LYSSNARE
Vackra lyssnare tänkte jag då jag tittade ut över en publik i vilken jag var en lyssnare.
Dagligdags tittar jag ut över lyssnande ansikten.
Ungar som lyssnar tappar ansiktsdragen och vilar i orden som berättaren ger dem.
En vuxen lyssnare ... tappar inte ansiktsdragen ... en del somnar ... en del nickar ... en del skrattar ... och i någons ögon ser man ett glädjande gensvar och ett begynnande hopp, en slags uppvaknande vilja. Då lyssnande börjar röra på sig, lägga sitt huvud mot någon annans huvud, och alldeles intill vilja berätta och prata, kommentera, då vet jag att jag ska tystna - orden jag lämnat ifrån mig behöver ordas om.
Så lyssnar jag in de som lyssnar till mig då jag föreläser.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback