TRÖTTSAM KEPSDEBATT I SKOLAN



Att inte ha något på huvudet är ett het potatis i skolan. Jag måste säga att ingenting gör mig mer förtvivlad, ledsen och besviken som den ständiga keps-möss-debatten. Kepsen på eller av är skolans hetaste diskussionsämne. Den klyver lärarkårer över allt och på alla skolor. Den smittar av sig in i viktiga pedagogiska diskussioner och lägger locket över allt annat som är väsentligt i skolan. Att ha något i huvudet är väl det som intresserar mig mer.

Jag bryr mig väldigt mycket om det som sker i huvuden på mina elever. Jag vet också att många har mössor på sig för att de har noggrant satt på sig mössan, kepsen för att det är en del av deras yttre. Det är ingen manifestation, det är inga upprorsmakare som tänker göra upplopp i skolan, det är heller inga stridsåtgärder från eleverna att bära keps för att göra en lärare galen. Nej. Jag har tröttnat på den pedagogiska diskussion som omsluter kepsen. Så länge vi inte tar in de pedagogiska frågorna:

VAD?
HUR?
VARFÖR?
och
NÄR?

och har kloka pedagogiska tankar kring kepsens vara eller inte vara på så är detta ingen pedagogisk diskussion värd namnet. Kepsens av handlar om makt, en utövande makt. En maktutövare skapar en maktkamp, och en maktkamp skapar en motspelande motkraft. Striden är född. Frågan är om vi har råd med denna diskussion?

Handlar kepsen om fostran, det kan det eventuellt göra - om det är fostran så är det bara att välkomna lärare ut i kepsarnas verklighet. Där är det keps, mössa, sjal och huvudbonad lite överallt. Ska vi fostra in i arbetslivet brukar företagarna själva säkerställa vilken klädkod som accepteras. Om det är så att man har keps och ska börja arbeta någonstans där man inte tillåter detta, brukar det ordna sig så att den som söker arbete tar sig an klädkoder och den stil arbetsplatsen kräver. Det brukar gå utan problem.

Men skolan har inga uttalade klädkoder. Vi har ingen yttre skolkostym. Men skolan stirrar sig blind på en kod. En kod som skolan inte förstår, men tror sig göra och som skolan faktiskt också missförstår. KEPSEN! Skolan är en mötesplats. Här möts människor för att lära sig. Det är det underbara med skolan, vi ska lära oss där, vi ska mötas där, vi ska utvecklas där, vi ska samspela där, vi samlas där. Det är en skolrättighet. Och den ska vi tillsammans förvalta. Vi kan införa klädbestämmelser i skolan, nej här har vi absolut inte keps,  men detta riskerar att förskjuta "problemet" mot något annat klädesplagg. För den form av makt som kepsavtagandet åskådliggör kräver motdrag och nytänkande av de som fick ta av sig den - vad kan vi nu särskilja oss med och utmärka vår ungdomsidentitet med och som sätter sprutt i de vuxnas diskussioner och fokus - så ungefär.

Jag tystnar alltid numera då kepsen skall tas av och bromsa in all annan viktig diskussion vid skolorna. För vi har allvarliga framtida arenor att tänka kring. Den framtida globala konkurrensen om arbeten, hur vi ska bedöma och vad vi ska bedöma, hur skolan blir en attraktiv lärande plats där fokus är framtiden och elevens möjligheter i den. Vi har det växande kraven på god språklighet, skrivande, talande och läsande förmågor och vi har demokratiansvaret att utbilda för demokrati i en hårdnande värld där begreppet demokrati säkerligen kommer att få all anledning att försvaras, vi har barnets rättigheter ... vi har ämneskunskaperna i matematik... vi har ... miljön och detta enda jordklot som kräver en hel del av var och en av oss så att vi får en framtid värd namnet... hur vi kan dra ned kostnaderna i matbespisningen genom att spara på att inte slänga mat som vi inte äter upp. Vi har hälsan och medmänskliga frågor att formulera - vi har framtiden att beakta.

I min undran om kepsens vara eller icke vara klev jag in hos modisten. Hon klädde mig i allehanda hattar (stort begrepp för övrigt) och förstod inte alls varför inte ungarna gick i Stetsonhattar, de är ju så snygga...

Anne-Marie,
som vet att jag är farligt ute i debatten och som kan tvingas begränsa mitt eget pedagogiska tänk då jag diskuterar kepsfrågan, och dessutom sätter en hatt på eget huvud.

En liten huvudbry i sammanhanget:
Jag har alltid haft oändligt mycket studiebesök i mina klassrum. Lärare har vittnat om ordning, lärande och samspel. Ingen har någonsin kommenterat att eleverna eventuellt haft något på huvudet. Vi har haft fokus på innehållet i klassrummet. Då jag påpekat att några av mina elever haft keps... så har lärarna sagt... Va? det tänkte jag inte på... vilken fantastisk ordning ni har här...



Kommentarer
Postat av: SA

I näringslivet (där jag har min vardag) känner vi ofta frustration över att unga nya medarbetare är så dåligt (av skolan) förberedda för det arbetsliv som väntar efter skollivet. Tack och lov så är unga människor väldigt flexibla och lättlärda och besitter dom en bra begåvning så brukar vi få ordning på dom relativt snabbt.

Jag undrar ofta om skolans mål bild innehåller förberedandet för livet efter skolan? Det vill säga, arbetslivet. Ibland tvivlar jag på det.

Det är ett vanligt förekommande fenomen när det finns oförmåga att hantera dom viktiga och väsentliga frågorna att det bryter ut en kvasidebatt. Debatten om kepsar är en sådan kvasidebatt. Det fokuserar inte för en sekund på vad som är väsentligt för skolan att åstadkomma.

Om jag inte missminner mig så var det ungdomarnas byx ”häng” som var på tapeten för ett halvår-ett år sedan!? En lika märklig debatt som den om kepsar.

När jag var ung så var det bikinin och ungdomarnas hårmode som skulle välta världen över ända. Idag framstår detta som fullständigt urlöjligt.

När jag gick i gymnasiet så började miniräknaren göra sitt intåg. Till skolans stora förtret. Ve den som räknade något med en miniräknare. Det var i det närmaste att betraktas som landsförrädare och man blev garanterat kallad till rektorn för att där tvingas förklara sitt samhällsomstörtande handlande.

Nej….räknesticka skulle det vara…..så det så.

Idag har vi mobiltelefoner som finns i vår ungdomskultur och orsakar problem för skolan. Mobiltelefoner som det tekniskt går att göra tusen andra saker med annat än att prata i. Ungarna skriver sms i mängder och lär sig skriva. Telefonerna innehåller miniräknare (gissar att skolan har accepterat miniräknare nu 2009) kameror, knep och knåp. När jag gick i skolan kallades det ”matte”, ”svenska”, ”bildkunskap” osv….!

Om skolan tog till sig den ungdomskultur som finns och den tekniska nyfikenhet och kunnande och dessutom integrerade den i utbildningen skulle dom kvalitativa resultaten förmodligen öka.

För att som avslutning återgå till kepsen. Att förhindra ungdomar möjligheten att följa sin ungdomskulturs viktiga klädkoder ökar inte inlärningen för våra barn, tvärtom. Det enda som vi gör är att vi skapar distans mellan vuxenvärlden och ungdomsvärlden och försvårar kunskapsförmedlingen till våra barn.

Det är oerhört viktigt att vi inte tappar fokus på vad som är viktigt. Nämligen det som finns innanför skallbenet, inte utanför.

2009-02-26 @ 12:48:23
Postat av: musikläraren

vi vet redan att du tycker helt helt helt jätterätt i den här frågan, dvs som jag. läs gärna mitt senaste inlägg i debatten, se ovan.

Postat av: Mats

En dimension som har varit ganska okänd är kepsen som hemlig kärlekssymbol - du har fått den av mig och så länge vi är tillsammans tar du inte den av dig!



Om en lärare försöker ta av den så är övergreppet fullständigt och oförlåtligt.

2009-02-26 @ 17:15:14
URL: http://lumaol.wordpress.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback