Anne-Marie Körling Blogg

ÖLEN, MATEN OCH SJÄLVA GÖRANDET

Jahaja... då sitter man där på den där platsen... bland ölen, maten och de andra skrattande gästerna. Jag får lära mig att ölglasets lilla pappersplatta har en funktion. Alla öl du dricker skriver du själv (hederligt och ärligt) ett litet streck för, och då du inte längre vill ha någon öl serverad (de kommer av bara farten annars) så lägger du pappersunderlaget överst. Du visar att nu har du fått nog. Jag har skrivit ett streck för en liten öl... för glasen är smala och innehåller inte alls den mängd som gör att det faktiskt räcker med endast ett glas (man kan ju nästan inte dricka fler av den storleken).

Jag åt inte denna mat. Jag åt annan mat. Men köttbiten var stor. Inte liten, inte ens lagom, lagom utan mer gigantisk och av slaget - jag orkar inte äta - bara att titta på den gör att man är mätt. Men det är det där att vara på annan plats. Jag kan inte språket. Jag lyssnar in. Tittar på. Vill förstå. Lära mig också här. Men jag förstår inte. Det gör att jag prövar det välbekanta. Jag tar helt enkelt en maträtt som jag förstår mig på. Den enda jag kan lista ut på listan. Mat är inget att leka med. Jag är hungrig. Utifrån den principen tar jag bara det jag vet att jag känner till. De andra äter stora grisbitar och en och annan häst. Jag skiljer mig en aning från de övriga. De äter häst - jag äter som en häst.

Jag får se mig en aning omkring. Också inne på restaurangen. Några gäster är där ofta. De har stambord. Med skylt. Jag längtar omedelbart efter stamgästkänslan... den att vara hemma på en plats. Jag brukar göra mig hemmastadd på de flesta platser utan att göra så stor affär av det. Men det finns en känsla vid det här bordet - jag skulle gärna vilja träffa gästerna...

Anne-Marie

Så fint! och tack för att du följer mig som en liten ruta längst ner på bloggen. Mina 4 följare! jag är så stolt.

Du ska vara stolt. Din alldeles egna rättighet. Den mänskliga människan. Var stolt. A-M

Det tyska köket är underskattat. I Malmö finns en restaurang som hette "Det tyska köket" som bytte namn till "Det lilla köket" av marknadsföringsskäl. (Nåja - jag tror ägarna är polacker)



Det viktigaste är att Eisbein (knäskål?) och Schweinehachse kommer i ett format jag känner igen. Lite skrämmande och alldelels underbart gott.