SÄLLSKAPSSPELANDE



Jag kommer från en stor och väldig släkt. Släktträdet är ritat och rikt åt alla håll. Bara ur en stam på min mors sida är grenverket gigantiskt. En stor släkt som träffades ofta. Min barndom besläktas av människor i alla dess former. Gamla, unga, nykära, frånskiljda, morbror, faster, kusiner i mängder, en morfar och en mormor. Vi träffades hos mormor och morfar. Varje söndag söndagsmiddag. Slottsstek och potatis. Efterrätt med inkokta plommon. Kaffe i spridda klungor och en del i salongen. Ja, vi kallade det så. Sen började vi spela. Alla spelade. Vi hade ett kulspel som jag aldrig sett sedan dess. Jag har heller aldrig sett ett sådant spel. Det är nog det enda i sitt slag. Nåväl, vi spelade, spelade kula. Kula spelades av alla. Vi barn var med med något andra regler än de vuxna. Men så fort vi yngre blivit mer hotfulla mot de äldre överfördes de vuxnas regler på oss yngre. Man hade förlorat sitt handikap och klacifierades som en jämnbördig motståndare. Detta var en slags rit. Och därefter kunde man aldrig mer återfå sin status som ung och ny spelare med handikapp.


Det gällde i alla spel. När det efter middagen blev kortspel med en rejäl portion människor. VI kunde vara upp till 15 stycken kring kortbordet. Likadant där. Som liten socialiserades man in i spelen, först fick man spela med öppna kort, de låg framme till allas beskådan, därefter fick man sitta bredvid en stödperson. Då höll man korten i hand. Och så vid något magiskt speltillfälle var man en självständig spelare.

Jag lärde mig så oändligt mycket olika saker vid dessa spel. Jag lärde mig förlora, jag lärde mig att vinna, jag lärde mig att uppmuntra, jag lärde mig hur människor uppför sig, jag lärde mig hur magiskt tänkande inte fungerade, jag lärde mig om manliga spelsätt och kvinnliga knixningar då korten kastades ut på borden, eller då kulan gick i tak, vilket den absolut inte fick göra.

De här spelen finns inte längre. Det spelas inte så mycket i den form jag minns det. Vi var gamla, unga och alla kring dessa spel. Och vi hade kul ihop.

Anne-Marie

Kommentarer
Postat av: Mats

Det här känner jag igen från min fars bondesläkt. Ofta var det någon form av pengar inblandat och jag minns väl hur onte det gjorde att förkora. Men nyttigt!



Det mest spännande (och med de största potterna var att spela Kille!



Kolla

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kille



Underbart vckra kort och triumfen med ett äkt svinhugg

2008-10-18 @ 16:23:53
URL: http://lumaol.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback