PLÖTSLIGT ENSAM
Då jag stod här kände jag mig som Palle. Men till skillnad från Palle var jag vaken och väldigt medveten om alla de människor jag har i min närhet - vänner, kollegor, elever, barn, släkt... och grannar, bloggvänner, förlagsfolk och ... inte är jag ensam. Jag fascineras av detta plötsliga ödsliga. Här är jag. Ensam i en tågstation i London. Det är en aning ovanligt. Jag knäpper av ett kort. Så jag kan minnas tillfället.
Allt gott därute, ni läsare,
Anne-Marie,
som minns min barndoms saga, tänker på mina vänner, tänker på att jag är tillhörande och samspelande med så många andra. Tågstationen till trots.
Det är alltid bra konstigt att finna sig ensam på högst publika och välbefolkade platser. Därför gillar jag nätterna. T-centralen brukade ligga helt öde när jag och fibben promenerade dit vid tre fyra tiden.
Jos, så är det. Platser som är kollektiva och välfyllda är märkliga då de är ödsliga och tomma. Jag stod bara här i tunnelbanan och fann mig helt ensam, hörde heller inga klipperiklapperskor mot stengolv, eller rulltrappsljud, inga tåg... det var som om tiden stod stilla. Och jag stod stilla i tiden. Märkliga känsla. Men totalt ofarlig. Jag stod och väntade in första bästa som skulle komma, för att se vem det kunde vara. Den som kom var en städare, som suckande rullade en städvagn framför sig, jag log - då log hon också. Så kan det vara. Så är det. Kram till dig där du är! Jag är där jag är och där är det bra! M-Anne-Marie