KNACKA ... PÅ



Det knackade på min ytterdörr. In klev en god vän. Jag ställde fram en blåblommig kopp. Under koppen stod texten - mon ami. Det är nog inte bara av en händelse jag dukade fram den åt henne.



Nåväl... hon hade något på hjärtat. Snarare hade hon något i väskan. Ett vackert blått paket. En present. Jag kände att det var mjukt. Nästan så att paketet slingrade sig runt mina händer innan jag öppnade det med försiktighet. Ur min kiwibok hade min vän plockat fram några elevrader och broderat in dem i ett stycke tyg. Med skälvande händer tog jag emot gåvan. Jag har så nära till tårarna. Så nära... varje gång jag läser dessa ord blir jag lycklig, varje gång jag tänker på vad elever kan om de får blir jag glad. Nu får jag något att bli glad åt... och händerna som broderat detta, de håller jag i mina händer då jag säger:


- Tack!

Och då är ordet TACK alldeles för litet och nästan inte representativt för det jag känner och tänker.
Anne-Marie

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback