NEGATIVA ORD och BRISTSYNEN
Jag förtvivlar ibland. Och över detta:
Utvecklingssamtal som mynnar ut i bristsyn och oförmågan.
De negativa orden som levereras i telefon till hem där föräldrar aldrig någonsin får höra något gott om sitt barn. Det rings aldrig för det positiva eller det uppbyggliga utan det blir storlarm kring det som eleven inte kan, det som inte görs, inte fungerar.. och så glömmer man bort det möjliga som varje individ utvecklas av;
Att bli sedd, att bli förstådd och få uppleva skattning som är mer nyanserad och faktiskt också synliggör det där som är bra. Det går inte att föra utvecklingssamtal och börja med det som fungerar... för att sedan med ett MEN sudda ut det sagda och leverera det som inte fungerar. Oavsett i vilken form man sätter ord på det som inte fungerar så går det budskapet fram och rakt igenom alla meningsuppbyggnader, alla omformuleringar och ombäddningar till vackrare ord.
Alltför lite synliggörs av det eleven FAKTISKT kan och FAKTISKT gör. Vi glömmer att sätta ord på det. Det är en slags försummelse jag inte tycker om. Jag är faktiskt inte förtjust i att vi ser halvfärdiga individer där vi ska rätta till, ordna upp, fixa i ordning och lappa ihop det som fattas eller brister.
Ingen människa kan reduceras till något ofärdigt. Alla kan något. VI måste öva oss i att se rätt.
Jag minns en kille jag hade i en skola. Han var en slags buse, en slags jobbig elev, stökig... jag tänkte att jag får leta reda på det som fungerar och hjälpa honom att få syn på det genom att säga vad jag såg. Jag såg massor av saker. Jag såg att han kom till varenda lektion. Jag såg att han alltid hade penna med sig. Jag såg att han alltid ville ha kontakt med mig. Jag såg att han alltid satte sig längst bak. Jag såg att han skrattade då jag läste något roligt. Jag såg...
Men han var också stökig. Jag valde att hjälpa honom med att se det andra. Jag satte inga ord på hans stökerier utan valde att fokusera på det andra, det som fungerade. Några lektioner senare stod han framför mig - vid tavlan - och visade några exempel för sina klasskamrater. Han tog sig långsamt över till den andra sidan. Hans kompetens syntes. Han ville. Och jag fortsatte att sätta goda ord på det jag såg.
Så var det där att börja skvallra. Jag började skvallra positivt till andra lärare om denna stökiga kille. Och de andra lärarna började också se andra saker eftersom jag satt de första orden på vad som var positivt. Så jag skvallrade på.
En måndag berättade den här killen om en sak han hade gjort i helgen. Det var något så fint och så förtroligt det han berättade. Men ... han berättade. Och aldrig mer såg jag någonsin en stökig elev i honom. Jag såg ibland lite stök, och ibland lite problem, och ibland lite trots, och ibland lite jävla anamma, och ibland lite gränskontrollerande beteende... men helgberättelsen var en sådan bekräftelse på att den här killen absolut inte var någon stökig grabb. Han hade bara aldrig någonsin fått möjlighet att visa sin förmåga, ens berätta om den.
VIsst kalla mitt förhållningssätt - betingning - det är det.
Men positiv sådan.
Anne-Marie,
som önskar att vi ringde oftare om det där andra... det som fungerar.
Utvecklingssamtal som mynnar ut i bristsyn och oförmågan.
De negativa orden som levereras i telefon till hem där föräldrar aldrig någonsin får höra något gott om sitt barn. Det rings aldrig för det positiva eller det uppbyggliga utan det blir storlarm kring det som eleven inte kan, det som inte görs, inte fungerar.. och så glömmer man bort det möjliga som varje individ utvecklas av;
Att bli sedd, att bli förstådd och få uppleva skattning som är mer nyanserad och faktiskt också synliggör det där som är bra. Det går inte att föra utvecklingssamtal och börja med det som fungerar... för att sedan med ett MEN sudda ut det sagda och leverera det som inte fungerar. Oavsett i vilken form man sätter ord på det som inte fungerar så går det budskapet fram och rakt igenom alla meningsuppbyggnader, alla omformuleringar och ombäddningar till vackrare ord.
Alltför lite synliggörs av det eleven FAKTISKT kan och FAKTISKT gör. Vi glömmer att sätta ord på det. Det är en slags försummelse jag inte tycker om. Jag är faktiskt inte förtjust i att vi ser halvfärdiga individer där vi ska rätta till, ordna upp, fixa i ordning och lappa ihop det som fattas eller brister.
Ingen människa kan reduceras till något ofärdigt. Alla kan något. VI måste öva oss i att se rätt.
Jag minns en kille jag hade i en skola. Han var en slags buse, en slags jobbig elev, stökig... jag tänkte att jag får leta reda på det som fungerar och hjälpa honom att få syn på det genom att säga vad jag såg. Jag såg massor av saker. Jag såg att han kom till varenda lektion. Jag såg att han alltid hade penna med sig. Jag såg att han alltid ville ha kontakt med mig. Jag såg att han alltid satte sig längst bak. Jag såg att han skrattade då jag läste något roligt. Jag såg...
Men han var också stökig. Jag valde att hjälpa honom med att se det andra. Jag satte inga ord på hans stökerier utan valde att fokusera på det andra, det som fungerade. Några lektioner senare stod han framför mig - vid tavlan - och visade några exempel för sina klasskamrater. Han tog sig långsamt över till den andra sidan. Hans kompetens syntes. Han ville. Och jag fortsatte att sätta goda ord på det jag såg.
Så var det där att börja skvallra. Jag började skvallra positivt till andra lärare om denna stökiga kille. Och de andra lärarna började också se andra saker eftersom jag satt de första orden på vad som var positivt. Så jag skvallrade på.
En måndag berättade den här killen om en sak han hade gjort i helgen. Det var något så fint och så förtroligt det han berättade. Men ... han berättade. Och aldrig mer såg jag någonsin en stökig elev i honom. Jag såg ibland lite stök, och ibland lite problem, och ibland lite trots, och ibland lite jävla anamma, och ibland lite gränskontrollerande beteende... men helgberättelsen var en sådan bekräftelse på att den här killen absolut inte var någon stökig grabb. Han hade bara aldrig någonsin fått möjlighet att visa sin förmåga, ens berätta om den.
VIsst kalla mitt förhållningssätt - betingning - det är det.
Men positiv sådan.
Anne-Marie,
som önskar att vi ringde oftare om det där andra... det som fungerar.
Kommentarer
Postat av: L
Vad underbart att höra att det finns lärare som tänker som du gör. Det är faktiskt de situationer där eleverna fungerar, det de kan och vill som vi borde fokusera på. Får man alltid höra att man inte kan blir det en självuppfyllannade. Vi har startat med en ny IUP på vår förskola. Ta en titt här : http://pedagogikframtid.blogspot.com/2009/03/individuell-utvecklingsplan.html
Vi vill se möjligheter och ta vårt ansvar som vuxna.
Tack för ett härligt inspirerande inlägg !
Trackback