirat. Jag har sett dem genom åren. Jag tror de går igenom något viktigt. Det är något viktigt som jag inte förstår. Astrid Lindgren förstod sig på detta behov. Hon gav sin Emil en bysse och en mysse och garanterade genom alla sina ord att Emil var en god liten människa som en dag skulle göra något fint och stort ...

Denna vackra lilla riddargestalt ligger mig varmt om hjärtat.
Anne-Marie
 

ÄCKLIGA SIDOR



Idag skulle vi ut och söka på Etna och vulkanutbrott. Jag trodde att vi kunde söka på Youtube, men det gick inte. Jag kom inte ut på nätet. Flera elever stod runt omkring och undrade.


- Vi kanske kommer ut på sexsidor, berättade någon, kanske därför det är spärrat.
- Jag kom ut på jätte äckliga sidor när jag sökte på Bamse och lille Skutt, berättade en annan.
- Jag tycker det är jättekonstigt att man kommer ut på jätte äckliga sidor när man söker på något som inte är jätte äckligt berättade den tredje. Det händer jätteofta. Jag kom ut på snuskiga sidor då jag sökte på Pirater.

Anne-Marie

SYSSELSÄTTA BARNEN




Barn behöver inte sysselsättas.
Det är inte farligt för barn att bara vara.
Det är en fara om barn inte får vara.
Barn behöver inte sysselsättas.

Då jag var liten fanns det inte någon som sysselsatte mig.
Men ibland blev jag inbjuden att spela spel därför att den som ville spela spel ville just det.
Jag blev aldrig sysselsatt.
Men bakade min mormor så var jag precis där hon var intill bakbordet.
Då fick jag en degklump som jag kunde göra egna kakor av.
Men min mormor sysselsatte inte mig,
Jag fick vara med i det som mormor sysselsatte sig med.

Det är hemskt för alla om man tror att barn måste sysselsättas.
Det är som ett barn som inte gör något är något som måste sättas igång.
Jag blev aldrig igångsatt av någon.
Jag satt på stentrappen utanför min mormors hus.
Uppdraget att sysselsättas det var mitt.
Så om jag satt där på stentrappen och hade tråkigt så kom det snart något man kunde hitta på.
Som en slags inre idé.
Inte för att ha något att göra.

Jag gillar fortfarande att sitta på stentrappor.
Jag gillar känslan av att inte behöva sysselsättas.
Jag menar sysselsättas av någon annan.

Jag tror inte man behöver skrämma ungar med sysslolösheten.
Den tråkiga sysslolösheten är en kreativ möjlighet och en stund av återhämtning.
Barn som inte blir sysselsatta kanske får härbärgera en stund av tilltro.
Tilltro av att just orka att inte ha något att göra, samt att få äga omgivningens tilltro
att klara av en stund av ensamhet och reflektion. Som om sysslolösheten faktiskt inte är så farlig.


Anne-Marie,
hela detta inlägg kom sig av Lena A. Hennes bloggensvar här fick mig att ta upp den här tråden. Jag tackar för det.

INTRYCKTA INTRYCK



Det går inte att vårda intrycken. De flödar in utan raster. Barn får se, höra, delta i alltför mycket som de inte ska se, höra eller delta i. En del små sjuåringar spelar spel för 18åringar, en del små barn ser filmer de knappast kan begripa. Vi borde vara en aning mer försiktiga med intrycken. Om inte måste vi lära oss att förvalta uttrycken. För det som kommer in måste och kommer förr eller senare ut i någon form.

Anne-Marie

"FÖRLÅT mig det jag felat"



I lärarens tal till sina gymnasieelever 1941:
Förlåt mig det som jag felat!


Jag känner omedelebart sympati för denna lärare.
Det är mänskligt att fela! Det är omänskligt att låta andra bära skulden för det man gör fel.
Jag vinkar in i dåtiden. Grabbar tag i lärarinnans händer - latinaren - och säger:
- Kollega! Jag vill lära mig av dig.

Anne-Marie

TANKE

En plötslig skoltanke -
frigöra - inte förgöra!
Anne-Marie

HÅLLA I HANDEN



Att hålla en liten i handen. Jag hör knappast vad den här lilla ungen säger...det blåser och hon pratar hela tiden. Däremot känner jag att hon pratar.. hon rör handen hela tiden. Fingrarna spretar och något ska sägas...

Jag lyssnar och håller om språket i barnets hand. Vi språkar där vi går! Vuxenvärldens privilegium. Att lyssna och delta ett denna promenad.
Anne-Marie

VARA - en absolut rättighet



Det jag ser av denna lilla medmänniska är allt det jag önskar se hos ett barn och barnets omgivning. Denna lilla är två och ett halvt år - hon är alltid en gemensam del av oss andra då vi är tillsammans. Det hon kan göra själv det får hon göra själv - ingen tar ifrån henne hennes självgörande - gör fortare, gör bättre, gör effektivare - och när hon har fått göra det som hon ska göra - så är det heller ingen som rättar till, korrigerar, kommenterar eller gör en min av alldeles för mycket stolthet eller min av alldeles förfärande besvikelse. Nej - hon gör det hon ska göra för att hon är den hon ska vara - Hon är ett själv - och som detta själv respekteras hon - precis som hon också respekterar oss andra som är där vi är i vårt själva.

Jag ser så mycket vackert samspelande i detta sammanhang. Jag ser en sådan stark liten människa växa sig större bland andra människor. När hon frågar om det hon frågar - är det på samma sätt som jag frågar när jag frågar - Vill du? Ska vi? Hur tänker du? Vi satt och målade ihop - denna två-och-etthalvtåring och jag. Jag målade ett öga. Hon målade något helt annat. Vi kommenterade vad vi såg, inte hur duktiga vi var på att måla. Dagen efter ligger målningen kvar på golvet. Denna lilla två-och-ett halvtåring ställer sig och tittar på målningen. Hon ler - Ami! säger hon. Ami målat! Och därigenom blir jag en alldeles egen person i hennes liv. Och hon - som jag inte har annat än känslomässiga släktband till - blir en högst självständig person i mitt liv.

Jag tänker så ofta på detta med själv-förtroende. I görandet, i samspelandet så gör vi vårt självförtroende. Det handlar om att vara. Och det är svåra saker. Vara tillåtande, vara respektfull, vara... med!

I djupa funderingar kring självet, människan och tillblivelsen av det egna!
Anne-Marie

HÖSTLOVSFUNDERINGAR

Detta är ett svar av en trogen läsare:

"Jag hoppas också att så många elever som möjligt får ett bra höstlov. trots allt skit som skrivs om skolan vet vi ju att många elever har det värre på loven - utan den trygghet de kan hitta i skolan. Många har ju sina bästa vuxenkontakter där. Trots allt."

Ja, måste jag tillägga. Visst är det så att många elever har sin trygghet i skolan. Det är så. Och med den insikten krävs det att lärarna är mycket medvetna om sin roll som förebilder, omsorgare och stllföreträdande hopp om framtiden.

Anne-Marie

GLÄDJE OCH TILLIT hos en liten en!



Det lilla barnet läser av sin omvärld. Är den tillåtande så tillåts barnet vara just som det är. Det viktigaste för ett litet barn är att man aktivt och medvetet deltar och ser. Seendet är det absolut viktigaste. Jag ser dig! Det behöver för övrigt alla människor. Bli sedda! Glädjen är spontan och sann!



Tillit. Det lyser om tillit i detta barns ögon, Det är det vackraste man kan se hos ett barn. Tilliten till de vuxna. Och återigen - det är vi vuxna som ansvar för mötet och kvaliteten i dessa möten. Barn är inte ansvariga för det. Men de samspelar ständigt med oss och vad vi signalerar.

Anne-Marie

HEMBREVET SOM INTE



Idag läste jag igenom det hembrev jag ville att mina elever skulle bära med sig till sina föräldrar.
Då sa några elever att de absolut inte att breven skulle innehålla saker av det slag jag tog upp. Därför lät jag inget brev gå hem till elevernas föräldrar idag. Ibland är det klokt att läsa igenom det man skrivit högt för dem det angår. Jag höll nämligen helt med mina elever.  För ett ögonblick halkade jag tillbaka några århundranden i mitt synsätt. Det händer ibland när den yttre pressen är för stor. Lärare behöver också omvårdnad och tillsyn. Nåväl, jag kom snabbt till sans och tillbaka i den mycket mer respektfulla tiden. Mina elever, mina elever. Tack!

Jag bugar och bockar och tackar och tänker att det är bra att inkludera eleverna i det som angår dem. Det är inskrivet i barnkonventionen. Barnets unika rättigheter. När man gör det blir det oftast helt rätt och riktigt.


Tack eleverna!
hälsar Anne-Marie

LITEN ÄR I VÄRLDEN



Liten åker buss. Liten upptäcker andra. Liten tittar på andra. Liten ler mot tanten. Liten ger iväg små ljud till tanten med hatten. Liten ser sig omkring i världen. Liten sätter igång rörelser inne i bussen. Så är det med små. Det borde vara oftare att Liten syns aktiv, nyfiken och glad i samspel med människor. Liten tankar ögonkontakt med Mamma när Liten vill förstå. Jag tittar på Litens mamma. Hon ser så glad ut. Det är klart Liten också är glad och trygg då. Utifrån en mammas famn och genom Mammans bekräftande återseende blick tittar Liten ut i världen... det är nästan straffbart att inte le tillbaka.

Anne-Marie

KLASS och SKILLNAD



Klasskillnaderna är uppenbara. Klasstillhörigheten synlig. Skolan är olika för alla. Den ser olika ut på olika platser. Här är ett fotografi av jämngamla pojkar. Det är uppenbart att de går vid olika skolor. Det är uppenbart att de ser olika på framtiden. Jag gillar min klass. Det är en årskurs fyra.

Anne-Marie

BARNS RÄTT ATT LÄRA

Barn har rättigheter. De är inskrivna i Barnkonventionen. Barn har rätt att lära. Skolan är barnens absoluta möjlighet för ett framtida liv där konkurrensen är hård, framtiden full av utmaningar (både skrämmande och lovande), där språkligheten blir avgörande för mottagandet i arbetsliv och i det sociala livet, framtidens kompetens handlar om att begripa sig på, ingå i, och utvecklas i den stora kommunicerande världen. Nätet och dess möjligheter och faror har inga landsgränser. Allt är möjligt, Men inte för alla. Det krävs mycket av våra barn när framtiden är här. De ska få uppleva att skolan bidragit till utvecklingen. Skolan ska betyda skillnad för var och en av eleverna som är där. Skolans uppdrag är stort och framtidsriktande. Det råder också skolplikt. Elever måste gå i skolan. Plikt! Ja, jag funderar på ordet skolplikt då jag läser Ann-Marie Beglers programförklaring i DN debatt 28 september 2008 med anledning av hennes tjänst och tillträde som skolinspektionens generaldirektör.

Skolplikt.
Skyldigheten att vara i skolan. Den har eleverna.
Lärare är anställda i skolan. De är inte där av plikt.
Pliktskyldiga? blir mitt nästa ord. Pliktskyldiga gör något för att de måste. Inte för att de vill. Jag vill ändra på ordet skolplikt till skolrättighet. Det är ett annat ord.

Det är en rättighet att få gå i skolan. Det är en rättighet att få lära sig, utveckla sina kompetenser, utvecklas att möta framtiden. Det är en rättighet. Den rättigheten förvaltas av lärare, rektorer och skolpolitiker.  Väl förvaltad blir den erövrad att förvaltas av eleven. Hur den förvaltas är och får inspektionen sätta ord på. Jag önskar bara att Ann-Marie Beglers ord om likvärdighet får luft under vingarna och att "Det handlar om var och ens rätt till utbildning och utveckling utifrån sina förutsättningar och behov. Men det handlar också om att skapa en utbildningsnivå som främjar en hållbar utveckling och ekonomiska framsteg i en värld där Sveriges välstånd en gång för alla inte är givet:"


http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=833243


 
Jag skulle gärna ha pedagogiska samtal kring DN´s debattartikel signerad Ann-Marie Begler:

Beglers ord:
 /.../ undervisningens kvalitet. Vi ska tränga oss bakom den enkla beskrivningen för att på så sätt få ett bättre grepp om kvaliteten i det som skolan ger eleverna.

Körlings tankar;
Detta betyder att mer tid ska avsättas för pedagogiska diskussioner vid skolorna. Lärarna ska utvecklas i sitt pedagogiska språk, medvetandegöra sitt uppdrag och låta detta genomsyra klassrumsarbetet så att eleverna vet, förstår och inser hur arbetet utvecklas. Eleven ska få möjligheter att sätta ord på vad som händer med lärandet och vilken skillnad det utgör för eleven. Elevens rättigheter är att få tillgång till mål, undervisningens fokus, lärarens bedömningar och själv utgöra en demokratisk röst i hela processen.

Beglers ord:
Fokus i alla inspektioner ska vara barns, elevers och studerandes rätt till en god utbildning i en trygg miljö /.../ En naturlig följd av det är också att det blir själva lärandet, och förutsättningarna för utveckling och lärande, som kommer i centrum.

Körlings tankar;
Själva lärandet står i centrum för skolans verksamhet idag. Men skolan är i allt mindre grad den främsta lärande platsen för eleverna. Därför är det viktigt att skolan verkar för ett framtidstänkande som inkluderar eleverna i vad som kan anses värdefull kunskap i framtiden. Det handlar också om att förstå hur barn och unga lär sig utanför skolan. Vad behöver en lärande om, låt säga, tre år, fem år, tio år, 15 år? Här har skolan en utvecklingstanke.

Beglers ord:
Vår gemensamma strävan ska vara en bättre skola för eleverna.

Körlings tankar:
Skolan är en plats för eleverna. De är skolpliktade dit. Nu  tycker jag inte om ordet skolplikt utan skulle gärna se ett mer positivt ord - Elever har skolrättigheter. Vi lärare har en läroplan som tydligt uttrycker lärarens uppdrag; Läraren skall. Detta betyder att läraren har ett uppdrag av nationell art, makroperspektivet på lärarens uppdrag, samt mikroperspektivet - läraren har ett uppdrag av eleven - lär mig, inkludera mig, utvecklas tillsammans med mig, se vad jag kan och utmana mig att utvecklas ytterligare.

Beglers ord:
.../ sätta elevens kunskaper och resultat i fokus. Elevens kunskap kommer att vara vår ledstjärna och vi kommer i våra inspektioner i högre grad att lyssna till och ta hänsyn till elevernas och föräldrarnas synpunkter.

Körlings tankar:
Att eleven ska få röstutrymme tycker jag är en självklarhet. Föräldrarna likaså. Men innanförarbetet kan ibland synas svårt att ha en överblick över. Jag önskar att lärarna fick en röst också.

Beglers ord:
Vi vet att lärarna är skolans viktigaste resurs för elevernas studieresultat.

Körlings tankar:
Bra. Lärarens roll är mycket viktig. Antalet vuxna kring våra barn är inte längre så stort. Därför behövs läraren få fortbildning, vidareutbildning och samtalsämnen med tydligt fokus. Jag möter engagerade lärare där jag är, i de skolor jag besöker... och jag vill värna lärarens röst. Jag tror på yrket, på skolan och på den förändring skolan måste genomgå. Framtiden är inte så långt borta som vi vill att den ska vara. Det är för den vi ska rikta oss.

Beglers ord:
Att hälften av dem som hoppat av gymnasieskolan ångrar sitt beslut...

Körlings tankar:
Vägledande samtal under hela skollärandets tid skulle eventuellt ha kunnat motverka avhoppet från gymnasieskolan. De kallas utvecklingssamtal. Periodvis ska dessa vara fler och verka stöttande för framtiden. Så tänker jag. En organisation av klassrummet kan verka till att personliga och individuella samtal kan genomföras under hela studietiden. Det här är något jag funderar mycket på, hur man i befintlig miljö kan ha individuell undervisning, gruppundervisning, halvklassgenomgångar och helklassamlingar. I mina klasser har jag genomfört detta fullt ut. Utvecklande och utmanande. Men eleven hamnar i centrum för sitt lärande. Vilket är mitt mål.




Jag vill gå i dialog med. Det kan vi alla göra. Vi ska tänka och utveckla, förstå och inbegripa, beslutsfatta och visionsverka. Tack för läsningen!

Anne-Marie 
som länkar till ett av mina tidigare inlägg
http://annemariekorling.blogg.se/2008/september/atgardsprogram-utan-elev.html

och till den betydligt skarpare FREON http://www.freonfilm.com/blog/2008/09/ordlista-for-inspektorer/





ORD MED EN TVÅochHALVTÅRING

- Är du glad eller arg, frågar jag.
- Gla...
- Är du liten eller stor, frågar jag.
- Stooooor.
- Är det hemma eller borta, frågar jag.
- Borrrrta!
- Är du trött eller pigg, frågar jag.
- Musse Pigg.

End of discussion.
Fnitter och skratt återigen.
Anne-Marie


GRÄNSEN - en kärleksmarkering

Många barn letar efter gränser.
De letar och letar.
De kan göra allt för att hitta en gräns.
De kan skrika, de kan tjata, de kan uppföra sig illa, de kan rymma hemifrån, de kan börja röka, de kan...

Jag har en berättelse som skakade om mig oändligt. Det är en upplevelse för länge sedan, så nu är den en berättelse. Nu är det en försiktig erfarenhet.

Jag var en bullbakande fritidsledare under några år då jag studerade. Jag bakade bullar, stekte pannkakor och var allmänt mammig och stod mitt bland en drös med ganska besvärliga tonåringar. Nu var det ju ingen som tyckte att ungdomarna var besvärliga där jag var, vi tyckte att de hade det besvärligt. Därför ordnade vi en slags obesvärlig situation kring dem. Så att livet skulle bli mindre besvärligt.

Jag bakade, jag älskar att baka, stora, stora bullar, matbröd och chokladkakor. Jag var känd för mitt bakande. Och in i smeten kom ungdomarna och ville prata. De ställde sig intill och pratade, pratade, pratade. Jag fann att görandet och min koncentration på något annat erbjöd unga människor en liten frimöjlighet. De fick inte genast de där vuxna ögonen på sig, de fick vara med om något jag gjorde, de bakade ofta själva. Jag behövde deras hjälp: - Sätt på ugnen på 225 grader är du snäll. Intill bullarnas jäsning på plåtarna hörde jag massor av inkapslade berättelser. Jag bakade på, kastade dit en degklump som fick kramas i arga tonårshänder, bli en sprängfylld bulle med jättemycket socker på. Det var mycket som sades under ett bullbak.

Det var den där tjejen. Hon ställde sig alltid nära intill mig varje gång jag bakade. Hon berättade och berättade. Jag lyssnade och lyssnade. - Ta fram smöret är du snäll, sa jag och drog in henne i chokladsmet och pensling av färdigjästa bullar. Det var många samtal. Men en dag kastade hon allt ifrån sig. En chokladsmetssked slängdes i väggen och hon skrek:
- Jag skriker på hjälp och du hör inte! Du är så jävla döv! Fattar du inte att jag tar tabletter... jag är för faen en knarkare? Varför ser du inte det?
Hon sprang gråtande ut ur lokalen. Jag släppte allt för händer och sprang efter. Jag har aldrig sprungit så fort någonsin. Jag sprang för livet efter livet självt. Jag hade missat att höra rätt. Jag sprang ifatt henne. Höll hårt om henne. Hon slogs och skrek:

- Ingen, ingen bryr sig
.

Och så kanske det var. Ingen brydde sig. Men hennes berättelse därefter handlade bara om en längtan. Den , om det mycket enkla, att föräldrarna skulle ge henne en hemtid.

- Fattar inte dom som har föräldrar  som säger när dom ska komma hem att det, det... det är ju rena lyxen ju. Jag längtar efter att någon blir arg på mig för att jag kommer en kvart för sent. Men ingen blir arg på mig, och jag har prövat hur länge jag kan vara ute på kvällarna, en gång var jag ute till klockan fyra. Men ingen verkade sakna mig. Ingen. När jag är borta från skolan så frågar ingen var jag är. Allt det här har jag försökt säga till dig. Men du har inte hört vad jag har sagt. Du bara lyssnar och säger inte strängt att jag ska sköta mig, eller gå till skolan, eller att du vill att jag ska komma imorgon exakt klockan halv åtta. Och du,  du  tar bara tar emot mig.
Du tycker inte heller om mig.

Jag höll henne i mina armar. Jag vet att jag fick henne att berätta. Att hon behövde hoppet från någon annan vuxen. Hela hennes historia blev blottlagd i mina armar. Och jag skakade, skakar än idag, av medkänsla. Det här med gränssättning är också kärlek. Det är alldeles för få som tänker på gränsen som en kärlekshandling. Den gräns som visar att man - förlåt jag - bryr mig om!

Anne-Marie

SYNLIG KLASSTILLHÖRIGHET



Det är något med det här leendet. Och det är något med den här glädjen. Det är något med skolviljan. Det är något med att börja. . . och det är någonting att bygga vidare på.

Anne-Marie

SKOLSTARTSTANKAR

Hand i hand med en skolstartsunge så pirrar det märkligt mycket i min mage.
Jag blir med ens lika liten. Skolan framför mig ser gigantisk ut. Ljuden från bollplan når mig innan jag ser barnen som sparkar fotboll. Mäktiga intryck.

Jag tänker på vad barn redan kan då kommer till skolan. De kan och de vill. Jag tänker på vad barn Vill lära sig innan de kommer till skolan. Jag tänker på vad barn vill lära sig av skolan. Jag tänker att barn har också förväntningar på vad de ska få lära sig.

Jag tänker på att eleverna, som de senare namnges som, också kan bidra med sina funderingar. Jag vill att de ska påverka sitt lärande genom sina autentiska frågor kring livet, orden, boken, texten, matematiken.... och att de hela tiden upplever sig inom gränsen för vad de kan och vad de kan utveckla.

Att kompetensen hos den lilla får växa i egen takt, i gemenskap med andra, och inte bli skolad i bemärkelsen tystad. Jag kan, jag är, jag vill, jag förväntar mig, jag tänker, jag skulle vilja, får jag? Hur gör man? Får jag titta hur du gör? Varför då? Vad händer om? Jag vill att det man redan kan ska man få känna stolthet över - inte lära om...inte skollära om!

Och jag tänker på den okränkta rättigheten att få vara stolt. Stolt över sig själv och sin förmåga. Jag vill, jag hoppas, jag tänker när jag möter denna sexårings hand, den vilar i min, och vi går med högtidliga steg in i skolbyggnaden... det pirrar i min mage... Förvalta mötet!



Anne-Marie,
som skrev detta för ett år sedan, då jag hade förmånen att följa en liten sexåring till sin första skola, imorgon är det skolstart för årskurs ett. I min skola mötte jag ungar och föräldrar som hade pirr. Denna gång frågade jag föräldrarna; hur mycket pirr har ni i magen för att era barn ska börja skolan?


KLASSRUMMET



Mitt klassrum... snart nya elever i det. Jag hoppas klassrummet förändras i takt med elevernas lärande. Ska dokumentera. Själv har jag ordnat så att min undervisning kan vara individuell, i smågrupper, i halvklass och i helklass. Jag har skapat en inre organisation för hur jag vill ha det. Nu är det snart dags att öppna upp dörrarna för hur eleverna ser på sitt klassrum. Skolan har som ledord - DELAKTIGHET - och har skolan antagit ett sådant ord som ledord måste det synas i allt vi gör. Från micro till macrosammanhang.

Anne-Marie

MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER i dikt




Jag har rätt till mitt skratt och min lycka,
du har ingen rätt att göra den mindre, trampa på, förminska, förstöra eller förgöra den.
Jag har rätt till mitt skratt och min lycka.
Du har ingen rätt till den.
Du förvaltar att den får utrymme.

Jag har rätt tlll mina ord och mina tankar,
du har ingen rätt att göra dem till fel eller rätt, fördöma eller fantasitömma dem.
Jag har rätt till mina ord och mina tankar.
Du har ingen rätt till dem.
Du förvaltar att de får uttryckas.

Jag har rätt till mitt utrymme
Du har ingen rätt att knuffa mig från den faktiska plats jag naturligt upptar där jag är,
Jag har rätt till mitt utrymme.
Du har ingen rätt att ta min plats.
Du förvaltar att jag står stadigt.

Jag har rätt till min kreativitet.
Du har ingen rätt att dämpa, ifrågasätta eller tygla den.
Jag har rätt till min kreativitet.
Du har ingen rätt till den.
Du förvaltar mötet med dess uttryck.

Jag har rätt till mig själv.
Du har ingen rätt att ogiltigförklara den jag är, göra mig större eller mindre, ändra eller fostra.
Jag har rätt till mig själv.
Du har ingen rätt alls.
Du verkar för att jag kan vara den jag är.


Rätt förvaltat
så delar jag plats, mig själv, mina tankar, mina berättelser, min yta och min glädje och skratt
med dig.



Jag delar samma förvaltningsuppdrag som Du!





Anne-Marie

fotograferade och skrev.



BLICKEN I ETT BARNS ÖGON



Att bli mött av ett litet barns glädje. Blicken i mötet. Det är den vuxne som ansvarar för gensvaret, för återspeglingen, för att titta rätt och respektfullt. Det lilla barnet initierar men det är den vuxne som skapar kvaliteten i mötet. Om jag inte gensvarar på och återspeglar bekfräftande får jag också bära ansvaret för dess konsekvenser. Det är allvarliga saker att inte se ett barn. Men man måste se på rätt sätt. Se ett subjekt - inte ett objekt.

Anne-Marie

ORDET JAG



Det lilla barnet erövrar ordet J A G genom att höra andra som är jag använda det.
Ordet JAG är ett märkligt ord. Det går inte att lära ut.
Det utvecklas i relation till någon annan.
Så socialiseras individen genom samspel med andra.
Det behövs tydliga andra JAG för att ett ord så stort som JAG ska erövras.

Innan ordet JAG  blir ett ord hos det lilla barnet uttrycker barnet sig själv i tredje form.
- Nina vill!
- Nina kan!
Nu låter det inte längre så.
- Jag kan!
- Jag vill!
Det är ett underbart själv som uttrycker sig.

Anne-Marie

VERBAL ABUSE - så farligt

Jag har tidigare skrivit om de språkliga överfallen och uttalandeslagen.
Jag ser allvarligt på sagda, uttalde ord som tränger in någon i ett hörn, försätter en annan människa i ett språkligt vacuum där tystnaden och sväljandet, ordförråd och egenkänsla kapslas in till ingenting. Orden bärs kroppsligen, men utan blåmärken eller rivsår.

Jag läser just nu Daniel Goleman - Känslan Intelligens (1995) - och finner några ord som kan vara tänkvärda att fundera på

DETTA ENDA ORD FICK MIG ATT KÄNNA MIG SOM OM JAG BLIVIT ÖVERFALLEN FRAMFÖR MIN EGEN YTTERDÖRR.

Jag har sett barn som krumpit ihop inför ord som slungats emot dem med sådan kraft, och där ingenting har kunnat skydda eller skona. Det går sedan inte att reparera. Det går inte att göra om. Det går inte att säga nytt och försöka lappa över. Det är som om orden sätts upp på en inre anslagstavla - Nota bene!
Med vilken rätt undrar jag?
Med vilken rätt?

Anne-Marie

STRÄCKA UT ARMARNA MOT



När ett litet barn sträcker ut sina armar mot mig kommer den omedelbara impulsen att man ska lyfta upp, famna om och ta hand om. Det kan vara något läskigt, något plötsligt farligt, ett behov av tröst eller bara för att få vara nära och i samma ögonhöjd som alla andra vuxna.

Men det kan också vara ett viljeuttryck för något helt annat.
Jag hade för alldeles innan denna bild togs lärt denna lilla att trycka på kameraknappen så att blixten gick av och allt möjligt flyttade in i denna lilla monitornbilden på kamerans baksida.

Det var roligt. Det var spännande.
Denna gång sträcktes inte armarna mot mig... nej nej... nu var det mot kameran!

Anne-Marie

PROMENAD MED LITEN



Det är alldeles för sällan man ser små barn gå mellan två vuxna. Så där nybörjarstegande. Det är något fel med allt skyndande. Jag brukar säga till föräldrar som aldrig tycker att de hinner med sina barn, aldrig har tid, och när de äntligen har tid så gör de för mycket tillsammans - allt ska vara så roligt, så roligt. Så är det aldrig i verkliga livet. Livet handlar om vardagen. Då föräldrar oroar sig för att inte hinna, orka...så brukar jag fråga om de inte handlar mat... jo då...det handlas, och det köps, och det rusas... men tänk om ni skulle ta och promenera tillsammans till affären, strosa och prata... lite mer anspråkslöst... men ansvarsfullt. Så brukar jag säga. Med det vill jag säga att de är snarare de där stunderna man har mellan allt det man gör som kan medvetet bli något helt annat - en stunds metveten samvaro.

Anne-Marie

ATT SLÅ ETT BARN?

Att slå in - kan vara att slå in ett paket - eller att slå huvudet på spiken.
Att slå ut - kan vara att slå ut med händerna - eller att slå ut en tand.
Att slå till - kan vara att slå till vid ett erbjudande - eller att slå till något så det faller ned.
Att slå på - kan vara att slå på stora trumman - eller att slå på en liten trumma.
Att slå av - kan vara att slå av på tempot - eller att slå av ett öra på en kaffekopp.
Att slå bort - kan vara att slå bort det sista ur termosen - eller att slå bort en golfboll i skogen.

Men att slå ett barn kan aldrig vara annat än just vad det är - att slå ett barn!

Anne-Marie
som tänkte på ordet slå... och dess betydelse och följder.
Jag tänkte slutligen på barnet och då insåg jag att det finns inga förlåtande aspekter när det gäller detta faktum - att slå ett barn!

BARNVÄNLIGHETEN



Det är rörelsen mellan de två jag tycker om med denna skylt.
Där barn är finns rörelsen.
Och håller man ett barn i handen är rörelsen oemotståndlig.
Man blir rörande själv.

Att hålla ett barn i handen.
Utan att ständigt leda.
Utan för att just hålla ett barn i handen.
Bara för att.
Vara.

Anne-Marie

KILLFRÖKEN och blogghänvisning

Kan man skriva vackrare om små ungar än detta:

"Det är regnigt ute och min morgonpendling går åt skogen. Trekvart sen stövlar jag in på avdelningen mitt under frukosten. Jag möts av ett spann knähöga energiknippen som glatt meddelar att jag kommer försent. Mitt i det psykadeliska kaoset står Lintott (tre år gammal) glatt: "Du är sen killfröken!". Vips så är ett alterego fött."

http://killfroken.se/

Jag rekommenderar ett besök.
Anne-Marie

INCIDENT RAPPORT

En förälder ringde mig...
- Vad är en incidentrapport?

Jag har aldrig hört ordet.
Då föräldern frågar och berättar hör jag om
skolupplevelser där allt gått snett och fel,
där föräldrarna nu skapar avstånd till skolan,
och där barnet inte längre känner annat än det att man måste gå i skolan.

Den onda cirkeln är där.
Det är åtgärdsprogram, det är adhd-funderingar, det är incidentrapporter... det är "inte sitta still" och det är "inte få vara med i gruppen utan bli utskickad av lärarna".

Jag får ont i magen.
Vad är detta?
Jag ställer en liten motfråga:
- Hur ser rapporten ut kring ditt barns förmåga och hur ditt barn har lärt sig i förhållande till vad att lära?

Då har föräldrarna inte fått något av detta.
Inte ett ord på papper om utveckling som pekar in i framtiden.
Bara papper som bromsar in och hindrar.

Jag tycker inte om vissa saker med skolan.
Vissa saker gör mig arg!
DET HANDLAR OM EN SEXÅRING!
Större än så är inte barnet.

Anne-Marie

FRAMTIDSUNGARNA FÖRUTSÄTTNINGAR



Jag gillar budskapet det lilla barnet rullar omkring med. Det är när jag frågar pappan om tillåtelse att fotografera för att publicera som jag läser fortsättningen - barnsoldaterna och pressen på mammorna i krigshärjade områden - och mitt i sommaridyllen fryser jag till. Våra verkligheter är så olika. Våra förutsättningar likaså. Men alla har ett gemensamt - ansvaret om barnet. Det borde vara gränslöst.

Anne-Marie


VERBAL ABUSE igen

Jo jag tänkte så här:

Ansvara istället för att svara!

Om vi vuxna tar ansvar för våra ord, kanske håller dem innanför tills det värsta översittarfasonerna inom oss vuxna klingat av, så betyder det att vi bromsar in våra impulser att fostra, mästra, styra, bestämma i den kränkande form som verbal abuse faktiskt innebär för en social liten.

Vad har du gjort... skriker vi istället för att öppna upp dialogen - Vad tänkte du göra?


Det är bara att gå till sig själv!
Hur utvecklande är det att bli utskälld?
Anne-Marie

BARNETS RÄTT ATT LÄRA

Elitklasser?
Alla elever i alla klasser, oavsett klass, ska få utmana sitt lärande, kunnande, talang och gå vidare och anta nya utmaningar. Så ser jag på barnets rätt att lära. Ska inte finnas några hinder för utveckling!

http://jeppesenblog.blogspot.com/2008/05/elit-talang-och-fallenhet.html
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1284753.svd

Anne-Marie

VUXNA OM BARNETS RÄTT




Lyssnar på TV-vuxna och debatten i morgontv.
Det slår mig att man kan använda begreppet "barns rätt" och "barns bästa" utan att verkligen inbegripa barnet.
Det är tomma ord när man använder barn i diskussionsslagfältet där barnens positioner utnyttjas.
Det är helt i sin ordning om man kan använda begreppen där dessa verkligen belyser VAD barn tänker och tycker, vet och kan, om sitt eget bästa.
Annars blir det en aning tokigt. Låter bra, men klingar illa.

För övrigt kan man peta lite i uttrycket - Barn rätt och barns bästa - då det i enlighet med konventionen för barnets rättigheter - ser man till barnet, alltså den enskilda och suveräna individen, inte kollektivet barn.

Anne-Marie

KVADRATMETER ELEVFÖTTER

Matematiklektion - att ta plats - våra fötter markerar en kvadratmeter

Att ta plats. Vi får åskådliggöra det. Med våra fötter. Även om det blir en liten yta, en kvadratmeter, så har alla, var och en av oss en alldeles unik plats på jorden. Det kan vara bra att veta.


Anne-Marie

FRÅGAN JAG ÄLSKAR

- Får jag...?
Alla frågor som börjar så uppmuntrar jag.
- Får jag göra provet?
- Får jag läsa en engelsk bok?
- Får jag göra fler matteuppgifter?
- Får jag öva på det här?

Ja, så ungefär.
Jag svarar entydigt JA på allt som eleverna vill och som främjar deras lärande.
Anne-Marie

ELEVönskningar - TRE ÖNSKNINGAR

image2459

Detta att få önska. Sagans tre önskningar fick stå modell för eleverna i årskurs två.
Det är små barn som önskar sig.
Den sista önskan om ro har inget med att ro en båt att göra.
Det har med ro och lugn att göra.
Barnen i årskurs två är knappt åtta år.
Anne-Marie

ORDNA FÖR SIG

image2451

Statspromenaden har sina överraskningar om  än i sina små uttryck. Det handlar om människans behov av ordning och känsla för det vackra. Det är lite rörande med dessa krukor längs vägen jag går. Tycker med ens så mycket om människorna.
Anne-Marie

GÄSTINLÄGG AV EN LITEN EN

TIGR
KATT
LEOPARD
LEGO
BILBANA
EXTRA
TRASIJEVÄR
ÖDLA
DATOR
TUGUMI
SAGA
ANNMMARISTV

HEDÅHELSNINARLUCAS


Idag fick jag hjälp att skriva en blogg av en ljudande liten kille. Han ljudade alla bokstäverna och letade fram dem på tangentbordet. Det var roligt att skriva tyckte Lucas som inte har börjat ettan ännu. Det kan vara bra att veta att barnen kan en hel del innan de kommer in i skolvärlden.

- Då kan man redan saker då man går i ettan, säger Lucas.

Anne-Marie tittade på,
och lyssnade, och skrev lite eftertänksamt.

DOPNAMN IDAG

image2446

Dopnamn idag.
Då jag fick barn var dessa namn på listan inte vanliga.
Då jag döptes - ja ni hör - mycket få heter Anne-Marie idag?
Namn behöver några generationer på sig att komma igen.
Men de kommer igen.

Om några år har vi upprop i skolan.
Det tycker jag är spännande.
- Valdemar!
- Ja!
- Hjördis!
- Ja är här...

Så ungefär!

Anne-Marie,

som länkar vidare med anledning av detta med namn
http://hypergrafi.blogspot.com/2008/04/who.html



ELLEN KEY OM NUTIDENS BARN

image2445





Man måste göra tusen gånger mer för barnen i vissa riktningar och hundra tusen gånger mindre i andra
.

Ellen Key, Barnets Århundrade del 2, 1909, Bonnier Förlag

Det Ellen Key beskriver är att vi måste låta barn ta ansvar för det de kan ta ansvar för. Den form av "härdning" för livets realiteter är inte skadligt menar Ellen Key. Hon beskriver det bortklemade barnet som får allt serverat, som skyddas från sina misslyckanden och de barn hon tittar på och formar sina tankar utifrån är för länge sedan borta. Saker och ting går igen, vi ser dem också idag.

Kanske gör vi barn till objekt idag - i en värld där de längtar efter att vara subjekt - med allt vad detta innebär tänker jag.

Anne-Marie

SEXÅRINGARNA

image2444

Mitt emot mitt klassrum finns sexåringarna.
Mitt emot mitt klassrum finns det en helt annan pedagogik.
Mer av lek.
Det är begripligt att de lär sig en hel massa saker då - jag menar - de leker ju!
Sexåringar är mätbara. I sin fysiska form. Armar och ben går att mäta.
Resten är en ynnest att få vara med om.
Mittemot mitt klassrum är sexåringarna,
Jag sneglar på de där som är skolans minsta storlek.
Deras ben är si och så långa - och de använder dem rätt - de springer och hoppsar.
Deras armar är jääääääääääääätte långa - för en sexåring är stooooooooooooooor - och de använder sina armar för att upptäcka saker och ting.
Jag ser en pedagogik som låter ungarna begreppa saker och ting.
Det gillar jag!

Anne-Marie

VÄXANDE - EN PROCESS

Den danske barnpsykologen Dion Summer beskriver i sin bok Barndoms psykologi det kompetenta barnet och barnets vilja till utveckling, delaktighet och samspel. Undertiteln är "utveckling i en föränderlig tid". Jag läste den då boken kom ut, nu är den kurslitteratur på Universitetet i ämnet BARNKONVENTIONEN och BARNS RÄTT: Jag har avslutat mina studier och tänker fortsätta att fördjupa mig i ämnet och ta ytterligare poäng under våren.

Jag citerar Dion Summer, vars bok jag absolut tycker att man ska läsa i sin helhet:


"Nutidens barn är inte en porslinsdocka som går sönder vid den första miljömässiga stöten. Däremot är vajre barn en mer motståndskraftig plastisk docka; Det påverkas av tryck, men kan återta sin form och få nya bucklor vid senare stötar. Med det kan också gå i bitar vid mycket kraftiga påfrestningar.

"Utvecklingen måste därför uppfattas som en process, där sambanden mellan tidig utveckling och senare utveckling i livet inte är ett givet öde, utan en utvecklingsmöjlighet."

Att livet handlar om samspel mellan det yttre och det inre där miljön som omger oss påverkar våra liv. Hur de påverkar ett växande barn handlar om hur vi respekterar och värnar om växandet. Det är inte lätt att växa, växande handlar om att möta motstånd, gå igenom svårigheter, utmaningar och vilja till förändringar. Ett barn som växer också de svårigheter som växandet innebär. Skolan är en plats för växande, såväl fysiskt som psykiskt. Det vet vi lärare som arbetar där.

Anne-Marie

Dion Summer, Barndoms psykologi, Runa Förlag 1997

GÅ VIDARE TILL FILIPPAS BLOGG

Skolan just idag - är elevens förutsättning för framtiden - det är ingen lekplats - utan en livsviktig och avgörande plats för eleven som är där just idag. Vi kan tala om förändringar, nya skollagar, nya åtgärder, nya... och titta i bakspegeln efter lösningar. Jag upprörs. Det finns inga vinnare om man inte ser skolan i verklighetens ljus och för dem som är där. Eleverna har en enda chans att gå i skolan, skolpliktade som de är, och vi lärare - vi är där just idag för dem. Vi gör vårt absolut bästa för att skapa lärande förutsättningar. Det finns massor av utvecklingsmöjligheter i skolan. Och det viktigaste vi har där - är våra elever!

http://www.kettilochfilippa.se/filippa/upp-ur-sandladan-politiker

Anne-Marie


ELEVENS HÄR OCH NU

En allvarlig tanke -

Allt som sker i skolan är livsavgörande för den elev som är där nu. Vi kan peka på brister, vi kan tala om bristande resurser, vi kan tala om skolans brister och tillkortakommanden, vi kan skapa förändering - men vi måste ha i aktivt perspektiv - att eleven som går i våra klasser idag - är ständigt där  i ett just nu. Det betyder att vi måste skapa förutsättningar för eleven i dagens skola att handskas med morgondagens verklighet. Här och nu - varje gång vi möter våra elever.

Anne-Marie

DAGENS FUNDERING

- Jag undrar om jag ska önska en ipod eller en ödla?
Men när jag tänker efter har nog mer användning av en ipod än en ödla.

Anne-Marie,
med öron öppna för elevresonemang.


BARNENS VÅR

image2407

Det är vårtecken runt en skolgård. Alldeles intill leker några barn. Så syns våren.
Anne-Marie

BOKSTAVSBARN

image2311Jag har väldigt ofta funderingar över bokstavsbarnen och diagnoserna. Jag tror säkerligen att någon har ADHD men jag tror inte att de är så många. Jag är rädd för diagnoserna som ställs innan man börjat titta på omgivningen kring barnet och de vuxnas ansvar i relationerna. Det är så lätt att göra diagnos och fokusera problemet utanför dess kontext. Bokstavsbarn är ett fint begrepp - i min värld handlar det om att bli läsare och bokstaverare... samhällsinkluderad!

Snälla hjälp mig med tankar om ADHD och hur ni ser på den diagnosen?
Anne-Marie

STOLT FRÖKEN



Stolt fröken springer iväg till skolan.
Ska möta upp ett arbetslag - min klass!
En  av mina elever skickade ett sms igårkväll om önskemål vad denna dag skulle innehålla.


"Kan vi jobba vidare med matten och börja dagen med att läsa?"

Det finns bara ett svar.
Självklart!

A-M

STÄLLFÖRETRÄDARE

Jag brukar ibland tänka - när eleverna tycker saker och ting är hopplöst - så får jag tjänstgöra som ställföreträdare kring det där med hoppet. Det där hopplösa som skapar handlingsförlamning. - Jag kan inte! Det är helt ok att tycka saker och ting är knepigt och svårt, men det påverkar läraren också. Jag får visa motsatsen.
- Detta kan du, så lite är det kvar av det du kämpar med... här tror jag du har en uppgift som du klarar av galant, ditt tänk passar den här uppgiften precis... ja... så ungefär!

Det brukar hjälpa ordentligt. För om alla ger upp så finns det ju ingen som kan visa vägen. Uppgivenhet kallas det.
Jag gillar tanken med den tillfällige ställföreträdaren. Bara den är tillfällig!

Anne-Marie

VÄNDA OCH VRIDA

image2378

Då det gäller barns bästa är det viktigt att vända och vrida på perspektiven. Det är inte lätt men behövligt. Det är en vuxensak. Man kan ställa sig frågan - finns det något annat sätt jag kan se på det här? Så vrider man runt det hela några varv. Det är också bra om man är flera. Så att man får andra infallsvinklar. Så slipper barnet springa omkring och vara problemet. Om det är något problem vill säga.

Anne-Marie

BYT UT!

Brister och oförmåga är ord som någon utanför har makt att klistra på en annan människa.
Det handlar om att synliggöra kompetens. Det är mer kraft i att se vad eleverna är beredda att göra, vilka utmaningar de är villiga att ta och hur de utvecklar sina kompetenser. Bristsynen sitter i betraktaren.
Anne-Marie

NU!

image2375

Bättre att hålla sig till nuet och framtiden än att ständigt titta på barnets historia. Speciellt om den historia barnet är omsluten av är av negativt slag. Jag vill inte ärva barns historia och prägla den i min relation till mina elever. Det är bättre att göra ett ordentligt avstamp i nuet och se vad som kan förväntas och utmanas för morgondagen,

Anne-Marie,
Vygotskij har sagt det bättre; Se morgondagen i barns utveckling!

SYMPTOM

Som läkare lägger jag märke till symptomen. Jag ser utslagen på huden. lägger märke till hostan, känner den förhöjda temerpaturen...
Som pedagog har jag också att göra med symptom: Leenden, skratt, rodnad, gråt, gäspningar, skrik, suckar..
.

Orden är barnläkaren och pedagogen, eller pedologen Janusz Korczaks.
Vad gör vi med de symptom vi lägger märke till? Hur tänker vi kring dem? Vad gör vi med dem? Vem bär det hela?

A-M skriver...utan bakgrund

tänker Anne-Marie,
som är djupt försjunken i Sven Hartmans bok DET PEDAGOGISKA KULTURARVET, traditioner och idéer i svensk undervisningshistoria, Natur och Kultur 2005

APRIL...

.... då ska man ut och bli lurad... gäller att hålla korpgluggarna öppna... ska bli kul att se vad ungarna i skolan hittar på. Ibland och ganska ofta får man vara väldigt lättlurad annars faller hela lurendrejeriet platt. Det är inte roligt för ungarna!

Jag minns en gång i min årskurs etta där hela klassen satt på helspänd. En del ungar pekade på min stol och tittade med lyckliga ögon på min framfart i klassrummet... och när... när... när skulle fröken sätta sig på sin lärarstol? Fröken såg i ögonvrån den tydliga och väl synliga pruttkudden... och drog ut på dramatiken genom att långsamt sätta sig ned, för att precis i nästansittögonblicket minnas att jag glömt en penna... och resa mig från halvsittande och upp för att ta den... och suset i klassrummet... ingen prutt... sen slog jag mig kraftfullt ned på stolen... och pruttade på till ungarna glädjetjut; - Vi lurade dig!

Anne-Marie

HÖGLÄSA SJÄLV

image2364


- Det var en gång...
- Det var en gång...
- Det var en gång...
- Det var en gång...

Fötterna snor runt. Ibland ligger den ena foten över den andra, ibland är det tvärtom.
Tårna längst ut vickar. Språket rör sig i den lilla tvååringen.

- Det var en gång..
Sängen han sitter i är stor.
Mammaochpappastor.
Där i sängens mitt sitter han och läser:

- Det var en gång..
- Det var en gång...
- Det var en gång...

Han kliar sig i håret. Bläddrar i den stora boken.

- Det var en gång..
- Det var en gång..

- EN NOOOOOOOOOOOOSBÖRN!

Nu är sagan puuuuuuuuuuut!

Tvååringen slår ihop boken. Kliar sig i huvudet.
Så börjar han om från början. Det var en gång...det var en gång.... det var en gång....

Målet är bilden med noshörningen, lyckan att återse den noshörningen, förlåt jag menar ...NOSBÖRNEN (nosbjörnen).

Anne-Marie
,
som minns hur högläsningen övertogs av barnen.

MORFARS HÖGLÄSNING

Ingenting förstod jag då.
Orden var för stora.
Jag förstod ord om "lilleputt".

Ord med lilla, lille och liten
"det var jag".
Jag kallades för Lillan.
Alla andra ord var för stora.
Men inte sammanhanget. Morfar läste högt.
Jag satt i knät hos morfar. Jag hörde hans ord.
Vi var många barn samlade runt morfars berättarröst.
Sammanhang. Jag tillhör alla dem som lyssnar.
Jag lyssnar efter ord son är små.
Så små att jag känner igen mig.
"Lilleputt"
och jag blir glad.
Vi är tysta för morfar läser.
Vi är tysta för vi vill höra.
Vi ät tysta för vi är många som väntar på orden från morfars mun.

Orden var för stora.
Sammanhanget var precis lagom.
Boken, bokstäverna coh rösten som en inre skatt.
Javisst, som vuxen förstod jag att jag lyssnat ill
Swift och "i lilleputtarnas land".
Men nej, jag har aldrig läst boken.
Morfar läser den fortfarande för mig långt därinne.

Anne-Marie,
som minns högläsningens kraft och stunden där alla barn lyssnade på morfar.

LPO-94 och BARNKONVENTIONEN

A-M skriver...utan bakgrund

 

Barnkonventionen antogs i FN 1989. Den nya läroplanen antogs 1994.
Den nya rönen om barns kompetens har också flera år på nacken. Om vi beaktar barnkonventionens födelseår -1989. Ett barn som föddes då är idag 19 år gammal och har passerat gränsen för begreppet barn med ett år. Det är en ung vuxen människa. Läroplanen ska ha påverkat många elever i svensk skola. Den kallas fortfarande ny. Idag är det barn som föddes samma år som Lpo-94 hela 16 år och därmed är den obligatoriska skolplikten över. Den fråga jag ställer mig är hur har dessa två avgörande dokument påverkat dessa barn?


image2360
Anslaget i Lpo-94 handlar om växande. I alla avseenden.

Anne-Marie ,

som skriver uppsats om Barnkonventionen och om rättigheten att vara okunnig.


JANUSZ KORSZAK - OKUNSKAPEN

image2356

Jag återkommer ständigt till Janusz Korszak tankar om barn. Jag började läsa Janusz Korszak för 15 år sedan och jag läser de böcker jag har om och om igen. Så är det med utveckling. Man måste gå tillbaka till källan. Läsningen förändras och fördjupas i takt med den kunskap och erfarenhet man tillägnat sig som läsare.  Jag hoppas jag alltid förändras i takt med min omläsning.

image2357

Janusz Korszak var en av initiativtagarna till en global barnrättskonvention.
Litteratur:
Korczak - Liten igen, utgiven av Svenska Korczaksällskapet 2007
Korczak - Barns rätt till respekt
Korczak - Att älska ett barn

BERÖRA SITT SPRÅK

image2353

Ett barn som är intresserad vill ta på, beröra, känna och utforska. Så rör sig språket in i människan. Via det handfasta fattandet. Det är mycket rörelse i språket.

Anne-Marie

PERSISK NYÅRSDAG

image2327


- Är det ok om jag kommer lite senare imorgon?
- Ja?
- Vi firar nyår ikväll!

Gårdagens lilla fråga mot vår röda dag den första januari varje år?
Anne-Marie


FÖRHÖR

image2322

Idag hade vi förhör i min klass. Igår jobbade vi med kartboken, alla länder och huvudstäder. Idag förhörde eleverna mig. Det var omvänt förhör. Precis i Vygotskijs anda.

- Jo du kan det... tänk så här... jag kan ge dig en ledtråd... tänk på...

Där satt jag mitt i samtalet och frågandets glädje. I och med att eleverna fick säga hur jag skulle komma ihåg, vad jag skulle tänka... hur jag kunde härleda... blev deras egna strategier åtkomliga och synliggjorda. Jag lärde mig massor. Och... jo då... alla städer satt inte... så hjälpen från eleverna var autentisk - Jag behövde den.

Anne-Marie

SKOLIDÉ

image2314

Det är hos eleverna det ska tändas en idé.
En tanke. Ett slags ljus.

Anne-Marie,
som rusar iväg till skolan där min lilla klass väntar.

SAMTALEN I MATSALEN

Idag vid lunchen hade jag ett härligt samtal med några små ungar...

- Jag är...
- Och jag är...
- Min familj är...
- Jag har...
- I mitt blod rinner...

Alla berättade om sina bakgrunder. Födda i Sverige rann mångfaldens blod i deras ådrorna. Stolta över sina ursprung. Och jag tänker... i mitt blod måste man gå långt tillbaka för att finna ett annat land... men svenska landskap har jag ärvt... Halland och Skåne...

Goa ungar!
Generösa inställningar!
Det går att ärva omvänt. Från barn till vuxen.
Man kan ärva inställningar!
Det otvungna!

Anne-Marie

FÖRSKOLEKLASSENs KAN

image2298

Alldeles intill mitt klassrum är förskoleklassen. Dit in smyger jag mig ibland. Då tid ges. Jag brukar få modella storboksengagemangsläsning med ungarna där. Och det är så roligt. Nu lekte några killar med en klocka.
- Jag kan ... det är minutvisaren
- Jag kan klockan. Alla timmarna kan jag.
- Jag kan ... men va... nu försvann timmenvisaren (minutvisare dolde timvisaren)
- Jag kan ... bära den här klockan.
- Jag kan...

Det slår mig plötsligt att alla berättar vad de kan. De kan. De kan.
Jag måste ta vid - de kommer till skolan med sitt kan. Jag kan.
Jag vågar inte tanken att de förlorar sig in i orden
- Jag kan inte!

Anne-Marie,
som storögt tittar in på lärare och förskoleungar, skolpersonal och en och annan förälder ibland, och ser så mycket utvecklande och roliga saker... fast det förståss ... mest på lek! (Det sista skulle jag vilja höja till skyarna!)

ELEVTÄNK om HÖGLÄSNING

image2295
Elever som får tänka kring frågor som angår dem visar ofta med stor tydlighet hur vi bäst når dem.
Anne-Marie

BARNLITTERATUREN SOM BAROMETER

Det är farligt i barnboksvärlden - där mammor deppar ihop, dricker, upptagna av sig själva, styvmammor som ställer till det - och där ungarna står för de smartare uppslagen - för visst kan man värma en frusen köttbulle i munnen.

Speglar barnböckernas värld ungarnas verklighet?
Jag vågar inte säga något om det, men i barnböckerna syns föräldrarna. I verkligheten talar vi om de frånvarande föräldrarna?

Sorgeläsning.
Anne-Marie
som hänvisar vidare till Svenska Barnboksinstitutets chef Jan Hansson, tidigare rektor vid min skola,


INTERNATIONELLA KVINNODAGEN

Internationella kvinnodagen - jag rosar en liten en!

image2279

Rosor till Nina - den självklaraste kvinnan i min närhet. Hon tar sig själv på stort allvar, tar utrymme, deltar i diskussionerna, härmar för att förstå, påverkar genom att slå ett kraftigt slag med skeden i bordet. Äter girigt upp sin mat och bryr sig inte det minsta om att hon lägger in något som kan lägga sig kring hennes yttre. Hon blir spontant glad och drar sig omedelbart bort från sådant som inte är bra för henne. Då skriker hon ut ordentligt. Det roliga med denna lilla kvinnliga varelse är att hon också tycker om att bli uppvaktad. Hon blir glad åt fina ord, kom och var med - inbjudningar samt något inslaget av något slag.
Hon är hela två år stor. Två år.

Anne-Marie,
de vuxna runtomkring en liten en ansvarar storligen för den fortsatta utvecklingen.

ROM-ANTIK

image2273

ROM
ANTIK
ROMANTIK

Anne-Marie

LÄRA ÄR EN SLAGS RÖRELSE

image2265

Lärande handlar mycket om kommunikation. Vi är inte mottagande kärl när vi lär. Vi lär genom att ingå i sammanhang. Därför är det klokt att låta eleverna samtala med varandra kring ett undervisande fokus. Jag tror på rörelse och aktivitet då vi lär. Själv har jag svårt att sitta still och klura ut något - jag behöver röra mig omkring, göra något handfast, för att sedan koncentrera mig. Det är svårt att vara elev. Väldigt stillasittande och enblicksriktande.

Anne-Marie



HELIG LÖRDAG

image2245

Ett helt fönster med barnskyltdockor. Jag rusar in med min kamera
- May I? frågar jag alldeles för ivrigt, jag vill fotografera varenda docka, jag pekar övertydligt på min kamera.
- Si? svarar expediten mycket tveksamt. Hon vet inte vad hon svarar på.
Jag vet inte om hon förstår. Hon pustar ut i en lättnadens suck då hon själv slipper vara med på fotografierna.
Det är svårt när man inte förstår varandra.
Jag tilläts fotografera under närvaro av personal.

Väl hemma tittade jag noggrant på dockans leende och de märkligt välgjorda tänderna. Jag undrar ständigt varför barnskyltdockorna inte tillåts vara barn. De är så fint klädda. De har ofta så allvarliga miner. De har så välbeställda kläder. De borde leva rövare.

Anne-Marie,
som ska titta lite närmare på Vatikanstaten, det suveräna lilla riket mitt i Rom.




PLATSER FÖR FÖRFATTARE

image2238

Författarporträtt.
På en restaurang.
På en bar.
Överallt.
Det gillar jag.

Anne-Marie,
som letar efter detaljer i det stora hela.

GRANNKLASSEN SEXÅRS

image2207

Mina klassrumsgrannar.
De är många och de är små.
De är hoppiga, glada, nyfikna och frågvisa.

Deras lärare är glada, vänliga och nyfikna.
Jag tror att det finns ett samband.

Anne-Marie


KRÄNKA DE OKRÄNKTA

Debatten om de kränkta på Lärarhögskolan får mig att tänka på ansvar.
Ansvaret om sin nästa. Då tänker jag på yrket lärare och lärarens ansvar. Ansvar för lärandet, lärandeprocesser och elevernas framtida möjligheter.


Det är en ansvarssak att vara lärare. En lärare har, låt oss säga, minst 19 elever och som mest, låt oss säga, flera hundra elever. Eleverna har skolplikt vilket innebär att de är skyldiga att vara i skolan. Väl i skolan har eleverna läranderätt och förväntansrätt. Skolan har till uppdrag att verka för att eleverna får de utmaningar lärandet behöver. För att skapa de absolut bästa förutsättningarna för detta krävs lärare. I min definition av lärare talar jag om utbildade lärare. Det betyder inte att man äger lärarens yrkeskompetens under tiden man utbildar sig, jag ser utbildning som prövotid, men man måste parallellt med sin lärarutbildning förstå det ansvar en lärare har och hur detta ansvar kommer att påverka många andra.

De lärarstudenter jag träffar tar sitt ansvar fullt ut, tar sitt lärande på sant och genuint allvar vilket ger mig framtidshopp och tilltro till den kraft som bor hos de blivande lärarna. Men jag fick också höra hur lärarstuderande upplevde sig kränkta av att de kränkta fick så mycket utrymme vilket därmed kränkte de okränkta. Det blir lite absurd - De kränkta kränker de okränkta. Det vill säga de blivande lärarna fick en känsla av att yrket nedvärderas.

image2200

Jag vågar nästan inte skriva... med rädsla för den kränktes rätt... och jag vill verkligen inte trampa på tår...men då det gäller barns framtid... så måste vi värna om deras rättigheter här och nu. För de har små tår... och de ska få stora fötter... som ska stå stadigt på kunskapens mark.


Det perspektivet antar jag.
Barnets.

Anne-Marie

länkar vidare;
http://lumaol.wordpress.com/2008/02/19/krankt-kranktare-kranktast/

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=743702

http://svensklararen.blogspot.com/2008/02/klass-9a-en-skoldebattens-mdchen-fr.html

SKOLANs ARBETE

image2198

Jag läser Clarence Crafoords bok PLATSER FÖR VÅRT LIV, 2007 och väljer att citera följande:

"Barn är inställda på att skolan är en plats för arbete och väntar sig att man ställer krav på dem. Att skolan är en plats för ett visst allvar. Jag kan därför tycka att det är ett slags brist på respekt och ett svek mot barnen att skolan anstränger sig att vara lekfull och aktar sig för att ställa krav på barnetn och att den indirekt förespeglar barnen att de inte ska behöva arbeta. Kanske vore det mer respektfullt mot barnen att svara upp mot deras förväntan på att skolan är en arbetsplats ... "

och ett citat om skolvägen...

"Skolvägen är en mellanvärld, ett mellanområde för lek och skapande och för bearbetning av det som skett i skolan."

A-M skriver...utan bakgrund

Anne-Marie tänker:
och tänker...

Jag tycker eleverna ska få ha förväntningar på skolan och sitt lärande, likaså tror jag att en lärare som hyser förväntningar på eleven visar den omsorg som lärandet ska omslutas av. Jag har inte tänkt färdigt... jag tänker vidare än så.

Anne-Marie

MERA

- Meja!
Tvååringen leker.
Jag leker.

Prutt på magen.
Dansa Dansa.
Fånga. Fånga.
Saga. Saga.
Smör, Smör.
- Meja.

- Meja Bö!
Springa runt.
Gömma sig undan.
Säga Buuuuu!
Bli skrämd i mammas knä.

- Meja bö!

Vuxenpusta-ut.
- Meja.

Mera, mera, mera.

Livet med en tvååring.
Leka, leka.
Upprepningarnas lek.
Om och om igen.
Det existerar ingen uttråkning.
Bara utmattning.

Tvååringen tittar...

- MEJA!

Det är mycket, mycket, mycket svårt att motstå.
Anne-Marie

TOMAS TRANSTRÖMER

<<<<>>>>

Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
- Utan program.

Alla står i kö hos alla.

>>>><<<<

Orden är Tomas Tranströmers, dikten Ensamhet, Diktsamlingen Klanger och Spår, Bonniers 1991

image2188
Ibland undrar jag när vi låter ett barn vara ensam i den goda ensamheten. Jag minns då jag var liten... hur jag kunde njuta av detta varande. Minnen håller sig lite flyktigt på avstånd men "goda ensamheten" handlade om att gå med nya träskor på en nystädad stig mellan två hus. Det är en slags sällsam lycka. Jag kan nästan minnas ljudet av mina lyckliga träskor, och hur jag stannade upp lite då och då, tittade på träden och någon nyckelpiga... och sjöng någon liten låt. Det är oerhört livgivande detta minne. Ingenting hände nämligen. Men allt som skedde flyttade märkligt nog in i mig. Jag minns också hur min mormor skickade ut mig i vårsolen, litade på min förmåga att ta vara på mig själv, stängde dörren på glänt till det hus jag kunde springa tillbaka in i om otryggheten behövde värmas till trygghet.

Barn behöver uppleva en god ensamhet också. Den är inte farlig. Vuxna ska omsorga för att den kan vara god. Genom att lita på barnet och på stunderna att få göra ingenting. Tio minuter om morgonen, tio minuter om kvällen. För att hindra köbildning.

Anne-Marie,
som vaknade denna lördagmorgon med Tomas Tranströmers ord om det möjliga i ensamheten.


ELEVER


image2178

Barnkonventionen skriver
Barnet.

I skolan talar vi oftast om kollektivet elever.
I min skolkonvention skriver jag in eleven.
Det är inte en tolkningssak.
Det är.
Barnet.
Eleven.
Individen.

Sen kan man alltid ingå i kollektivet.
Det är inget fel i det.
Bara man är en självständig och respekterad individ.

Anne-Marie
som drömmer om en SKOLKONVENTION, jag skissar på idén.

INNAN eller EFTER

Enligt Vygotskijs tankegångar -

SE FRAMTID I BARNS UTVECKLING - inte dåtid.
Dåtiden riktar sig alltför ofta mot det misslyckade och skaver i barnet.
Framtiden är det som ska komma. Det visar på möjligheterna.
Skapar också ett just nu och här. Vi är här. Och här börjar vi.

Anne-Marie

JANUSZ KORSZAK: PEDAGOGENS LÄRANDE

Janusz Korszak skriver om lärarens lärande:


Kräv inte av dig själv att du genast skall bli en allvarlig, fullfjädrad pedagog med psykologisk bokföring i hjärtat och en pedagogisk lagbok i huvudet.

Med detta anslag låter Janusz Korszak oss pedagoger möta vårt undrande, våra funderingar och se barnet som en individ, inte en elev i en klass.  Kartläggningar och antaganden ska vara en grund för en fortsatt undran kring barnet - Vem är du? Inte på det definitiva - Jag kan bedöma dig.

Låt oss lärare vara lite mer okunniga med det vi kan.

Anne-Marie





JANUSZ KORSZAK: KYRKOGÅRD eller ÄNG


Jag citerar Janusz Korszak - Hur man älskar ett barn,1992:

<<<<>>>>


Barn tycker om att skratta, röra på sig och göra bus.
Pedagog, om du tycker att livet är en kyrkogård - låt dem få se det som en äng.
/.../
En atmosfär av tolerans för skämt, rackartyg, uppstudsighet, undanflykter, falskhet och barnsliga småsynder måste få råda. Detta är inte platsen för pliktmedvetenhet, gravallvar, obönhörlig logik och benhård övertygelse.

En god princip: LÅT BARNEN GÖRA FEL.


>>>><<<<

Anne-Marie








ENSAMT I CENTRUM, SA JESPER JUUL


image2170
Ranunkel, 7 feb 2008, tack till givaren.


Det är ensamt i centrum, sa Jesper Juul.
Vi åt middag ihop. Tänkte några saker tillsammans.

Det är ensamt i centrum, sa Jesper Juul.
Barn som får allt fokus.
Står i mitten av föräldrarnas omsorg.
De omsorgas bort och görs ensamma i sitt centrum.
Hellre då ett mitt i ett sammanhang.
Där är man delaktig.
Inte ett objekt för omsorg.
Bättre ett subjekt som ingår, behövs, påverkar, inverkar, vill och kan.
Ett subjekt med rätt att påverka.
Ett du.
Ett jag.
Du och jag.
Vi.

Så gör vi samspel ihop.

Anne-Marie

Jesper Juul - Det kompetenta barnet
Jesper Juul - Relationskompetens (pedagogisk relationskompetens)
Jesper Juul - Konsten att säga nej

Lördagsutsikt

image2169

Lördag idag.

Om jag törstar efter solljus upplever jag mig genast förlåten.
Om jag törstar efter färgspel upplever jag mig omedelbart förlåten.
Om jag törstar efter ... får jag lov att verka för det på mitt eget lilla vis.

Det går att se ljusare på tillvaron.
Anne-Marie

FÖRTVIVLAN

Man har rätt att känna förtvivlan.
Det är en rättighet.
När man känner förtvivlan tar den sig olika uttryck.
Omvärlden ska söka förstå.
Härbärgera.
Göra mindre farligt.

image69

Jag tänker på den förtvivlan en liten människa kan känna. Den måste få göra sig uttryckt. Muminmamman i TrollKarlens Hatt möter sin förtvivlat förändrade son. Mumintrollet har gömt sig i Trollkarlens Hatt och kommer ut som en helt annan figur. Jag tänker alltid på den ilska ett litet barn kan känna, eller den förtvivlan ett barn kan känna, eller den obegripligt stora känsla ett barn kan bära, och det som gör att man ibland inte förstår sig på sina reaktioner.

Mumintrollet förtvivlan, hans bottenlösa oro över sin oigenkännlighet kan inte möta omvärldens otrygga mottagande, eller frånstötande, utan måste få bekräftelse på att vi ser dig, och detta du nu känner är inte farligt. Vi håller om i tankarna, tar emot, finns kvar.

Muminmamman står framför sitt förtvivlade mumintroll, oigenkänlig för omvärlden och för sig själv, hon avvaktar, vilande och väntande, hon gör inte de stora åtbörderna, hon tar emot mumintrollets ord när han ber om att bli rätt förstådd och rätt uppfattad.

Muminmamman härbärgerar allt av förtvivlan, och bekräftar - Du är mitt muminbarn.
Med betoning på ÄR. Därmed kan mumintrollet göra alla sina reaktioner inom ramarna, i trygghet, i kärlek, i bekräftelse och ögongensvar.

Ibland är vi förtvivlade,
låt oss få vara detta,
möt upp och se.
Det är inte så farligt.
Det är farligare för alla om vi blundar.

Anne-Marie

som tänker på små barns förtvivlan.

VAD SKA BORT?

image2164

Vad ska bort?

Kakan kan tas bort och stoppas i munnen.
Pennorna kan läggas i händer som vill måla och rita.
Teckningen kan minnas en plats mellan två spännande boksidor.
Men orden i ordboken representerar fenomen och begrepp kopplat till barn och barns villkor. Vissa ord skulle inte längre behövas. De skulle kunna försvinna bort. Men för att de ska försvinna krävs det mycket av oss runt omkring barn.

Anne-Marie

ELEVENS GÖR DET LÄRAREN GÖR

image2157

Elevhanden skriver självständigt på blädderblocket - Lärare idag - så skapas ett större lärande i klassrummet. Det vi lär mellan varandra. Allt ska åskådliggöras. Det kan eleverna också göra. De har sett mig göra verklighet av mina tankar, då har de en modell att följa. När de har det kan de utveckla lärandet i en större gemenskap. Vi är lärande tillsammans.

Anne-Marie,
som lånar av John Dewey, learning by doing, och tänker teaching by doing, vilket ska bli en bok,
någongång. Titeln är skyddad. Men tanken är fri.

TRE ÖNSKNINGAR

Man får önska sig...
Jag önskar mig av denna dag...

* att boken jag läser högt ur griper tag i eleverna
* att eleverna i min klass får skratta flera gånger under dagen
* att jag skrattar högt åt något vi upplever tillsammans i klassrummet

Mina tre önskningar för dagen. Jag inser att jag kan påverka dem alla tre.

Anne-Marie

GÅ I BARNDOM

image2145

Gå i barndom.
Det gör jag varje dag.
Men jag dömer inte.
Jag går bredvid.
Barn. Men ingen Dom.

Anne-Marie

SKITJOBBIGT ATT VILJA

Det är väldigt jobbigt att vara duktig i skolan, men mörka detta. Det är en strategi som vi sällan ordar om inom skolan. Detta att kunna men inte visa det. Jag undrar dock över grundproblemet?

Det attraktiva att lära sig försvinner i skolan, hamnar utanför klassrumsdörrarna,
där annat erbjuds och fascinerar mer. Det är synd om alla elever i en kultur där man är likgiltig för lärandet och inte kan eller vågar vilja i skolan. Människan är lärande i alla avseenden. Hur eleverna förhåller sig till sitt lärande är en stor fråga. Jag tror på större delaktighet och öppnare lärande klimat.

Hur kommer det sig att många är "streetsmart" men uppträder i skolan som "schooldumb"? Eller att den sociala kompetensen är stor vid middagsbordet, diskussionerna är höga och levande, när samma unge sitter tyst i en rad av skolbänkar?  Ibland undrar jag om skolan utmanar för lite, kort sagt är tråkig!


http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=737516


Anne-Marie Körling

LITEN HAND

image2133

Den kommer alltid mellan.
Denna lilla hand.
Här är den, Här är jag.
Lika nyfiket finns det med där vuxna händer gör.
Vi är inte lika nyfikna, Vi är så vana vid vårt görande.
Men liten nyfiken hand är inte det.
Diskborste, kniv och gaffel, stekpanna... ja allt det där vardagsgörandet är spännande och nytt.
Därför dyker handen upp precis där jag är. Alldeles precis intill.
På skärbrädan, vid kniven, vid stekpannan.

Anne-Marie

SMAKA NYTT

image2131

Att smaka.
Hela människan erfar smak.
Alla sinnen är på spänd.
Något nytt ska erfaras.

Det vattnas inte i munnen första gången.
Smaken går flera varv.
Identifikation.
Letandet efter igenkännandets träffar.
Hjärnans aktivitet.

Ögonen pekar inåt.
Mot koncentration.
Att smaka.
Det är en aktivitet.

Det aktiva smakandet.
Vi vuxna erfar det bäst då vi avsmakar.
Annars äter vi fort och tror att vi vet.
Kanske vi  kan ta en mindre tugga.
Smaka av.
Aktivt. Medvetet.

Anne-Marie


SJÄLVSKATTNING

image2130

Alltid egna utvärderingar.
Alltid berömma sin förmåga.
Aldrig det motsatta.
Alltid det framåtriktande.
Det aktiva lärandet.
Alltid det goda.

Anne-Marie

ETT BARNS BLICK

image2127

Älskade lilla.
Älskade du.
Det är bara så att när du tittar då tittar du.
När jag ser dig då ser jag dig.
Så är det.

Ett barns blick.
Det väcker en vaksam tiger inom mig.
Det väcker omskyddarhandling och omsorgskänslor.
Det väcker omvärldstankar och framtidsutstakarvägar.
Världen måste få vara god,
Jorden måste hålla.

Anne-Marie

VÄRMERIKTANDE FRÅGA


Mina elevers små själar bodde i mig under orostimmar.
Nu är de tillbaka där de hör hemma. Då återstår min själ.
Den behövde den värmeriktande frågan - Hur är det med dig just nu?

Anne-Marie


ORO runt KLASSEN

Bankrånet vet vi inget om.
Beväpnat rån i vår närhet.
Poliserna spanar och söker.
Flyktbilen intill skolan.

Skollarmet går. Inte det bekanta vanliga.
Det andra av det dovare slaget.

Vi sluter oss samman.
Håller oss ihop.
Jag älskar räknandets avprickande,
1-2-3--- vi är där - - 18-19.
Rutinernas trygghet.

Alla mina elever.
Skolan låser in och låser ut.

Elevernas själar är vilsna.
Dessa får jag härbärgera.
Jag mottager dem.
Sänder rumslighet.
Jag tar emot er, ni små.
Var i era känslor.
De är ofarliga.

Sitter hemma i min fofölj.
Plötsligt ensam och frysande.
All min värme är inom mig.
Runt en hoper av små själar.
Mina elever.

Anne-Marie

som plötsligt fick en fråga - Hur är det med dig nu? Välbehövlig. Värmeriktande fråga.

GOOGLE ANALYTICS 2

Det var lite roligt att titta på hur det ser ut... jag har på två dagar haft 222 unika besökare, jag vet ungefär hur de kommer till min blogg... jag har haft 412 bekanta besökare... och sammantaget har mina läsare läst väldigt många sidor...

Jag blir lite rörd. Tänk om jag kunde ta er i hand och säga - Välkommen. Då skulle jag göra det.
Jag ser också en del besökare jag inte visste om, som inte trycker ned några ord här, och som återkommer med regelbundenhet, tja... på två dagars analys... Det var lite som att få syn på er. Och vet ni... det värmde.


NEGATIVA RUMMET

Jag har gluttat in bakom kulisserna - för att göra det bildligt. Google Analythics.
Fniss. Tack ni alla.

Tack.
Anne-Marie



IDÉ

image2107

Jag har fått en idé! Den ska jag ta med mig till skolan.
Anne-Marie

ORDRIKT

http://plommenad.blogg.se/1200063652_ord.html?7F297564-D0EE-E4B2-A1611304FCB1ED45

Bara gå dit... hitta kalasbyxor, jumper och finn ett och annat nytt ord också. Ta med er mina tankar och min vänskaplighet... besök Kersti.

Anne-Marie

MOTTAGANDE


image2093
(publicerat med tillstånd)


Det där första ögonkastet.
All den värme som kan genomströmma hela människan.
Hela jag ler. Mina händer vecklar ut sig. Mitt hjärta har inga gränser.
Tänk så mycket kärlek ett litet barn kan väcka.
Knappt två år gammal.

Här möts vi. Jag har kameran i handen. Tar mitt kort. Mina ögon ska vara riktade mot denna lilla.
Möta och bekräfta. Titta här är ju du. Nu kommer jag. Så ska mina ögon utstråla. Ingenting får komma emellan.
Kameran får sköta sitt. Jag ska möta ett litet barns blick.

Anne-Marie

HÄR VAR ETT BARN

image2092

Här har det varit ett barn.
Nåde den som skäller på barnet.
Banna hellre bräckligheten i glasögonkonstruktionen.

Anne-Marie

UPPFOSTRAN




<<<<>>>>

"uppfostran är ett område där konservatismen lätt kan breda ut sig"


<<<<>>>>



orden är A S Neill,
förkämpen för den fria fostran och barnets rätt,
och drev idéskolan Summerhill.


A-M skriver...utan bakgrund


Anne-Marie tänker:
Jag läser boken "TANKAR OM SMÅ BARNS FOSTRAN" , utgiven 1981 av Natur och Kultur, Det finns mycket att säga om uppfostran. Men här har A S Neill helt rätt. Uppfostran blir lätt väldigt konservativ. Det beprövade det trygga. Vi traderar våra livsberättelser och överför dem på vår nästa. I den politiska debatten om ordning och reda är uppfostranstanken synnerligen konservativ. Det tål att tänka på. Jag är nog beredd att söka hållbara framtidslösningar.

Anne-Marie


NYFÖRLÖST MAMMA - ORD

EN NYFÖRLÖST MAMMA

...ringer mig från BB.
Vackra människa tänker jag. Nu har du en liten, liten.
Vi talar om liten, liten... och det stora, stora... världens underverk.
Men då säger mamma, mamma att

- jag måste ringa dig och ge dig ett ord...

Jag fnittrar förtjust. Tänker att nu får jag ett namn på liten, liten. Men näe...

- Har du hört... Det var en här som skulle ge sin lilla bebis lite modersmjölksersättning... och när hon gick för att fråga bad hon om MODERSSPRÅKSERSÄTTNING... visst är det ett ord du gillar Anne-Marie... visst är det väl det...?

Jag skrattade så jag grät. Fnittrade och återigen flabbade som SARA , ett skratt jag fullkomligt älskar, i hennes blogg MOAHHHHHAAAA...

http://sarasbetraktelser.blogspot.com/2008/01/skratt.html

och så kände jag sådan kärlek till denna lilla mamma,mamma som låg i sin BB-säng och höll liten, liten i sin famn,

Så tänkte jag på ordet MODERSSPRÅKSERSÄTTNING... det är ett fint ord det också. Det första språket kommer med modersmjölken, det andra språket ersätter det... men någonstans finns alltid det första språket där... och det är så vackert. Vi kan aldrig ta ifrån någon rätten till sitt språk. Det första... det med modersmjölken... är ett alldeles självklart språk som berör hela existensen och identiteten.


Anne-Marie

EN NY LITEN

image2085

Igår fick jag ett sms.
Nu är en liten född.

En ny liten människa kom till oss alla igår.
Det är så stort när någon liten, liten kommer.

Det ska beredas plats. Omsorgsplats.
Det ska beredas inhysarplats. Här på jorden.
Det ska beredas utsiktsplats. Från nu till framtid.
Det ska beredas - och ordet ska ha betyda handling, om och om igen.
Barnets bästa.

En liten liten kom igår.
Det kommer alltid en liten, liten någonstans i världen.
En liten, liten knyter själv an och tar sig ton.
Det är vi runt omkring som skapar möjligheterna och förutsättningarna.

En liten, liten.
Det är stort.
Väldigt stort.

Välkommen du som kom igår.
Vi ska göra vårt bästa för dig.

Anne-Marie



Till Er som tog emot liten, liten.
All värme och ett liv fyllt med nya hyss.



TA MINA ORD...

image2082

Ta ordet i din mun. Det är en pedagogisk tanke och ett förhållningssätt jag har i det klassrum jag befinner mig i. När eleven inte har egna ord, inte riktigt vet, är det alltid en början att härma lärandet genom någon annan. Tänk dig en lektion i engelska där eleven aldrig får säga någonting, vågar inte, tror sig inte kunna. Då sträcker jag ut min hand - bjuder in - Ta mina ord!

Rätten att ut-tala.
Rätten att låna, härma, utveckla genom modeller, rätten att vara okunnig, rätten att få delta, rätten att ingå.
Det är min uppfattning! Då måste jag i varje ögonblick modella detta.

Anne-Marie


SAMTAL MED EN SEXÅRING

image2076

En liten sexårskille ville boksamtala med mig. Det kan jag inte säga nej till. Allt annat kan läggas åt sidan för ett värdefullt samtal.
- Kom du, så nyfiken jag blir över vilken bok du vill visa mig, kom så tittar vi tillsammans, välkomnade jag.
Den lille killen ville visa läskiga bilder i boken. Vi gjorde en bildpromenad genom boken. Läskiga bilder. Bloddroppar på golvet.
- Dom e jetteleskiga... kolla blodet...
När vi tittat igenom det läskiga tittade vi på omslaget.
- Vad tänker du att boken heter, undrade jag.
- Blodet... svarade lillkillen.

Inom en snar framtid läser han texten. Han är nyfiken. Han läser av det han kan. Det är en god förutsättning för  boken och den framtida förståelsen för texten. Men just detta. Gemenskapen med bok och en medläsare behöver ett läsande barn långt upp i åldrarna. Det är en mycket viktig sak.

Läsa intillboken.
Anne-Marie

ÄMNE VÅLD

image2068

Anton Abeles initiativ "Stoppa gatuvåldet" vill verka för att skolan ska samtala, diskutera och undervisa elever om våldets verkningar såväl medicinskt och rättsligt. Visst, det gör jag gärna. Det slår mig då - att skolan ständigt är den plats man hyser hopp till. Det är inte så konstigt - det är där eleverna möter, konfronteras, samtalar, träffar vuxna människor. Det är en stor samlingsplats med andra ord. Men ensam ansvarig för de unga - det har inte skolan. Det har samtliga vuxna.

It takes a village to bring up a child.


Anne-Marie

DISKUSSION OM FOTSPÅR

image2046


Jos - Vilken fin tålinje du har!
A-M - Men du har justare akilleshäl!

Anne-Marie

ELLEN KEY - ÅRHUNDRADETS BARN



image2025


Läser Ellen Key... Barnets Århundrade!

Min utgåva är årsmärkt 1911.




Man måste göra tusen gånger mer för barnen i vissa riktningar och hundra tusen gånger mindre i andra.


AMRITAR LÄRARLOGGA


Anne-Marie tänker och skapar dessa ord

"I skolan värld gör vi eleverna till
allt för stora mottagare,
inte deltagare!"

Anne-Marie
skriver uppsats om Barnkonventionen i skolans värld.
Delar med mig brottsstycken under arbetets gång.

SKAKVÅLD



image2007

NYTT ORD - Skakvåld

Skakvåld betyder att man skakar en liten bebis så att den får allvarliga skador. Jag tycker inte om det sammansatta ordet. Det är våld... inget annat. Den som skakas är försvarslös och helt i händerna på den vuxne. Ordet hör bara ihop med ett litet människobarn. Vet inte om det förekommer i termer kring våld mot vuxna.

Skakvåld.
Alla ord föds ur en handling.
Tänk att vi behöver ordet skakvåld.
Att själva handlingen existerar.
Dikten är inte farligare än verkligheten.


Anne-Marie



Googlade på ordet Skakvåld - 3410 träffar.

INGEN JULGÅVA... TILL MIG...

Mitt förlag brukar sända böcker till oss som skriver där. Detta år får vi ingenting. De skänker istället pengar till RÄDDA BARNEN och deras utbildningsinsatser runtomivärlden. Det uppskattar jag!

http://jul.rb.se/1100.aspx

Anne-Marie

BARNKONVENTIONEN i verkligheten

Ser vi barnkonventionen i våra dokument?
En liten fråga av största vikt.

Anne-Marie

NYA ELEVER - VARJE DAG


image1941
Nya ögon ser andra saker.

Mina elever.
De är ständigt nya för mig.
Det betyder att jag tänker... vem är du idag?
Det gör att man tittar med nya ögon.
Om mönstren ska brytas så måste andra ögon titta.
Det kan vara gott att tänka så.

Anne-Marie

PUSSEL

image1906

Detta att sätta ihop saker och ting med vartannat.

Detta såg jag vid ett besök i ett litet barns rum. Där sitter den manliga dockan i den rosa bilen. När jag frågade vad han gjorde där visade det sig att han bara fick sitta där för han var på väg till jobbet. Där tog liksom leken slut. Då jag frågade vad de andra dockorna gjorde så var det full aktivitet.

Jag vill inte värdera någonting av det här. Men det är så att om man ska veta något när man är liten behöver man vara precis där andra människor gör och verkar i samma miljö som barnet. Dockan sitter i en rosa bil. På väg till jobbet. Vad detta innebär är svårt att veta. Om man är liten.


Morgontankar innan jag sätter mig i bilen på väg till mitt jobb.
Anne-Marie

VACCINATION IKEA

Ikea vaccinerar barn i Indien.
En family-förmån.
Det kändes bra att veta.

Anne-Marie


ETT BARNS BLICK

image1897

Detta är INTE ett barn. Men kanske ett barns blick. Jag har fått nya ögon på hur barn samtalar med vuxna. När ett barn tittar på något som intresserar dem och de har en vuxen med sig så tittar barnet upp på den vuxne för att liksom dela det upplevda. Detta är små åtbörder som blir synliga när man tittar länge på ett barns sätt att samtala med vuxna. Det är så ofta barn bjuder in vuxna att delta. Det är viktigt att möte upp då. Titta ihop. Bekräfta det gemensamma. Inte titta bort. Inte heller titta ned på.

Anne-Marie

NEJ - FÖRSTA ÅSIKTSORDET

Nej är ett mycket viktigt ord.
Det är ett riktigt  jagvetvemjagär- ord då det uppträder första gången.
Jag kan njuta då jag hör små barn säga
- Nej.
Det är arbetssamt, slitsamt, humörskrävande, tålamodsprövande för vuxenvärlden.
För nu möter den vuxne en liten NEJ-sägare.
En självständig liten individ med rösträtt.
NEJ!
Att säga att barnen har kommit i trotsåldern är en uppifrånbestämd definition.
Det barnen säger är att jag har kommit på att jag är någon alldeles egen.
En värdig liten varelse som börjar säga sin åsikt.
NEJ.

Anne-Marie

Jag googlade på ordet Nej - det gav 39 300 000 träffar.
När jag googlade på ordet Ja gav det 867 000 000 träffar.
Jag undrar lite fundersamt varför jag googlar på dessa ord.
Men nu är det gjort.


SMS-SAGA

image1887

"En man gick över ett övergångsställe.
Han snubblade på sin egen tanke.
Snipp snapp snut,
så var sms-sagan slut."


RANDAVSKILJARE

Fick en SMS-saga igår.
19 ord. Det är en hel saga.
Mer behövs inte för att det ska bli en saga.

Anne-Marie




SNABBA SLUTSATSER

En elev, en Anne-Marie

- Var bor du?
- Inne i sta´n
- Aha bredvid Slottet.:
- Näe inte riktigt.
- Bor du i hus?
- Jag bor i en lägenhet.
- Aha. Vilken våning?
- Högst upp. Sjätte våningen.
- Jaha. I en skyskrapa. Hej då.
- .....


Annemarie



RULLTRAPPA från litenperspektiv

image1877

Kameran gör att jag får titta noggrant utifrån liten-perspektiv. Det är inte alltid dessa fotografier blir så bra. Motivet håller sig undan. Man får en armbåge i kameralinsen. Man får en knuff av någon som inte ser att man böjt sig ned. Man får hålla tillgodo med utsikten. Här håller jag kameran i samma höjd som en liten pojke som åker rulltrappa. Det är inte mycket till utsikt. Men vi som är lite större kan faktiskt förändra den.

Anne-Marie

TOVE JANSSON citat




"Ni vet ju att folk lätt blir osynliga
om man skrämmer upp dem tillräckligt ofta,
sa Tooticki och åt upp en äggsvamp
som liknade en liten trevlig snöboll.
Nåja, Dehär Ninni blev skrämd på fel sätt
av en tant som hade tagit hand om henne
utan att tycka om ungen.
Jag träffade tanten och hon var hemsk.
Inte arg, förstår ni, sånt kan man begripa.
Hon var bara iskall och ironisk."


>>><<<

TOVE JANSSON
DET OSYNLIGA BARNET
en absolut viktig och värdig läsning.
Alltid aktuell.
AWE GEBERS FÖRLAG 1962


>>><<<






Anne-Marie


SKYLTOMSORG

image1863

Här har något hänt? Akta mej är en aktiv omsorgsskylt. För de som inte kan akta sig själva. Något har hänt. Jag hoppas någon har väjt och hamnat i skyltkaoset och därmed räddat något av det som avsågs med skyltarna.

Anne-Marie

JAPANSKA INFLUENSER

image1839

Till och med eleverna stod stilla och tysta inför denna utsikt.
Vilsamt. Långsamt. Stillsamt.

- Kan du inte fotografera det här, frågade en liten kille.
Absolut sa jag. 

Vi var på vandring från skolbyggnaden. Hit kom vi. Det kändes som sjumilastegen fört oss till Japan. Vi tog med oss alltsammans tillbaka till skolan, under det att vi pratade om andra världskriget, Hitler, operationer, sjukdomar och andra saker som fanns lagrat i eleverna.
Promenader leder ofta väldigt långt.
Underskattad aktivitet tycker jag.

Anne-Marie

BARNKONVENTIONEN ÄR MYNDIG

Idag fyller barnkonventionen 18 år.
Då räknas människan som vuxen.
Det betyder att barnkonventionen är myndig.
Med allt vad det innebär.

Ja, ja vet att man inte kan skriva så här... men när blir barns röster verkligen hörda
och tagna på allvar... jo oftast först när barnet blivit vuxen och kan ta till orda...
Det är lite sent...

Anne-Marie



Speciellt tack till en läsare och besökare av denna blogg - Thord - som gav mig denna information. Ticketack Thord!

EDBOSKOLAN och PORTRÄTTEN

image1829

Det är en elevs arbete. Porträtt. Det är en lärares arbete att skapa förutsättningarna, tid och plats, och mycket lärande bakom det som inte syns. Detta är en kollegas elever. Jag är förstummad när jag går förbi i korridoren. Prisar min kamera. Men allt ljus ska ägas av eleverna och deras lärare. Här är en till. Se och njut.

image1830

Anne-Marie

LAPTOP ur barnets perspektiv


Gå in och titta på hur barn ser på sin laptop...

http://www.themorningnews.org/archives/galleries/the_laptop_club/

Anne-Marie

BARNOMBUDSMANNEN - TACKOLOV

image1828

Puh... Barnombudsmannen kvar! Här är barnens juridiska företrädare.

Anne-Marie pustar ut.

Bilden från Bloggen Allt om Barn.

SE UPP MED UPPFOSTRAN



ELLEN KEY:


>><<



JAG HAR ÄNNU INTE SETT EN UPPFOSTRAD MÄNNISKA.

JAG HAR SETT NÅGRA UPPÄLSKADE, EN DEL UPPDRIVNA,

MÅNGA UPPTUKTADE - ALDRIG EN UPPFOSTRAD!



>><<


Blott dem som kan leka med barn,
också är i stånd att lära dem något.


>><<







A-M skriver...utan bakgrund

JAPP!
BARNKONVENTIONEN i tidig tappning.
Anne-Marie








HELLSING - ÄLSKADE FÖRFATTARE!

image1821

Det är mycket människor runt Lennart Hellsing och Yvonne Lombard på Street denna söndageftermiddag. "Krakel Spektakel gör själv" ska snart spelas, läsas upp inför stor publik. Lennart Hellsing skriver in sig i sina böcker och i oss. Så är det. Det är ett långt författarskap. Och stort. Jag älskar Lennart Hellsings språk. Leken med orden. Orden blir leksaker i Lennarts penna. På djupaste allvar.

Över en kaffekopp och ett dussin kakor träffar jag Lennart Hellsing lite då och då. Vi strör några ord runtomkring vårt kaffedrickande. När vi säger hej då... samlar jag ihop alla ord... och spar dom.


image1822

Orden flyger upp... och landar där de ska!
Här gör de två Hellsing och Lombard Krakel Spektakel.
Vi i publiken blir bara yngre och yngre och yngre och yngre och yngre... läs mer!

En gång till! Mera saga!

Anne-Marie

ELLEN KEY om HEMLÄXOR

Det är stimulerande roligt att läsa Ellen Key.

Här lite kort om läxorna:

image1820

Ellen Key:

Läxläsningen i hemmen förstör där trevnaden utan att främja självverksamheten, ty den sker i regeln med alltför frikostig hjälp - och ofta oklok - hjälp från föräldrarnas sida.

- citat ur barnets århundrande, del 2 sid. 116 -


Anne-Marie

SJÄLAMORDEN I SKOLAN - ELLEN KEY

Låt mig citera texter av Ellen Key - och hämta ord från 1888 samt 1891 BARNETS ÅRHUNDRADE - min utgåva är tryckt 1912 och utgavs då i två delar i ett billigt utförande till priset av 1 krona.

Vid nedanstående läsning bör noteras att Ellen Key skrev detta som en studie... av barns villkor. Ellen Keys idéer är också en av grunderna till FN´s barnkonvention.



image1819


SJÄLAMORDEN I SKOLORNA.

/ .../

Nutidens skola har lyckats i det, som enligt naturlagarna lär vara omöjligt, tillintetgörelsen av ett en gång befintligt stoff. Den kunskapshåg, självförverksamhet och iakttagelseförmåga, barnen dit medfört, ha efter skoltidens slut i regel försvunnit, utan att de blivit omsatta vare sig i insikter eller intressen. Detta är resultatet av att de på skolbänkarnas tillbragt sitt liv från omkring det sjätte till det adertonde året och tillbragt det med att timme efter timme, månad efter månad, termin efter termin intaga kunskap först i teskeds-sedan i dessertskeds, slutligen i matskedsportioner av flera olika mixturer om dagen, mixturer, ofta preparerade av läraren efter fjärde-femtehands framtällningar.

/.../

Och efter skolan kommer ofta en fortsatt studietid, där enda skillnaden i "metod" är att mixturen nu mätes med soppslev.

/.../

När de unga slippa från detta kosthåll, har den andliga matlusten och matsmältningsförmågan hos somliga blivit så ödelagd, att de för alltid sakna förmåga att mottaga verklig näring; andra åter rädda sig från alla dessa overkligheter in på verklighetens område genom att kasta böckerna och ägna sig åt någon det praktiska livets uppgift. I båda fallen äro studieåren i det närmaste förspillda.


Jag läser Ellen Key....

image1818

Hon är av sin tid och efter dessa ord om skolan presenterar hon lösningar:

* Ellen Key förespråkar samskolan, gossar och flickor bör gå i samma skola, olika klasser bör gå i samma skola - detta för att skolan ska lära för livet och människans villkor utanför skolan. "Samskolan, i ordets stora, fulla mening, blir den första bräckan i muren.

* Ellen Key skriver också om individens rätt. "När denna humanitet gjort sitt intåg i skolorna, när eleverna icke längre betraktas som "klass", utan var och en för sig, då skall skolan fylla ett av de många villkoren för att ge verklig näring - och därigenom utveckling och därigenom lycka - åt ungdomen.

* Ellen Key vill också ha en mer sammanhållen "läsning" där man läser fördjupat och inte timplansindelat. Hellre ett ämne grundligt där målet är att såväl de "ovanligt begåvade som de övrigas rätt" tillgodoses.


image1817

Kort sagt av Ellen Key - SKOLANS FYRA HÖRNSTENAR...

* tidig specialisering - för att bejaka elevens utveckling och intressen
* koncentration av vissa ämnen
* självarbete under lärarens ledning
* verklighetsberöring under hela skoltiden

A-M skriver...utan bakgrund

Jag läser och funderar.
Barnets århundrade - det var 1900-2000 - det är dags att skriva en ny.
Klimatet kring barn och unga blir allt kallare.
Det är inte ordning och reda vi behöver.
Vi behöver en diskussion kring vad en människa är.

Anne-Marie

TA BORT KORKAR

image1805

När man är liten så prövar man.
Här är pennorna.
De har kork.
Korkarna ska av.
Det är roligt.
Alla korkar ska av.
När alla korkar är av är uppdraget klart..
Då letar ettåringen efter flera pennor.
Med korkar på.

Anne-Marie

UNIVERSELL LÄNGTAN


HJÄRNFORSKNINGEN... om lekfullheten
RANDAVSKILJARERANDAVSKILJARE


image1806

Kretsar för lekfullhet finns hos alla däggdjur och hos den enklaste laboratoriemusen. Detta system finns i de äldsta neurala områdena, nere i hjärstammen, en fördjupning nära ryggraden som styr reflexer och våra mest primitiva reaktioner.

/.../

Detta arbete har lett till att man har identifierat en särskild kemisk förening som skapas under lek och som styr den genetiska transkriptionen i dessa snabbväxande områden av ett barns sociala hjärna. Resultaten , som troligen gäller även andra däggdjur med samma neurala strukturer, exempelvis människor, ger en ny innebörd åt små barns universella längtan; JAG VILL LEKA.

Goleman sid. 224

image1804

Lekfullhet. Två syskon leker. Jag och min bror.

Jag leker ofta. Jag tror att det är samma universella känsla som gör att man ägnar sig åt något som intresserar. Jag glömmer tid och rum när jag fotograferar och skriver. Jag kan tänka ord... och skapa bilder. Det är en lek. Också som vuxen.

Lekfullheten... den ska in i skolan. Det är mycket kreativitet och lärande i detta djupt mänskliga behov. Den att leka.

Anne-Marie


Källa: Daniel Goleman: Social Intelligens, Wahlström & Wahlström, 2007

MÄRKTA MED NAMN

Möter en liten elev i korridoren.
Eleven säger:

- Hej jag vet vad du heter...
- Mmmm ... så bra ... då vet du vad jag heter? säger jag.
- Du heter Nikon... står ju där - på din kamera.
- Mmmmm... ja det står det.
- Jag har också märkt mina saker.
- Mmmmm

Märkta av våra namn!

Anne-Marie

VAD HÄNDE MED ELLEN KEY...

Vad hände med Ellen Keys visioner om barnets århundrande...

I och för sig gällde det de 100 åren mellan 1900 och 1999...
men jag trodde i mitt stilla sinne att dessa hundra år skulle göra
oss vana vid tankegångarna... och inkorperera dessa i vårt handlande
och agerande mot och för barn och ungdomar.

Nu döms inte längre tillfogad smärta utifrån den oskyddades perspektiv,
mottagaren, utan ur den slagkraftige vuxne. Ystads dom är märklig.
En tidsmarkering om ett hårdnande klimat kring unga människor.

Vem för den lilla flickans talan... undrar jag?
Vem avgör när något gör ont?
Vem kan föra den drabbades talan?

Vem skriver nästa 100 års visioner för barn och unga?
Det är nog bara att fatta pennan... som läget är nu!

Anne-Marie

SLÅ FÖR HÅRT?



Man får slå sina barn... daska... i uppfostringssyfte....slagen har inte tillfogat tillräcklig smärta för att kallas misshandel. Kontentan av en dom i Ystad, Sverige, Europa, Världen... Fallet berör en flicka på fem år.

Jag ställer mig oändligt frågande..

Vem avgör hur stor smärtan är?
Vem kan avgöra när något gör ont?
När övergår ett dask till ett slag?
Hur ont ska det göra för att vara smärtsamt juridiskt sett?
Handlingens art - hur ska den vägas in?

Hur skiljer man på ordet daska som ges... och slaget som fås?
Hur förvaltar man en juridisk rätt så att slaget inte blir dubbelt tungt att bära?
Hur syns människosynen?

Jag tycker det är en farlig dom.


Anne-Marie



BOKSTAVSBARN

image1785

Alla barn är bokstavsbarn.
Bokstäverna ska flytta in i barnet.
Inte läggas utanpå och förklaras ovanför huvudet.
Bli ett bokstavsbarn tillsammans med mig.
Jag är bokstavsvuxen.
Tillsammans är vi bokstavsmänniskor.

Anne-Marie

för att förtydliga;
Alla har rätt till sin utveckling. Alla har rätt att få utvecklas utifrån sin egen förmåga. Alla har rätt att bli respekterade. Alla har rätt att få uttrycka sina svårigheter och alla har rätt att få stöd i sin unika väg till språk och kunskap.



VATTENPÖL - EN OCEAN FÖR LEK

image1783

Gatubelysningen söker upp vattenpölen.
Regndropparna hoppar glada i vattenpölen.
Mörkret ovanför speglar sitt ansikte i vattenpölen.
Detta är ett vuxet perspektiv på vattenpölen.

Vattenpöl! Ett världshav för en lekande liten.
Små barn ska upptäcka detta lekhav.
Hur ofta tillåter vi dem?

När jag var liten. Då stannade jag och min bror vid vattenpölen.
Vi gick fram och tillbaka i den.
Vi blötte ner våra kläder och tinade upp vår leklust.
Ibland ser jag föräldrar som stannar med sina barn vid vattenpölar.
Då stannar jag också...

tittar ned på mina vuxenskor ... men om... så skulle jag hoppa högt i vattenpölen.

Anne-Marie

FÖRSKOLEKLASSEN INTILL

image1780

Besök intill.
Förskolans pedagogik.
Den känns nära.
Tavlan visar de bokstäver barnen har arbetat med.
Hur är de valda? undrar jag.
- Barnen är med och påverkar.
Det är H för det är Höst och ... svarar den näranära läraren.

Jag ska tillbaka dit in.
Näranära sexårs... väldigt nära.

Anne-Marie


TECKEN SOM VILL BERÄTTA

image1778

Min kvällspromenad går dit där det är tomt. Den tomma lekparken. Då ser jag annat. Här ser jag en lekparksskylt. Den grinar illa. Den är arg. Den vill säga något. Kanske den vill säga... här inne leker vi nu... men vänta bara tills vi växer upp... då...

image1779

Det är uttryck för någonting. Vi är skyldiga att lyssna till svaren. Vi är skyldiga oss frågorna. Jag tänker så mycket när jag ser dessa uttryck. Den ena är en varning. Det andra är en uppmaning. Allvarliga tecken.

Anne-Marie


LÄNKA MELLAN NYHETERNA



Lokalnyheterna ABC tar upp

* ungdomsvåldet som ökar

för att i nästa inslag ta upp

* nedskärningarna i skolan och minskad lärartäthet

Kopplingarna är inte så svåra att göra.
Allt som har med unga och barn att göra handlar om att ta ifrån...
aldrig att lägga till...
och sedan de stora rubrikerna, med rätta förstås, varför detta våld?

Hur gör vi för att förmedla det självklara?
Anne-Marie



MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER

Att studera Konventionen om barnets rättigheter skapar en mängd frågor. Frågorna skapar ögon?
Mina frågor gör att jag börjar titta på ett annat sätt, jag byter perspektiv. Det är mänskliga rättigheter vi talar om. Ett barn är en människa. Det är en mycket viktig utgångspunkt.

Jag berör det här ständigt. På ett eller annat sätt.
Att vrida och vända på perspektivet... en skyldighet.
Anne-Marie

MOBIL (@) ETTÅRINGAR

image1752

De är infödda.
Dessa barn.
De är i all teknik.
Mobila.
Nyfikna.
Rörande röriga.

Denna teknik såg jag födas.
Denna teknik såg detta barn födas.

Anne-Marie



BRIS och BEREDD ATT HJÄLPA

image1750

BEREDD ATT HJÄLPA...
Vi arbetar vidare på BRIS.
Jag har skänkt min idé dit.
För Er som undrar.

Den behövs mer än någonsin.
Vuxna som är beredda på att bistå, hjälpa, larma, närvara, finnas...

Ansvarsberedda - handlingsberedda!

Anne-Marie

SKRIFTSPRÅKETS LJUD

Skriftspråket är tyst språk.
Trots att orden kan skrika i texten.
Det är vi som i våra läsande huvuden skapar ljud.
Vi kan höra, känna, uppleva, rysa, gråta... uppleva.
Det gör vi för att vi kan läsa.

Men de som är i färd med att lära sig behöver
textens muntliga uttryck.

Högläsning! Kort och gott!
Anne-Marie



MITT I RÄTTEN

image1738

Barns bästa ska alltid vara den vuxnes fokus.
Det betyder inte att alltid vara i fokus utan att få tillhöra och ingå.
Att få vara mitt i ... ingå i det som är fokus.

Anne-Marie

Teckningen är ur boken JAG BLIR GLAD... min bror ritade till min text. Bonnier Utbildning.

FÖRÄLDRA-RÄTT?

Barnen har rätt att ha båda föräldrarna!
image1727


Har föräldrarna rätt att vid delad vårdnad ha en barnfrivecka?
Hur ser föräldraskapet ut när man delar veckor?


Detta är en fråga?
Hur ser vi på den?
Om mitt/ditt barn ringer... och det är vårt gemensamma barn... hur svarar man då... om man tycker att man har sin rätt att vara barnfri... en barnfrivecka... vad är det?

Är det en barnfrivecka... fysiskt... i rummet... men hur är det med ansvaret och helhetsföräldraskapet?
Jag undrar.

Jag har börjat läsa på Universitet - Barns rättigheter i ett tvärvetenskapligt perspektiv.

Anne-Marie

ETT MÄNSKLIGT ÖGONBLICK









"Ett samtal på fem minuter kan vara ett djupt meningsfullt mänskligt ögonblick /Harward Business Review/. För att det ska fungera måste du sluta med det du har för händer, lägga ifrån dig artikeln du höll på att läsa, slita dig från din dator, släppa din dagdröm och fokusera på den person du är tillsammans med".



A-M skriver...utan bakgrundhttp://annemariekorling.blogg.se/2007/november/angest-hos-barn.html

Jag läser och funderar, antecknar och noterar i boken SOCIAL INTELLIGENS - Den nya vetenskapen om mänskliga relationer av vetenskapsjournalisten Daniel Goleman, 2007 - Jag intresserar mig för den nya hjärnforskningen och läser otaliga böcker i ämnet. Sist Torkel Klingbergs bok om DEN ÖVERSVÄMMADE HJÄRNAN... samtliga verkar till min förståelse och utveckling som lärare. Jag länkar till ett av mina tidigare inlägg. Vi är skyldiga att skapa mänskliga ögonblick för våra unga. Det är inte en skolsak. Det är en mänsklig sak.

Anne-Marie

TUNNELBANANS POESI

image1720

Bland alla textade ord och i trängseln av budskap är det nästan vilsamt att hitta en dikt på tunnelbanan. Denna dikt manar till försiktighet i barnens värld. Vi prackar på... och det är inte bra. Vi ska låta processen ha sin gång. Vi kan mana fram, intressera oss för men inte ge en hoper av för mycket. Det kan vara bra att veta. Det är budskapet bland alla andra budskap på tunnelbanan. I form av en dikt.

Anne-Marie

IBLAND SKA JAG SKÄMMAS

Skämmas bort tänker jag?

Men det är inte det jag ska skämmas för.
Jag ska skämmas för att jag är optimistisk.
Då tänker jag - det är inget att skämmas för... Jag skäms mer över frågan

- Varför är du så glad och optimistisk.... Finns det någonting att vara optimistisk för....?

Den frågan får mig att skämmas en aning som människa.... vi tar bort så mycket av det som är förutsättningarna för att uppleva optimism och framtidstro.... det skäms jag för. Som människa. Men inte som Anne-Marie - då fortsätter jag obönhörligen att tro på det bästa, goda, finaste, möjligaste, vackraste för de som är unga och kommer efter.

Anne-Marie

ÅNGEST HOS BARN

Ångest och oro kryper ned i åldrarna säger nyheterna. Oro, ångest, sömnstörningar blir allt vanligare. Detta är allvarliga rapporter som gör att vi som är i skolan ska vara mer uppmärksamma på hur eleverna mår.

Jag frågar mig om vuxenvärlden (den samlade vuxenvärlden) svarar på unga människors behov. Jag har skrivit en storbok - JAG BLIR GLAD - med tanke på Barnkonventionen. Jag har utgått från behovet av tidlöshet... och människans behov av relationer.


image1715

Lycklig över boken tog jag den till mina möten med unga människor.
Jag modellade bokens innehåll, levandegjorde texten och inledde bildpromenader med mina elever från årskurs fyra till årskurs nio. En av bilderna visade en mamma, ett pussel och hur en ung människa i gemenskap lär sig steka pannkakor. En kille i nian stannade kvar efter lektionen. Han ville prata. Under lugg sa han
- Det är fel titel på boken.
- Hmm, bekräftade jag.
- Den borde heta - JAG BLIR LEDSEN..
- Hmmm? bekräftade jag ...
- Den där teckningen med middagen... den där med morsan och pannkakorna... det finns ju inte...
- Hmmmm, lyssnade jag ...
- Hemma hos mig pratar vi nästan ingenting. Mamma kastar sig över datorn när hon kommer hem...
- Hmmmmm...?
- och pannkakor skulle jag älska att lära mig att göra...
- Joooo.... svarade jag.
- Den borde heta JAG BLIR LEDSEN... faen vad jag skulle vilja ha det som det är i den där boken....fattaru de?
- Jo jag förstår. Jag förstår...



Det var just därför jag skrev den. Det är just detta jag vill göra synligt. Att vi människor springer för fort förbi, att annat kommer emellan ett du och ett jag. Att middagarna inte längre är långa, på fasta tider, med bekräftande tilltal och samtal, diskussioner och funderingar. Att morgonstressen följer hela dagen, att mackan som följer med eleverna in i klassrummet har fått ersätta en stilla stund med frukost innan allvaret sätter fart.

Det är bara fart.... hela tiden.... inte undra på att vi ibland sätter stopp ... att ångesten, stressen tar överhand.
JAG BLIR GLAD - kanske skulle den ha en annan titel.... Men man kan trycka på titelns möjlighet i BLIR.

Det går att göra om, göra nytt, hittta tillbaka...
Anne-Marie

TAVLAN I BARNDOMEN

Vuxna gör tavlor. Barn ser tavlor. Tavlan i barndomen. Jag har mina bilder. Andra har sina.
http://hypergrafi.blogspot.com/



VAD GÖR VI? VARFÖR?

image1710

Budskapet på skylten.

DOING WHAT YOU´RE TOLD.

Vad ska jag göra?
Vem talar om för mig vad att göra?

Det är passivt att bara göra något som någon sagt till att man ska göra.
Det måste till en känsla.

Rådjuret är så oskuldsfullt.
Jag vill värna.
Denna känsla skapar en aktivitet.

Ingen behöver säga till mig vad att göra.
Anne-Marie





BITTE KAJLER - HURRA!


BITTE KAJLER - Vi är så stolta över dig. Du är så BRA!

BILD PÅ BITTE KOMMER... ska träffa henne ikväll...

MICROSOFTS MEST INNOVATIVA LÄRARE - VÄRLDEN ÖVER...
HURRA!

Här hurrar en i Stiftelsen TWINSCHOOL MADAGASCAR...
Bakom dig står vi många glada...

image1700
Stiftelsen hurrar för dig. Detta är inte Bitte... utan Eva!  Anne-Marie

BRIS OCH POSTKODSLOTTERIET

Nu blir jag glad. Fick ett pressmeddelande från BRIS.
De får massor av pengar - därmed kan de också förstärka och stötta unga människor.

BRIS får 11,5 miljoner av Postkodlotteriet                      
                     2007-10-30 09:00

Det är de värda.
Anne-Marie

VILJAN ATT GÅ VILSE


image1692


- Nu ska jag gå vilse!
Orden är min femåriga dotters.
Så går hon iväg, rak i ryggen, säker och stolt.
Hon vinkar glatt till avsked innan hon svänger ut ur mitt synfält.
Så går hon vilse.
Hon går lagom mycket vilse.
Hon går på vägar hon är bekant med.
Hon kan med lätthet hitta tillbaka.
Men just där hon är upplever hon sig som vilse.
Allt är nytt. Allting är annorlunda.
Så fort hon känner sig rädd och osäker kan hon vända tillbaka till utgångspunkten.
På kvällen säger hon:
- Imorgon ska jag gå lite mer vilse.


Så är det att växa. Utmaningarna tar barnen själva. De går ut i världen. Precis lagom mycket. Inte längre än att de har båda fötterna på jorden, kunskapen om var de befinner sig ungefär, men de går ensamma iväg. Så är det ... man gör allt själv... och viljan att pröva är större än modet. Modet att gå vilse... handlar om modet att lära sig. Jag står och ser... jag stod och såg... en gång för länge sedan... idag är hon hemma... fast borta och långt, långt, långt ifrån sin barndoms vilsengång.

Anne-Marie

BOKSLUKAREN - Den lilla världen!

Det är en oändligt låg tröskel att kliva över - och in i - den från vuxen till liten - ja... jag har varit i min lilla favoritvärld - bokhandeln vid Mariatorget i Stockholm - BOKSLUKAREN.

Bokslukaren - manar - KOM IN!

image1691
Min lilla, lilla värld av en stund i lilla riket - en liten, liten bulle, ett litet, litet glas saft, en stor, stor bok om hur allting fungerar... jag försjunker i en liten, liten stund av total frånvaro av det vuxna. Det är ett sagoland... denna gång med fakta ur boken - KOM IN I HUSET - där jag läser om ... och lär mig... och vill läsa mer... så jag köper boken.


Där har jag blivit liten igen.
Jag ville ha - böcker i mängder!
Jag ville ha - små kanelbullar - i sann Karlsson på taket - smak.
Jag ville ha - sagolika maränger - i sann sagolik miljö.
Jag vill ha - Lillasysters kanins morotskaka - i munsbitform.
Jag vill ha - en bit av det lilla - man är inte så stor när allting kommer omkring.

Jag är vuxen - äter min lilla munsbit - bläddrar i en barnfaktabok.
Jag är vuxen - tänker - tänk om barn får läsa om hur lås fungerar på detta lilla vis.
Jag är vuxen - funderar över - vad mycket jag själv lär mig ur en barnfaktabok.
Jag är vuxen - och hör hur andra vuxna lyfter på böcker och utbrister - Det här var min FAVORITBOK när jag var ...

Ja - just det - liten.
Jag lyfte min kopp - jag är tre år - fyra år - fem år - sju, åtta, nio, tio .... femton - och jag dricker kaffe.
Så vuxen är jag.
JAG DRICKER KAFFE.

Anne-Marie

A-M skriver...utan bakgrund

www.bokslukaren.se

Läst litteratur idag - Johanna von Horn - KOM IN I HUSET - Natur & Kultur 2006.

Dagens bokinköp:
RANDAVSKILJARE
von Bredow: Som jag vill vara. Raben & Sjögren, 2007
von Hofsten: Flytta hemifrånboken, 2006
von Horn: Kom in i huset, 2006
och den enda avvikaren namnmässigt
Andersson/RIngarp: Språket, 2007



UPPMÄRKSAMHET

BEMÖTA DETTA BARN
Uppmärksamhet - Vackert ord.

...många faktorer som påverkar vår vilja att hjälpa andra, men en avgörande sådan tycks vara att helt enkelt ta sig tid att vara uppmärksam; vår empati är starkast i den mån vi fokuserar helt och fullt på någon och på så sätt bildar en känslomässig länk. skriver Goleman i boken Social intelligens, 2007

Att visa sin uppmärksamhet är att bekräfta. Att bekräfta är att stärka. Att stärka är att visa tiltro. Att visa tilltro är att an-svara. Svara är att vara närvarande.

Anne-Marie

HÄNDER NÄR DET HÄNDER

image1683

Det händer saker med händer.
Ibland är det inte meningen att det som händer händer.
Jag kan tycka om dessa händer.
Detta är händer som är där det händer saker och ting.
- Vad hände? frågar jag...
- Vi har inte gjort något, svarade händernas bärare... men vi hittade... och
- Hmmm... det hände bara... bekräftade jag.

Då brast vi ut i skratt. Det händer att händer är där händer inte ska vara.
Det händer också att dessa hände lämnar spår av händelser där händer är inblandade.

När jag var liten hade jag ett finger med i många saker.
Jag lade näsan i blöt några gånger också.
Men fem smutsiga små fingrar... de har nog mest lekt tänkte jag... och skrattade gott inombords.
Mina ungar! Mina ungar!

Anne-Marie

KAN hoppa hopprep

image1666

DET ÄR EN RÄTTIGHET ATT VARA BARN.

Igår pratade jag med tre femåringar. De kunde hoppa hopprep.

- Oj! Ni hoppar hopprep! sa jag och stannande upp.
- Jag KAN hoppa hopprep! sa en liten flicka,
- Titta, jag kan hoppa baklänges! sa en annan.
- Titta, jag kan blunda och hoppa baklänges! sa den tredje,
- Oj, bekräftade jag.

Jag stod en stund och tittade när några flickor hoppade hopprep. De blundade och hoppade. De hoppade baklänges. Och OJ de hoppade baklänges och blundade. Det var allvarliga saker. Jag var en ansvarsbetraktare. Detta att titta och bekräfta, detta att vara en stund närvarande. Detta att uppmärksamma denna värld.

Barn får alldeles för ofta titta på de vuxnas värld. Då undrar jag vad de ser?
En vuxen som blundar och hoppar baklänges?
Anne-Marie

OORDNING - EN DEL AV LÄROPROCESSEN







Lärande handlar om omstruktureringar och ommöbleringar.
Något nytt stör det gamla.
Det nya påverkar och ska inordnas.
Det är lite rörigt då saker och ting ska förstås på annat sätt.

Därför är det bra med lite oordning och oreda.



Anne-Marie



SPRINGA RUNT OCH VARA BARN

EN MÖJLIGHET ATT SPRINGA RUNT, RUNT FRÅN RUM TILL RUM...

FÖRST ÄR DÄR INGENTING.
SEN ÄR DÄR ...



image1664

SPRING...SPRING...SPRING... SPRING... SPRING .... SPRING


image1665

DET GÅR SÅ FORT.
DET ÄR SÅ DET ÄR.
MAN SPRINGER RUNT OCH ÄR BARN.

JAG SPRANG OCKSÅ RUNT.
JAG SPRANG RUNT OCH VAR VUXEN.

IBLAND ÄR DET BRA ATT SPRINGA RUNT OCH VARA BARN.
RUNT, RUNT. RUNT:
SPRING. SPRING. SPRING.

Anne-Marie

ELEVEN ÄR AKTÖR


image1658

RÄTTEN ATT VARA LÄRANDE AKTÖR

Det är en rättighet att få uttrycka och medvetandegöra sitt lärande. Denna rättighet medför också förväntningar. Eleven har rätt att äga förväntningar på att få lära sig. Denna elev ställer krav på sin lärare. Ett rättmätigt krav som  bottnar i att eleven har kunskap om att lärande är något som kräver utmaningar. Eleven har rätt att uppleva sig som lärande och har därmed en rätt att få utmaningar som verkar för detta.

Denna elevbild är från årskurs tre. Förväntningarna om lärandet är elevens och skall uppmuntras. Som lärare kan jag samtala om elevens upptäckt av - nordsatta sidor - om Arktis och Antarktis.

Eleven synliggör och läraren medvetandegör.
Det gör oss båda till aktörer.

Anne-Marie


STÄNDIGT NY

image1655

Edinburgh. Skottland.
Den röda dörren på kyrkogården.
Den har jag fotograferat många gånger.
Det finns alltid något nytt att se.
En röd dörr på en annars så mossbelupen plats.
Gravstenar som eroderats sönder.
Bokstäver som flyr undan för framtiden.
Här går jag - en gång - två gånger.
Kameran fångar in. Ser igenom. Ser om.
Ser igenom. Ser upp. Ser ned.
Så var det färdigsett.
Då kommer denna rödklädda kvinna.
Hon springer i all hast genom kyrkogården.
Upp med kameran. Hast och skynd.
Knäppa på och knäppa av.
Ivrighetens vilja skakar om.
Bilden blev suddig.

Det känns livfullt.
Något nytt i det gamla.
Återigen.'

Jag tror vi ska tänka så.
Varje gång vi möter våra elever.
Aldrig samma. Alltid något obekant.
Värdigare så.
Nyfiknare då.

Rent mänskligt gäller det överallt.
Inför varje plats och varje människa.

Du är ständigt ny för mig.



Anne-Marie

LYCKA - STUDIER

Jag ska läsa en tvärvetenskaplig kurs vid Stockholms Universitet.
Barnets rättigheter som tvärvetenskapligt område!

Det känns så förunderligt underbart att få utbilda sig.
Start i novembermörkret.
Detta kommer lysa upp min tillvaro.

Anne-Marie

AVRESA och ORIENTERING IFRÅN

image1652

AVRESA - en gnutta sorg - en gnutta osäkerhet. Alla resor inkluderar samtliga känslor. Reser man ifrån måste det man reser ifrån vara en trygg grund... då blir resan inte en flykt. Reser man ifrån så stannar någon kvar. Lite sorg är det men också tillåtelse - ¨åk du - vackra människa - åk. Jag vinkar kvar dig här. Du stannar trots att du reser. En plats är alltid din i mig. 

Är det mina barn måste jag som mamma vinka av glatt... världen ska vara möjlig, Jag ska inte vara ankare. Jag ska vara avvinkare. Mitt hjärta har en ofantlig töjbar kammare... där du är är också jag. Med. Men på avstånd.

AVRESA är att orientera sig ifrån... men också till den punkt från vilken man utgick.

Anne-Marie

SHOOT... DANSförFILM

På Moderna Museet kan vi denna helg se - SHOOT Svensk DANS film - och det är helt gratis. Bara att gå. Imorgon tänker jag gå... och se åtminstone en del av två.

SHOOT - DANSFILM - MODERNA MUSEET kl. 13.00 och 15.00

Anne-Marie

HOT, VÅLD, TRAKASSERIER BLAND UNGA


Mina söner lärde mig oerhört mycket om unga människors villkor - och de lärde mig att titta och se mig omkring.

Det tyckes vara vardagsmat att bli rånad, hotad och tvingad att göra saker och ting. Man måste vara streetsmart... man måste vara streetsmart... kanske så... men vad innebär det... undrade jag. Streetsmart... det är att gilla läget och göra sig beredd på... och snabbt gå igenom ... vad har jag med mig... och sätta igång en inre dialog hur att klara sig ur situationer.

Min yngste son blev som mycket liten, på väg hem från skolan, inringad av ett gäng mycket äldre killar. De tvingade in min son i en ICA affär där han hade till uppdrag att stjäla det... det... och det. De ställde sig på vakt utanför dörrarna. Min son, som absolut inte ville detta, vandrade oroligt omkring i affären, såg ingen utväg annat än att genomföra det han var tvungen till. I mitt hem har vi alltid diskuterat strategier... alltså lekt med tankarna... om något händer... vad gör du då... om detta händer ...
hur handlar du då. Min son funderade på nödutgångarna. Fanns det sådana? Hur och vad måste han göra? Han var tio år.

Han gick till köttdisken. Sa som det var och bad att få smita igenom varumottagningen. Det var en lösning. Nu hade han tur - han mötte en vuxen som litade på honom -
som var villig, eller beredd att hjälpa,
och min son kunde få springa ut en helt annan väg, en nödväg, och ta sig hemåt.

Jag var oerhört upprörd över händelsen... som kom att följas av många fler ... och de gånger då mina barn klarat av situationer har varit avhängda på hur vuxna har agerat.

Detta är en personlig berättelse... och ägde rum för många, många år sedan. Men problemen kvarstår och är djupt allvarliga. Jag brukar gå in i grupper för att höra om allt står rätt till. Det kan tyckas aningslöst men det finns alltid någon som ler och ser gladare ut än alla de andra i den samling jag ser. Den som ler - streetsmartler - är den som just håller på att bli plockad på mobil och pengar. Jag vill störa och förstöra för de som gör så här. De saknar också något... vuxna är samlingsnamnet på vad som fattas dem. Jag har tröttnat på att barn och unga råkar så illa ut - också som förövare.

Jag sluter mig till vuxenvärldens ansvar... vi har det. Oavsett vi vill det eller inte. Hela min idé - BEREDD ATT HJÄLPA - handlar om oss vuxna och vad vi kan göra. BRIS har fått alltsammans. Detta märke är ett ställningstagande FÖR unga människor. Märket åtföljs av handlingsplaner och vuxentankar. Allt under framtagande.


image1636


Barnombudsmannens redogörelse är skrämmande siffror.

Anne-Marie


http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=705864

POJKARS LÄSNING

image1688

Jag vet att det är på detta viset.

Men jag har aldrig upplevt det själv. Mina pojkar i mina klasser har fått läsa böcker i mängder. Däremot har jag varit försiktig med att värdera deras läsning. Jag har tillåtit all form av läsning. Mina tankar är att pojkar läser men de läser inte på samma vis som jag läser och de läser inte samma saker som jag läser. Jag har skrivit en artikel om detta i SVENSKLÄRARTIDNINGEN. Jag tror att pojkar läser mycket. Jag tror att vi lärare ska vara mera nyfikna på vad våra killar finner intressant läsning.

- Han läser ingenting... kan jag höra föräldrar säga.
Men då man tittar närmare på detta ingenting är det ofta mycket av någonting. Hur vi ser på detta någonting och hur vi värderar det är en annan fråga.

Nu har jag börjat i en ny klass. Killarna där läser nu frivilligt en mängd böcker. De väljer läsningen. Och jag ser hur de visst vill läsa... Jag tillåter dem att läsa. De får tid att läsa. Då pojkar och flickor får medveten undervisning om språket och texten så lockas de in i texternas mångfald. Då motverkar vi det tidningen här ovan har som nyhet.

Anne-Marie

BORN-LOGGA

Språkrika plats - ett klassrum.
Språkvida möjligheter - en lärande elev.

Födelsemärke - blir på engelska - BORN-LOGGA.

Det är värt ett helt självständigt inlägg.
Tack du ljuvliga elev för ditt mod att gissa!

Jag gissar att just denna förmåga tar dig långt, långt i din kunskapsutveckling.


image1684

Man lär sig själv. Alltid själv. Men utvecklas alltid i samspel.
Denna skoldag... bara rosor till mina elever.

Anne-Marie

ENSAMKOMMANDE FLYKTINGBARN




image1670

När jag uttalar dessa ord högt - ensamkommande flyktingbarn - hör jag en berättelse om ett helt liv.  Om flera liv. Ett barn är en hel värld av många andra. Ett barn behöver en värld av många andra. När jag hör hur kommun efter kommun nekar plats för ett ensamkommande flyktingbarn - undrar jag upprört...

De kloka orden - IT TAKES A VILLAGE TO BRING UP A CHILD - gäller inte för dessa kommuner.

Kanske är det lika bra att de inte får den förmånen att ta emot en människa. Vi kanske till och med ska skydda de ensamkommande flyktingbarnen för den kylan som dessa kommuner utstrålar.

Anne-Marie



CARL JAN GRANQVIST och äpplet

image1668

Carl Jan Granqvist  talade om vikten att sätta ord på måltiden.
Han höll måltidstal i bild och samtal.
Inte en doft.
Inte en smak.
Trots det.
Smak.
Doft.
I ordens magi.
I oss alla.

Det äpplet Carl Jan språkligt väckte våra smaklökar ...
det smakar ännu idag.

Det vattnas i munnen.
Också när jag skriver detta.
Ordens magi är detta.
Jag har inte tagit en endaste tugga.
Men lyssnat mig in i äpplets smak.

Det är ord det.
Tack Carl Jan Granqvist.

Anne-Marie



LÅNGPROMENAD I TYSTNADEN

image1661

När jag promenerar kan jag göra det i timmar. Jag går i timmar och flanerar och promenerar och tankarna kommer i lagom takt. Jag stannar och tittar. Jag tänker och går. Jag genomförde promenader en hösttermin - varje tisdag tog vi en långpromenad i skogen - och jag minns en flicka... hon gick före alla andra. Vi gick tre kilometer... hon gick tyst. Väl tillbaka i klassrummet - så berättade hon om sin upplevelse. Det tysta. Det tysta var en upplevelse. Det är fortfarande en tanke jag har. Barn är så omringade av ljud, av upplevelser... att det kan vara en upplevelse att gå tyst, lyssna tyst, vara tyst. Jag lärde mig någonting under denna höst. Jag lärde mig om behov. Jag lärde mig om tystnaden. Jag lärde mig om...

Jag lärde om...

Anne-Marie

LÄSFÖRSTÅELSE och DEMOKRATI

image1660

LÄS - FÖR - STÅ-EL-SE

Allt är ord. Skrivna. Läsförståelse betyder att ingå i det textburna samhället och befinna sig i det demokratiska rummet.

LÄS - FÖR - STÅ- EL-SE

Detta är en lek.
RANDAVSKILJARE

LÄS - ett uppmaning som ska betyda att alla kan - läsande inkludering
FÖR - ett ställningstagande
STÅ - självständigt, demokratiskt
EL - kraft, läskraft, livskraft
SE - vidgade vyer också där det inte går att få inblick annat än via andras ord


A-M skriver...utan bakgrund
Anne-Marie tänkte och skrev.

OM SPRÅKSTÖRNING...

och kunskapen om den. Får jag hänvisa till en underbar blogg...
nu när jag nästan lärt mig länka

http://lussiana.blogg.se/

Jag unnar er läsningen om hennes erfarenheter.
Allt gott Lussiana hälsar Anne-Marie


VÄRLDSNYHETER





Världsnyheter i LILLA RIKET:



image1656

ANSVARS-BILD

image1655

TITTA NOGA PÅ DETTA FOTOGRAFI...

Texten säger - HJÄLP HELA VÄGEN.
Det är den jag fotograferar. Det är mitt motiv. Jag syns mellan orden. Suddigt. Det är också min önskan.
Att finnas bakom orden. Inte framför dem. Inte heller vara ensam om dem. Utan dela med mig av dem. Precis som avsikten med texten är.

Men nu när jag publicerar fotografiet får det en annan betydelse.

De stora bokstäverna... HJÄLP HELA VÄGEN... är stora och generösa. De är större än vad jag är. De är större än sig själva. De är stora. Om anslaget HJÄLP HELA VÄGEN får genomslagskraft kommer behovet av ett annat budskap i bilden bli mindre.

Det lilla budskapet i fotografiet är LARM. Men innan LARM står ordet RESPONSE... vilket betyder GENSVAR.

Hela budskapet i fotografiet kunde vara GENSVAR.
Om än ett ord i litet format är det en beredskap.

Gensvara på hjälpbehov!

image1636

Detta var morgonens första promenad... en så kallad BILDPROMENAD.
eller en TANKEPROMENAD... genom ett fotografi.

Anne-Marie






ERBJUDANDE: 100 KRONOR

DET ÄR ETT ERBJUDANDE ATT HJÄLPA - RING...

099-90100 till VÄRLDENS BARN...

DÅ GER DU EN LITEN 100-LAPP...
DU FÅR ERBJUDANDET ATT GE MER...

image1652

Anne-Marie

IDAG ÄR DET LÖRDAG

Jag ska förvalta min lördag genom att

föreläsa hos LTG-rörelsen. Jag är inbjuden till LTG-rörelsens årsmöte.
Jag har en god grund att stå på då jag ska tala om muntligheten kring läsundervisning.
Efter lunch kan jag sätta mig ned bland de lyssnande.
Då kommer Margaretha Strömstedt.
Hon kommer att berätta om Astrid Lindgren.

Det kommer att göra mig lite liten inombords.
Eller som Pippi säger

image1648

JAG VILL INTE BLIVA STUR...
Anne-Marie

BÄR ANSVAR

image1641

image1616
DET BLIR TVÅ LOGGOR! Jag har tänkt och funderat.
BRIS - Barnens Rätt i Samhället - vill åskådliggöra det vuxenansvar vi alla vuxna äger. Det är en slags garanti att vi är de vuxna vi är. Jag har sedan grunnat på det hela... hur göra... och hur utveckla... och...

Jag tycker om ordet ANSVAR.... jag tycker om ordet BÄRA...

Jag tycker om tanken att de som bär någon av dessa knappar bär något yttre som pekar mot något inre.
Så här blir det. Det är heller ingen kampanj. Det är ett ställningstagande.

Anne-Marie

Tack Greg för att du alltid säger...
- Javisst.
Anne-Marie

INTE SOM ALLA ANDRA






Inte som alla andra
men bland alla andra


image1640



Vi utvecklas av samspel och i samspel.
Jag tror också att vi utvecklas av olikheter i samspel.
Vi ska hysa och inkludera.
Det lika är inte heller lika.
Om man tittar närmare på det.



Anne-Marie

BEREDD ATT HJÄLPA

image1636
Detta är ett vuxenåtagande.
En överenskommelse.
Jag bär detta märke, inte som ett yttre bevis på, utan som en inre övertygelse
om att också jag kan göra, agera, handla... äger ett eget aktivt ansvar


Hur kan jag hjälpa?

* Jag kan stanna upp
* Jag kan titta och undra
* Jag kan närvara
* Jag kan fråga
* Jag kan larma
* Jag kan ringa föräldrar
* Jag kan finnas där


* Visa andra vuxna att jag finns ... vilket gör att vi vågar tillsammans...
   då agerar vi i enlighet med de tidigare punkterna.

* Jag kan lära mina barn strategier som ger dem möjligheter att klara sig i svåra situationer.

Jag har gjort detta flera gånger. Bara genom att stanna upp skapar jag en annan möjlighet. Bara genom att titta skapar jag ett öga som hindrar. Bara genom att fråga har jag skingrat fokus. Bara genom att närvara har jag skapat ett uns trygghet.

Det finns en kraft i närvaro.
Ett ansvar som vilar på oss vuxna.

Det är en vuxengaranti
som jag vill visa.
BEREDD ATT HJÄLPA.
Anne-Marie

SJÄLVSTÄNDIGT TÄNKANDE




image1635



Hur vi förstår, vad som fascinerar, vad elever vill lära... är alltid ett mysterium.
I ett självständigt arbete i årskurs tre undrar och tänker en elev kring ett ord.

Djuriskt ljud.

Anne-Marie





SERGELS TORG KL. 17.00

Idag.
För ett fredande.
Anne-Marie

INGET ERSÄTTER MÄNNISKAN



Ingen nödsignal behövs mellan två människor.
Alldeles intill ska första hjälpen erbjudas.
Närvaro är ett märkligt starkt skydd.

image1628


Ansvar är att förhindra.
Då går det inte att vänta.

198786-1623
Anne-Marie

SMÅKAKOR med INBAKAD SAGA

image1627

Den viktigaste ingrediensen - Sagan - allt serveras som en egen liten stund.
En stund kaka och en smula saga.
Det är ... nej förlåt... Det var...

Det var en gång...

Anne-Marie

ORD MED KRAFT

image1617

Elaffär AB... strömlöst. Utan kraft.
 Inte ens ord kan lysa av egen kraft.
Det måste finnas något bakom orden.
En kraft.
Bara så kan ord göra nytta.

Eller som Shakespeare -
UPP FLYGA ORDEN MEN TANKEN STILLA STÅR
ORD UTAN TANKE ALDRIG HIMLEN NÅR.

Låt oss nå himlen.
Ordet Ansvar ska lysa.
Med kraft. Ord med handling.

Anne-Marie

ANSVARSKAMPANJEN - MIN MAIL...

... många gensvar på ANSVARSkampanjen i min mail.
Angeläget och viktigt. Och så glad jag blir för att det händer något bra.
Jag fick ett jättefint mail av en av rektorerna i en skola jag föreläst vid.

Han skrev att loggan... väckt tankar om... att man inte längre kan säga

DET ÄR INTE MITT BORD

utan

DET ÄR MITT BORD!

image1606

När jag läser detta högt för mig själv blir jag glad. Det är tungt att bemötas av ...

- näe, det där får du fråga...inte mitt bord...
Man går därifrån lite frustrerad... och efter några sådana besök ... resignation. Ibland ser man unga människor vända sig till vuxna i total resignation... de kan då ha frågat, frågat, frågat... för att inte bli bemötta utan... hänvisade vidare...

När man önskar höra...

- Japp! Helt rätt! MITT BORD.

Nu är det så ... jag sitter vid mitt bord.
Det är ansvarsfullt och enormt meningsskapande.
Detta med att verka ansvarsfullt.



Anne-Marie


TACK TILL GUNNESBOSKOLAN... TACK!

GENSVAR ANSVARS-KAMPANJEN

 

Kära eldsjäl! Jag är berörd av ditt brinnande engagemang som jag till fullo delar! Jag har spridit ditt upprop från bloggen vidare till alla vänner och kolleger på Pedagogen i Göteborg.


Lycka till med loggan och knappen som jag kommer bära med det ansvar den innebär!


RANDAVSKILJARE

TACK!

Så ser ansvars-gensvar ut!
Jag eldsjälar med fler.

Anne-Marie

ANSVAR

image1614

Ansvar är alltid.
Ansvar är nu.
Ansvar är igår.
Ansvar är imorgon.

GENSVARAR-BREV

image1615


Jag fick ett vackert brev.
Det var en liten, liten som skrivit brevet.
Det läses med omsorg.
Länge...

Anne-Marie

ANSVARSKAMPANJEN!

Tillsammans med BRIS sätter jag igång en ANSVARSKAMPANJ.
Det ansvaret känner jag.
Det ansvaret vill jag bära.
Det blir en logga.
Loggan är under framtagande...

image1614
Så här långt är det klart.
Så här långt tänker jag gå.
Så här långt kan vi gå.
Så här långt kan vi faktiskt göra något.
Så här långt...

VI KAN INTE frånsäga oss ANSVAR.
VI BÄR ANSVAR oavsett vi vill det eller inte.
JAG VILL.

Anne-Marie

TILL DETTA TILLKOMMER EN HANDLINGSPLAN
Den är under framtagande.

RANDAVSKILJARE

Jag har skänkt hela idén till BRIS.
Vänligen beakta copyrighträttigheterna.
Om ni vill stötta BRIS...
finns det tusen sätt att sätta in en slant i deras verksamhet.


16-åringens DÖD och ansvarskampanjen




Jag har dragit igång en ansvarskampanj.
Den bygger på att varje individ tar sitt ansvar.




LOGGA
RANDAVSKILJARE
Jag har ritat en logga... den är sedan omarbetat och framtagen idag med hjälp av en av Sveriges främsta... som skänkt tid och arbete för att stötte mig och idén. Den får ni se när alltsammans presenteras längre fram.

ANSVARSIDÈN
RANDAVSKILJARE
bygger på att alla vuxna tar sitt aktiva ansvar för unga människor i vårt samhälle. Det går inte att skjuta ansvar ifrån sig. Det är inte skolans roll, det är inte polisens fel, det är inte... utan det är var och en av oss som äger ansvaret. Detta ansvar ska vi visa att vi är villiga och beredda att ta. Det ska synas på oss. Det går inte längre att skjuta ansvaret ifrån oss. Jag vill det inte. Jag vill verka att var och en tar sitt ansvar kring en ung människa.

SKÄNKT IDEN OCH KONCEPTET
RANDAVSKILJARE
Jag har skänkt konceptet och logga till BRIS, Barnens rätt i samhället, där vi genomför det hela praktiskt.

REGERINGEN
RANDAVSKILJARE
Jag har fått Göran Hägglunds ord på vägen. Socialdepartementet stöttar idén och känner nu till den. Så snart vi presenterar kommer Göran Hägglund ställa sig bakom.

KUNGAFAMILJEN
RANDAVSKILJARE
Jag har sänt all information till Kungafamiljen.


VÄXTBLADAM-TECKNAR

Jag vill Tacka!

TACK GREG HENRIQUES
RANDAVSKILJARE
Greg Henriques - för osjälviskhet och för hans självklara svar på min fråga - JAVISST! Oavsett vad jag frågat idag... JAVISST! för bearbetningen av min logga och framtagandet av en mer professionell.

TACK KERSTIN JÖRGENSEN
RANDAVSKILJARE
för support och godarådpåvägen samt för ett reflekterande öga och omedelbara gensvar.

TACK MORGAN GERLE
RANDAVSKILJARE
på Kungliga Slottet som med otrolig vänlighet tar emot mina tankar.

TILL RÄDDA BARNEN OCH LENA ROSTOCK
RANDAVSKILJARE
vars stöd alltid är 100 procentigt positivt.

TILL MEJKE
RANDAVSKILJARE
som alltid, alltid säger rätt ord i rättan tid.

TILL BRIS
RANDAVSKILJARE
som gensvarade omedelbart och välkomnade det hela.

TILL NIMA DAYAMADJ
RANDAVSKILJARE
formgivare och journalist vid Aftonbladet som genast gensvarade
att han gärna ville hjälpa mig med loggan. Gensvaret kom omedelbart.

TILL ALLA BRANDMÄN VID SÖDERTÖRNS BRANDFÖRSVAR
RANDAVSKILJARE
som uppmuntrade mig under dagens föreläsning om pedagogik och retorik. Jag ringde runt under lunch och kafferaster... och de tyckte att jag var en ELD-själ (det kändes extra fint eftersom jag var på en Brandstation.)

IMORGON SKA JAG RINGA TILL TIDNINGAR OCH PRESS.
Sätta press på dem.







Stillsamt och med djup respekt:
alla mina tankar till 16-åringens familj, släkt och klasskamrater, vänner.








Anne-Marie

VUXENANSVAR OCH VUXENNÄRVARO

Vi måste visa att vi finns vi vuxna.
Det är ensamt att vara ung idag.
Vi vuxna måste tjänstgöra modeller.
Genom att våga vara just vuxna.

Jag ska göra klart den här loggan.
Så får vi lov att bära den... så det syns.
Att vi är beredda på att hjälpa.

Vi måste göra något.
Jag kan inte vara passiv och inte agera.
Det fungerar inte.
Passivitet är förlamande.


image1613


UTVECKLINGSSAMTALET

Fick ett bloggensvar  - som gjorde mig starkt upprörd


image1312

En ung människa är på utvecklingssamtal. Genomfört smakar den unge på sitt egna misslyckande. Sin misstro mot sig själv. Är detta utvecklingsbart. Jo - det är det - men i fel riktning.

Ut-vecklings-samtal handlar om avstampet där vi befinner oss nu. Det handlar om möjligheterna inför framtiden. Det handlar om imorgon. Det handlar om att skapa tilltro till, visa styrkor, visa ... och peka framåt. Det handlar om kunskaper. Och hur dessa syns och kan utvecklas. Det handlar om att visa... och skapa tilltro.

Det är invecklat att delta i utvecklingssamtal.
Men det är dags att avveckla samtalet som skapar avstånd mellan lärare, skola, elev och hem. Utvecklingssamtalet är inte ett envägssamtal... utan ett gemensamhetssamtal... där eleven är en viktig och suverän samspelspartner och en bärare av väsentlig information. Det är inte ett ental över någons huvud.

Här är jag Vygotskijs ord trogen...

DET GÄLLER ATT SE FRAMTIDEN I BARNENS, UNGDOMARNAS UTVECKLING, SNARARE ÄN GÅRDAGEN.

Anne-Marie

DEN SORGLIGASTE... PAPPA

Under flera år arbetade jag ungdomar vid en ungdomsgård... och jag tror att det formade mig mer än alla mina utbildningar, alla mina erfarenheter...

Mötet med en 15-åring... en riktig stökelev i skolan... en riktig värsting... men aldrig såg vi det så... vi som såg.
Vi vuxna lärde oss att ta emot... baka bullar och samtala... sy tröjor...klippa hår... hjälpa att plåstra om därinne...
--- därinne i dessa unga människor.... sätta omsorgsplåster på...

Denna historia bär jag alltid med mig, ....

Jag stod mitt i ett bullbak... så stod han där bredvid mig i köket...
Nästan utan att märkas...

- träffade min pappa idag...

Varsamt...väga ord... inte värdera... inte stöta ifrån... lyssna varsamt.... ta emot...

- mmmm du träffade din pappa...
- jag stod bredvid han... på tunnelbanan...
- mmm

Det är något. Bara vara försiktig. Inte värdera. Bara ta emot. Inte tänka bara varsamma lyssnande öron.

- Jag stod bredvid han .... sen klev han av.
- Han klev av, återberättade jag...

- Han visste inte att jag var jag. Han visste inte att jag visste att han var min pappa. Han visste inte vem jag var. Jag är hans son. Jag stod bara bredvid honom. Min pappa. Stod bredvid honom. En liten stund på tunnelbanan.

Varsamma ord letar sig fram. En pojke... ställer sig bredvid sin pappa på tunnelbanan... varför ingen kontakt mellan dem... det fick jag inte veta. En skiljsmässa sedan tidiga år. Ingen kontakt. Men sonen visste och kände igen sin pappa.

Tänk att stå så där. Bredvid. Utan att vara intill.

Anne-Marie






SAGOLIKA CAFE - på BOKSLUKAREN sthlm

image1611

En barnbokhandelplats - en sagolik plats - en jag vill inte bliva stor stur plats - så jag beställer en kaka - av den sagolika sorten - Lorangas Mazarin.... Mums.

Jag kommer tillbaka och mumsar mera böcker och flera kakor. Sju sorters böcker blir det nog då... och en och annan kaka...

Anne-Marie

RANDAVSKILJARE

FAKTA och FAKTISK REKLAM - Men saken är den - den är god... och det gillar jag... för barn, med barn, till barn.

Vid Mariatorget.... BOKSLUKAREN...

AB BOKSLUKAREN
Mariatorget 2
118 48 STOCKHOLM
08/644 21 06

info@bokslukaren.com
www.bokslukaren.com

liten bokhandel - BOKSLUKAREN - sthlm

image1607

Födelsdag idag.
Idag öppnar BOKSLUKAREN - en liten diamant, guldpärla - vid Mariatorget i Stockholm.
Jag klev in i min ålder och klev ut många år yngre.
Vackra tankar genomsyrar idén. Det är något stort i allt det lilla.
Inbjudande till de som är små och nyfikna.

image1608

I lagom höjd fanns detta titthål. Det är bara att vara nyfiken. Och bakom en soffa finns en liten, liten, liten guldkista... för dem som tittar noggrant. Omsorgsfulla detaljer gör denna lilla affär till en söders lilla, lilla, lilla pärla.
Jag handlade på... köpte barnböcker... och bad om förslag...
- vad mer tycker du att jag ska köpa...
- det beror på vilken ålder du ska köpa till, men jag ser att det är någon väldigt liten...
- ser du det, svarade jag...
- ja...
- då ser du nog rätt, svarade jag...
- ja... då föreslår jag att du köper Pirja Lindenbaum Kenta och Barbisarna...
- passar det en liten...
- ja... hur gammal är den du ska köpa till...
- ungefär så gammal som den som står framför dig...
- jahaaaaaa... ja där ser man... fniss, skratt, fniss och skratt.

image1609

Ja, jag är helt sannenlig. Jag är barnsligt lycklig i barnböcker... som jag tycker kan läsas av alla oavsett ålder...
Men i denna bokhandel... i denna bokhandel... kliver man över tröskeln... från gammal till ung. Det gillar jag.

och beställer den minsta Nangiljalaskorpan, Herr Muffins muffins och Syster kanins morotskaka ... precis lagom stora för små munnar... och en kaffelatte... för att balansera med något vuxet...

Grattis... och lycka till med bokhandeln,
hälsar

Anne-Marie


Som invigningspresent:
Jag föreläser gärna för föräldrar... om högläsning... och lovar att det blir rikt och innehållseggande... precis som butikens hjärta förmedlar.


SPRÅKETS MAGI

Magin har sina antal...
TRE är ett sådant ...

TRE MAGISKA ORD...
försätter det mesta i rörelse...
Tänk bara på orden...
JAG ÄLSKAR DIG!

Stor magi finns också i det unika entalet...
som letar sig ut i den språkliga sfären ...

- mmmmmmmmaammmmmmmmmmaaaaaa
- pppppppppppppaaaappppppaaaa

Förutsättningen för detta ental vilar i de tre första magiska orden.

Anne-Marie



SE UPP TILL VUXNA...

image1596

ETT BARN MÅSTE SE UPP TILL VUXNA VARE SIG DE VILL DET ELLER INTE.
ETT BARN MÅSTE SE UPP TILL VUXNA OAVSETT DE VUXNA GÖR SIG FÖRTJÄNTA AV DET ELLER INTE.
MEN DET ÄR DET INTE ALLA VUXNA SOM SER NED PÅ BARN TROTS ATT DET KAN FÖREFALLA SÅ.
Anne-Marie

HÄR VAR ETT BARN

image1575

HÄR VAR ETT BARN.
Anne-Marie

GLOBALT ÖGA TITTAR PÅ BURMA

Ett globalt öga blickar mot BURMA.
Vi vill se en förändring.

198786-1567
Anne-Marie - Sprid loggan för Burmas sak.

Det globala ögat fick jag av en bloggbesökare. Det är bra.
ETT GLOBALT ÖGA TITTAR PÅ BURMA.


CITAT NIKLAS EKDAL










NÄR SAMTAL BLIR STUMMA
BEROR DET OFTA PÅ
ATT MAN TALAR OM OLIKA SAKER



RANDAVSKILJARE




skriver Niklas Ekdal i ledare signerat
DN 30 september 2007
MÖTET I RONDELLEN

RANDAVSKILJARE




Jag tänker...
Lärare leder ofta lärande samtal,

råder där stumhet,
måste vi vara öppna för
samtalets gemensamma fokus.
Där eleverna är de som visar vägen.

Anne-Marie


NE PÅ BOKMÄSSAN

image1568

Jag skrattade mig in i deras monter... allt var greppbart och förståeligt. Här fanns inte rum för misstolkningar, allt var förklarat. Affisch, sandwichman, monter, t-shirt....njutbart, roligt och bra.

image1569

image1570

image1571

Personligen tyckte jag allra bäst om denna monter. Jag fick ett roligt och hjärtligt samtal med mässutställarna.
ORDEN som berättar...
NE lyckades.
Anne-Marie


GRÖNT LJUS

image1557

En liten trupp kommer över...
på andra sidan gatan väntar framtiden.
Det är bara att gå...

Det är grönt ljus.
Anne-Marie


SIA OM FRAMTIDEN

image1539

.... ett betyg ska inte vara en överraskning. Ett betyg ska vara en överensstämmelse
med det som eleven redan vet....

Anne-Marie

ONE-MINUTE-UPDATE

RED CROSS INFORMATION - ONCE A MONTH

Jag får ett nyhetsmail från Röda Korset... ONE MINUTE UPDATE.
Denna gång krävs ytterligare information i mottagarfönstret...

Det står..

Are You Prepared? - One Minute Update

Denna enda minut som det tar att läsa... jag borde alltid vara beredd... alltid vara mottagande.
Varför ställer de denna fråga... den skrämmer mig. Är människan så likgiltig? är min undrande genfråga?
Informationen är så kort... så liten. Behöver människor kunskap om att detta absolut inte tar tid för att tänka sig att läsa. Och nu... är du beredd.... för att läsa i en minut. Jag är ständigt beredd... och jag har läst. I exakt en minut.

Anne-Marie

HÖGLÄSNING I SKOLAN..

Högläsning i skolan -

hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden , hela tiden, hela tiden. hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden. hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden, hela tiden!

SÅ!
DÅ VAR DET SAGT!


Anne-Marie

INNEHÅLLSFÖRTECKNING LÖRDAG

image1499

4 dl blåa himlen
2 1/2 dl solsken
9 matskedar kaffe
2 nypor självkritik
1 kryddmått städning
1 liter goda ord

Allt blandas samman med
en slev förundran,
i en skål av nyfikenhet.

Anne-Marie



FRÅN MAIL TILL BLOGG - En förälder...

Jo, de har blivit mer medvetna och uppmärksamma gällande XXXX läsning i skolan. XXX har lånat hem böcker och provläst, kan själv säga om en bok är "svår" att läsa. Då läser vi den tillsammans och turas om.

XXX frågar om ord XXX inte förstår, jag frågar vad XXXX tror att de betyder, tex droska, då trodde mitt barn att det var något som hade med åska att göra.

XXX undrade vad ordet bortskämd betyder, Jag sa önska dig vad du vill, xxx sa en ponny.
Jag sa det är klart du ska få en ponny, önska dig något mer. Ett gosedjur. Ja det får du också. Så skrattar vi, så ungefär pratar vi om ord och runt ord, jag frågar och belyser på olika sätt.

Sedan läser XXX böcker på sin "egen" nivå, då märker jag genast hur det flyter i texten.
Tex boken "Det tomma slottet" av Irma Lauridsen. Det är bok som fungerar. Läseboken de arbetar med i skolan tar vi hem och läser även här hemma.

När XXX skriver spontant text så får jag en bild av hur XXX uppfattar ord och ljud gällande XXX språkstörning. Idag skrev XXX lesdetar (läs det här) har borar man (här börjar man).
Det är inte det att XXX "glömmer" prickarna över a, utan XXX uppfattar verkligen orden som a istället för ä när XXX talar.

XXXX har en del svårigheter att uttrycka sig, hitta och sätta ord på saker, XXX hittar dem inte i rätt "fack" eller inte alls. Ibland så blir det kniv när XXX menar gaffel och håller jag fram en melon så vet XXX vad det är men kan absolut inte komma på ordet melon. Så du kan ju tänka dig hur läsetalen i matematiken blir gällande förståelsen ibland, och då ska man även lösa ett tal, göra en uträkning.

Jag har en 7-åring som går i en annan skola och hennes lärare skrev i veckobrevet att de skulle arbeta med Big Book och Kiwi-böcker under läsinlärningen. Jag mailade att jag var jättelycklig över det och hon berättade att hon gjort sitt examensarbete gällande "Kiwi" under sista terminen i lärarhögskolan. Superkul.

Jag hör av mig när du kommit hem igen....
Allt gott till dig också

xxx

Redskap...det handlar om redskap. Strategier är inre redskap.

Detta är ett mail från en förälder jag har kontakt med. Jag skulle önska mig flera fördjupade samtal. Vi träffades för att tala om hennes barns handikapp - detta med orden - så jag fokuserade på hur att få en annan syn på hur att titta på det positiva och vad barn visar att de kan... och denna förälder ... ja läs själva. Det är alltid ett stort arbete därhemma. Det ser vi aldrig vi lärare. Vi ska vara varsamma om föräldra-barnkontakten. Det finns möjligheter i att stärka det barn kan... istället för att alltid visa vad barn inte kan.

Anne-Marie

NOTERA:
PUBLICERAT MED TILLSTÅND AV FÖRÄLDERN.


HÄR FINNS ETT BARN

image1480

Anne-Marie

SKRIVA IN SIG I ORDENS RIKE

image1476

En värld öppnar sig.
Bokstäver skrivs till ord på ett ark papper.
Storbokstäverna läggs ihop till ett namn.
En liten människa skriver in sig i ordens rike.
En fantastiska landvinning.

Mottagaren läser...
LISA LISA
Det absoluta gensvaret.

Anne-Marie

HÄRMA MER - SPEGELNEURON I AKTION

image1469

Spegelneuronen ... den lilla påverkande härmaren... lärandets modell som erövras genom härmandet. Skapar egen kunskap. Spegelneuronen.

Min spegelbild i vattnet - husen som står där - syns härmade, återspeglade i vattenspegeln. Det är en bild av härmandet - det blir aldrig lika - det erövras men med ett tillägg - något av det egna återspeglas i modellen.

Det är vackert. Mycket vackert.

Anne-Marie



BARN ÄR RÖRELSER

image1460


Armarna tänker.
Det är rörelse i tänket.
Orden ackompanjeras av rörelser.
Det är fritt.
Ordet är fritt.
Rörelsen som skapar ordet är fri.

Det är mycket svårt för tänkande barn att vara stilla.
Tänket hör samman med ord och rörelse.
Armar vidgas ut och upp.

Det gillar jag.


annemarie