Anne-Marie Körling Blogg

ROTFYLLARLUSTEN

Jag är barn av flera tider. Mitt namn har jag av min farfar. Han föddes 1864. Det är evinnerliga tider sedan dess. Min pappa föddes på 1800-talets slut. Min pappa sprang omkring och var barn under Ellen Keys tid, då barn helt plötsligt kunde vara lekandes, där skolan började tänka om och i nya banor. Influensernas tid. Min pappa visste inget om första världskriget, inte andra heller. Då det första kom så var det först ett krig, sedan ett större krig, och nästan i efterhand blev det ett världskrig. Då vanliga människor fick överblick och kunskap om.  Erfarenheten tvingades de på. Min farmor skickade matkorgar med lokomotivet. Mat till sina söner som var placerade på andra orter i Sverige. Det första benämndes bara som världskriget. Efter andra världskriget föddes jag.

 

Mitt avstånd till min faderliga sida har aldrig handlat om avstånd. Mitt namn - Körling - var under en tid uppburet  namn. Alltsedan jag varit liten har mitt namn ständigt inneburit att någon har berättat något om min farfar och vilken barnvisa de tyckte absolut bäst om. De två Körlingarna - två ståtliga män, kompositörer, min farfars far och min farfar, lät mig få bära ett namn som det... ja... sjöngs lite om. Min farfar Felix var en känd man. Men farfar Felix far August var om någon mer känd. Men då är vi nere på en helt annan tideräkning. Vi talar nu om 1850-talet. Det är evinnerliga tider sedan. Hur man blev känd då har jag faktiskt ingen aning. Hur man spred sin musik är för mig ett mysterium. Hur musiken finns kvar likaså.

Farfar hälsar på Kung Gustav V. Jag gömmer mig i framtiden någonstans.

Min pappa var alltså gammal då han fick mig. Det hade jag ju ingen aning om. Det är så med barn att de vet inte hur det kan vara, hur saker och ting är, hur världen ser ut för andra, vad som är gammalt eller ungt... ja, trivialiteter för en liten unge. Jag brydde mig bara om att min pappa var min pappa. Det andra var inget jag tänkte så mycket på.

Pappa var en av de som höll till i Klarakvarteren. Och där satt jag och lärde mig äta spagetti. Jag satt vid samma bord som Nils Ferlin. Men som det barn jag var så var jag också lyckligt ovetandes om detta. Jag åt spagetti helt enkelt. Det gick till så att jag fick följa med till Staden om jag kunde rulla spagetti på en gaffel, använda sked, sitta fint och ... vips hade jag min inträdesbiljett till de anrika platserna runt Klarakvarteren, Berns salonger... och andra platser jag inte hade en aning om. Man fungerar så då man är ett barn. Man har ingen aning. Man följer med.

Idag rotar jag omkring i min dåtid. Det är en tåt där, det är en tåt där. Men då jag ser böcker som handlar om Klarakvarteren, om Evert Taube, om spagettidisken i hörnet vid Vasagatan... då klicker det till i  rotfyllarlusten. Jag vill hämta hem min historia.


ur PARNASSEN I S:TA CLARA av Harald Forss, Raben & Sjögren (1968)

Och varje gång jag skrivit om min farfar Felix Körling, eller om något Körlingskt... så har jag fått kontakt med min historia. Det är därför jag skriver ned den här... för då bidrar andra till att den skriver in sig i ett sammanhang.

Anne-Marie,
som samtidigt undrar vad 30-tals-stuff är och hur det såg ut när man dansade på Säckens Piano?

Nils Ferlin - ännu en av mina idoler. Jag förundras över allt du är med om, står vid sidan om och tittar på, tappar hakan lite grann men nickar och gläds. :-)