SKOLFOTOGRAFIUTSEENDE
Ur mitt familjealbum hittar jag väldigt fina bilder av mig, mina syskon, min släkt, mina föräldrar, tanter och farbröder, barn och kusiner. De syns i gamla passfotografier, på släktmiddagar,innan julklappsutdelningen vid julaftonens höjdpunkt och vid stora och små födelsedagar. Fotografierna är alltid spontana, mitt i en verklighet där jag och mina släktningar, syskon, vänner, julaftonsbesökare är aktiva, vi gör något helt enkelt.
Min mamma har med kråkfötter kommenterat fotografierna, vilket är roligt att se, hennes handstil omissigenkännerligt hennes, och orden hon skrev absolut hennes egna. Jag läser hennes iakttagelser. Några fotografier tycks sticka ut och vara på avvägar helt och hållet: Fotografier från skolan. De fotografier som togs av det man var i skolan, eleven, och på löpande band sattes framför en okänd fotograf och förväntades vara naturlig och orädd. Min mamma skrev helt resolut - SKOLFOTOGRAFI-UTSEENDE! Det betydde att fotografiet inte hade med verkligheten att göra - så såg hennes barn inte ut. Jag kan faktiskt hålla med:
Anne-Marie som minns att fotografen med myndig min sa:
- Du har ju inga tänder! Du får inte le! Stäng munnen!
Och som sagt ... här är jag oleende, tveksam, ordentlig och prydlig och ögonen - tja ... de ser ut över någonting jag inte riktigt förstår: vare sig fotografens stränghet eller att min pappa just hade dött.
Fotografiet något beskuret.
--- --- --- --- --- --- --- --- --- ---
Den enda som syns skolfotografiglad ut är min 12 år äldre syster, som då var sju år och hade ett väldigt gott förhållande till just sitt första skolfotografi. Jag tror att miljön var mindre automatiserad, barnen satt vid sina bänkar och fick le med de tänder de hade i munnen. Detta är nog för övrigt det enda fotografiet som är bra av alla mina syskons skolfotografier. Min syster ser förväntansfull ut. Det fina i det hela är att då jag ringde och frågade henne om jag fick publicera detta fotografi mindes hon genast vilket det var, vilka kläder hon hade på sig, och hur känslan var
- Ja, det är det där fina fotografiet från skolan, jag hade på mig...
Anne-Marie,
som efter att ha googlat på ordet SKOLFOTOGRAFIUTSEENDE inser att min mamma en gång för länge sedan skapade ett nytt ord, så ordet får bära hennes minne, och ni andra - använd det. Min mamma skulle tycka om att ni förvaltade ordet vidare.
Det bästa fotografierna på mig själv är tagna när jag inte vet om att jag är i blickfånget. Pappa fotografen ville alltid fotografera oss och jag tyckte inte om det. Själv fotograferar jag därför helst i stunden.
Då jag fotograferar så har jag kameran med mig länge, som en del av mig, det blir mindre fokuserat på den som attrialj då - den kommer liksom som en del av mig. Så håller jag kameran länge i min hand, så glömmer folk av att den är där. Men jag tror att själva skolfotograferandet visar något om tidens syn på barnet - det går så fort att ta ett avtryck av en liten unge idag - och vad visar det egentligen. A-M