EN PLATS
Jag är förtjust i stolar. Platser för stolar. Stolen som symbol för människan. Här är stolen ensam. Men ofarlig är den ensamheten. Naturen omsluter stolen, sammansmälter nästan i det väntande som naturen befinner sig i. Våren vilar i alla strån, knoppar och synbart döda grenar. Våren är nästan i närheten, Det är en aning kallt att slå sig ned. Men slår man sig ned kommer en ro att lägga sig över alltsammans. Det går inte att springa när man väntar. TIden är sin alldeles egen. Våren kommer inte för att vi skyndar på den. Den vilar där. I sin linda. Och alldeles snart så blommar den ut. Så tänkte jag när jag såg den här stolen. Stolen väntar. Och det gjorde jag också. Nu passerar våren i hiskelig takt och sommaren längtar efter oss människor.
Anne-Marie
Kommentarer
Trackback