KARLSSON PÅ TAKET
Astrid Lindgrens KARLSSON PÅ TAKET var min favoritläsning då jag var liten. Jag läste alla kapitel där Astrid skrev om längtan efter en hund. Eller om ensamhet. Eller om att äntligen få en hund. Om att aldrig mer vara ensam då man hade den där hunden. Min pappa dog då jag var sju. Jag tror att min pappas död förstärkte den där längtan efter hunden. Hmmm, min pappas död. Ensamheten blev ensammare då han var borta. Jag tror att jag hade för många frågor och jag vågade inte ställa dem till någon. Jag blev världens bästa hållatystochaldrigberättaförnågonperson - för att använda sig av Karlsson på takets ord om sig själv. Jag vet att jag fick tröst genom Astrid Lindgren. Tröst och glädje på en och samma gång. Hon gav mig ord för det jag inte kunde orda om. Så fungerar litteratur. För liten som för stor.
Idag läste jag Karlsson på taket för mina elever. Jag röst dramatiserar det hela. Jag blir Karlsson på taket, jag blir lillebror... jag blir hela texten. Men oj så fnissiga eleverna blev. Karlsson är en ganska rolig figur. Det är helt underbart hur han vill anfalla dammsugaren med en yxa ... och brottas med än det ena än det andra ... och kräva en aning för mycket av sin omgivning i sin självgodhet. Men det där självgoda är nog så roligt. Vi skrattade gott i klassen åt berättelsen. Jag tror jag ska ta upp den här sagan igen ,.. Jag älskar de ord Astrid Lindgrens förser sina karaktärer med.
Anne-Marie
Kommentarer
Postat av: Mats
Är det inte så att Karlsson på taket är större än Pippi i Ryssland?
Det är något befriande med en berättelse som inte gör anspråk på förebildlighet och där huvudpersonen är uppblåst och ömklig - ungefär som de flesta av oss. Jag läste någonstans att äkta humor handlar om patetiska personer som kämpar för sin värdighet. Trots att de egentligen är misslyckade fortsätter de att peppa sig själv.
Ungefär som Basil i Fawlty Towers - eller Karlsson själv!
Trackback